Första gången jag hörde talas om Facebook var när en kompis berättade att hon skaffat ett konto och hennes son hade sagt “Mummy! Facebook is for young people”. Då ville ju jag också vara med så jag skaffade ett konto och blev kompis med mina kompisar.
Ganska snart drabbades jag av avundsjuka över att mina kompisar var “in a releationship with ABC” eller “married to XYZ”. Själv var jag bara “married”. Någon skulle ju ha kunnat tro att jag hade hittat på min relationship status eftersom det inte fanns någon som ville kännas vid giftemålet med mig.
Så jag föreslog till maken att han skulle skaffa sig Facebook så att vi kunde vara gifta på nätet. Han var inte ett dugg intresserad. Av Facebook alltså. Det här med vårt äktenskap tror jag nog att han hade anpassat sig till vid det här laget för vi hade varit gifta ett år då.
Maken säger i alla fall att Facebook är “fånigt”. Men jag tänkte att om han bara började använda det så skulle han vänja sig. Så till slut skapade jag ett konto åt honom och gav honom lösenordet. Detta var 2007. Han har fortfarande aldrig loggat in. Men jag loggade in och blev kompis med mig själv och sen gifte vi oss på Facebook. Så nu är jag “married to Maken” i min relationship status.
Under årens lopp har maken samlat på sig ett 30-tal vänförfrågningar. Så när jag ser emailen komma brukar jag få maila våra vänner och förklara att anledningen till att maken inte accepterar förfrågningarna är att han inte använder Facebook. Så att de inte tror att han nobbar dem personligen. Han nobbar liksom hela Facebook. Enda syftet med hans konto är att vara gift med mig.