Gullefjunet brukar då och då säga “Jag får alltid som jag vill med morfar – för han älskar mig”.
De här två sakerna behöver ju inte exklusivt höra ihop. Jag älskar också henne. Å maken älskar henne. Å mormor också och där börjar vi närma oss att det hör ihop, men mormor har bättre spärrar.
I veckan åkte hon till Jävre före oss tillsammans med min bror och i fredags åkte de till stan hela gänget. Å då blev de osams. Ungen och morfar alltså. Inte allihop.
Jag har förklarat för alla parter att när det är december får man inte saker på en helt vanlig fredag. Man önskar sig saker och väntar till julafton.
Både morfar och gullefjunet har haft problem med det här i flera veckor. Båda har svarat “Det är ju FLERA VECKOR till julafton”. Och jag har sagt “Just det, ni får vänta. Att längta är hela poängen med jul. För er båda”.
Men om man lämnar de där två obevakade så vet man ju hur det går. Så de åkte till stan och morfar sa till Gullefjunet att de skulle gå på Lekia och att hon kunde få välja en leksak för 200 kr.
De kom till Lekia och hon hittade en hund som hon ville ha som kostade 600 kr. Också sa morfar nej.
Fattar ni?! Morfar sa nej… Morfar som aldrig säger nej. Barnet blev så upprörd att hon vägrade köpa någonting annat för 200 kr. Och morfar sa fortfarande nej. Så hon låg på bordet och surade när de fikade. Åkte hem utan leksak.
Sen ringde hon till mig (med viss hjälp misstänker jag) och berättade med upprörd röst om vad som hänt och sa att vi måste skriva upp hunden på önskelistan, åka till Barnens Land och kolla om den finns på halva priset där eller kolla på nätet (där var det nog också någon som var inblandad och försökte trösta). Mest av allt var hon så upprörd över att morfar hade sagt nej att jag funderade om jag skulle behöva ringa en barnpsykolog. För att hela hennes världsbild om att morfar aldrig säger nej blivit rubbad.
Å sen på kvällen så sa hon “Jag kanske skulle ha köpt ett spel för 200 kr ändå så att vi hade något att göra nu, men jag såg inga spel för det var en massa saker i vägen”.
Vi kom igår så jag har inte hunnit fråga morfar hur traumatiserad han är av den här händelsen. Han kanske också behöver psykologhjälp. På något sätt misstänker jag att hela händelsen var lite svårare för honom än för gullefjunet. Hon hanterar ett nej mycket oftare än vad han säger nej.
Det måste ha varit så att 600 kr blev en gräns för honom som han inte kunde gå över. Om hunden hade kostat fyra eller fem hundra kronor skulle han ha varit rökt.
Jag och maken är i alla fall väldigt nöjda med morfars trauma. Ungen kommer över det och blir en bättre människa av incidenten.
Att maken sedan är upprörd över att de lagade separat middag till henne och att hon fick plättar när de åt lasagne är jag inte lika upprörd över. Det blir liksom lite för mycket för mormor och morfar att de både ska måsta säga nej till en leksak och tvinga barnet att äta något hon inte vill på en och samma dag.