Idag när jag gick från jobbet höll jag på att dö. Det var med nöd och näppe jag tog mig till tunnelbanan med livet i behåll. Så kallt var det alltså att jag höll på att frysa ihjäl.
När jag kommit in på tunnelbanan och var utom den allra mest akuta kylan och faran ringde jag maken och frågade om han inte kunde komma och hämta mig vid vår station så att jag slapp gå hem i över 10 minuter i minus 30 graders kyla.
Han sa nej. Han hänvisade till att jag överdrev och att det “inte var mer än minus 13” och att “han lagade mat”. Jag tror att han hade någon fler patetisk ursäkt också men den har jag hunnit glömma vad den var.
Inte okej.
Sen fattar ju alla att tåg också fryser i det här vädret och när tåg fryser så kan de inte gå enligt tidtabell. Så jag missade bussen med 10 sekunder. Den körde iväg just när jag kom ut vid busshållplatsen. Jag tyckte minsann att det såg ut som att busschauffören vinkade när han körde ifrån mig. Det kändes i alla fall som att han gjorde det.
Så jag textade maken.
Tror ni att han kastade sig i bilen och kom och hämtad mig? Nej han gjorde inte det. Han svarade
Inte okej.
Man skulle nästan kunna tro att maken vill skiljas. Att han inte törs säga det och att han försöker få mig att lämna honom.
Att det ligger en affär alldeles bredvid busshållplatsen har faktiskt inget med saken att göra. Folk går ut och in genom dörrarna så att det blir kallt inne i butiken också.