Häromdagen pratade vi om att gullefjunet kunde följa med mig på Mini-SATS någon fler gång. Någon gång när de inte stänger mitt framför näsan på oss. Det ville hon, men hon ville gärna att någon som hon kände också skulle vara där. Några av hennes kompisars föräldrar och några av mina kompisar som har barn som hon i alla fall vet vem de är tränar också på samma SATS.
I helgen vet jag ingen av dem som ska dit, de jag har kollat med är inte där eller har inte ungarna med sig. Så jag förklarade att om hon tycker att det är roligt på Mini-SATS kan man gå dit ändå och kanske hitta någon ny kompis.
Då sa hon att hon är “lite blyg”. Så jag förklarade att alla är blyga men om man tar mod till sig och går fram till någon och frågar om de vill leka så blir säkert det barnet jätteglad och vill leka för de är kanske också för blyga för att fråga.
Jag är asdålig på att prata med främlingar. Tycker att det är skitjobbigt. Jag är inte sådär jätteblyg egentligen. Inte nu, men jag var när jag var yngre så jag undvek sånt och nu vet jag inte hur man gör även om jag inte är blyg längre. Och jag är ointresserad av att prata om ointressanta saker som man ska göra med främlingar så jag känner mig obekväm och vet inte vad jag ska säga för att inte döda mig själv eller främlingen av uttråkning. För jag har alltid gjort mitt bästa för att slippa prata med främlingar.
Det där med att tordas gå fram till främlingar och börja prata är en viktig talang. Om man tycker att det är jobbigt när man är fem så gissa bara hur jobbigt det är när man är fyrtio!
Det är lika bra att börja träna de sociala förmågorna tidigt. För om man går fram till en annan femåring när man är fem och frågar om de vill leka så svarar garanterat 9 av 10 femåringar ja, så man behöver inte vara rädd för misslyckande.
Men om man inte provar tidigare och sen går fram till en annan 40-åring och frågar om de vill leka när man är 40 så svarar förmodligen 9 av 10 nej och den enda som svarar ja är garanterat ett perverst wierdo.
Så det gäller att utveckla den sociala förmågan att prata med främlingar tidigt så att folk inte tror att man är helt tokig när man kommer fram och börjar prata med dem.
När man är fem måste man prova att gå fram till folk och ställa den naturliga fråga “Vill du leka?” för att inleda en konversation. Så att man när man är vuxen klarar av att gå fram till folk och säga helt onaturliga saker som “Oj så varmt/kallt/regnigt det är idag!” för att inleda en konversation och få det att framstå som helt normalt.
Livet blir bara svårare ju äldre man blir. När man är fem går man ju fram till folk och frågar om de vill leka för att man själv vill leka. Men när man är vuxen måste man prata med folk om vädret för att någon kompis bjudit en på en fest där man ingen känner eller för att chefen säger att man måste prata med folk fastän man helst inte vill.
Det blir bara värre ju längre man väntar med att öva på det här.