Jag hade en kaffekopp. Exakt lagom lite kaffe och lagom socker som jag rört om lagom länge. Maken hade en egen kaffekopp. Jag drack mitt kaffe. En smutt eller två. Jag kom på att jag skulle gå på dass. Jag gjorde det.
Jag kom tillbaka och helt plötsligt var min kaffekopp bara borta. Puts väck. “Har jag blivit senil?” undrade jag och gick tillbaka och kollade om jag tagit med den in på dass, men det hade jag inte. Då kom jag på vad som hänt. Jag kom på att maken förmodligen tagit mitt lagom kaffe och hällt ut det och ställt koppen i diskmaskinen.
Jag stormade ut i köket för att bevisa min teori. Då stod det en kaffekopp där på bänken. Inte min kaffekopp utan makens. Han hade alltså ställt ifrån sig sin kopp, tagit på sig jackan för att gå ut och röka och tagit min kopp med sig. Min kopp som har en helt annan kaffemängd och sockerhalt än hans kaffekopp.
Jag rusade ut i trädgården och anklagade maken för kaffestöld. “Ojdå, jag tyckte väl att det var något som inte stämde – du kan ta min kopp” sa han då. Ungefär som att det här inte spelade någon roll.
Vi fick ett brev på posten idag också. Det var ett vitt fönsterkuvert med rabattkuponger hos en mataffär inuti.
Också en sista viktig grej. Gullefjunets overall är jättesmutsig. Om jag orkar borde jag tvätta den till helgen.
Jag får återkomma senare om jag kommer på något mer av värde.