En tejpbit i gommen

Jag skulle bita av en tejpbit åt gullefjunet. Vår tejprulle är av sämsta möjliga kvalitet. Jag blir förbannad varje gång jag måste ha med tejprullen att göra, men det är ju tejp kvar på den så jag kan inte köpa en ny förrän tejphelvetet är slut.

När man ska ta en tejpbit så delar den sig liksom i hälften längstmed. Sjukt irriterande. Sen är det någon som har stått på hållaren. Eller kastat den i någon vägg. Eller suttit på den. Det går i alla fall inte att riva av en bit tejp på ett civiliserat sätt så man måste bita av tejpen.

När jag bet av tejpen så lossnade en liten liten slamsa tejp och åkte in i munnen på mig. Sånt är ju hanterbart om tejpen lägger sig på tungan men den här tejpbiten åkte iväg och la sig i gommen på mig. En mm bred och tre mm lång. Mini-tejp alltså. Nu talar vi om en riktigt usel tejp som aldrig tejpar fast det man ska tejpa ordentligt.

Men i min gom alltså. Där satt tejpen fast jävligt bra. Som berget. Jag grävde och pillade och spottade och fräste och försökte få loss den och inget hjälpte.

Då kommer maken. Satans dålig tajming. Han vandrar in i vardagsrummet och frågar “Vad håller du på med?”.

Sånt kan verkligen få mig att vilja explodera. Jag bara “Vad ser det ut som att jag gör??! Jag försöker få loss en jävla tejpbit från gommen! Följdfrågor på det…??”.

Till slut gav jag bara upp. Jag tänkte “So what, jag orkar inte pilla efter den där tejpbiten längre”. Vad kan hända liksom? Den där tejpen har fanimej aldrig tejpat någonting annat än min gom så den lär ju inte fastna och tejpa igen några vitala organ. Så den fick sitta kvar där i gommen.

Å nu är den är inte kvar längre. Ett bevis på att det är viktigt att välja sina fighter. Antingen har den trillat ut av sig själv eller så svalde jag den när vi åt middag. Det känns inte som att det spelar så stor roll längre. Så länge den inte sitter i min gom bryr jag mig inte om var den är.

Jag funderar dock på att köpa en ny tejprulle imorgon. Jag har lite dålig koll på prisläget på tejp men jag tror att de inte är så jättedyra så jag har börjat ifrågasätta min grundinställning om att man inte får köpa ny tejp innan den gamla är slut.

Det är nått skumt med den här historien

Har ni läst den där historien i tidningarna om en karl i USA som gått till jobbet varje dag i tio år för att hans bil gick sönder. 3 mil enkel väg. Fram å tillbaka varje dag. Nu har någon startat en insamling till honom och fått ihop 50000 dollar plus att två företag erbjudit honom en bil. Åsså har vi “vännen” som ska hjälpa honom och se till att pengarna blir placerade på rätt sätt.

Det är ju nått som inte stämmer med den där historien. Även om karln går jävligt snabbt så skulle det ta minst fyra timmar att gå 30 mil. Jobba åtta timmar och sen gå i fyra timmar igen. Sannolikheten att det här är sant är minimal. Dessutom ser jag klart och tydligt på bilden att karln sitter på en buss. Nä, nä jag säger inte att en stackars fattig, hårt arbetande man ljuger. Det är inte det jag säger. Men någon är det som ljuger.

Jag har inte orkat lista ut vem men om jag var journalist skulle jag ringa GW Persson och fråga vad han tror om det här. 50000 dollar får man ju dessutom ganska fin bil för. Jag tror att GW skulle säga att man borde undersöka om de där dollarna är motivet och att den där “vännen” behöver en närmare granskning.

Skit i det nu. Busspassagerare. Här i Stockholm. Irriterande folkslag.

Först står de där i snålblåsten i en kvart och väntar på en buss som alltid är försenad. Man skulle kunna tro att de hade tid på sig att förbereda sig inför bussens ankomst. Bussen kommer och öppnar dörren. Då kliver de in och blockerar ingången så att jag blir kvar ute i snålblåsten. Där, mitt i dörröppningen, kommer de på att när man kliver in i bussen ska man ha ett busskort som man ska hålla mot en blå maskin. Då börjar de gräva i alla fickorna och väskor efter busskortet som de borde ha plockat fram för en kvart sen.

Idioter. Som nå lantisar som ska genom säkerhetskontroll på flygplatsen för första gången i sitt liv och har alla datorer i väskan, fortfarande på sig jackan, mynt i alla fickor och hela necessären full av vätskeflaskor större än 100 ml i handbagaget när de kommer fram till säkerhetskontrollen.

De borde få gå 30 mil dit de ska ett par gånger så att de lär sig hur man gör när man åker buss. Visa hänsyn mot sina medpassagerare och ta fram busskortet i tid istället för att så och hänga i dörröppningen.

Kinberg Batra är Moderaternas Juholt

Jag har kommit med korrekta förhandstips förut. Så när den förutsägelsen som jag nu ska komma med inträffar i verkligheten vill jag att ni kommer ihåg var ni läste den första gången.

Jag är absolut ingen spådam, jag har inte tittat i en spåkula. Inte heller har jag några inside contacts. Jag vet alltså inte någonting som ingen annan vet. Jag vet bara vad alla andra också borde fatta men som jag än så länge inte har sett någon annan skriva.

Kinberg Batra är Moderaternas Juholt. She won’t last long and history will not treat her kindly.

Jag kommer inte ihåg vad hon heter i förnamn (Juholt heter Håkan, det minns alla) och när jag frågade maken, som är högerlagd, och därmed borde vara positivt inställd till fruntimret, vad hon heter så kunde han inte heller komma på förnamnet.

Anna. Jag googlade. Hon är måste ju vara helt körd innan racet ens börjat. Hon är så blek och personlighetslös att man inte ens kan komma ihåg hennes namn. Det enda man minns om henne är det där med lantisarna.

Vi tittade på Skavlan ikväll och ingen av oss kunde komma på vad hon hette i förnamn. Helt menlös människa. Såg ni hur hon satt och nickade så att huvudet höll på att trilla av? Hon verkar förstås trevlig och sympatisk. Om man gillar nickare.

Det värsta jag vet är folk som är trevliga och sympatiska på beställning när det är lämpligt. Jag tycker sånt är jättejobbigt eftersom de inte är som jag. Jag tror att Kinberg Batra nickar för att folket ska känna att hon håller med dem. Att hon är en av oss. Eller så är hon bara jävligt osäker på vad hon håller på med så att hon nickar i panik.

Jag nickar väldigt sällan. Varför ska man skaka nacken ur led om man kan säga ja eller nej? Jag är ganska trevlig och sympatisk när den känslan drabbar mig naturligt, men jag har extremt svårt för att nicka fram den när jag inte känner den. Det känns inte som att Anna, som hon heter, känner känslan när hon nickar och försöker framstå som sympatisk.

Trevlig och sympatisk är ointressant. Kinberg Batras höjdpunkt i karriären måste ju ha varit när hon sa att Stockholmare var smartare än lantisar. Är det enda gången i sitt liv hon varit rolig?

Ingen vill att en sympatisk nickare ska leda landet. Hur skulle det sluta om vi hade en statsminister som satt och nickade åt Tomas Wassberg? Det skulle ju inte dröja länge innan hon satt och nickade åt Gunde Svan, Torgny Moberg, Ingemar Stenmark och Stig Strand. Vad vet de om politik? De är ju lantisar!

Dessutom är det skamligt att när Moderaterna äntligen får en kvinnlig partiledare så sitter hon i en chat show som leds av SVTs största mansgris och pratar om infertilitet och sina svårigheter att få barn.

Har vi inte kommit längre än att kvinnor ska måsta prata om sin infertilitet när de hamnar i maktposition? Hur simmar Stefan Löfvens spermier? Har han några barn? Borde han inte tala ut om detta och förklara sig? Hur mår han egentligen om han inte har några barn och är han som man en lämplig statsminister om han vid sin ålder inte lyckats få barn?

Hur jävla många gånger ska hon sitta och be om ursäkt för lantis-grejen? Kill it eller låt bli att vara partiledare. Gör nått av det och åk till Teknikens Hus och låt någon sjuårig lantis slå dig i en mattetävling och låtsas vara ödmjuk och “erkänn” att lantisungen är smartare än dig liksom. Skavlan är ju bara för genomskinligt – tom för lantisar.

Oavsett politisk åskådning – Kinberg Batra är en katastrof. Människan framstår som mer osäker än vad jag känner mig när jag ska välja mellan blå eller röd jäst för att jag aldrig kommer ihåg vad skillnaden är.

Låt oss sammanfatta det hela med att Kinberg Batra inte är någon Margret Thatcher!

Bring back Reinfeldt, Borg och Bildt tills det finns några kompetenta kvinnor som kan ta över. Kinberg Batra är en poster girl MOT könskvotering.

Glöm inte att hänvisa till källan när ni citerar mig när jag får rätt.

Avslappningsövningar

Jobbade till elva.

Åkte taxi hem och fick en surrpinne till taxichaufför som ägnade hela resan åt att berätta för mig hur hans körschema såg ut och vad han har för teknik för att se till att folk inte spyr i hans bil på väg hem från krogen.

När jag kom hem kände jag att jag behövde varva ner lite innan jag går och lägger mig.

Så jag satte mig och slösurfade på nätet också måste jag ha slappnat av lite för mycket för jag råkade köpa en tröja på nätet. Jag till och med kollade storleksguiden och mätte midja och byst och ändå köpte jag.

Det kommer säkert att visa sig vara ett alldeles utomordentligt beslut när tröjan anländer. Nu måste jag gå och lägga mig innan det händer fler sådana olyckor.

Hur ska jag kunna skriva ut inköpslistan?

Två av tre färgpatroner i vår skrivare är slut. Vår skrivare är tydligen lite krävande för den tycker tydligen inte att det räcker med svart färg för att skriva ut i svartvitt. Nej den ska ha färgpatroner också.

När det är slut svart så går det bra att ställa om skrivaren till att använda färgpatronerna. De är ju mycket dyrare än den svarta. Men när man har slut färg och vill skriva ut med helt enkel svart tryck då går inte det eftersom det är slut på färgerna som man inte behöver.

Nu tycker skrivaren alltså att jag ska köpa patroner online. Men maken måste skriva ut imorgon så det finns inte tid att hålla på och köpa online och då tycker skrivaren att jag ska göra en inköpslista. Eller så är det datorn som tycker att jag ska göra en inköpslista. Jag är inte helt på det klara över vem det är jag kommunicerar med här.

Inköpslista

Frågan är ju bara hur jag ska bära mig åt för att skriva ut inköpslistan när jag har en skrivare som vägrar att skriva ut i svartvitt om den inte har alla färger också och jag inga färger har?

Vår skrivare känns som en sextiofyraåring som jobbat på kommunen i 44 år och blivit värsta paragrafryttaren. “Det är så här reglerna är, jag kan inte göra någonting åt reglerna, det är samma regler för alla och vi kan inte ta någon hänsyn till att du bara behöver svart, man måste även ha färg i maskinen om man vill skriva ut i svart, eftersom det inte är jag som har skapat reglerna så kan jag inte vara flexibel med vilken sorts patroner man behöver för att få skriva ut ett vitt papper med svart text på, du måste köpa och installera färg också”.

Vem bryr sig om Trillingnöten?

Jag är så jävla trött på att prata om Trillingnöten. Alltså jag är inte med och pratar om Trillingnöten, men jag måste lyssna på det. Jag vet inte hur många gånger den här månaden jag har hört någon säga “Också de har tagit bort Trillingnöten” när de tar en chokladbit ur Alladin-asken. Någon nappar och sedan maler folk på om den jävla Trillingnöten och hur upprörande det är att den har försvunnit.

Det senaste två dagarna är det maken som har startat Trillingnöts-konversationer, men han är minsann inte ensam om att vara oförmögen att ta en chokladbit utan att börja prata om Trillingnöten.

Jag tycker inte om sådan där choklad som finns i Aladdin och Paradisaskar så jag äter dem aldrig. Jag vet alltså varken hur Trillingnöten såg ut eller smakade och jag bryr mig inte heller. Hur var det innan Trillingnöten försvann? Tog alla en Trillingnöt och sa “Trillingnöten är godast” eller blev den godast när den försvann?

Det är nog det här som gör att jag är så dålig på att småprata med folk jag inte känner. Eller folk jag känner för all del. För jag är så ointresserad man bara kan bli av att prata om Trillingnötter. Vem bryr sig och har något att säga om Trillingnötter?

Varje gång någon tar en pralin och håller upp den framför mig och säger “De har tagit bort Trillingnöten” som om att jag skulle vara intresserad av att kommentera det så har jag lust att svara något i stil med “Men Piggelin finns kvar, tänk så hemskt om de tog bort Piggelinen”. Det säger jag förstås inte, jag är alltför artig för det. Så istället svarar jag “Mhm”.

Jag vill inte ha någon jävla sula

Lyssna nu noga alla ni som jobbar i skobutiker. Jag vill inte ha någon jävla skosula. Jag bryr mig inte om hur många skosulekurser ni varit på för att lära er sälja skosulor. Jag vill ingen ha.

Är det jättehöga marginaler på skosulor? Får personalen provision på skosulor? Vad är grejen med att ni alltid ska sälja skosulor? Jag vill inte ha någon skosula.

Om skon i storlek 36 passar perfekt kan ni glömma att det ska gå att lura mig att köpa en sko i storlek 37 för att jag ska “rymma en sula”. Jag vill ju inte ha någon jävla skosula. Att man får jätteont i fötterna av att gå i skorna om man inte har en sula är ett skitdåligt säljargument. För det är ju skor jag ska ha. Jag ska inte ha någon sula så om ni förklarar hur dålig skon är för att jag ska köpa en sula kan ni behålla både skon och sulan. Om skon behöver en sula får de fan lov att bygga in den i skon, jag köper inga lösa sulor.

Julhandeln är förresten guds straff till mänskligheten för våra synder. Om folk slutade att synda skulle gud befria oss från julhandeln.

Jag har köpt skor och julklappar idag om ni inte har fattat det ännu. Nu pratar jag med alla er andra, inte skoförsäljarna. Jag köpte ingen skosula och skorna var i rätt storlek och det ryms ingen sula i skon. Precis som det ska vara.

Men jag köpte en skoskaftsstödjare i plast för 45 spänn. Eftersom just den här skoförsäljaren inte försökte sälja mig någon skosula så belönade jag henne genom att köpa en skoskaftsstödjare.

Stövel

Det är något som fattas på festblåsan…

Tänk er att ni blivit bjuden på en jättefin fest. Ni har köpt en skitdyr klänning. Varit till frissan och fixat håret. Kanske fått hjälp med sminkningen. Tagit på finaste och dyraste smyckena.

Ni står där och tittar i spegeln och betraktar resultatet. Också tänker ni “Vänta nu här, det är någonting som fattas”. Ni står där och funderar vad som saknas för att er uppenbarelse ska bli perfekt.

Då kommer ni på det. Ni tänker “Men herregud, jag har glömt att ta på mig mig brosch med ett foto av pappa!”.

Har ni tänkt på det? Silvia, Victoria och Madeleine har alltid en brosch med ett foto av kungen på sig när de klär upp sig. Brukar ni också tänka på hur lyckligt lottade ni är som inte är kungliga när ni ser den där broschen? Varje gång tänker jag på det.

Inte för att det är något fel på min pappa. Nej, han är en helt schyst pappa. Men inte vill jag ha ett miniatyrporträtt av honom på bröstet när jag klär upp mig.

Vad jag har gjort ikväll

Kom hem sent.

Åt middag.

Skypat med morsan och berättat att posten är inkompetenta för gullefjunets brev kom tillbaka. Kan de inte läsa?

Låg i sängen och sa “Det är dags att sova nu”.

Läst om kriser och kaos och budgetar.

Hämtat tvätten i tvättstugan och lagt den på fåtöljen. Allt rymdes inte i fåtöljen så jag la resten i en korg bredvid.

Tittat på YouTube klipp med Björn Gustavsson. Sen hamnade jag på klipp från Parlamentet och sedan Roast på Berns.

Ja nu fattar ni alltså varför jag inte har hunnit blogga.

 

E som i Ebeneser

Jag är inte så religiös av mig. Förklaringen till det heter Ebeneser. Jävre som jag kommer ifrån är en väldigt frireligiös by. Vårt hus låg dessutom mitt emellan de två frikyrkorna EFS och Ebeneser.

Jag var bästis med pastorsdottern på Ebeneser från det att vi flyttade in i farmors hus när jag var 6-7 år tills bästisen flyttade när vi gick i sexan. Därför gick jag söndagsskola på Ebeneser.

Ebeneser är snäppet värre än EFS. EFSarna är/var lite normalare. Eftersom jag var bästis med pastorsdottern så råkade jag förmodligen ut för lite mer hjärntvättsförsök än det genomsnittliga söndagsskolebarnet. Pastorn följde med farsan ut i skogen för att plocka bär en gång och försökte sig på att frälsa farsan. Jag vet inte vad farsan svarade men jag har hört att pastorn bara gjorde ett frälsningsförsök. Istället gick pastorn på mig.

Han brukade säga till mig att det var viktigt att jag blev frälst så att jag skulle få komma till himlen. Också brukade han säga till mig att om inte mina föräldrar blev frälsta skulle de hamna i helvetet. Jag tycker att det är helt sjukt att säga sådana saker till ett barn som är under tio år. Det värsta man kan tänka sig i den åldern är ju att måsta skiljas från sina föräldrar. Himlen lät coolt i den åldern och som pastorn beskrev helvetet lät det ju jättehemskt att mina föräldrar skulle måsta åka dit.

När jag var i tio-tolv-årsåldern var jag på ett veckolångt läger i Arnemark. Perfekt läge för frikyrkorna att ta med sig barn i en vecka, bort från deras föräldrars, och låta dem bada och leka och sova i stora sovsalar och ha roligt. Och klämma in morgonbön, lunchpredikan och kvällsmöten. På det här lägret blev folk frälsta till höger och vänster. Mina närmaste kompisar påstod sig ha mött gud och att de kunde tala i tungor.

Till slut kom pastorn och satte sig bredvid mig och frågade om inte jag också skulle bli frälst. Jag pallade inte trycket längre. Jag ville ju också vara med i gemenskapen. Så jag sa att jag blivit frälst. Nästa dag tvingade övertalade pastorn mig att ringa hem till mamma och pappa och berätta att jag blivit frälst. Morsan gapskrattade i telefonen.

Sen när vi kom hem från lägret så var det dags för Ebeneser att ha sin årliga tältmötesvecka vid gamla medborgarhuset. Då övertalades jag och tre andra nyfrälsta att sjunga på tältmötet. Jag kan inte sjunga och hatar att sjunga och hatar att stå upp inför publik.

Jag minns inte vad vi sjöng, men det var väl någon sorts väckelsepsalm. Vi ställdes upp längst fram inför hela församlingen och presenterades som nyfrälsta. Jag har för mig att vi alla fyra kom från icke-religiösa familjer (vi hade alltså alla föräldrar som skulle till helvetet) så det var en extra stor triumf för pastorn att frälsa oss. Sen tvingades vi sjunga.

Sen var jag botad. Jag blev ofrälst och sedan den dagen har jag inte varit religiös. Tältmötessången blev vändpunkten som räddade mig.

Vår dotter kommer att få åka på ridläger, sportläger och friluftsläger och andra sorters läger hon kommer dragandes med men några religiösa hjärntvätts-läger där vuxna människor försöker skrämma barn släpper jag inte iväg henne på.

B som i Buller

Som Johanna påpekade i kommentarerna så avklarade jag ju A när jag bloggade om Alfabetsbloggande så nu är vi på B. Därför är det väldigt lägligt att jag har buller utanför fönstret just nu.

Grannarna ska dra in bredband i huset. Kabeldragarna tycker tydligen att på kvällen i mörkret är bästa tiden att ställa sig utanför folks sovrumsfönster och såga upp hela asfalten. Fast de är tydligen inga kabeldragare, de är kabelletare.

De ringde på och sa något i stil med att de inte skulle bli klara ikväll för de hade lite svårt att hitta kabeln så det undrade om det var okej att vi lämnade bilen på gatan hela natten.

Nu har de snart sågat upp minst 15 meter av asfalten. Det var ju tur för dem att det var maken som öppnade när de ringde på för jag skulle ha berättat för dem att det vore mycket enklare att hitta kabeln om de sågade i dagsljus.

Att leta kablar under asfalten just när småbarnsfamiljer ska natta sina ungar är som upplagt för att man inte ska hitta någon kabel.

Varför ingriper inte omgivningen?

Ibland undrar jag varför inte omgivningen reagerar och ingriper när någon i deras närhet uppför sig konstigt? Varför folk bara låter sina nära och kära fatta obegripliga beslut.

Igår hämtade jag på dagis och åkte till SATS för att kolla om jag ska joina ett gym. Vad sa maken tror ni? Han sa “Om du bara tror att det blir av att du går dit så är det väl bra”.

Idag har jag anmält gullefjunet till en sju veckor lång simskola. Då var maken lite mer motvillig. För då förstod han att han skulle bli inblandad. Det kommer ju inte på fråga att jag ska bada sju veckor på raken, han får också ta några av simlektionerna.

“Vill du inte att hon ska kunna simma?” frågade jag och han kapitulerade direkt. Inget som helst ansvarstagande där alls. Han kunde ha kämpat emot lite mer. Nu blev det simskola. Sju söndagar på raken klockan tolv. Helst vill jag inte ens vara fullt påklädd klockan tolv på söndagar så nu när jag tänker på det här mer noggrant som känns det väldigt olockande att befinna sig i en bassäng den tiden på söndagar.

Alla dessa hälsosamma och förnuftiga idéerna från min sida borde signalera till maken att han borde sätta stopp för galenskaperna. Det är ju helt out of character för mig.

Dålig problemhantering

Det ringde nyss en försäljare från Tre och sa “Jag har just pratat med din man och han sa att det är du som ansvarar för de här frågorna” också ville han sälja på mig lite bredband och surfplattor och en massa sådana saker som vi redan.

Då svarade jag “Det stämmer bra att det är jag som bestämmer sånt här, men det är inte meningen att min man ska be folk som dig att ringa mig istället för honom för då besvärar du ju två personer istället för en”.

Jag köpte inget. Fattar ni att maken bad honom ringa mig istället för att bara säga “Nej tack”? Hur svårt är det att säga nej liksom?!

Överentusiastiska hemmaodlare

Hemmaodlare alltså. De är likadana som surdegsbagare. Optimistiska och överentusiastiska. Ni vet typen. Hemmaodlarna som säger “Hemmaodlat är ju SÅ mycket godare! Och man vet att det inte är besprutat” och hemmabagarna som säger “Hembakat är ju SÅ mycket godare! Och man vet att det inte innehåller några tillsatser”.

Innan någon kommer och anklagar mig för att kasta sten i glashus så ska jag villigt erkänna att det händer att jag bakar eget bröd. Jag brukar tom dra igång projekt med att odla egen föda. Hemmagjort är ju så gott om man lyckas och jag tycker att det är ganska kul, åtminstone i teorin och i början av odlingsperioden. Mindre kul när man har vattnat och rensat ogräs och ansat i flera månader och det fortfarande inte finns någonting att äta.

Men den irriterande typen av hemmaodlare, som jag givetvis inte tillhör, är de som alltid ska äta allting de har odlat och insisterar på att påstå att det är “SÅ MYCKET GODARE!” även om det blivit helt misslyckat. Om jag odlar något som inte blir bra så sitter jag inte och tvingar i mig (eller vänner och bekanta) kilovis av smaklös eller rent ut dålig frukt eller grönsaker. Om det inte är ätbart så kastar jag bort det. På komposten givetvis. Om det finns någon kompost inom tjugo mils radie, annars händer det att jag kastar det i soporna.

Men “riktiga” hemmaodlare – de ska alltid äta allting, oavsett hur det smakar. För det är ju hemmaodlat. De sitter där och tuggar i sig sina hemmaodlade, ofta i bästa fall smaklösa, saker och maler på och berättar hur gott det är. Värst är de som berättar hur lite de har belastat miljön genom att köra tio mil för att köpa ett frö som de sedan har drivit upp till en smaklös grönsak eller sur frukt.

Här har ni ett foto av ett köpt äpple, en köpt körsbärstomat och ett hemmaodlat äpple som gullefjunet plockade upp från en ‘Varsågod-låda’ på gatan på väg hem från dagis.

Hemmaodlat äpple

Eftersom jag har köpt äpplet till vänster och tomaten så känner jag mig tvungen att äta upp dem men som tur var kunde jag kasta det sura äpplet i mitten i soporna eftersom jag varken har köpt eller odlat det själv.

Rallycross på Solvalla

Det är rallycross på Solvalla idag. Jag håller på att bli tokig.

STCC Semon Race berättar Google att det är.  Vi brukar aldrig höra när det är trav men just idag ligger vinden tydligen åt vårt håll. Det tar aldrig slut heller. Varje gång det tystnar har jag trott att nu är det äntligen över, men de tar bara några minuters paus och sen börjar det om igen. Till kl nio ikväll håller det på upptäckte jag när jag googlade skiten.

“Det gör väl inget, det är ju bara en gång om år” tycker maken. Det går ju bra att tycka så om man kommit hem klockan fem, men jag har varit hemma eller inom hörhåll hela dagen.

Wrooom, wrooom, wrooom – repetera det oavbrutet i tolv timmar med start klockan nio på morgonen så får ni en uppfattning om hur det låter. Man får förståelse för vad fångar som utsätts för ljudtortyr upplever.

Dessutom ska de hålla på hela dagen imorgon också. Om jag får ett raseriutbrott över någon bagatell inom det närmaste dygnet så är det inte mitt fel utan rallycrossens.

Jag har klippt mig

Jag har varit hos frissan, som i det här fallet var en frisör. Jag vet inte vad ni säger, men jag känner mig inte helt nöjd.

Hårtofs

Är det verkligen möjligt att missa en så där stor tofs? Eller tänkte han att det skulle vara så? Om han tyckte att det skulle va så där är det ju märkligt att han fönade håret så att tofsen inte syntes när han var klar.

Sådana där mode-grejor att man ska ha tofsar hängandes som är längre än resten av håret är inte min stil. Jag är medelålders för guds skull, jag vill ha jämnlångt hår.

Jag har blivit upptäckt

Tidigare ikväll när jag stod på Coops parkering och försökte fälla ihop paraplyvagnen så att kassarna skulle rymmas i kofferten kom det fram en kvinna och frågade om hon fick prata med mig några minuter.

Hon frågade om jag var intresserad av “affärsmöjligheter”. “Yes!” tänkte jag “här kommer min big break, det är nu mitt framtida liv som miljonär börjar”. Jag vet ju att de bästa och mest framgångsrika företagen här i världen hittar stjärnorna bland sina affärspartners genom att skicka ut kvinnor i femtioårsåldern på parkeringsplatser för att rekrytera ny talanger.

Den här talangscouten var uppenbarligen extremt kompetent som hittade mig och såg min potential trots att jag stod dubbelvikt med huvudet under en barnvagn för att rucka loss spärren.

Det kan ju förstås hända att min klädsel gav henne vägledning och hjälpte henne att förstå vilken kompetent affärskvinna jag är. Alltid redo och intresserad av “affärsmöjligheter”. Även klockan sju på kvällen på en Coop-parkering. På den här bilden syns det ju lång väg att jag är en vass business woman eller hur?!

Affärskvinna

Ni får tänka er en Coop-parkering i bakgrunden istället för vår hall eftersom jag inte hade någon kamera med mig så maken fick ta en bild när jag kom hem istället.

Jag tror i alla fall att det var min klädsel som gjorde att hon insåg vilket affärssinne jag har. Eller så kanske hon hörde hur jag muttrade “Hur i helvete kan två kassar mat kosta 685 spänn?!” och insåg att jag minsann har koll på ekonomiska frågor.

Trots att spärren på barnvagnen satt fast var jag på relativt gott humör så jag var väldigt artig och frågade vad det var för sorts “affärsmöjlighet” hon menade. Jag tänkte att hon kanske ville rekrytera mig till att sälja typ Tupperware.

Så var det inte alls. Affärsmöjligheten gick ut på att “köpa produkter på internet med 100% nöjd-kund-garanti, också fanns det även möjligheter att tjäna pengar själv om man ville”. Eller nått sånt. Jag frågade vad det var för sorts produkter.

Det var då det blev extra intressant. För det handlade om “alla möjliga sorters produkter”. Alla fattar ju potentialen i “alla möjliga sorters produkter”, men jag frågade ändå vad “affärsmöjligheten” bestod i för mig om det var jag som skulle handla på nätet. Det “kunde hon inte säga på ett enkelt sätt utan vi skulle vara tvungna att sitta ner i en kvart så att hon kunde förklara ordentligt hur det hela gick till”.

Det hela lät ju alldeles för bra för att vara sant. För man hade “möjlighet att tjäna stora pengar för nästan ingen egen insats alls”. Jag bad henne förtydliga hur stor “nästan ingen insats alls” var och fick veta att den var 300 kr. Då kändes allt mycket tryggare och bättre, för alla vet ju att om man verkligen ska ha möjlighet att bli rik så måste man satsa någonting själv också.

Trots att min klädsel avslöjade mig litegrann är jag fortfarande lite förbluffad över hur hon kunde tro att jag är en affärskvinna lämpad att ta mig an ospecificerade “affärsmöjligheter” som involverar okända produkter till en okänd avkastning.

Jag fattar inte sådana här viktiga beslut på en parkering så jag gav henne mitt nummer och bad henne ringa mig “på kontoret”. Jag vill gärna sitta på min blåa pall när jag tar ställning till sådana här “affärsmöjligheter”.

Är det fredag idag?

Hallå, kan någon berätta för mig om det är fredag idag? Jag har nämligen torsdag och det var en massa grejer som jag tänkte att jag kunde göra på fredag men nu säger almanackan att det är fredag idag. Då stämmer det ju inte för mig.

Hur kan det vara fredag idag? Har vi hoppat över en dag den här veckan? Det kanske är fel på min almanacka? Vad står det i era?

En ny fisklag

Jag har ett problem som involverar fisk. Nej, den här gången handlar det inte om att jag inte är så förtjust i att äta fisk. Det handlar om levande fiskar.

När vi var ute och seglade så blev ju gullefjunet väldigt intresserad av spigg. Hon ville “ta hem spiggen till Stockholm där vi bor”. Jag vill absolut inte ha några spigg i huset.

Så jag gjorde en överenskommelse med barnet om att vi skulle göra en lista med två kolumner som vi kallade Guppy-listan. I första kolumnen fick hon en stapel varje gång hon gjorde som vi sa och alltid hade flytvästen på sig, satt ner i båten när vi seglade, inte sprang på blöta klippor osv. I andra kolumnen fick hon en stapel varje gång hon gjorde motsatsen till ovanstående eller fick ett psykbryt över att det var mat- eller läggdags. Jag lovade henne att om hon när resan var slut hade mer stolpar i första kolumnen än den andra skulle hon få EN guppy i en fiskskål.

Det där funkade bra i någon dag. Tills hon började tilldela sig själv “duktighetsstolpar” för de mest banala prestationer. “Mamma jag har ritat dit en stolpe för jag tog på mig tröjan själv”. Tanken var ju dock hela tiden att hon skulle få en fisk, listan var bara en sporre för hon skulle komma ihåg flytvästen och andra säkerhetsregler.

Så idag åkte vi för att titta på guppys, för hon skötte sig övervägande bra hela veckan på båten. När det gällde säkerhetsgrejorna alltså, mat- och sovvägrade gjorde hon förstås var och varannan dag.

För en sisådär 25-30 år sedan hade jag en plastskål med guppys hemma. Ingen pump eller filter, bara växter. Fiskarna verkade trivas som fiskar i vattnet. Lösaktiga som attan var de också och till slut kryllade det av guppys i skålen.

Jag gick runt i djuraffären och letade efter en liknande skål som jag en gång i tiden hade, lämplig för en eller möjligtvis två guppys av samma kön så att de inte kan reproducera sig. Till slut fick jag lov att be om hjälp. Då blev jag informerad om att fiskskålar är förbjudna nu för tiden. Man är tvungen att ha ett akvarium. Jag bad att få se det minsta akvariet och det var inte alls särskilt stort, kanske 20×20 cm, så jag tänkte att det kunde väl gå an med ett akvarium då.

Det var då dilemmat dök upp. För vi har ju lovat barnet en fisk. Jag hade tänkt mig att en budget på typ 200 kr skulle räcka till både fisken, burken och växten. Det minsta akvariet kostade över 600 spänn. Den summan har jag verkligen ingen lust att lägga på en liten fyrkantig burk med en pump i.

Så nu vet jag inte hur jag ska lösa det här? Bryta löftet om att hon ska få en fisk och hoppas att hon glömmer bort hela grejen? Ska jag köpa ett låtsasakvarium med en plastfisk i? Eller ska jag bryta mot fisklagen och köpa en fisk och låta den leva i en urdiskad syltburk?

Akvarium
Vårt förra akvarium. Maken säger att han inte orkar med ett så stort akvarium igen.

Hur mycket vila behöver de egentligen?

Det har ju varit fotbolls-VM i några veckor nu fastän det känns som månader. Jag vet det här för att jag har läst om det på Facebook. Jag har också sett några rubriker om någon “skandal” där någon karl bet en annan karl. Det var ju inte så snällt men jag tyckte inte att händelsen motiverade nivån av nyhetsrapportering. Folk blir bitna i axeln varje dag på dagis. Det kändes som lite krokodil-under-lekstuga-nivå på den nyheten.

Jag trodde att de spelade semi i den här fotbollstävlingen igår så jag tyckte att de kunde spela final idag. Fast jag hade gått händelserna i förväg för det var tydligen bara kvartsfinaler igår.

Så då borde de väl kunna spela semi idag och final imorgon. Tycker jag alltså, men på den här nivån blir folk ju miljonärer innan lärt sig läsa, och därefter tycker de inte att det är så viktigt att läsa för det kan någon annan göra åt en. Så de behöver tydligen vila en hel dag innan de kan jobba igen efter de har sprungit omkring i 90 minuter. Inga sjuksköterske- eller restaurangbiträdesämnen där alltså.

Men det är ingen fotbollsfinal imorgon eller ens dagen därefter. Det här VMet måste ha planerats av en före detta fotbollsspelare. Manlig givetvis. För alla vet att en fotbollsfinal måste spelas på en söndag. Så eftersom det bara var kvartsfinaler igår kan inte finalen spelas förrän nästa söndag.

Sjukt dålig planering.

 

Så här går det till när Norwegian vinner marknadsandelar från SAS

Telefonkön vann. Eller det beror ju på hur man ser det. Jag kom fram på telefonen 30 sekunder innan jag kom fram på chatten. Fast jag hade ju suttit i telefonkön i 90 minuter och i chatkön bara drygt en halvtimme.

Jag stängde ner chatten och framförde mitt ärende till SAS-telefonmannen. Mamma och gullefjunets biljetter till Luleå låg på samma bokning och min biljett ligger på en annan bokning eftersom jag ursprungligen skulle ha kört bil med maken. Så jag ville avboka mammas biljett. När SAS ställde in flyget så att hon inte kunde flyga ner så behöver hon ju inte flyga tillbaka men gullefjunet som ligger på samma bokning ska ju fortfarande flyga.

SAS-telefonmannen konstaterade att gullefjunet som är minderårig då blev ensam kvar på bokningen, men jag ska ju flyga med henne och har en annan bokning. SAS-telefonmannen sa att han skulle kolla hur han kunde fixa till det hela. Sedan satt jag och väntade på att han skulle komma tillbaka och berätta att allt löst sig. Efter tjugo minuter la SAS-telefonkillen på utan att återkomma.

Jag ringde upp igen och rösten i luren informerade mig om att min beräknade väntetid var 65 minuter. Detta efter att jag förra gången väntat i 90 minuter. Så jag provade på chatten igen och kom fram efter en kvart och SAS-Ulf på chatten sa att han inte kunde hjälpa mig och att jag var tvungen att ringa.

När jag äntligen kom fram fixade den nya SAS-telefonkillen bokningarna så att det inte såg ut som att gullefjunet skulle flyga själv. Sen fick jag veta att mamma inte får tillbaka pengarna för returresan eftersom den låg på en separat bokning från den bokningen som blev inställd. Om båda resorna legat på samma bokning skulle hon ha fått tillbaka alla pengar. Anledningen till att de var två separata bokningar var ju att gullefjunet skulle vara med på den ena och inte på den andra. Vid det här laget höll jag på att explodera. Men SAS har regler förstår ni och dem kan man inte frångå hur som helst även om situationen var exakt samma som om båda biljetterna legat på samma bokning.

Nästa gång vi ska någonstans kan SAS sitta och bläddra i sina regler och paragrafer också flyger vi Norwegian.

När den här två och en halv timma långa pärsen var över hade maken och gullefjunet kletat kakao på korten vi förberett till dagispersonalen för att önska dem trevlig sommar. Det skyller jag också på SAS för om jag inte hade suttit i SAS-kö skulle jag ha kunnat förhindra kakao-kletandet.

Jag är inte alls irriterad på SAS

Det är fjärde dagen på raken jag har försökt ringa SAS. De har ett sådant här system som är jävligt effektivt för att de ska slippa prata med sina kunder. De låter en sitta i telefonkö tills man ger upp.

Idag tänker jag dock inte ge upp. Jag har i skrivande stund suttit i telefonkön i 57 minuter. Sist de berättade var jag var i kön så var jag nummer åtta. Sen kom jag på att man kanske kan sitta i två SAS-köer på samma gång. Så jag satte mig i chatkön också. Jag är nummer åtta i den kön också och det har jag varit i ca 20 minuter.

Det är ganska spännande det här med att jag är nummer åtta i båda köerna. Vilken kö är snabbast tror ni? Telefonkön eller chatkön?

Pojkspolingen lyssnade inte på mig

Kommer ni ihåg för ett tag sedan när vår platta gick sönder? Det tog mig några månader att leta reda på kvittot men häromveckan tog jag i alla fall tillbaka den till Elgiganten för att de skulle fixa till plattan.

I servicedisken stod det en kille i tjugoårsåldern. En sådan där ungdom ni vet.

Jag var väldigt noggrann med att förklara för honom EXAKT vad som hade hänt med plattan. Jag tog med så många detaljer som möjligt för att han skulle förstå ordentligt att det faktisk var fel på produkten. Sedan berättade jag detaljerat hur jag hade gjort för att återuppliva plattan och hur den sedan blev helt varm och hade tänkt explodera i handen på mig.

Han tittade och lyssnade men jag tyckte faktiskt inte att han såg sådär jätteintresserad ut. Han hade en sådan där min som om han stod och tänkte för sig själv “Vad kärringen surrar”. Som om att han tyckte att jag var gammal och mossig bara för att jag har levt dubbelt så länge som honom. Typ som om han jämställde mig med någon sorts oteknisk pensionär som inte hängt med i utvecklingen. Han var så ung och oerfaren att han inte förstod att jag bara är fyrtio, och det är inte alls gammalt och jag ville faktiskt bara vara tydlig.

När jag hade berättat klart sa han att han kunde skicka den på reparation och knappade in lite saker i datorn och sedan fick jag ett servicekvitto.

Det känns faktiskt inte som att han lyssnade på min detaljerade beskrivning om vad som hänt med plattan. Så här sammanfattade han min långa historia.

FelbeskrivningHur ska reparatören förstå vad som är fel på plattan från den där korta beskrivningen?! Jag har god lust att skriva ett brev (och skicka det på posten istället för via email) till Elgigantens reparationsavdelning och förklara att det minsann inte är mitt fel att felbeskrivningen är så kortfattad.

 

Jag ångrar mig lite

Maken tyckte att vi skulle gå på kommunens nationaldagsfirande imorgon.

“Okej då” sa jag.

Sen kollade jag på webben vad kommunens nationaldagsfirande innebär. Där berättar de stolt att firandet “brukar locka 30000 besökare”.

Vi och 29997 andra människor alltså. Jag slår vad om att minst 97 av dessa 29997 personer kommer att trampa mig på tårna. Just nu sitter jag och föreställer mig hur 30 tusen personer står packade som sillar och stämmer upp i allsång och sjunger Jag trivs bäst i öppna landskap.

Dessutom frågade maken “ska vi ta med oss något att äta?”. Typ som en picknick. Jag sa nej för jag känner på mig att jag inte kommer att känna någon matro om 29997 personer ska sparka på min picknicklåda. Fast givetvis kommer det inte att finnas någonstans där man kan sitta ner så i så fall får vi ha stå-picknick. Det är ju bra för då kan ingen sparka på ens picknick. De får knuffa en i ryggen istället. Och om man vill att någon ska knuffa en när man står och äter kan man ju lika gärna köpa en varm korv.

Det blir säkert kul. Jättejättekul. De har skördegille. Nu ska jag googla för att ta reda på vad ett skördegille är. Ett skördegille i en Stockholmsförort. Roligt låter det ju. Jättejätteroligt.