Maken hann aldrig visa pimpelfiskaren att han kan fiska

Trogna bloggläsare vet att jag för ett tag sedan spenderade några dagar med att försöka låta bli att ställa till någon sorts katastrof på Tistel i Norrfjärden. Ni kanske trodde att jag tänkte försöka bli florist. Så var det inte. Jag har självinsikt, och vet att det inte vore något bra karriärval för mig.

Nej, anledningen till att jag förvirrat vandrade omkring i Tistels lokaler var att min kusin äger butiken. Hon, hennes syster (hon som man kan lura att göra jularrangemang) och min moster vakade vid den tidpunkten hos min morbror som var sjuk i cancer. Det här är alltså samma morbror som i januari hade oturen att få guida maken på en pimpeltur. Då kände sig Lennart helt frisk efter sin tuffa behandling mot cancer i matstrupen och såg fram emot nya tag. De fick inte någon fisk men Lennart tröstade maken att nästa gång skulle han få napp, men tyvärr får han aldrig se maken dra upp någon firre. Det lär väl aldrig jag heller få göra, men till skillnad från mig skulle Lennart ha blivit genuint glad över ett napp om det skulle råka hända.

Lennart

Drygt 2 månader efter fisketuren, då han kände sig helt frisk, dog Lennart. Trots att han varit sjuk ett tag blev man chockad över hur fort det gick. Även om jag som canceranhörig är insatt i hur man reagerar vid ett cancerbesked, och vilka tankar det väcker har jag ingen aning om vad man som anhörig går igenom när det går så fort från att vara ”friskförklarad” till slutet som det gjorde för honom.

Det var en av mina största rädslor när maken diagnostiserades. Att det skulle gå så fort att han aldrig skulle hinna lära känna sin dotter och hon inte honom (den rädslan var allra störst), inte skulle hinna göra saker han tycker om en sista gång, inte hinna med att bearbeta chocken och hitta en ”ny mening” och njuta av livet hur länge det än skulle vara. Jag var också rädd att jag inte skulle hinna med, att jag inte skulle hinna säga saker som var viktiga för mig att få säga. Men den känslan trängde jag undan för då handlade det inte om mig. Men helt själviskt var jag jätterädd att det skulle gå så fort att jag inte skulle kunna hinna med att hämta mig tillräckligt för att räcka till.

Man tror, hoppas och vill få tid på sig att säga farväl på alla inblandades villkor, men cancer är antingen en lång utdragen plågsam process eller en chockerande plötslig process. Och man blir aldrig tillfrågad vilket man föredrar, varken som drabbad eller anhörig.

I fredags begravdes Lennart med sina pimpelspön på kistan. Om 12 dagar begravs en annan av mina morbröder som gått bort i samma cancer. Roland var sjuk längre tid än Lennart, men sista gången jag träffade honom satt han och fikade på Gallerian och bara veckor senare var han också borta.

Ni vet väl om att man kan donera till cancerforskning hos Cancerfonden va? Det är väl spenderade pengar.

6 thoughts on “Maken hann aldrig visa pimpelfiskaren att han kan fiska”

  1. Beklagar sorgen! Cancer är ett otyg, speciellt som den kan återkomma efter en friskförklaring.

    Och den dagen maken får ett firre, ska du se att din morbror kommer att visa sin glädje, på ett eller annat sätt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *