Jag vägrar skriva “Det värmer”!

Jag fick en trevlig kommentar av någon som heter IngaLill på det här inlägget. Då berättade jag för maken och morsan att det är roligt att få kommentarer av någon som aldrig brukar kommentera. Ibland undrar man ju vem ens läsare egentligen är. Tänk om 90% av ens läsare är sådana som läser bloggen på samma sätt som jag läser Familjelivs forum? För att förfasas och skratta åt vilka idioter det finns här i världen. Så det är ju kul när någon berättar att det inte är därför just de läser.

Jag: Men det är lite svårt att veta vad man ska svara också. Jag borde ju svara tack på nått sätt men jag vill inte framstå som någon sorts hjärtan-på-Facebook-mes.

Mamma: Måste man svara?

Jag: Nä det måste man väl inte. Men jag får ju så lite kommentarer och det är kanske för att jag ofta inte hinner svara. Om man svarar så kanske folk kommenterar oftare. Dessutom kan det väl vara trevligt att svara på en snäll kommentar.

Mamma: Kan du inte bara gilla kommentaren?

Jag: Det här är på bloggen, inte på Facebook. Min IT-avdelning har inte ordnat så att jag har en gilla-knapp på kommentarerna…

Jag: Jag tror att jag svarar “Tack för att du läser”.

Mamma: Skriv “Det värmer”.

Sen började hon asgarva. Vi är ju sådana i den här familjen. Vi går inte runt och skriker ut kärlek och komplimanger så att de blir urvattnade och betydelselösa. Bara-när-det-är-på-riktigt är policyn.

Jag vägrar skriva “det värmer”. Folk kan ju tro att jag är en mes. Jag läser ofta “det värmer” på Facebook men jag vet inte ens vad det betyder. Klart att man blir glad när någon säger något trevligt eller snällt, men jag brukar inte känna några temperaturskillnader.

Jag känner mig alltid misstänksam mot folk som använder den typen av ordval. Vad menar de egentligen? Kläcker de bara ur sig något som låter bra? Det känns alldeles för klyschigt för mig. Jag känner att det är viktigt att hålla på sin integritet även när man tackar för kommentarer.

Det blev “Tack för att du läser”. Det kändes mest lagom.

Jag tror att jag inför det som standardsvar i framtiden. Då vet ni. Om ni lämnar en kommentar och jag svarar “Tack för att du läser” och ni tycker att jag kunde ha visat lite mer glädje så är det inte så att jag inte är glad. Det är bara så att jag inte har en så glädjespridande personlighet, jag är lite mer reserverad av mig.

Idag på badhuset kände jag mig litegrann som Carola Häggkvist

Idag har vi varit och badat i Öjebyn. När vi simmade genom den varma bassängen för att gå till det kalla fotbadet med en liten rutschkana var det någon som knackade mig på armen.

När jag vände mig om stod där en tjej som såg lite vagt bekant ut. “Hjälp, jag glömde pokerfacet i omklädningsrummet” hann jag tänka. För jag trodde att det var någon som jag kände och borde komma ihåg vad hon hette och kunna placera var jag kände henne ifrån.

Så var det dock inte, det visade sig vara någon jag aldrig träffat förut som sa att hon brukar läsa min blogg och kände igen mig och bara ville hälsa. Hon har kommenterat här på bloggen ibland och hade tidigare själv en blogg som jag besökt, så det var därifrån jag kände igen henne.

Då kände jag mig litegrann som typ Carola.

Inte på det sättet att hon bad att få ta ett idolfoto med mig eller så. Det var ju tur för jag hade ju baddräkt på mig och det är inte min bästa sida. Det är baddräktens fel förstås. Den är gjord av ett väldigt konstigt material som suger sig fast i knähöjd och den är väldigt svår att få på sig. Varje gång jag står i omklädningsrummet och försöker åla mig in i den här baddräkten så svär jag för mig själv att jag glömt att ta med ett skohorn.

Inte heller bad hon om min autograf. Men det var säkert bara för att vi var i en bassäng. Ingen har ju med sig en penna i bassängen. Hon sa bara att hon ville säga hej eftersom hon brukar läsa bloggen.

Så ja, egentligen kände jag mig kanske inte så mycket som Carola. Jag kände mig väl mer som någon som har en blogg som har några läsare per vecka och som aldrig förut blivit tilltalad av en främling som berättar att de läser ens blogg. Det kändes kul liksom. Det är det jag menar med Carola – hon måste ju också bli glad när folk kommer fram och hälsar.

När jag kom hem och berättade det här för maken så sa han “Du sa väl tack?!”. För han vet att jag blir generad och inte vet vad jag ska säga i sådana situationer. Jag blev väldigt paff över att bli igenkänd så jag kommer inte riktigt ihåg vad jag svarade, men jag tror att jag samlade mig tillräckligt och kom ihåg att säga tack. Faktiskt så tror jag det. Men om jag glömde vill jag bara säga tack för att du kom fram och hälsade Erika! Det var väldigt roligt att träffa någon som läser det nonsens de mästerverk jag producerar.

Nu har jag inte tid längre. Det känns lite bekymmersamt att bli igenkänd när man är iklädd baddräkt. Jag måste kolla igenom bloggen så att det inte slunkit in någon baddräktsbild någonstans.

Kanske dags nu

De sägs ju att man ska klippa sig regelbundet. Jag brukar köra med var tredje månad. Nu har det gått lite längre än så. Jag har inte klippt mig sedan i juli. Jag kanske klipper mig idag.

Vi får höras senare. Jag måste gå och försöka lirka loss en hårborste från bakhuvudet.

En sån där selfie

Jag har läst i tidningen om selfies. När man tar helt poänglösa bilder på sig själv och lägger upp på sociala medier helt utan anledning. Jag har också läst att anledningen till att folk gör så är att de har ett bekräftelsebehov och vill ha gillningar på sin selfie.

Jag är ju inte alls sådan. Nej, nej, inte jag. Jag skulle aldrig lägga upp en selfie helt utan anledning. Enda anledningen till att jag nu råkar lägga upp en bild på mig själv är förstås att om jag ska kunna visa er min julpyntade badrumsspegel så är det svårt att undvika att själv hamna på bilden.

Det är mycket mer acceptabelt att fiska efter gillningar för sin badrumsspegel än för sig själv. Jag hoppas på minst 30 gillningar för min julpyntade badrumsspegel. Det skriker ju bara julstämning kring den där rosa badbaljan, eller hur?!

Julpyntat badrumYtterdörren är också pyntat nu så att gästerna ska känna sig välkomna när de kommer på adventsfirande.

Juldörr

Jag vill poängtera att det är ett adventsfirande. För när jag råkade kalla det för ett adventskalas frågade gullefjunet om vi skulle ha ballonger med Alfons Åberg och Prinsessor på, och det ska vi INTE.

Vem vann?

Jag vann till slut. Minns ni det där brevet jag skickade till ett företag i England för ett tag sedan? Det när jag inte alls var spydig, utan förklarade sakligt.

De svarade på det. De skickade ett brev där det stod “we need a certified copy of your marriage certificate”. Jag tror till och med att det var en exakt kopia av det första “we-need-brevet”. I ett sådant läge gäller det att ha lite kalla nerver. Man kan inte bara kasta sig över brevpappret och svara med en gång och ge med sig. Man kan inte hålla på och ha en massa respekt för deras regler. Man måste hålla litegrann på sina egna regler också. Så jag ignorerade deras brev ett tag, jag orkade inte svara just då.

Någon vecka sedare kom det ett brev med en check med mina pengar som de har hållit gisslan. Checken var utställd i mitt efternamn som ogift. Ungefär som att de tänkte “ha, ha, få se vad du gör nu då?”.

Jag satte in checken på banken. För jag har ju dubbla efternamn så den var ju utställd i mitt ena namn. Så jag vann. De tjafsade i onödan.

Djup Sömn-flaskan vill ni väl också veta vem som vann antar jag. Det gjorde Åsa i Växjö. Det var ju väldigt hård konkurrens förstås och det var väldigt svårt att välja. Varför vann hon då? Jo för att jag har bestämt att hon vann.

Nu ska jag emaila henne och fråga om hon vill vara med på en vinnarintervju och berätta hur det känns att vinna en flaska spray-sömn.

Jag har kört bil

Idag har jag kört bil från Hammarby Sjöstad till Kista. Det är nästan från ena ändan av stan till den andra. Jag gjorde det utan att köra fel, krocka eller skrika åt maken att han ger usla körinstruktioner. Det här betyder att jag är duktig. Jag ville bara att ni skulle veta det. Det finns ingen annan poäng än det i den här historien.

Jag känner mig som en man

Jag tycker nämligen väldigt synd om mig själv över mitt onda öra förstår ni.

Jag tål inte sådana där sköterskor som sitter i telefonväxeln och uppför sig som att de vaktar Pärleporten och har i uppgift att se till att ingen obehörig kommer in.

Man ringer och vill ha en tid hos läkaren och de ställer frågor som “har du tagit alvedon?” ungefär som att de tycker att man inte ska komma dit och besvära dem.

När jag väl har fått träffa en läkare har jag god lust att gå fram till luckan och fråga “var det du som svarade när jag ringde?” och sedan veva mitt recept på penicillin mot öroninflammation i ansiktet på dem. Men det går ju inte nu för tiden när recepten är elektroniska.

Nu får ni ursäkta mig. Jag måste fortsätta koncentrera mig på mitt onda öra och hur synd det är om mig.

Var jag får min omvårdande gen ifrån

Igår kväll tyckte jag väldigt synd om mig själv varje gång jag svalde. Man tänker aldrig på hur ofta man sväljer förrän det börjar göra ont varje gång man sväljer. Och när man börjar tänka på hur ofta man sväljer ökar tydligen salivproduktionen. Jag vet inte om det påståendet är vetenskapligt bevisat men det var i alla fall en observation jag gjorde igår.

Så jag sökte lite sympatier från mamma i chatten på Facebook. Ni ser ju var jag har fått mina omvårdande gener ifrån.

chat

En elak gubbe i örat

Den flitige läsaren kanske minns att jag ibland har lite problem med öronen. Bomullstussar som inte går att få ut och cancer i stigbygeln och sådana där grejor.

Nu tror jag att jag har en liten miniatyrgubbe i örat. En kniv har han också. Sedan i fredags morse har han suttit där inne i örat. Varje gång jag sväljer sticker han in kniven i örat på mig. Det gör skitont ska ni veta.

Jag ljuger på bloggen

Jag har just upptäckt att jag far med osanning här på bloggen. På sidan ‘Bloggens huvudpersoner’ står det att jag är thirtysomething/pushing forty. Dessutom står det att jag bor i Piteå. Allt det där var ju sant för två år sedan. Jag orkar inte skriva om det just nu. Vi lever kvar i illusionen om min ungdom ett tag till.

Det mesta är fortfarande sant. Katten bor fortfarande kvar i London hos Sofia. Jag misstänker att katten är något missnöjd idag. Hon är lite egen. När vi fick barn gick hon omkring och rynkade på ögonbrynen och tyckte att det var skitjobbigt med en skrikande unge som inkräktade på hennes revir. Hon var nog rätt nöjd med att flytta till Sofia och få bli husets drottning igen. Så jag kan tänka mig att hon kommer att bli sur när hon får veta att Sofia gick och klämde ur sig en liten dotter igår natt. Blixten ska ju inte slå ner två gånger på samma plats liksom.

Ni får förlåta Sofia för att hon inte har hunnit uppdatera bloggen med sin förlossningsberättelse ännu. Hon har annat att göra just nu fattar ni väl. Ni kan kolla på hennes nya matta som snart kommer att vara full av babyspya. Mowhaha…

Jag lider nog av en allvarlig sjukdom

Sedan vi flyttade till Stockholm har jag gått ner massor i vikt. Typ 5 kg på två månader. “Å vad duktig du är” tänker ni nu att det vore lämpligt att lämna en kommentar och säga. Fastän ni egentligen tänker “din subba…”. Men vänta ett tag med de där oäkta duktiga-du-kommentarerna.

För det här är inte alls en bra sak. Jag har nämligen inte gjort något för att förtjäna att gå ner 5 kg i vikt. Jag har inte motionerat. Annat än att jag numer går till jobbet 1,6 km enkel väg. Men alla vet att det inte räcker med några fjesiga promenader för att gå ner så mycket i vikt. Viktminskning skall alltid innebära lidande.

Inte heller har jag ätit mindre. Eller det har jag kanske gjort. Men inte för att jag medvetet har bestämt mig för att äta mindre. Jag har möjligtvis haft dålig aptit och därför ätit mindre.

Av det här kan man alltså dra slutsatsen att jag lider av någon allvarlig sjukdom. Alla vet att oförklarlig viktnedgång och dålig aptit är symptom på allvarliga sjukdomar. Problemet är att jag inte vet vilken. För jag har inga andra symptom som kan vägleda mig.

Jag har förstås haft lite problem med höger öra på sistone. När jag brukar googla vilken dödlig sjukdom jag lider av har jag dock aldrig sett diagnosen cancer i stigbygeln dyka upp i samband med viktminskning och dålig aptit. Så just den diagnosen har jag lagt lite på hyllan för tillfället. Jag säger inte att jag har helt uteslutit den, men i nuläget känner jag inte att det är den mest troliga diagnosen.

I väntan på att jag ska få besked om vilken allvarlig sjukdom jag lider av hittade jag i alla fall en liten ljusglimt i allt elände. Vi ska på bröllop sista helgen i aug och häromveckan provade jag en klänning som härstammar från BC (before child) – och jag kom i den. Jag ska inte säga att jag andades obehindrat, men när man går på bröllop måste man inte nödvändigtvis andas hela tiden om man kan komma undan med att slippa köpa en ny klänning. Jag tyckte att det var glädjande att jag skulle slippa köpa en ny klänning innan jag dör i min allvarliga sjukdom.

Nu har det dock dykt upp ett litet problem. Med mindre än tio dagar till bröllopet ställde jag mig på vågen idag. Den har gått åt fel håll med ett helt kilo. Det fanns inte ett kilos utrymme i klänningen förra gången jag provade den, och nu är det ju försent att börja banta.

Det här betyder att jag förmodligen kan sluta oroa mig för att jag har cancer i stigbygeln eller någon annan vital kroppsdel. Däremot har jag ett klänningsproblem och ont om tid.

Aldrig kan man då få vara nöjd.

Liten klänning

Jag rensar bort saker jag inte behöver

Jag tror att jag har berättat det här förut – maken tycker att jag sparar en massa skräp. Om han hade fått som han velat för någon månad sen skulle han ha kört hela sladdlådan på tippen. Jag satte mig på lådan och frågade om han inte var riktigt klok. Om han hade fått bestämma skulle jag inte ha haft någon sladd förra helgen när jag bestämde mig för att skaffa Netflix och koppla ihop TVn med datorn. För självklart fanns det en lämplig sladd för det ändamålet i sladdlådan.

Jag har ju flyttat ner en del lådor som har stått i mamma och pappas uthus i tjugo år till Stockholm nu. På sistone har jag gått igenom dem lite då och då för att kolla vad som egentligen finns i dem. Å jag är ju inte sämre än att jag kan kompromissa litegrann. Någon liten sak har faktiskt hamnat i soporna nu.

Jag kände mig tex redo att skiljas från en tom biljettficka av papper från Eurostar från år 2000 nu.

Biljettficka

Jag satt och höll i den en stund och funderade på om jag behövde behålla den av någon anledning. Jag kom fram till att den inte var tillräckligt speciell för att spara bara som en minnessak, och om den inte har kommit till någon användning de senaste 13 åren så dyker det nog inte upp något användningsområde i framtiden heller.

Men någon måtta får det vara på kasta-bort-andet. Maken får säga vad han vill. Pennförlängaren ska vara kvar. Det är ju en raritet.

Pennförlängare

Ensam hemma

Jag gick in i köket. Det var tomt. Jag tog en coca-cola utan att bry mig om att kolla om kusten var klar.

Jag gick till sovrummet. Det var tomt. Förutom alla leksaker som låg på golvet. De fick ligga kvar. Jag la mig på sängen en stund och drack coca-cola.

Jag gick in i vardagsrummet. Det var tomt. Förutom tvätten som hänger på tork. Den fick hänga kvar. Jag satte mig i soffan och tittade på det tomma rummet.

För några år sedan skulle jag inte ha tyckt att det här lät så märkvärdigt. Lite tråkigt till och med. Idag vet jag bättre. Jag förstår att 45 minuter ensam hemma är höjden av lycka.

Nu har jag inte tid med det här längre. Jag har fler ställen kvar att sitta och ligga på.

Dessutom finns det risk att det blir mindre än 45 minuter. De glömde nämligen bort att gå på toaletten innan de åkte och maken tog inte med sig några torra kläder.

Jag är som Fantomen

Nu tänker jag inte på djungelordspråket “När Fantomen rör sig står blixten stilla”. Just det beskriver inte mig så bra.

Nej jag tänker på “Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man”. När han kallar sig Mr Walker ni vet. Med skillnaden att det inte var natt när jag vandrade på gatorna, och att jag inte kallar mig Mrs Walker. Skulle ett behov av att presentera sig uppstå brukar jag bara använda mitt riktiga namn.

Förutom det då alltså är jag litegrann som Fantomen. Idag ringde jag till maken och sa att jag hade tänkt gå en sväng på stan efter jobbet. Helt utan anledning. Precis som Fantomen. Eller som en vanlig barnlös människa.

Inte en enda klädställning har jag behövt rädda från att tippa. Och den enda person jag har sagt “häng tillbaka den där, du får skriva den på önskelistan” till är mig själv.

I have a face made for radio

I bloggvärlden verkar det vara många som drömmer om en karriär inom media. De hoppas att bloggen ska bli deras biljett till något sorts mediajobb. De vill inget hellre än att vara med i media på något sätt.

Jag då. Jag har ju blivit tillfrågad om att vara med på TV ett par gånger. Jag drömmer inte om någon mediakarriär så jag vill inte vara med i TV. Så jag brukar tacka nej när folk frågar om jag vill gympa på TV.

För några veckor sedan fick jag ett meddelande på Facebook från en kille som sa sig jobba på Sveriges Radio. Han frågade om han kunde få mitt telefonnr så att han kunde ringa mig för att prata om matlådor och höra om jag kanske kunde vara med i ett radioprogram.

Jag blev minst sagt förvånad över ämnesområdet. Det här är ju ingen matblogg precis. Jag kunde inte minnas att jag någonsin skrivit något matlåde-inlägg. Så jag svarade och frågade vad det var för sorts program och berättade att jag inte är kapabel att hålla någon form av seriös konversation om matlådor.

Efteråt började jag fundera hur han överhuvudtaget hamnat på min blogg om han sökte efter matlådor. Så jag sökte efter matlådor i sökrutan på min egen blogg. Å tror ni inte att jag fick åtta träffar. Inte mindre än åtta gånger har jag nämnt matlådor i inlägg här på bloggen. Inte en endaste gång i något sorts seriöst sammanhang. Så då tänkte jag att om han hade läst något av de inlägg där matlådor nämns i förbifarten och ändå kontaktade mig så kanske det inte var något matlåde-kostrådsprogram han hade.

Jag googlade karln och han jobbade verkligen på Sveriges Radio. Och har ett radioprogram som inte alls verkar handla om kostråd och matrecept.

Nu ångrar jag mig att jag var så ointresserad när jag svarade på hans meddelande. För jag har inte hört av karln fler gånger.

Jag har kommit på att vara med på radio är ju inte alls lika farligt som att vara med på tv. Ingen ser en. Jag skulle kunna sitta där i ett radiorum med hörlurar och prata om matlådor. På norrländska. Jag skulle kunna kasta in några ord på bondska också. Kalla besticken för remidjen och disktrasan för slarvan. Ingen skulle ha någon aning om hur jag ser ut, så jag skulle inte behöva oroa mig att folk skulle springa efter mig på gatan och jaga efter autografer.

Jag skulle kunna framföra mina teorier om vad som driver folk att ockupera en hel hylla i kylen på jobbet med ett personligt förråd av ketchup, senap, bostongurka, mjölk, smör, fil och olika dressingar. Alla tillbehör som man kan tänkas behöva till alla tänkbara matlådor lämnar de på jobbet. Så att de ska slippa släpa det fram och tillbaka, och kanske glömma ketchupen hemma en dag när det är en ketchups-matlåda. Sedan bevakar och skyddar de sitt “basvaru-tillbehörs-förråd” med lappar på kylskåpet om att folk ska ge fan i att “låna” ketchup av dem och andra gällande regler för kylskåpet.

När jag har kommit på allt det här viktiga som jag skulle ha kunnat utveckla mina expert-teorier om i radio känns det lite bittert att karln inte hörde av sig igen för att övertala mig att vara med i ett matlåde-program på radio.

Eftersom jag inte varit särskilt framgångsrik med att få in någon icke-nyhet i en tidning skulle matlåde-programmet ha kunnat ersätta min dröm om att få vara med i tidningen.

Att vara med i ett radioprogram om matlådor vore ju faktiskt en mycket större merit än att få med en icke-nyhet i tidningen. Också gick jag och sumpade min chans!

Matlåda

Jag heter Se på mig!

Projekt Instaweather har börjat ta form. Jag har tagit reda på vad jag heter på Instagram. Sen kom jag på att jag skulle ha ett helt nytt Instagramkonto till det här projektet så då skapade jag det. Sen frågade jag mina bästisar på Facebook var man hittar den där väder-appen.

Jag väntade i två minuter och ingen svarade. De satt säkert där och hoppades att jag inte skulle hitta den. Så lätt kommer de inte undan. Då konsulterade jag google och fick reda på att det inte är någon Instagram-app, det är en helt vanlig telefon-app och man behöver inte ens ha Instagram för att Instagram-vädra sin omgivning. Men nu har jag ändå två Instagram-konton.

Så nu har jag appen och alla mina Facebook-vänner har fått en bild av mina fötter och information om var jag befinner mig och hur varmt det är. Så nu tror alla att det är 31 grader på vår balkong. Men det är det faktiskt inte, det är bara 27 grader. Men på Facebook ska ju allting vara lite bättre än vad det är i verkligheten. Så appen la till 4 grader.

I alla fall. Ni som inte är mina Facebook-bästisar IRL kan också få vara med på Instaweather-projektet. På Instagram. Jag heter sepamig. Kan ni fatta att det användarnamnet var ledigt…?!

Om ni följer mig där kan ni just nu se mina tre Instagram-foton. Först tog jag en bild på mina fötter och blomman som hänger på balkongen. Ni vet. När man njuter och har det riktigt fantastiskt så visar man världen det genom att ta ett foto på sina fötter. Sen när jag hade publicerat det så tänkte jag att jag nog skulle verka lite lyckligare om mer av mina ben syntes på bilden. Så jag tog en bild till. Där man ser både mina fötter och mina ben. Till sist så la jag ut den ena bilden en gång till med information om vädret.

Så om det här låter som något ni inte vill missa kan ni ju följa mig på Instagram. Jag har inte riktigt bestämt mig för om Projekt Instaweather ska hända imorgon, eller om jag väntar några dagar. Jag ska nämligen vara ledig från jobbet en dag nästa vecka. Det är kanske bättre att vänta tills dess för då kanske jag går till någon lekpark, och det kan ju vara intressant för folk att få veta vad det är för väder i lekparken.

Väderfoto

Baddräktsbild

SommarbadGick ni verkligen på det? Att ni skulle kunna klicka er in här och hitta en bild där jag står och poserar i baddräkt? Är ni verkligen så lättlurade? Har ni aldrig varit här förrut?

Nej, så dum är jag inte. Om jag lägger upp en bild på mig själv i baddräkt skulle ju något företag kunna sno den och använda den i sin marknadsföring för baddräkter utan att betala mig ett öre i ersättning.

Ni får gott nöja er med att läsa om att jag igår låg i en gummibåt ute på gräsmattan och badade fastän det blåste snålblåst rakt från Bottenviken hela vägen upp på gården.

Varje gång jag försökte kliva upp och sa till gullefjunet “jag fryser” svarade hon “du måste lägga dig ner i vattnet mamma, det är varmt, då fryser du inte”. Det funkar kanske om man väger 15 kilo och vattnet i en liten gummibåt täcker hela kroppen. Men tre gånger tyckte jag att det var så gulligt när hon sa så att jag la mig ner igen och försökte skopa vatten över mig för att hålla värmen. Fjärde gången gastade jag mot maken i pensionärskuvösen att han skulle komma ut med en handduk och lösa av mig. När han svarade “ja jag ska bara…” gastade jag “NUUUU!!!” så det säkert hördes ner på ICA.

Baddräkten är blå förresten. Om ni nu måste veta.

Om att vara populär på Fejjan

Asså, ni som är här ofta eller i alla fall något som kan kallas regelbundet – vet ni om att den här bloggen har en Fejsbook-sida? Har ni gillat den eller? Jag tror minsann att det är en massa av er som smyger in här flera gånger i veckan och läser som inte har gillat bloggen på Facebook.

Vet ni hur det får mig att se ut? O-populär på Facebook. Just det. Katastrof i sociala medier termer.

Jag har bara 175 gillare. Inaktiva Facebook-användare har ju fler vänner än så på Facebook. Maken som inte ens kan lösenordet till sitt Facebook-konto har över 50 väntande vänförfrågningar. Jag upptäckte häromdagen att en MYCKET sämre blogg än den här hade över 1200 “gillare” på Facebook. Blondinbella har nästan 27000 fans. Hur går sånt till? Kan någon förklara det för mig?

Kom inte och säg “smaken är som baken” eller “alla gillar olika”. Kvalitet är fan inte relativt.

Om ni är den typen av människor som gillar IKEA och HM och tandblekning och blåklockor och Köp och Sälj i Bullerbyn och suddiga fotografier av mat tycker jag gott att ni kan dra ert strå till stacken och hjälpa till och skapa en illusion av att jag också är populär och gilla bloggens Facebook-sida.

Sen kan ni gömma sidan från ert flöde om ni inte vill se allt jag postar. Så här gör ni. Gå till sidan och tryck på knappen “Liked/Gillar” och ta bort bocken framför “Show in News Feed/Visa i nyhetsflödet”.

FacebookMen låt bli det nedersta alternativet “Unlike”. Jag blir skitsur när folk först Gillar och sedan Ogillar. Om ni ska hålla på och Ogilla kan ni lika gärna låta bli att Gilla först. Vad är meningen med det? Om ni ska Ogilla kan ni väl göra det utan att blanda in mig! Tror folk att jag har en blogg för att folk ska komma och hålla på och Ogilla? Sånt kan ni göra hos Blondinbella.

Så bestäm er först om ni Gillar eller inte. Obeslutsamma människor betackar jag mig för.

Men ni som gillar, små-gillar eller inte bryr er så mycket åt något som helst håll kan väl göra en insats för min popularitet genom att gilla här.

Jämlikheten

Elina frågade också om jag tyckte att vi är jämställda i vår familj. Alltså jag jobbar ju heltid, jag har inte så mycket tid över till jämställdhetsfrågor. Och om andra godkänner jämställdhetsnivån i vår familj bryr jag mig inte så mycket om. Personligen är jag dock rätt nöjd med att maken lagar maten och att jag sköter all teknik som tv-apparater och datorer.

Tvätten har maken förbud mot att röra, den blir på något konstigt sätt bara skrynklig när han viker den. I och för sig är det ju höjden av jämlikhet om vi båda viker samma tvätt. Först viker han den, och sen viker jag om den ordentligt. Men jag tycker att det är onödigt att göra så, då är det ju mycket bättre att bara jag – som kan – viker tvätt. Då får han mer tid över att ta ut soporna. Återvinningen kan jag ta hand om men hushållssoporna vill jag helst inte befatta mig med.

Så vi blandar lite traditionella könsroller med modernare saker som att maken tar sig an fruntimmerssysslor.

Men tro nu inte att vi är sådana där icke fördomsfulla människor som är helt befriade från patriarkatets fotbojor. Jag avlägsnar minsann håret från mina ben innan jag visar upp dem bland folk. Och maken kan inte ha rosa kläder på sig, för det är inte manligt. Om man är riktigt politiskt inkorrekt kan man till och med kalla rosa kläder på män för “bögigt”.

Så när maken har sin rosa tröja på sig så refererar han till den som “den röda tröjan”. Fast han är lite färgblind så han tror verkligen att den är röd. Om han visste att den var rosa skulle han förmodligen inte ha den på sig.

rosa tröja

 

Svar på frågor

Elina var den enda som ansträngde sig i frågestunden. Fast hon ställde flera frågor som man måste fundera över vad man ska svara. Det tar ju jättelänge att göra en lista över saker man vill göra innan man dör. Men jag har i alla fall tänkt att jag ska sticka klart alla tre halvfärdiga tröjor som jag har i stickkorgen innan jag dör.

Här kommer i alla fall svar på några av hennes frågor som gick fort att svara på.

* vad har du gått för skola och vad jobbar du med?

Jävreskolan, Hortlaxskolan, Strömbackaskolan, Umeå Universitet (ekonomi) och papper. Eller egentligen inte så mycket papper, man får ju ingenting printa ut nu för tiden för miljöns skull. Så jag sitter mest och tittar på en datorskärm.

* vill du ha fler barn? Hur många barn tycker du är optimalt?

Det vore kanske kul med ett till underverk men man kan inte alltid få som man vill. Optimala antalet barn beror ju på vem ungarna tillhör och om man befinner sig i samma rum som dem eller om man tittar på barnen på bild. Fyra kan ju tex vara optimalt för någon annan men om jag hade fyra som var lika aktiva som den vi har skulle jag dö av utmattning.

* Hur går det med att hamna i tidningen för någon ickenyhet?

Det går jättedåligt. Jag fattar inte hur andra lyckas prångla med sig i tidningen men inte jag. Det blir nog aldrig bättre än den där gången när jag uttalade mig om vädret i Piteåtidningen.

Frågestund

Nu är den här. Frågestunden. Om ni läser mycket bloggar vet ni att man ska ha frågestund och den här bloggen har funnits i över 18 månader och jag har aldrig sjunkit så lågt att jag har haft en frågestund förut.

Snälla bloggare brukar alltid lova att svara på ALLA frågor när de har frågestund. Det tänker inte jag lova. Jag är väl inte dum i huvudet heller? Jag har ju ingen aning om vad ni kan tänkas fråga. Någon av er kanske är jätteohyfsad och frågar vad jag väger. Jag tänker minsann inte berätta att jag väger 63,1 kg nybajsad.

Nej men seriöst alltså. Vi får besök över helgen i eftermiddag. Våra posh friends från London kommer hit och ska lära gullefjunet lite Queen’s English. Så jag är lite upptagen i helgen, men om ni frågar något kanske jag får något blogguppslag om något som jag kan svänga ihop på några minuter utan att behöva fundera över vad jag ska skriva om.

Ställ inga tråkiga frågor nu. Som vilken mat jag ogillar mest. Ni vet redan att jag hatar fisk. Bruna bönor med fläsk tycker jag också är svinäckligt. Jag har aldrig ätit det i hela mitt liv och tänker inte göra det heller.

Om ni inte vet vad ni ska fråga kan ni kolla på Blondinbellas frågestund nr 7 för att få inspiration och sedan kan ni fråga mig vad jag tycker att ni ska köpa i present till er make/pojkvän.