Imorse var det min tur att ha sovmorgon.
Ibland tycker jag att maken är lite slapphänt när det är han som ska passa gullefjunet. Som till exempel när jag öppnar ögonen och den här står på huvudkudden.
Dessutom tycker jag inte om när flickebarnet kommer och frågar mig “har du sovit klart än?”. Jag vet att det inte är hon som undrar.
En del människor stör sig på andra som köper dyraste barnvagnen som finns. I tävlingen om vem som har bästa barnvagnen, precis som män folk tävlar om vem som har bästa bilen. Jag bryr mig inte om sånt. Om folk vill köpa en vagn som kostar 4000 kr för barnvagnens funktioner och 10000 för utseende och märke får de gärna göra det för mig.
En del stör sig också på att andra köper dyraste bärselen istället för en billigare som funkar lika bra. Återigen, för mig får folk göra vad de vill med sina pengar. De får också bära sina barn hur de vill utan att jag bryr mig. I dyr eller billig sele, på ryggen eller magen, över axeln eller under armen och i sele eller bärsjal.
Något som jag däremot stör mig oerhört mycket på är folk som tjatar på om bärsjalar och anknytning som att de är bättre människor för att de använder bärsjal. Saker som att “man får bästa anknytningen när man använder bärsjal”.
Let me tell ya something. Jag har minsann burit omkring på min unge – i armarna utan sjal – alldeles tillräckligt. Vi har anknytning. Kom inte dragandes med era jävla bärsjalar och inbilla er att ni är bättre morsor än mig bara för att ni har en sjal. Det är ni inte. Det är bara ett tygstycke.
Det här med barn och TV-tittande är ju problematiskt. Vi har också stora problem med det här hemma hos oss. Det håller på att driva mig till vansinne. Man sätter på Bolibompa på morgonen och försöker få någonting vettigt gjort. Sen låter det så här. Ni får tänka er ungefär 10-30 sekunders mellanrum mellan varje replikskifte.
Jag: Å kolla, barnprogram!
Gullefjunet: Ja!
Jag börjar med mitt.
Gullefjunet: Kolla mamma!
Jag: En apa!
Gullefjunet (ståendes bredvid mig): Kom mamma.
Jag: Titta på barnprogram så kommer mamma snart.
Gullefjunet: Kom mamma. Jag vill lägga pussel.
Jag: Kolla, en GRIS på TV!
Gullefjunet: Kom mamma. Bygga klossar.
Jag: Men titta, det är djungelboken på TV. Sätt dig i soffan och berätta för mamma vilka djur du ser.
Gullefjunet: Kom mamma. Djungelboken.
Jag: Jag kommer strax, du kan väl berätta för mig vad du ser.
Gullefjunet (hängandes på min arm): Mamma jag vill titta på Björnen sover på datorn [YouTube].
Jag: Mamma använder datorn just nu. TITTA, nu är det Musse på TV! Titta på Musse en stund så kollar vi på Björnen sover sen.
Så håller vi på. Hon sitter aldrig och tittar på TVn i mer än en halvminut. Utom möjligen om man sitter bredvid henne och konstant refererar allt som händer på TVn.
Ofta ger jag upp när hon stänger av TVn och säger “inte titta TV”. HUR ska man bära sig åt för att ungen ska sitta stilla i en halvtimme och bara titta på TV? Är det verkligen för mycket begärt?
Det var dax för mina biblioteksböcker att återvända till bibblan idag. Eftersom jag hade råkat vika ett hörn i en av böckerna skickade jag maken. Om det skulle uppstå någon sorts situation med en bibliotekarie som frågade “har du VIKT ETT HÖRN i boken?” ville jag inte vara den som skulle stå där och skämmas. Jag sa till maken att det var bättre om han åkte, för då kunde han ärligt förneka någon inblandning i vandaliseringen av boken.
Dessutom såg jag en möjlighet att få lite lugn och ro – egentid som det så fint heter – genom att föreslå att gullefunet följde med. Det ville hon inte. Då berättade jag att hon kunde leka med legot som finns på bibblan. Då ville hon åka.
Jag hade bestämt för mig att det fanns lego på barnavdelningen när jag var där och tittade på barnböcker för ett tag sen. Det visade sig att det inte fanns något lego. Det jag mindes som lego visade sig vara dinosaurier och små gubbar. Jaja, man kan ju inte komma ihåg alla detaljer. Leksaker som leksaker liksom.
Den attityden hade dock inte gullefjunet. Ni vet hur man ska vara tyst på bibliotek så att människor kan läsa utan att bli störda? Den regeln kan inte gullefjunet än och medan hon sprang runt och letade lego ropade hon också “LEGO, LEGO” för full hals.
Vilken tur det var att jag skickade maken va?
Det borde för övrigt finnas lego på alla bibliotek.
Idag har vi ätit kålpudding till middag. Mamma bjöd. Hur kan vad vi åt till middag möjligen intressera er? Det gör det förstås inte. Men jag låter inte sådana små detaljer stoppa mig. Jag maler på ändå.
Gullefjunet åt inte speciellt mycket, kanske två tuggor. I vanliga fall brukar vi åtminstone försöka locka henne att äta även om hon inte tycker om det så mycket. Man kan tex räkna tuggor, då slinker det ner några extra.
Jag: Vi borde kanske ge henne något annat.
Maken: Varför det?
Jag: Kålpudding är det faktiskt inte så konstigt om ett barn inte tycker om, och något måste hon ju få i sig så att hon inte svälter ihjäl.
Mamma/mormor: Vadå, att barn inte tycker om det? Köttfärs och vitkål – tycker inte barn om det?
Jag: Köttfärs ja, och sylt. Vitkål däremot brukar väl ändå inte barn tycka är speciellt gott.
Då helt plötslig vändes bara all uppmärksamhet mot mig och min tallrik.
Jag tycker inte om när folk bara byter ämne helt plötsligt. Det var faktiskt gullefjunet och hennes tallrik vi pratade om.
Idag är det alltså soligt och fint här hos oss. Som gjort för en avkopplande promenad medan ett barn sover sött i barnvagnen. Jag har ju både ett barn och en barnvagn så för att få den rätta promenadkänslan tog jag med dem, med löften om att titta på hästar och tuppar.
Hästarna gömde sig i andra ändan av hagen och var bara små prickar i fjärran. Det gjorde inte så mycket för tuppen bor en bit längre bort. När vi kom till tuppen hann han ana faran och smet in i hönshuset just när vi kom fram. Det löste vi genom att prata om vart tuppen bor och att han var trött och skulle gå och sova middag.
Efter 20 minuter var alla inblandade trötta på att prata om djur som vi inte sett. Den promenerande parten ville nu ha tystnad, ett sovande promenadstillbehör, lugn och ro. Det icke-promenerande promenadstillbehöret ville komma upp och gå själv.
Vi lekte blunda-leken. Ni vet, den där man blundar och räknar till 25 med förhoppningen om att ögonen inte ska öppnas på 25. Den fungerade inte, ögonen öppnades på 5. Vi lekte V-leken. Den går ut på att bara stjärten skall vara i kontakt med barnvagen fastän man ligger ner, fastspänd, så att kroppen formar ett V ungefär. Denna lek ger starka magmuskler och ser ut ungefär så här.
Under promenadens sista 20 minuter lekte vi gråta-leken. Nu känner jag mig så där härligt upp-stressad som man bara kan göra efter den här typen av promenad.
Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Till slut fick jag lov att googla ordet Nej. Toppresultatet kommer från Wikipedia och säger så här;
Nej kan syfta på:
När jag kom in i sovrummet igår möttes jag av den här synen. Jag har ingen aning om vad Musse och Pluto har gjort för att förtjäna denna behandling. Med tanke på att det bara är veckor sedan det inte gick att sova om de inte låg på kudden är jag övertygad om att det måste vara något allvarligt som föranlett deras förpassning till denna plats.
Som jag tidigare berättat så hade vi tuffa förhandlingar om utifall jag skulle få sälja vår skinsoffa och fåtölj på e-bay när vi skulle flytta hem. Till slut sålde vi soffan och tog hem fåtöljen. Egentligen skulle det ha varit skonsammare för maken om vi gjort oss av med båda på en gång. Nu påminner fåtöljen honom bara om soffan, som var hans egentliga favorit.
Maken brukade ju också hävda att de var av äkta skinn. Kolla här ska jag visa er en sak.
Han håller inte längre på och pratar om äkta skinn. För någon vecka sen såg det inte ut så här, då var det bara sådana där veck som ni ser på bilden. Jag vill å det starkaste påpeka att det inte var jag som uppmanade gullefjunet att börja pilla på vecken tills hon fick en öppning och kunde börja dra loss “skinnet”. Däremot kan jag erkänna att jag har en betydligt mer positiv syn på hennes uppfinningsrikedom än vad maken har.
Maken har nu inlett operation Rädda Fåtöljen. Han lägger mycket tid och stor omsorg på att bädda in dynan i en filt. Det är lite tur att vår ALLRA fulaste filt fortfarande är nedpackad i en låda någonstans.
Varje gång hon lyckas få loss filten är han mycket förtretad och går omkring och muttrar om att han inte fattar hur hon kan ha lyckats få loss filten.
Om ni lovar att inget säga kan jag avslöja hur det går till. Om man ser till att det sticker ut en liten flik av ett hörn som hon kan ta tag i så får hon loss filten på nolltid.
Idag sa gullefjunet “kaninen är en rabbit”. Intressant va?
Det berättade jag bara för att få en anledning att berätta nästa sak som också är intressant. När vi först flyttade hem var det jättemånga som frågade oss om dottern var tvåspråkig. Hon var då sju månader och nollspråkig. Vilket man tyckte att alla som såg henne borde ha fattat.
Jag svarade alltid artigt att hon inte var det. Sen brukade följdfrågan ofta bli om vi pratade svenska eller engelska med varandra och henne. Som att vi, som båda har svenska som modersmål, skulle sitta här hemma och prata engelska med varandra som några andra pompösa idioter. Vi pratar svenska här hemma. Utom när vi pratar om godis på vardagar och säger saker som Lets put the sweetheart to bed so we can eat some sweets.
Hur hon kan veta att kanin heter rabbit på engelska vet jag inte. Det måste vara mormor som lärt henne det.
Nu för tiden är hon dock faktiskt tvåspråkig. Hon pratar svenska och pitemål. Hojna, hajna, hejna var en av hennes första tre-ords-meningar. Maken var helt förfärad och började prata om att vi var tvungna att flytta till Stockholm.
Jag lär ut rättvisa till dottern. Mitt och ditt. Hjälpa till och hjälpas åt. Sådana grejer. Ibland känner jag mig osäker på hur mycket som går fram och om hon överhuvudtaget lyssnar. Men ibland får man små tecken på att hon har tagit in budskapet. Som imorse när hon och maken hade stigit upp, medan jag försökte stjäla till mig några minuter extra i sängen och hon kom in till mig.
Gullefjunet: Mamma jag har bajsat.
Jag: Ojdå. Be pappa byta på dig.
Gullefjunet: Nej han gör välling. Mamma byta blöjan.
Hur argumenterar man mot logiken i det? Det är ju först när hon kan grundkursen i rättevisefördelningen av arbetsuppgifter som man kan börja lära henne undantagen. Det känns lite för avancerat på det här stadiet att försöka förklara att om pappa ändå har stigit upp kan han lika gärna göra båda delarna.
Jag kom helt enkelt inte på något sätt att hävda hur det var rättvist att han skulle göra båda sakerna. Inte till dottern i alla fall. Gentemot maken är jag inte lika noga med att mina argument ska vara konsekventa. Till honom skulle jag ha kunnat dra till med något som att rättvisan jämnar ut sig i längden eller dra något exempel på något annat som inte är rättvist bara för att få fem minuter till i sängen.
Jag steg upp och bytte blöjan. Jag hoppas att det inte blir alltför många tillfällen framöver när jag måste leva som jag lär.
Igår när vi lekte den här leken, då tyckte jag att det var kul och pedagogiskt. Jag hade inga betänkligheter. Jag tyckte att det var ett bra sätt att lära sig hur klädnypor fungerar. Så att gullefjunet kan börja hjälpa till att hänga tvätten tidigt. Därav momentet när vi hängde upp kaninen i taket.
Imorse däremot, när jag kom ut ur sovrummet och fick kaninen i skallen. Då tittade jag på den och kom på att det hela kanske inte ser så lyckat ut. En psykolog, eller mammor från familjeliv.se som undrar hur användande av flugsmällor påverkar barn, skulle troligtvis dra en massa felaktiga slutsatser.
Vi får lov att ta en grundkurs i mathygien här hemma snart för att gå igenom vikten av att maten bara ligger på golvet under själva matlagningsprocessen. Därefter måste maten städas bort så att den inte blir förstörd.
Ni vet sådana där små bilar, hästar, båtar, flygplan som brukar finnas i varuhus och andra offentliga platser. Man sätter ett barn i dem och stoppar i en slant. Då skakar, hoppar eller snurrar “fordonet” och barnet blir jättelyckligt.
Tänk er en förälder som går på stan med ett barn som har fått något i ögat. Föräldern har undersökt och bedömt läget, och konstaterat att föremålet i ögat är ett dammkorn. Barnet gråter dock ändå, när man har kommit igång är det ju lika bra att köra på ett tag.
Föräldern är i desperat behov av en toalett och kommer på att en matvarubutik tillhörande en rikstäckande kedja borde ha både toaletter och ett mekaniskt mini-fordon. Det olyckliga sällskapet anländer till butiken och hittar ett flygplan med en groda i passagerarsätet. Tårarna avtar.
Barnet och föräldern sluter en överenskommelse om att de först ska gå på toaletten och sen ska de åka flygplan. Sedlar växlas till mynt. Spänningen och förväntningarna stiger. Toalettbesöket avklaras under exalterad konversation om flygplanet och flygturen.
Under glädje och jubel klättrar sedan barnet in i cockpit och gör sig klar för take off. Slanten pillas in och startknappen lokaliseras och aktiveras. Sen händer ingenting. Besättningen hamrar på startknappen med ökat våld men inget hjälper. Katapultknappen för att få tillbaka pengen för att prova igen fungerar inte.
Om man då jobbar på sagda matvarubutik, då kanske man tycker att “flygplanet måste vara trasigt, vad konstigt det fungerade igår och här får ni tillbaka tian” är en bra sammanfattning och ett korrekt hanterande av situationen.
Som förälder tycker man att butiken i fråga inte har en tillräckligt bra handlingsplan för krissituationen. Det här är ju ett flygplanshaveri. Svarta lådan borde lokaliseras. Reparatör borde tillkallas med högsta prioritet. Den chockade passageraren och dess anhöriga borde åtminstone kompenseras med en gratis matkasse, eller i alla fall en glass.
Stödet för de drabbade är inte tillräckligt när föräldern får bära iväg på ett sprattlade barn som gråter dubbelt så mycket som när de kom. Hur ska föräldern kunna återuppbygga förtroendet hos barnet efter detta brutna löfte?
Detta är inte en fiktiv historia. Verkliga barn och föräldrar led på riktigt vid händelsens inträffande.
Bästa bröllopsdagspresenten var ändå att vi fick sovmorgon imorse. Halv tio slog jag upp mina gröna ljusblå och kände mig utvilad som en tonåring på sommarlov efter hel natts ostörd sömn.
Mormor och morfar däremot är inte lika utvilade idag. När vi kom dit för att hämta gullefjunet låg de på var sin soffa i vardagsrummet och tittade apatiskt på medan yrvädret möblerade om rummet. Vi kom på att vi skulle åka på utflykt, så jag gick hem för att hämta bilen. När jag kom tillbaka hade de kört ut maken och gullrumpan på gården. Dessutom hade de packat övernattningsväskan och ställt ut den utanför verandan så att vi inte skulle behöva komma in igen.
Vi åkte till Furunäset och gick på en strandpromenad som jag inte ens visste att den fanns. Innan jag flyttade bodde jag ju här tills jag var nitton så jag vet var de viktigaste sakerna i stan finns. Affärerna, parkeringsplatserna, havsbadet och hamburgerställena.
Maken däremot som är invandrad i stan han flänger runt hela kommunen och “tittar” på saker för att kolla om han hittar något “intressant”. Han kommer aldrig hem och berättar att han har hittat någon ny butik som jag inte visste om. Däremot kan han komma hem och berätta att han hittat en träbro från år Hedenhös eller en minnessten som står där “ryssen stoppades” någon gång på 1700 eller 1800-talet. Sen brukar han ställa dumma frågor som ifall jag vill följa med och titta på bron eller stenen.
Den här promenaden, som maken hittat, var i alla fall ganska fin. Lagom kort.
Jag upptäckte dessutom att staden har en massa små gömda badstränder där man kan ligga i vattnet och plaska samtidigt som man njuter av utsikten av Assi/Kappa. Om man har tur och är där en dag när vinden ligger på åt rätt håll kan man säkert känna lukten av pengar också.
Sen åkte vi och fikade. Vi hade en familjekonversation som lät ungefär så här.
Jag: Ojdå.
Stumpan: Vad hände?
Jag: Jag tappade en tomatbit i knät.
Stumpan: Vad hände mamma?
Jag: Mamma tappade en bit tomat i knät.
Stumpan: Pappa, vad hände med mamma?
Maken: Mamma tappade en bit tomat i knät.
Stumpan: Jaha.
Har ni gjort något viktigt idag?
Maken har återhämtat sig från sin “magsjuka” och jag har lyckats avstyra kantarellplockningen. Jag sa till honom att det var rakt olämpligt att vistas i skogen när han var så dålig igår. Jag är omtänksam på det sättet att jag tänker på förebyggande vård också.
En mindre bra sak är att förra helgen när maken hade sin sovmorgons-dag lärde jag gullefjunet att säga “dags att stiga upp”. Jag hade inte alls räknat med att hon med en gång skulle lära sig att använda meningen utan uppmaning, och komma in till mig idag när det var min tur att sova och säga till mig att det var dags att stiga upp.
Dottern har just fyllt två. När jag har funderat över hur lång hon kommer att bli när hon blir stor har jag alltid förutsatt att när hon har växt klart kommer hon att vara 167 cm lång.
Hon har också hudeksem och läkare har därför sagt till oss att hon har en något större risk att utveckla astma och/eller allergier. Det här är förstås oroande.
Inte nog med det. Imorse läste jag en rubrik som sa att astmabarn riskerar att “bli kortare”. Jag motstod min starka längtan att klicka och läsa artikeln. Maken har infört förbud mot böcker som heter saker i stil med Husdoktorn och Hemma-diagnos. Han säger att min normala tolkningsförmåga av det skrivna ordet kollapsar när jag läser medicinsk litteratur. Jag har gått med på det här förbudet eftersom det är viktigt att lyssna på sin andra hälft i ett förhållande. Dessutom behöver man ju inga Husdoktorsböcker när Nätdoktorn och Google finns.
Men det oroande beskedet om astmabarn fortsatte att gnaga. Tänk om gullefjunet får astma? Kommer vi då att måsta fatta ett beslut för eller emot astmamedicinering? Hur kort blir hon om detta drabbar henne? 157 cm? Eller 147 cm? Ännu kortare? Når man tex att slå på och av fläkten ovanför spisen om man är så kort? Ska hon måsta ha med sig ap-pallen vart hon än går resten av livet i så fall? Vilken tur att jag köpte pallen i så fall.
Vid lunchtid klarade jag inte längre av att stå emot. Jag var tvungen att få svar på mina frågor. Jag klickade in mig på artikeln. Nu känner jag mig mycket lugnare.
Om dottern får astma och därmed blir kortare än planerat så blir hon 165,8 cm lång. Mycket pengar har säkert lagts ner på den här forskningen. Prioriterats över annan forskning som skulle kunna tänkas vara värdefull. Så jag tror att man kan känna sig trygg i vetskapen om att det bara är 1,2 cm det handlar om.
Jag vill ju inte att ni ska tro att jag är någon sorts paragrafryttare eller så. Men jag har en del regler som jag tycker att det är viktigt att hålla.
En av dem är att om man vill gå själv på stan ska man ha skor på sig. Om man sliter av sig skorna måste man sitta i vagnen. Annars blir sockarna smutsiga. För att inte tala om hur folk glor och pekar på den oansvariga mamman som låter ungen springa runt i gallerian utan skor. Jag tycker inte om när folk pekar på mig. Som tur är brukar jag ha alldeles för fullt upp för att märka något.
Idag efter bloggfikat gick vi på stan. Vi köpte en pojkpyjamas till flickan så att hon inte ska bli intresserad av smink när hon blir stor. För smink kostar pengar, blir gammalt innan man använt det och sen får man kasta bort det.
Under shoppingturen hade vi ett litet bråk om den här sko-regeln. Jag ledde länge, hade ett klart övertag. Jag styrde 200 kronors-sulkyn som knappt går att styra, med en hand, och med den andra handen höll jag barnet i ett stadigt grepp medan avkomman stod upp i vagnen och gastade “vill komma ner” samtidigt som hon viftade med armarna. Två affärer hann vi med i den här positionen medan vi förhandlade om skorna samtidigt som jag kollade på kläder. Multi-tasking på hög nivå. Det är bara män som sitter på röven runt ett bord medan de förhandlar.
Just när vi lämnade den andra affären satte sig barnet ner i vagnen. Det här var en överraskningsmanöver som jag inte väntade mig så jag tappade mitt fina grepp. Ungen slank iväg och hoppade ur vagnen och sprang ut i gallerian med riktning mot rulltrappan. Blixtsnabbt återhämtade jag mig ur underläget och kastade mig fram för att fånga henne. Såhär ungefär.
Då sprack mina byxor. Men manövern lyckades och jag halade in den sprattlande motståndaren och kastade henne över axeln.
Det gjorde inget att byxorna sprack. Revan var på insidan av vänster ben längst upp i grenen och av begränsad omfattning. Den tonårsmässiga modedetaljen på mina jeans doldes av höger lår.
Så jag spände fast gullefjunet i vagnen och tajtade till remmarna och tog fram en krishanteringspryl i form av ett Bamse-reflex som hon fick leka med. Sen shoppade vi klart under relativt lugna former, även om det var lite dragit på låret.
Igår hade vi då kalas för gullefjunet. Jag “bakade” en tårta. Så här gjorde jag.
Jag köpte en färdig, torr tårtbotten. Jag mosade banan och la som första lagret. Sen vispade jag vaniljsås ur en påse och la som andra lagret. Vispade grädde och bredde på och sen hällde jag blåbär som jag maken och svågern plockat ovanpå. Jag fick jättemycket beröm för min goda skapelse.
Efter vi hade kladdat färdigt med tårtan öppnade stumpan sina presenter. Bla en Pippi-docka av farmor, och dockan som jag var tvungen att importera från England var en Upsy Daisy docka. Jag letade överallt på nätet efter Upsy Daisy men det enda jag hittade inom Svea rikes gränser var en hård plast-Daisy som kostade över 500 spänn eftersom det följde med ett badkar. Jag var inte ute efter något badkar, jag vill inte betala 500 kr för att få hela lägenheten ner-blött så jag importerade en mjuk sjungande docka för 150 kr istället. Mycket nöjd är jag, med allt utom ljudvolymen som är något för hög för min smak. Det är dock bättre med en högljudd docka än en med ett badkar.
Av mormor och morfar fick hon lite matlagningsgrejor. Mest av mormor misstänker jag. Om det hade varit morfar som handlat hade hon nog fått en verktygslåda. Det här var dock ett mycket gott val av mormor eftersom gullefjunet omedelbart visade intresse och fallenhet för det här med matlagning. Med lite tur kan hon börja hoppa in och stå för matlagningen redan i 7-årsåldern om maken är för förkyld för att laga mat. Vi får ta en snabbkurs i matcirkeln när det börjar närma sig, för att klargöra att banankaka inte är en näringsrik måltid.
Nu känns det som att ribban är lagom högt satt för nästa års födelsedagskalas. Håller vi den här takten slipper vi kanske köpa en lägenhet till 18-årsdagen.
Idag har vi haft barnkalas. Alla var lyckliga och glada. Om jag kommer på något sätt att avlägga en intressant rapport om detta återkommer jag till ämnet imorgon.
Lillsparven fyller år nästa vecka. Jag har tryckt på pausknappen flera gånger så att dagen när hon ska flytta hemifrån inte kommer så fort. Jag berättade i alla fall för henne imorse att hon fyller år snart. Hennes svar blev “hjälpa mig, Stenkisse ligger under sängen”. Så då släppte vi det där fylla-år-ämnet.
Bambi har bloggat om sin sons stundande födelsedagskalas flera gånger den senaste månaden. Varje gång hon skriver något om kalaset så tänker jag att jag också borde ta itu med att börja fundera över hur vi ska fira gullefjunet. Jag har inte kommit så mycket längre än att baka bullar och köpa två presenter. En film som stod bredvid kassan på ICA när jag handlade mat och en docka som inte finns i Sverige som mina kompisar fick ta med från London.
Jag frågade maken om han tyckte att vi skulle bjuda hem en massa folk och ungar och så. Han tyckte att det var helt onödigt och att vi kunde nöja oss med att fira henne med familjen. Det tycker jag också. Efter vi bestämt det började jag dock vela.
Tänk om någon på Familjeliv får reda på att att vi inte bjuder hem någon på kalas? Jag skulle ju bli fördömd för evigt, vad är vi för sorts föräldrar som inte ordnar ett kalas med tjugo ungar till två-års-dagen?! Vad ska de andra föräldrarna på dagis säga? Vad ska ni bloggläsare tänka?
Jag nämnde detta till maken som var helt oförstående och sa att han trodde att det är många som inte gör någon stor affär av två-års-kalaset. “I bloggvärlden har ALLA megalyckade och fantastiska kalas med 100 lyckliga gäster” berättade jag upprört då. Nästan halvgråtande. Typ. Då sa maken att jag kanske behöver en blogg-semester. Han menade nog inte en sådan där mamma-blogg-kryssning där bloggaren åker iväg med andra bloggare och blir ännu mer blogg-skadade.
Så för syns skull, och för att dottern ska få fler presenter har jag nu bestämt att vi ska ha kalas imorgon medan faster och farbror är här. Jag ringde och bjöd dem, och de kunde komma. Jag svängde ihop vårt bröllop på tre dagar (jag fattar faktiskt inte vad folk håller på med när de behöver sex månader för att planera ett bröllop?) så jag ska nog fixa att sy ihop ett barnkalas på ett dygn.
Vid lunchtid idag satt jag och planerade en smörgåstårta. Den planen sparar jag till tre-års-dagen. För annars måste jag stå och lägga en smörgåstårta ikväll istället för att dricka vin.
Jag har bullar och banankaka i frysen. Hittade ballonger i en låda. Det kommer att bli ett kanonbra kalas. Jag tror att vi ska ha det hemma hos mormor och morfar också så att jag slipper diska.
Jag startade ju den här bloggen för att jag vill beröra människor med mina djupa texter. Därför är jag oerhört glad att få en kommentar till det här inlägget som visar att jag lyckas röra upp så starka känslor som HAT.
Okej då, först trodde jag förstås att det var någon av mina kompisar som drev med mig. Men de två misstänkta förnekar kraftfullt all inblandning. Jag googlade e-mail adressen och den verkar vara riktig. Det finns alltså troligtvis åtminstone EN människa som verkligen berörs starkt av mina ord.
Kommentaren säger också “du får välja” och “it’s your choice”. Jag tycker att det är så fint att jag får välja själv här på min egen blogg. Bloggläsaren tänker sig att jag kanske kommer att svara på hennes kommentar med ett syrligt svar om VARFÖR jag kallar min dotter för gullefjunet.
Så blir det inte. Det är en tråkig vinkel. Det skulle dessutom tvinga ut mig på okänt territorium. Att hålla på och vara djup och filosofisk och analysera oväsentligheter på ett seriöst sätt. Sådant har jag inte kompetens för.
Jag väljer istället att analysera varför ordet “gullefjun” är så upprörande. Jag tror att det har med genus att göra. Genusdebatten är stort i bloggvärlden serni, så jag har läst om detta på internet.
Jag tror att ordet upprör för att det finns människor som tror att för att jag kallar min dotter för “gullefjun” här på bloggen så kommer hon att få lägre lön än sina manliga kollegor när hon blir stor. Jag tror att ordet “gullefjun” uppfattas som icke könsneutralt. Jag tror att det finns folk som tycker att ordet “gullefjun” tvingar in flickor i en kvinnoroll. Det finns människor som oroar sig för att mitt ordval skall göra att min dotter tar på sig att laga mat, diska, städa och ta hand om barn om hon bildar familj och att mitt ordval kommer att göra henne utseende-fixerad. Ordet “gullefjun” är lika farligt för jämställdhetskampen som rosa barnkläder.
Vilket fick mig att tänka på en sak – kallar man inte två-åriga pojkar för “gullefjun”? Jag har ju ingen son så jag vet inte hur folk gör. Om jag hade en pojke skulle jag med största sannolikhet kalla honom också för “gullefjun”. Då kanske han skulle bli homosexuell av mitt ordval eftersom det uppfattas som kvinnligt. Oj och ack och ve. För det är väl så det det fungerar va?
Det här är ju bara en teori som jag har om varför ordet “gullefjun” upprör. Det kan ju också vara så att läsaren har problem med ordet “gullefjun” för att hon är jätterädd för kycklingar och ordet fjun får henne att tänka på fjädrar och kycklingar och därför hatar hon ordet. Vad vet jag.
Här får ni i alla fall se en bild på prinsessan, gullefjunet, stumpilumpan, gumman, älsklingen, ungen, guldklimpen, gullrumpan, skatten, barnet, busfröet.
Jag är väl medveten om att den rosa hjälmen äventyrar hennes framtid. Men jag gör mitt bästa. I min strävan efter att vara en perfekt mönsterförälder försöker jag neutralisera de negativa effekterna av den rosa hjälmen med ett par monster-stövlar från pojkavdelningen.
Men ni, jag tror att det kommer att ordna sig. I verkliga livet HAR gullefjunet ett namn, så det är mest ni som läser den här bloggen som utsätts för det upprörande och skadliga ordet “gullefjunet”. I och för sig har vi varit oansvariga och gett henne ett flicknamn.
Man kan ju inte sopa banan hur mycket som helst, vissa svårigheter i livet måste man faktiskt träna barn på att lära sig att leva med.
Besökare kan vara mycket användbara. Vi varit på Äventyrsbadet och badat. Jag satt i hotellobbyn och läste en tidning eftersom jag “råkade” glömma baddräkten. Vi har varit hos grannen och hoppat studsmatta. Jag satt på gräsmattan och tittade på. Så att det inte skulle bli så trångt på studsmattan. Vi har byggt torn. Jag ritade ritningen och planerade bygget.
De bor ju gratis så jag tycker att de kan göra rätt för sig genom att underhålla barnet litegrann.
Klockan är kvart över ett på natten. Ni sover. Eller så är ni på fest. Eller tittar på något kvalitetsprogram på TV.
Jag sitter här och försöker återhämta mig från ett större meltdown. Det känns som att jag har hjärnblödning ovanför högra örat. En propp ovan för vänstra. Gullefjunet tjöt nämligen som en mistlur i 90 minuter. Non-stop.
Hon sover nu. Jag sitter här och funderar över vad som var fel. Har hon urinvägsinfektion? Begynnande blindtarmsinfektion? En dödlig sjukdom? Har hon sett något otäckt på TV? Är hon rädd för engelska? Hon har utsatts för mycket av det idag. Lärt sig säga welcome, thank you och rabbit. Är hon traumatiserad över att pappa var i Stockholm i två dagar? Han är hemma nu, men det kanske är en delayed reaction.
Jag kommer att vara dödstrött imorgon när vi ska åka och titta på det typiskt norrländska fenomenet vatten vid Storforsen.
Jag vill bara varna för en dålig bok som jag läste. Den heter Fyra hönor och en tupp och finns på ett bibliotek eller bokbuss nära dig. Den har ett ohälsosamt budskap.
Den handlar om fyra hönor som inte törs säga till tuppen att han tar upp för mycket plats vid foderrännan. Så då måste de gå på kurs och lära sig styrketräning, avslappning, uppburrning och koncentration, djupandning och röstövning. Kursen innehöll även arbete i smågrupper. Sen åker de hem och säger till tuppen.
Den boken ska vi inte läsa igen. Jag vill inte att min dotter ska växa upp och tro att man ska vara något sorts mähä som måste gå på kurs för att sätta en tupp på plats. Jag ska leta reda på en bok där hönorna vet att det räcker med en vass armbåge, om den är välplacerad, för att tuppskrället ska flytta på sig.
