Den här spruckna läppen häromdagen ni vet. Barnet skulle hämta en mandarin och det måste man givetvis göra springandes. Hon snubblade på hallmattan och landade med underläppen på en sådan där tidningshållare som man samlar tidningar i innan man kastar dem. Fast vi samlar mest vantar och tomma toalettrullar så det ryms inga tidningar i vår.
Det gick hål rakt igenom underläppen. Alltså själva läppen satt ihop men därunder var spräckt rakt igenom. Just det “gör inte så mycket, det läker så fint av sig självt” har jag nu fått lära mig. Men att skadan även gick upp på vad läkare tydligen betecknar som det “läppröda” var mindre bra och behövde lagas.
Sex timmar fick vi vänta på det broderiet men “man har ganska gott om tid på sig att laga sådana här skador” fick vi också veta. Vi har ju spenderat många timmar på akuten de senaste fem åren så vi är inte den typen av folk som är bråkiga i väntrummet, det är positivt att få vänta på akuten. Men tråkigt är det. Jag hann läsa barnförsäkringens villkor om ersättning för ärr i ansiktet. Jag kan berätta att villkoren inte tar höjd för att det kan ha varit en modellkarriär värd miljoner som gick till spillo där vid mötet med tidningshållaren.
Vid ett-tiden på natten fick vi i alla fall väcka gullefjunet för att berätta att det var dags för bedövningsspruta och stygn i läppen. Ni kan ju gissa hur hon besvarade det… Med ett illvrål som pågick alla 20 minuterna jag satt och höll ett bedövningsplåster mot läppen som bara avbröts då och då av “Jag vill inte sy” eller “Jag vill åka hem NUUUU”.
Vi taktiksnackade med läkaren och han föreslog att det bästa vore om “Hon ligger ner på britsen, ni håller ner armarna, sköterskan håller i huvudet och jag syr”. Sen ett tillägg “Om det känns okej för er alltså?”.
Jag bara “Okej, vi håller – bara du syr fort…!”. Jag menar att det här med att försöka övertala en femåring att “Det kommer att gå bra, det kommer inte att kännas alls och går jättefort” är ju dödsdömt. Hålla på så i en halvtimme innan man ändå får lov att hålla fast bygger bara upp hysterin och drar ut på plågan för alla inblandade. Lika bra att bara hålla fast och få det överstökat med en gång.
Så jag låg på rygg på britsen med gullefjunet ovanpå mig och höll i båda hennes armar, med makens händer ovanpå mina som extra stöd. Sköterskan höll i huvudet och läkaren sydde. Ganska skickligt av läkaren att sy medan gullefjunet låg och berättade för dem vilka färger och krafter LegoÄlvorna har och att de bor i Elvendale. För när jag låg där på britsen råkade jag visst säga “När morfar får höra talas om det här kommer han säkert att åka raka vägen in till stan och köpa lego till dig för att du varit så duktig”.
Det gick alltså jättebra till slut. Jag behövde inte hålla fast armarna, det räckte med beredskapsläge. När vi tackade för oss sa läkaren “Mamma och pappa var också jätteduktiga!”.
Man sträcker ju lite extra på ryggen när man får beröm för att man hållit fast sitt barn så att någon får sy i henne fastän hon verkligen inte ville det. Med milt våld och mutor kommer man långt. Det ordspråket borde de rama in och sätta upp på väggen på barnakuten.
Vi glömde fråga läkaren vad stjärngossarna gjorde på januaris tavla. Jag kanske kan skicka ett email till barnakuten och be någon administratör ta hand om att svara på den frågan.
Om du ska sms:a och fråga så avsluta inte med puss 🙂
Bra jobbat! 😉 Avledning är det allra bästa när det gäller barn och jobbiga saker. Och det där med att förklara att “det gör inte ont” – ingen bra idé ändå. För lite ont kan det göra att göra såna saker, och att ljuga om det hjälper inte.