Category: Mat och bakning

UnderbaraVictoria bakar i ottan

Klockan är sex på morgonen just nu bara så att ni vet.

Jag var ju trött igår. Så trött att jag gjorde en Clara och gick och la mig kl nio. Jag vet att Clara gick och la sig åtta, men lite friheter måste man få ta sig. Klockan nio är fortfarande vad tv-tablåerna kallar för primetime. Jag hade tänkt läsa i sängen men efter 3 sidor orkade jag inte mer och la bort boken och somnade.

Imorse vaknade jag av att gullefjunet försökte krypa upp i vår säng men mitt ansikte var i vägen. Jag var pigg och utvilad och redo att möta dagen. Då upptäckte jag att klockan bara var ett, så då somnade jag om.

Nästa gång jag vaknade var klockan fem och då kunde jag bara inte somna om igen. Sånt är bittert. Jag låg och vände och vred mig ett tag, men så drabbades jag av inspiration från Clara och kom på att jag skulle stiga upp. I ottan.

Torkar jag äpplen på grillpinnar och antika kaffekoppar nu då eller? Nej, jag bakar kanelbullarna som jag inte orkade baka igår på kanelbullens dag. Efter farmors recept.

Innan Leila Bakar kommer farandes och påstår att min farmor som föddes 1909 har snott hennes recept vill jag bara påpeka att receptet säkert finns i någon av Leilas bakböcker, precis som i tusen andra kok- och bakböcker. Det är inte ingredienserna som gör farmors bullar speciella och extra goda, utan utförandet och att man jäser tre gånger istället för två.

UnderbaraClara har säkert alltid mer än ett projekt igång, så nu ska jag starta lunchen och göra en butternut squash soup också. Ni kanske får foton och en utförlig beskrivning senare idag om jag orkar.

Söndagsfrukost

Jag brukar inte berätta om vår frukost särskilt ofta. Det brukar inte vara mycket att rapportera om. Jag tror att våra frukostar följer någon sorts standardmall för småbarnsfamiljer. Vi kastar fil på golvet. Vi bestämmer oss för att vi vill ha mjölk att dricka. När vi har hällt upp mjölk vill vi inte ha det längre. Vi ska ha juice. Vi spiller ut glaset. Vi lägger mackan upp och ner på bordet. Vi gnuggar mackan litegrann mot bordet. Vi vill ha en macka till. Sen äter vi inte upp mackan.

Ni vet hur det är, eller hur?

Eller ni kanske bakar frallor på morgonen, kokar ni hårdkokta ägg, dukar med finporslinet och fem sorters pålägg och sitter hela familjen tillsammans vid frukostbordet och myser och planerar söndagspromenaden? Det låter fint, det ska vi också testa någon gång.

Idag hade jag i alla fall tänkt dela med mig av ett litet frukost-tips till er som inte kör hotell-lyx-frukostar. Det är ett enkelt litet tips om hur man kan göra sin macka lite mer speciell genom att kombinera två pålägg. Kalles kaviar och ost.

Äktenskapskris

Som den regelbundna läsaren vet så lagar jag inte mat här hemma så ofta. En rätt som vi nästan slåss om att få laga är dock köttfärssås, för vi gör den helt olika. Båda goda förstås, tycker vi båda. Trodde jag alltså.

Maken: Om du badar gumman så börjar jag med maten.

Jag: Du kan ju bada henne också börjar jag med maten.

Maken: Vi ska ju äta köttfärssås.

Jag: Ja, jag gör god köttfärssås. Väl? Du har ju sagt att du tycker att den är god.

Maken: Jo, den är inte dålig. Varför vill du inte bada henne?

Jag: Jag har lekt hela dagen, utom när mormor och morfar lekte, jag vill vila och laga mat. Tycker du inte om min köttfärssås? Tycker du att jag gör den för stark med för mycket peppar och chili?

Maken: Nä, nä, det är inte det. Men jag hade tänkt att jag skulle göra köttfärssåsen idag.

Jag: Om du badar henne kan jag hacka löken och bryna och sen kan du ta över och jag gör välling och läser saga.

Maken: Jag hade tänkt ha vitlök i.

Jag: Jag kan hacka vitlök också.

Maken: Mm, men du är inte så bra på att bryna köttfärs.

Jag: Vad menar du??!! Hur kan man vara o-bra på att bryna köttfärs? Har jag någonsin bränt köttfärs?

Maken: Nä, men du “jobbar” inte tillräckligt med färsen när du bryner.

Här har jag gått och trott i 13 år att maken tycker att min köttfärssås är god också kastar han detta i ansiktet på mig. Det känns som ett svek. Som att vårt äktenskap är byggt på en lögn. Det blir värre. För vi kom överens om att jag skulle få hacka lök medan han badade gullefjunet och sen skulle han göra resten.

Men när jag skulle ta över och torka och smörja in hudsalva upptäckte vi att det var slut blöjor. Så då fick maken gå iväg och fixa det. Medan vi väntade på att han skulle komma hem med blöjor märkte jag att han hade stoppat ner vitlöken i vitlökspressen utan att skala den. Så skulle jag ALDRIG göra. Även om skalet blir kvar i pressen så är det bara så FEL att göra så. Jag skalade vitlöken och pressade den.

Vi har inte pratat ut om det här än. Maken står i köket och gör sin fantastiska köttfärssås och jag sitter här. Tystnaden är tryckande. Jag vet inte riktigt vem som ska måsta ta första steget. Eventuellt måste vi ringa en äktenskapsrådgivare på måndag.

Plättar och pannkaka

Asså, hallå! Här har jag gått omkring hela dagen och trott att jag inte har något viktigt att blogga om idag. Det har jag visst det, kom jag just på.

Ibland frågar maken mig vad jag önskar mig till middag. Då berättar jag vad jag önskar mig. Sen lagar han ändå något hälsosamt. Ibland när jag har önskat mig något länge, och inte fått det, brukar jag ta saken i egna händer och laga middagen själv. I över en veckan nu har jag gått och längtat efter att äta pannkaka (ugnspannkaka för er som inte förstår vad jag menar) eller plättar (tunna pannkakor som ni som inte vet bättre kallar det).

I måndags åt mamma och pappa pannkaka och jag var inte bjuden, men gullefjunet åt där så hon fick pannkaka. Igår var maken i stan och då fick gullefjunet plättar till lunch, för det och köttbullar är ju ofta det enda som finns på barnmenyerna. På eftermiddagen var gullefjunet hos mormor och morfar när de skulle äta stekt pannkaka till middag och då ville hon också ha. Hos mormor och morfar får gullefjunet det hon vill ha, så då åt hon pannkaka igen.

Jag åt fiskgratäng till middag igår. Enda anledningen till att jag hade gått med på fiskgratäng till middag var att jag tyckte att gullefjunet skulle äta det, så då får ju jag också lov att gör det. Det slutade med att hon åt pannkaka, som jag längtar efter, och jag åt fiskgratäng. En liten portion, och jag petade bort ärtorna.

När ska jag få pannkaka eller plättar? Vi kan ju inte äta det i veckan för ungen har redan ätit det tre gånger på två dagar. Hon kan få skörbjugg.

Torkade äpplen

Ibland när jag ser eller läser något brukar jag tänka “Fy sjutton så präktigt, det där måste jag också prova”.

Precis så tänkte jag när jag såg att UnderbaraClara hade hängt upp ringar med äpplen på grillpinnar för att torka dem. Dessutom skrev hon att det var jättelätt att göra själv. Jag gillar jättelätta saker. Äpplen gillar jag också.

Husmodersprojektet stannade dock av innan jag ens hunnit börja. För när jag läste hur man skulle göra skrev UnderbaraClara så här “Doppa ringarna i en liten skål med vatten och en knivsudd askorbinsyra.” 

Jag har ingen aning om vad en knivsudd är. Så jag googlade. Då fick jag veta att en knivsudd är “en måttenhet för pulverformiga substanser och betecknar en mängd om ungefär 1-10 mm3.”

Det är säkert jag som är korkad, men jag blev i alla fall inte klokare av den informationen. Så jag la ner projekt Torkade Äpplen. Jag får äta mina äpplen som dom är.

Det är nog lika bra det. För jag har inga sådana där gammeldags-looking eleganta kaffekoppar som Clara har till att vila grillpinnen på. Nu slipper jag åka och köpa sådana.

Clara hade gått och lagt sig klockan åtta på kvällen också. Det tänker jag inte heller prova, jag är inte trött den tiden.

Kålpudding

Idag har vi ätit kålpudding till middag. Mamma bjöd. Hur kan vad vi åt till middag möjligen intressera er? Det gör det förstås inte. Men jag låter inte sådana små detaljer stoppa mig. Jag maler på ändå.

Gullefjunet åt inte speciellt mycket, kanske två tuggor. I vanliga fall brukar vi åtminstone försöka locka henne att äta även om hon inte tycker om det så mycket. Man kan tex räkna tuggor, då slinker det ner några extra.

Jag: Vi borde kanske ge henne något annat.

Maken: Varför det?

Jag: Kålpudding är det faktiskt inte så konstigt om ett barn inte tycker om, och något måste hon ju få i sig så att hon inte svälter ihjäl.

Mamma/mormor: Vadå, att barn inte tycker om det? Köttfärs och vitkål – tycker inte barn om det?

Jag: Köttfärs ja, och sylt. Vitkål däremot brukar väl ändå inte barn tycka är speciellt gott.

Då helt plötslig vändes bara all uppmärksamhet mot mig och min tallrik.

Suddig bild, men jag kan inte ta en ny för vitkålen ligger i soporna nu.

Jag tycker inte om när folk bara byter ämne helt plötsligt. Det var faktiskt gullefjunet och hennes tallrik vi pratade om.

Vad menar kokboken egentligen?

Jag har gjort Tzatziki. Jag har försökt i alla fall. Jag har följt receptet.

Ska det verkligen vara så här mycket gurka i förhållande till de andra ingredienserna?

Det stod en gurka så jag tog en gurka. Men som så många andra saker varierar ju gurkor i storlek och man vill ju gärna ha en stor. I just det här sammanhanget skulle jag kanske ha valt en mindre gurka.

Sen var det en grej till. I kokboken står det 3 dl yoghurt som ska rinna av i timmar. Sen fanns det ett tips om att man kunde byta ut det mot – nu citerar jag ordagrannt – “gräddfil eller matlagningsyoghurt som inte behöver rinna av”.

Jag låste direkt fast på den här biten “som inte behöver rinna av”. Jag tycker om recept som erbjuder sådana här lösningar. Så jag tog gräddfil. Nu när jag har blandat ihop allting känner jag mig osäker. Tzatzikin ser väldigt blöt ut.

Kan det vara så att frasen inte behöver rinna av bara syftade till matlagningsyoghurten? Vad säger grammatik-reglerna om det här?

Om icke-avrinningen inte gäller för gräddfilen tycker jag att de kunde ha satt en punkt efter gräddfil. Jag förutsatte att icke-avrinningen gällde för båda alternativen med tanke på order eller. Men nu när jag ser det blöta resultatet känner jag mig osäker. Nu är det ju försent, men ge mig lite råd här så att jag kan skriva in i kokboken vad de menar till nästa gång.

Blå bunke från Dollarstore för 20 kr förresten. Vi ska äta fondue ikväll. Jag vet att ni undrar.

Saker som jag glömt berätta

Berättade jag att vi åt våfflor till efterrätt i lördags? Och att det var jag som gräddade dem. Inte? Jag ber tusen gånger om ursäkt. Här kommer en bild.

I mitten på augusti åt vi spagetti och korv. Jag hackade salladen, resten av matlagningen stod maken för.

En dag i juli åt vi Mor Victorias hemmagjorda köttbullar med Mor Victorias hemmagjorda potatismos och Mor Victorias hemmakokta lingonsylt, gjord av lingon plockade av Mor Victoria själv.

Är det någon som behöver receptet på någon av ovanstående kulinariska mästerverk?

Banankaka och kanelbullar

Gullefjunet fyller ju snart år. Jag vill ju ha hembakat fika och framstå som en mönsterförälder och perfekt husmoder. Men ska det bli något av det måste jag börja i tid, så fikat får lov att komma ur frysen på den stora dagen. Idag började jag därför baka.

Banankaka först. Här ser ni två identiska formar banankaka innan gräddningen.

När de kom ut ur ugnen såg de ut så här.

Båda kakorna hade fått lika mycket kärlek. De kom från samma smet. Stod bredvid varandra i ugnen, lika länge. Så jag fattar inte varför den högra blev platt och kladdig. Därför rekommenderar jag att man alltid gör dubbel sats banankaka. Då fördubblar man chansen att få EN lyckad banankaka. Till och med gullefjunet, som med glädje äter sand, gräs och rå lök som om det vore godis spottade ut den misslyckade kakan.

Jag lät mig inte nedslås av den här lilla motgången. Jag startade ett bullbak också. Jag har farmor Harriets hemliga bullrecept att baka efter, som gör bullarna extra goda. Hemligheten är att jäsa degen tre gånger. Först blandar man mjölet, mjölken, jästen och saltet. Jäser. Ner med socker och smör och ett ägg. Jäser. Bakar ut. Jäser.

Allt gick som smort. Alla förutsättningarna var rätt för de perfekta bullarna. Ju svårare att kavla ut desto godare blir bullarna. Degen var dösvår att kavla ut, men jag gjorde ett mästerverk av det. Om det varit OS i kanelbullsbakning hade jag vad som skulle kunna kallas för guld-läge.

In med bullarna i ugnen. Eftersom det är en varmluftsugn var jag något förbryllad när bullarna fortfarande hade noll färg efter 5 minuter när de egentligen borde vara klara. Jag gräddade på i 3 minuter till innan jag upptäckte att ugnen fortfarande stod på banankakans 175º istället för 225º. Då kändes det ungefär som det måste kännas att komma fyra i OS. Det var dessutom den bästa plåten, den andra plåten var inte alls lika fin.

Jag har inte smakat ännu men jag tror att jag lyckades rädda upp situationen. Jag slår vad om att ni knappt kan se vilka av dessa bullar som kommer från den övergräddade plåten.

Jag kanske bakar mer en annan dag. Eller kanske inte, folk kan ju ta två bullar. Bring on the kalas.

Nattmackor med pickles

Jag sover inte hos morsan och farsan när maken är borta för att jag är mörkrädd om ni trodde det. Jag sover här för att här finns det smörgåspickles. Det har vi aldrig hemma. Vi brukade ha det, men jag har slutat köpa hem det. För pickles är farligt. För det är så gott så man äter för mycket.

Jag äter aldrig nattmackor hemma heller. För om jag gör det blänger maken på mig. Sen drar han upp nattmackorna i konversationen om jag nämner något om min senaste plan för att gå ner 7 kg i vikt. Typiskt karlar att minnas saker som en nattmacka och sedan kasta in det i samtalet när man minst anar. Därför äter jag inte nattmackor hemma.

Men som en engångsföreteelse tycker jag att man kan unna sig en nattmacka med pickles på. Eftersom det bara är en engångsföreteelse kan man ta två.

Om jag cyklar några mil imorgon eliminerar jag ju nattmackorna. Så imorgon kanske jag cyklar. Om jag har tid, och om det inte regnar och om det inte är så kallt.

Bacon till Fredrik Backman

Fredrik Backman, vars blogg jag har tipsat om flera gånger tidigare, har skrivit två böcker som släpps i september – Saker min son behöver veta om världen och En man som heter Ove. Alla som följer hans blogg vet att detta kommer att vara roliga böcker som man måste läsa.

I samband med att böckerna kommer ut ska Backman marknadsföra dem litegrann. Signera böcker på bokmässan i Göteborg, signering på hans kontor i Stockholm. Tydligen ska han även till några fler städer för boksignering.

Nu är det så att Backmans followers är litegrann som sektmedlemmar. Lite besatta. Så på Facebook har det i ett par dagar varit en massa kommentarer där folk lovar att baka olika grejer om han kommer till deras stad och signerar böcker. Kladdkaka om han åker till Partille, Mudcake-cheesecake i Åbo, Hallongrottor i Gävle, Lavenderskorpor i Helsingborg. Så där håller de på. Han gillar nämligen att äta, Backman.

Flera personer har också föreslagit att han ska komma till Norrland. Typ till Luleå, Östersund, Gävle, Umeå, Sundsvall. Till och med Skellefteå har någon föreslagit.

I Norrland är vi ju inte så vana att få besök av människor som är aktuella på ett eller annat sätt. Vi brukar få besök när de har blivit föredettingar och gaget inte är så högt. Bonnie Tyler besökte tex Luleå tidigare i sommar. Och Tommy Nilsson spelade i Piteå. Båda hade sin storhetstid på åttiotalet. Så vi är ju inte så bortskämda här i norr med att folk kommer hit med grejor som just kommit ur pressarna.

Jag tycker att Backman ska komma till Piteå. Jag kan baka. Men inte Mudcake-cheesecake och sådana grejor. Det känns inte som att jag kan konkurrera på det området.

En kompis som har läst Backman sedan långt innan jag flyttade hem till Sverige tipsade dock mig om att han gillar bacon. Maken är en fena på bacon. Så jag tänkte att man kanske kan utlova att om han kommer till Piteå och signerar böcker så bjuder jag på bacon till frukost, lunch och middag.

Hur jag ska ordna logistiken kring det får jag fundera på närmare utifall att han skulle råka nappa. Jag tänkte mig dock en meny i stil med;

Frukost – Full english breakfast med 200 g bacon, 6 korvar, en burk baked beans och ett par ägg.

Lunch – 150 g baconburgare med en 90 g hamburgare till. Någon smarrig dressing och ett salladsblad som dekoration, som han kan pilla bort om han inte gillar kaninfoder.

Middag – Carbonara. Jag har ju tidigare påtalat att det skall vara tre paket bacon, inte två, till en 4-pers laddning carbonara, men man kan ju lägga till ett extra paket. Det kan man ju leverera till hans hotell i en burk som han kan be dem värma upp i köket. Om de blir något över så kan han ju äta resterna till frukost nästa dag.

Man kan ju även packa med några bacon butties utifall att han skulle känna sig hungrig på kvällskvisten.

Men med alla erbjudanden som han fått om kakor i andra städer behövs det en kampanj för att övertyga honom om att Piteå is the place to go.

Därför tänkte jag som så att om ni alla kilar över till hans blogg och lämnar en kommentar till det här inlägget som säger ”Kom till Piteå så får du bacon till frukost, lunch och middag”. Då kanske han kommer till Piteå.

Backman får typ 50+ kommentarer på varje inlägg så han orkar säkert inte läsa dem alla. Därför måste ni alla dra ert strå till stacken och lämna en kommentar. Det duger alltså inte att tänka ”vilken bra idé, men någon annan lämnar säkert en kommentar så JAG behöver inte göra det”. Det krävs alltså en kollektiv ansträngning här. Det finns kakor på bordet i andra städer.

Det krävs mer än en kommentar för att han ska uppmärksamma att det finns bacon i Piteå. Minst 10 av er måste det nog till innan han får upp ögonen för vad Piteå har att erbjuda.

Ni som inte är Piteåbor och couldn’t care less om den här kampanjen kan ju ändå hjälpa till och lämna en kommentar. Betrakta det som dagens goda gärning. Hur ni visar ert stöd och solidaritet till norrlänningarna.

Jag torkar bänken

Den återkommande läsaren får kanske intrycket av att jag ingenting gör för att hjälpa till i köket nu när maken har återinträtt som förstadiskare.

Det är i så fall felaktigt. Jag torkar bänken. Flera gånger om dagen. Jag torkar och jag torkar. Ändå så är det ALLTID nya smulor på bänken nästa gång jag kommer dit. Jag fattar inte hur det går till. Så då torkar jag igen. Oftast.

Bara så att ni vet. Och inte för att jag vill verka petig. Jag ville bara berätta det.

Hjortronsylt

Jag skippade skogen idag. Maken fick åka själv. Som tur var, för det tog honom två timmar att få ihop 7 dl hjortron. Någon hade nämligen redan varit där och plockat. Jag vill vara först på bärställen. Allra bäst tycker jag dessutom om bärställen som inte ligger i skogen. Typ som när det står en hallonbuske alldeles vid ens tomt, så att man kan stå i säkerhet på gräsmattan och plocka bär.

Nu har vi i alla fall en liten burk hemmagjord hjortronsylt. Den är alltså så värdefull att jag inte vet vilket tillfälle som är speciellt nog för att äta den. Vi har ju inget millenniumskifte i år. Det får väl bli på gullefjunets födelsedag antar jag.

Jag lejde ut syltkokandet till mamma så jag har tyvärr inget bildbevis.

De har alltså inte så höga krav

De granskade mina fina recept och kom fram till att läsarna på hittarecept.se bör få möjlighet att ta del av mina matlagningskunskaper. Jag tror att jag ska ta och micra lunch för att fira dessa goda nyheter.

Hej, Din blogg (Prinsessan på Ärten) har nu blivit godkänd och kommer att synas på hittarecept.se inom 24h.

Jag illustrerar inlägget med en gräddtårta med blåbär på.

Min matblogg ska granskas

Håll nu tummarna för mig att min matblogg godkänns! Fick idag detta e-mail. Jag är nervös och förväntansfull. Mitt kycklings-salladsrecept har ju varit uppskattat.

“Tack för att du har lagt till din blogg till Matbloggstoppen.

Vi kommer nu manuellt att gå igenom din blogg för att försäkra oss om att den innehåller recept, vilket inte bör ta mer än 24h. Se till att du lägger till din personliga widgetkod. Utan den kommer din blogg inte att synas på Matbloggstoppen eftersom vi inte kan räkna antal besökare.

Du kommer att få ett email när vi har godkänt din blogg. Det kommer att ta ca 24h innan den syns på Matbloggstoppen.”

Mamma dricker kaffe till lunchen

Jag vet att man måste göra uppoffringar när man skaffar barn. Sluta med en massa saker som man gjorde innan man fick barn, som att sova till elva på morgonen tex. Börja med en massa andra saker som man i sin vildaste fantasi inte trodde att man någonsin skulle göra, som att sjunga tex.

Men jag tycker att det får finnas gränser för hur mycket man ska måsta uppoffra bara för att man har barn. Jag vill faktiskt ha Coca-cola till lunchen fastän det är onsdag, även om maken tycker att det är olämpligt.

Så jag har hittat en kompromislösning. Jag dricker coca-cola i en kaffekopp och säger till ögonstenen att det är kaffe.

Det smakar inte riktigt rätt. Men det får duga. Lite uppoffring kan jag göra.

 

Lunchtips

Jag tror att det är så att många av mina läsare sitter och tänker “å vad min vardag är jobbig, jag är så otroligt tacksam att jag har hittat Prinsessans blogg och att hon hjälper mig med tips på hur man underlättar sin vardag”.

Det är inte så att någon har lämnat någon kommentar eller emailat mig och sagt det här. Jag känner det bara på mig, jag är litegrann av en människokännare förstår ni.

Nu får ni därför ett tips på hur man ordnar snabb lunch. Inte bara en dag utan många dagar.

Köp två kilo varmkorv. Öppna burken och koka önskat antal i en gryta.

Resten kastar man i frysen. Tio korvar i varje påse brukar vara lämpligt för att underlätta nedstuvningen i frysen. Sätt klämma på påsen istället för att knyta så är det lättare att öppna och ta fram bara det antal korvar du vill ha nästa gång.

Mitt absolut bästa tips är att äta stående vid bänken. Då blir det bara en enda gryta till disk.

Men om det nu nödvändigtvis måste dukas rekommenderar jag att ni gör det själva. Åtminstone om ni har en make som envisas med att ställa ketchupflaskan upp och ner fastän den är full. För ketchupen behöver bara rinna ner när flaskan nästan är tom. När den är full så får man en halv ketchupflaska på korven/tallriken om flaskan har stått upp och ner.

Mätt o glad, nästan ingen disk och frysen full med lunch för många fler dagar.

 

Så här gick det med arvegodset

Det där kakfatet som dottern skulle få ärva. Det höll inte tillräckligt länge för att jag skulle hinna baka något fika att lägga dit och skapa barndomsminnen med.

Annonsen sa att kakfatet var värt 275 kr. Vilket gav intrycket av att det var ett porslinsfat. Tryckfelsnisse måste ha varit framme. De måste ha menat 27,50 kr. För fatet var av tunn plast och dottern hann knappt titta på fatet innan det gick sönder.

Så nu har jag inget kakfat av plast men jag har en prenumeration på 10 nr av en Hemmets-någonting-tidning. Än har jag dock inte sett röken av någon tidning. Jag skulle ju verkligen ha behövt en husmoderstidning just nu för att hjälpa mig i vardagen.

Bildbevis på limpor

Jag har kollat in matbloggarna och det här inlägget behöver egentligen ingen text. Bilden säger ALLT. Jag har bakat matbröd. Jag lyckades. Jag kan baka. Ni bryr er inte för fem öre, men klickar ändå på bilden.

Det här är sesambröd utan sesamfrön. För jag hade inga så jag sket i det. Det är ju bra för dem i familjen som inte gillar sesamfrön för då slipper de sitta och pilla bort en massa sesamfrön och sopa ner dem på golvet. Det är också bra för mig för då slipper jag sopa sesamfrön från golvet. Dessutom skulle sesamfröna rostas och vem orkar stå och rosta sesamfrön.

Bakning till Allsång på Skansen

Nu när maken sitter i soffan med två gipsade armar och ingenting vettigt kan göra som någon annan sorts macho man så går jag all-in på husmoderligheten. Ja förutom att vi äter middag hos morsan och farsan var och varannan dag förstås. Men förutom det.

Just nu har jag en limpa på jäsning. Den har jäst, mjölk, mjöl, salt och socker i sig. Behöver ni receptet på det tycker jag att ni kan lägga ner projektet med en gång.

Jag skämtar inte alltså. Bara för att jag inte kan laga mat betyder det inte att jag inte kan baka. Här är en bild.

Det här är inte bara en limpa på jäsning. Den står dessutom och jäser ovanpå en rödochvitrutig duk. Som har en genomskinlig VAXDUK ovanpå. Som man kan torka bort barnmat från i ett nafs. Det ni. Nu tror jag att ni är lite mindre malliga över att ni är bättre än mig på att laga mat.

Till bakningen tittar jag på Allsång på Skansen för att skapa den rätta stämningen. Ja eller mer lyssnar då alltså eftersom jag bakar och bloggar samtidigt. Multi-tasking ni vet.

Jag brukar inte titta på Allsång på Skansen så ofta. Men bara för att jag brukar glömma bort när det är. Jag är nämligen ingen underhållningssnobb. Jag gillar sånt som är folkligt och svenskt. Men nu när jag faktiskt tittar måste jag erkänna att jag gillade Allsång på Skansen mer när jag bodde i London och inte kunde se det, utan bara läste om det i Aftonbladet och Expressen och drömde om att kunna se det.

När jag bodde i London och läste på nätet att Carola hade ryckt upp en blomplanta ur en kruka och kastat den i knät på en tjej i publiken så letade jag omedelbart upp klippet på nätet. Sen satt jag och tittade på det flera gånger och hade en oerhörd längtan att flytta hem till Sverige och titta på Allsång på Skansen. Eller ännu hellre vara där på plats och uppleva live när historia skrivs.

Här är klippet förresten. Det tål att ses om och om igen. Som en bonus är det bara 29 sekunder långt.


Men just nu sitter jag här och retar mig på att Måns springer omkring och sticker mikrofonen under näsan på folk som inte kan sjunga. Kan man inte få lyssna på Sten och Stanley sjunga Jag vill vara din, Margareta utan att någon pensionär eller snorunge ska bröla i micken? Är det verkligen för mycket begärt?!

Jag tolkar Per Morberg

Maken följde med farsan och brorsan på en ny 36-timmars trip till Stockholm i veckan. Kl 9 igår kväll skulle de komma hem. När man kör/åker bil långt med min farsa brukar man inte få äta så ofta, man ska ha tur om man får gå på dass. Han har bråttom. Så jag tänkte att när maken kom hem skulle han säkert vara trött och uppskatta en god måltid och ett glas vin. Så jag bestämde mig för att ta mig an ett Per Morberg recept. Ett lasagnerecept, men jag tyckte att lasagne var för jobbigt så jag gjorde bara en köttfärssås. Lättlagat och lättuggat ska det vara.

Här är receptet, med mina små modifieringar.

  • 500 g köttfärs – jag hade 800 g så jag tog allt
  • 100 g champinjoner – eftersom jag utökat receptet borde jag alltså ta 160 g men jag hade bara 138 g så det fick bli det.
  • 100 g rökt sidfläsk – jag hade inget sidfläsk så det hoppade jag över
  • 1 burk passerade tomater – hade jag inte heller så jag tog två paket krossade tomater
  • 1 dl tomatpuré – glömde jag bort
  • 1 lök – var inte med i receptet, men jag tycker att det ska vara med lök i köttfärssås så jag la till det
  • 4 st vitlöksklyftor – hade jag tänkt ta, men när jag hade skalat och hackat den första tyckte jag att det var så jobbigt att det blev bara en
  • Salt och svartpeppar – använde jag

Per Morberg har dock alltid en hemlig ingrediens i sina recept som han inte tar med i ingredienslistan. Han står alltid lutad över grytan och provsmakar och berättar något viktigt för kameran. När han gör det svettas han och jag har listat ut var den svetten hamnar. Detta ger extra sälta till maträtten. Så jag stack huvudet över grytan tills svetten lackade.

Jag fräste alla ingredienser i en stekpanna först, sen flyttade jag över dem till den här röda grytan. Så att det inte skulle bli så mycket mat på spisen när jag rörde om.

När grytan stod där på spisen och puttrade kom maken hem. Då hjälpte han till genom att börja diska. Då frågade han “vad har du gjort med stekpannan, den är ju nästan förstörd?”. Måste han veta ALLT? Jag kan i alla fall tipsa om att om ni fräser köttfärsen i olja och sedan använder samma stekpanna och samma olja på samma höga värme när ni fräser champinjonerna, då fastnar champinjonerna. Jag räddade upp situationen med smör.

Maten blev jättegod. Kanske lite salt. Jag fick beröm av maken. Det får jag alltid när jag lagar mat. Han tror att jag kommer att laga mat oftare om han berömmer resultatet de gånger jag gör det. Där har han gjort en missbedömning, men det är ju alltid kul att få beröm så jag säger inget.

Jag är sjukt bra på att laga tacos

Maken brukar inte vara sugen på att äta tacos. Han säger att han har “förätit sig på det”. Bara för att jag brukade göra det typ varje fredag ett tag. Maken säger en massa knäppa saker om min matsmak. Han säger att jag bara tycker om “barnmat”. Typ saker som tacos, köttfärsrätter, potatismos och andra lättuggade saker. Han överdriver. Men jag erkänner att jag tycker att tuggande är överskattat.

I alla fall, maken och farsan är borta så jag passade på att laga tacos till mig, lillan och morsan till middag idag. Jag är grymt bra på att laga tacos också. Bryn köttfärsen, häll i pulvret och vattnet och låt det puttra länge. Men det är inte allt.

Ett klassiskt misstag som många gör när de lagar tacos är att de hackar tillbehören i för stora bitar. Småhackat ska det vara, annars smakar det inte bra.

Om jag sökte till Sveriges Mästerkock med min tacos kan jag för mitt inre riktigt höra vilket beröm Per Morberg och Leif Mannerström skulle ösa över mina finhackade tacotillbehör. För det är detaljerna som gör ett mästerverk i matlagning.