Recept på is

Jag gillar kall dryck. Isvatten är en delikatess. När man är en gourmand får man ju räkna med att ens avkomma också utvecklar en smak för livets godsaker. Vilket innebär att det går åt väldigt mycket råvaror i vårt hushåll.

Så ibland när man ska blanda sin favoritdryck ser det ut så här.

Jag har sagt till barnet att inte bara lägga tillbaka tomma former i frysen och att om hon inte kommer ihåg receptet på is ska hon googla. Eller leta efter en tutorial på TikTok. Men det kanske inte finns något recept på is på nätet så jag tänkte styra upp det. Så att folk som söker efter is-recept har något att hitta.

Det här behöver du;

  • Vatten
  • En iskubsform

Så här gör du;

Steg 1 – häll vatten i formen

Steg 2 – ställ formen i frysen

Lämna i frysen i några timmar utan att rycka i frysdörren och leta efter glass stup i kvarten.

Man skäms ju nästan

Jo barnet har visst ställt till med något tillsammans med några kompisar på skolan idag. Det är lite oklart vad för det var maken som hämtade och blev informerad om incidenten och jag tycker inte att han verkar ha förhört sig ordentligt.

Så jag har frågat barnet och det blev inte mycket klarare då heller. Men nått sånt här var det i alla fall. Hon och tre andra skrev något elakt på en lapp och gav den till en lärare. Nått om att han pruttat. Eller i stil med det, jag fick inte klart för mig riktigt vad. Fast mitt barn var “inte med” säger hon, hon visste inte vad de skrev. Hon kan inte skriva prutt ännu så det stämmer nog att hon inte skrev prutt, fast jag vet inte riktigt hur hon kunde inte vara med om hon var med. Sen skrev de under med sina namn. Exakt hur leveransen av lappen gick till är oklart men nått om lite klister och en sko. Och lapp med någon sorts prutt. Glöm inte underskrifterna.

Jag har nu gjort min skyldighet som förälder. Ställt frågor med bister min. Frågat hur det kommer sig att läraren säger om hon var med om hon inte var med. Frågat om de har sagt förlåt. Sagt att så får man inte göra. Hela det där köret ni vet.

När jag hade nattat klart frågade jag maken efter hans version av vad han hade förstått från det läraren berättat. Det verkar inte ha varit någon jätteallvarlig incident. Jag tycker att det är jättebra att skolan markerar och berättar för oss föräldrar. Det går inte an att ungar kommer undan med prutt-lappar när de är sex år för då kan de ju bli riktiga odågor när de blir tonåringar.

Men jag blev ändå tvungen att säga till maken “Det är ju fan nästan så att man skäms! Hur kunde de vara så korkade att de skrev under med sina namn….?!”.

 

När man överskattar sin egen betydelse

Kommer ni ihåg när vi var på Grönan för nått år sedan och vann förstapriset på första lotten gullefjunet någonsin varit med om att köpa?

Idag har vi varit på grönan igen med kompisen C. Förra helgen råkade jag kl 9 på morgonen säga att om gullefjunet tog med sig plattan som hon hade i mitt öra och gick ner till pappa och stängde dörren efter sig så att jag fick sova en halvtimme till så skulle hon få en extra lott när vi åkte till Grönan.

Så idag fick jag ju lov att köpa lotter. Vi gick till Gosehjulet. Barnen fick två lotter var. Jag tänkte att det var riskfritt eftersom man aldrig vinner på lotter. Så båda barnen skulle gå därifrån tomhänta och lära sig att man inte vinner högsta pris varje gång man köper lotter.

Tjejen snurrade hjulet och vad tror ni hände? Gullefjunet vann tamifan förstapriset igen! Den pedagogiska övningen var förstörd och jag hade två barn och ett förstapris. Så jag sa till gullefjunet att eftersom hon redan har en gigantisk isbjörn så tyckte jag att C skulle få priset också skulle vi köpa en lott till någon annanstans också skulle gullefjunet få det priset. Det gick hon med på och C valde en gigantisk panda. Alla var nöjda och glada. Det här var när vi kom så pandan fick maken bära på hela dagen så han var kanske inte supernöjd men han gjorde det med gott humör.

Innan vi skulle hem ordnade vi ett gosedjur till gullefjunet också i vinst-varje-gång lotteriet. Någon sorts leopard. Jag trodde fortfarande att alla var nöjda och glada.

Vi bestämde oss för att åka till Vasaparken på vägen hem. I bilen så började C säga att hon tyckte att leoparden var sötare än pandan. “Åh nej, problem…” tänkte jag i framsätet. Då sa gullefjunet “Du kan få den” och gav leoparden till C. “Yes!” tänkte jag som tycker att vi har alldeles för mycket gosedjur. Men lyckan blev kortvarig för i nästa sekund säger C “Vi kan byta, du får pandan”. Jag bara “Noooooo……..!”.

Jag gjorde några tappra försök att övertala dem att inte byta för att gullefjunet redan har ett stort djur och därför borde också C ha ett stort djur istället för att vi ska ha två stora djur. Men ungarna kom fram till att C har kvar ett år på dagis och till dagis får man ta med sig små djur men inte stora djur. Gullefjunet verkade inte särskilt intresserad av något av djuren men C ville verkligen ha den fläckiga saken så jag gav upp.

Vi kom till Vasaparken. Maken köpte en cola och jag sprang efter ungarna och försökte se till att de inte ramlade ner från klätterväggen. C slog i knät i en stolpe och började gråta. Jag tröstade och kramade och skojade men inget funkade. Så jag tog till makens Coca Cola (vi gör så när vi lånar barn – stoppar i dem en massa socker innan vi lämnar tillbaka dem) och lät henne dricka cola som åkte ända ner i knäna och sen var allt bra igen.

När jag hade fått ordning på den situationen sa maken “Gullefjunet är ledsen av någon anledning, jag tror att hon kanske blev avundsjuk för att du kramade C”. Jag gick för att trösta men hon ville varken prata med mig eller C sprang undan hela tiden och vi jagade henne över hela parken. Till slut fick jag lov att genskjuta och rugbytackla henne också låg hon där och grät. Maken fick bära båda ungarna till bilen och de fick dela på colan som var kvar. När vi kom till bilen var alla glada igen.

Utom jag som trodde att mitt barn känt sig åsidosatt för att jag tröstade C. Eller att hon trots allt inte var nöjd med gosedjursbytandet fram och tillbaka. Hon verkade så traumatiserad så jag tänkte att hon måste ha blivit djupt sårad på något sätt.

När vi kom hem frågade jag varför hon blivit så ledsen men hon ville inte berätta. Jag frågade om hon blivit ledsen för att jag kramat C eller om hon egentligen hade velat behålla det fläckiga gosedjuret. Hon svarade nej och sa att hon ALDRIG skulle berätta varför hon blivit ledsen. Vid middagsbordet försökte jag fråga igen men hon ville fortfarande inte berätta. Jag lät det vara en stund till – jag vet att hon behöver lite tid på sig för att kunna prata om svåra saker.

Vid nattningen frågade jag igen. Det brukar gå bättre att bara berätta för mig när pappa inte hör. “Blev du ledsen för att jag tröstade C och du tyckte att hon lånade din mamma?” frågade jag. “Nej, men jag vill inte berätta varför jag blev ledsen”. Jag lirkade ett tag “Blev du ledsen för att ni båda ville åka Vilda Musen med mig och att du fick lov att åka med pappa och C fick åka med mig?”. Nej, det var inte det heller. Till slut borrade hon in sitt ansikte vid min hals och sa “Jag blev ledsen för att C fick Coca Cola och jag trodde att jag inte skulle få”…..

Där fick jag för att jag trodde att jag var så viktig så att det var jag som orsakat de sårade känslorna, också visade det sig att en Coca Cola var mycket viktigare än mig!

Giraffer på Gröna Lund

Jag undrar en sak om korv

Om man har en fullt duglig falukorv – varför gör man då korv stroganoff av den? Det kan ju inte precis kallas för förädling att göra så.

Maken pratade om “omväxling”. Helt orimlig anledning att förstöra falukorv för. Om man vill ha omväxling kan man ju göra köttbullar.

Barnet hon grät för hon “tyckte inte om sådan korv” och ville lämna hälften.

Jag berättade att det var uteslutet för jag hade ätit upp all min mat och hon hade bara fått en slev och den var så liten så hon fick inte lämna.

Till slut kom vi fram till en kompromiss. Hon fick en slev till och sedan åt hon upp hälften av det som var på tallriken och fick lämna andra hälften.

Nio eller tio tulpaner

Vi var på Rusta. Gullefjunet ville ha tygtulpaner. Jag sa ja.

Hon tog fyra tulpaner. Fyra tulpaner kostade 20 kr och man fick tio för 29 kr.

Jag: “Ta sex till”.

Barnet: “Jag vill bara ha fyra”.

Jag: “Det spelar ingen roll, ta ändå sex till. Du kan ju ge bort dem till någon. Ta nu tio tulpaner”.

Hon tog sju till tulpaner. Jag räknade dem och tog bort en så att vi hade tio tulpaner och la dem i korgen. Jag vill ju inte betala 34 kr, det vore ju sub-optimalt.

Vi gick till kassan.

Kassörskan: “Man får 10 för 29 kr, annars kostar de 5 kr st”.

Jag: “Jag trodde att vi hade tio”.

Kassörskan: “Det är bara nio”.

Nio tulpaner för 45 kr alltså, när man får tio för 29 kr.

Jag: “Hur har du hunnit tappa bort en tulpan?!”.

Barnet: “Jag har inte tappat bort någon tulpan!”.

Kassörskan: “Jag kan slå in tio så får du gå och hämta en till tulpan sen”.

Jag: “Å tack, kan du göra det? Då gör vi så”.

Så fick jag nio tulpaner för 29 kr. För någon 5-kronors-tygtulpan går jag inte en extra sväng för att hämta. Jag var inte ute efter tio tulpaner, allt jag var intresserad av var att inte betala 45 spänn för tulpaner som man kan få för 29.

När vi packat våra varor och gick ut genom dörren så försökte jag ta reda på hur det där hade gått till utan att jag märkte något.

Jag: “Var tappade du bort tulpanen? De låg ju i korgen hela tiden. Å jag sa ju att vi behövde tio för att det blev billigare så”.

Barnet: “Jag tappade inte bort den… Det var en som jag inte tyckte var så fin färg så jag plockade bort och la tillbaka den”.

Tygtulpaner

Vilket geni!

Kolla här.

Lego 7-12 år.

Lego Elves

Barn 5 & 1/2 år.

Legobyggande

Legodrake.

Legodrake

Hon har byggt den helt själv. Jag sitter bara bredvid och bläddrar i ritningen.

Det här måste ju betyda att hon är ett geni. Mitt geni. Jag var med och skapade det här geniet.

Jag får ju lov att erkänna att jag känner mig lite mallig.

Legodraken kom på posten från mormor och morfar på vab-dag fem. Första för mig, men detta är jobbigaste vab-dagen för hon är egentligen alldeles för pigg för att vara hemma från dagis. Så legot satt fint måste jag säga.

Först går ingen mat bra och sedan går kall mat bra

Vi sitter och krånglar vid matbordet i en dryg halvtimme. Efter jag och maken ätit klart. “Inte hungrig”, “Ont i magen”, “Inte gott”, “Kan inte äta det eller det”. Då brakar grannungarna in i hallen.

Ungar: Vill du komma ut och leka?

Jag: Det går inte, hon har inte ätit klart än. Om ni väntar ute så kommer hon när hon är klar.

Min unge: Jag kommer snart!

Ungar: Ok, skynda dig!

Jag: Ska jag värma upp maten eller vill du äta den kall?

Min unge: Det går bra, jag äter den kall.

Slevar i sig.

Jag: Det är godare om jag värmer den. (Kall pasta och kall svampsås är ju INTE gott).

Min unge: Det är bra såhär – det går fortare då.

30 sek senare.

Min unge: Slut! Tack för maten, får jag gå från bordet och tvätta händerna?

Sen stack hon genom dörren utan att vänta på mitt svar eller tvätta händerna.

Vi lever inte på 50-talet längre

Nu är det den tiden på året igen. Tiden när dagis hittar på att det ska vara påsk-utklädnad och informerar föräldrarna dagen innan. Ja okej då – i år blev vi informerade två dagar innan. Men igår kom jag hem från jobbet halv elva så det är sak samma. Ingen tid alls.

Nu sitter jag här med en beställning på en kycklingdräkt. Ungar blir ju mer och mer krävande för varje år som går. Ena året så går det bra med vilken påskdräkt som helst och nästa år då MÅSTE det vara en jävla kyckling.

Hur svänger man ihop en kycklingdräkt den här tiden på dygnet när man inte har några gula saker alls i hela huset? Förutom några få fjädrar?

Någon borde upplysa dagispersonalen att vi inte lever på 50-talet längre. Kvinnor är inte längre hemmafruar som sitter hemma uttråkade och bara väntar på att någon ska leverera en utmaning med tight deadline till oss. Dagens kvinnor behöver inte kycklingdräkter i sitt liv. Vi har jobb att sköta och om vi ska kombinera jobbet med kycklingdräkter så behöver vi lite tid på oss för att planera in kycklingprojektet.

Eller skicka för all del hem kycklingdräkts-uppgifter. Men jag vill ha tillräckligt med förvarning för att kunna KÖPA en kycklingdräkt…!!! Det är ju barbariskt att man ska måsta åstadkomma något kycklingliknande för egen hand. Jag känner ingen skaparglädje just nu.

Definitionen av Murphys lag

Idag när vi skulle äta lunch fanns var det sparsamt med utbud i kyl och frys och jag orkade inte åka och handla.

Vi hade ett drygt paket av 1,5 liter mjölk så jag kom fram till att om vi snålade med mjölken skulle det räcka till både en halv plättsmet och dricka till maten.

När vi satte oss till bords så berättade jag för maken och barnet att förutom att vi hade snålt med mjölk så hade jag dessutom när jag dukade upptäckt att vi hade väldigt lite sylt. All sylt var i frysen och jag har ett förbud mot micro-tinande av sylt. Sylt ska vara kall.

Jag delade upp sylten och mjölken rättvist och det fanns en liten liten reserv kvar av varje. Sen varnade jag “Ni får hushålla med mjölken och sylten för det här är allt vi har”.

Just när jag sa det tappade gullefjunet ner sitt mjölkglas på tallriken så att den la sig som en liten hallonssyltsoppa med flytande plättbitar i.

Typiskt alltså. Maken fick dra ner på sin mjölk och syltkonsumtion.

Vad googlar folk efter?

Idag har jag haft massor trafik till inlägget som jag skrev för snart ett år sedan när svärmor trodde att hon hade vägglöss för att hon hittade fläckar på lakanen. Trafiken kommer från google men jag kan inte se vilka sökord de letar på. Vad letar folk efter och hur hamnar de här? Någon får gärna lämna en kommentar och berätta.

Ikväll när det var nattning så hade jag och gullefjunet en diskussion om jag behövde följa med henne för att hämta hårborsten. Till slut hotade hon med att om jag inte följde med henne skulle jag aldrig mer få några teckningar av henne. Att hon ska strypa flödet av tjugo nya teckningar per vecka sådär rakt av pallar jag förstås inte så då följde jag med.

Jag har lärt mig att göra flätor. Det är en talang som jag inte visste att jag behövde men det måste man tydligen kunna. De är inte så snygga ännu men de tar sig. Om inte mitt internet var så segt idag skulle ni ha kunnat få se en bild men nu får ni inte det.

Vi fick också beröm av läkaren

Den här spruckna läppen häromdagen ni vet. Barnet skulle hämta en mandarin och det måste man givetvis göra springandes. Hon snubblade på hallmattan och landade med underläppen på en sådan där tidningshållare som man samlar tidningar i innan man kastar dem. Fast vi samlar mest vantar och tomma toalettrullar så det ryms inga tidningar i vår.

Det gick hål rakt igenom underläppen. Alltså själva läppen satt ihop men därunder var spräckt rakt igenom. Just det “gör inte så mycket, det läker så fint av sig självt” har jag nu fått lära mig. Men att skadan även gick upp på vad läkare tydligen betecknar som det “läppröda” var mindre bra och behövde lagas.

Sex timmar fick vi vänta på det broderiet men “man har ganska gott om tid på sig att laga sådana här skador” fick vi också veta. Vi har ju spenderat många timmar på akuten de senaste fem åren så vi är inte den typen av folk som är bråkiga i väntrummet, det är positivt att få vänta på akuten. Men tråkigt är det. Jag hann läsa barnförsäkringens villkor om ersättning för ärr i ansiktet. Jag kan berätta att villkoren inte tar höjd för att det kan ha varit en modellkarriär värd miljoner som gick till spillo där vid mötet med tidningshållaren.

Vid ett-tiden på natten fick vi i alla fall väcka gullefjunet för att berätta att det var dags för bedövningsspruta och stygn i läppen. Ni kan ju gissa hur hon besvarade det… Med ett illvrål som pågick alla 20 minuterna jag satt och höll ett bedövningsplåster mot läppen som bara avbröts då och då av “Jag vill inte sy” eller “Jag vill åka hem NUUUU”.

Vi taktiksnackade med läkaren och han föreslog att det bästa vore om “Hon ligger ner på britsen, ni håller ner armarna, sköterskan håller i huvudet och jag syr”. Sen ett tillägg “Om det känns okej för er alltså?”.

Jag bara “Okej, vi håller – bara du syr fort…!”. Jag menar att det här med att försöka övertala en femåring att “Det kommer att gå bra, det kommer inte att kännas alls och går jättefort” är ju dödsdömt. Hålla på så i en halvtimme innan man ändå får lov att hålla fast bygger bara upp hysterin och drar ut på plågan för alla inblandade. Lika bra att bara hålla fast och få det överstökat med en gång.

Så jag låg på rygg på britsen med gullefjunet ovanpå mig och höll i båda hennes armar, med makens händer ovanpå mina som extra stöd. Sköterskan höll i huvudet och läkaren sydde. Ganska skickligt av läkaren att sy medan gullefjunet låg och berättade för dem vilka färger och krafter LegoÄlvorna har och att de bor i Elvendale. För när jag låg där på britsen råkade jag visst säga “När morfar får höra talas om det här kommer han säkert att åka raka vägen in till stan och köpa lego till dig för att du varit så duktig”.

Det gick alltså jättebra till slut. Jag behövde inte hålla fast armarna, det räckte med beredskapsläge. När vi tackade för oss sa läkaren “Mamma och pappa var också jätteduktiga!”.

Man sträcker ju lite extra på ryggen när man får beröm för att man hållit fast sitt barn så att någon får sy i henne fastän hon verkligen inte ville det. Med milt våld och mutor kommer man långt. Det ordspråket borde de rama in och sätta upp på väggen på barnakuten.

Vi glömde fråga läkaren vad stjärngossarna gjorde på januaris tavla. Jag kanske kan skicka ett email till barnakuten och be någon administratör ta hand om att svara på den frågan.

Två flugor i en smäll

På Astrid Lindgrens barnakut för att sy ihop en sprucken läpp.

“Mamma när vi ändå är här kan vi inte fråga doktorn om han inte kan göra någonting åt den här förkylningen också?”.

Och

“Jag och pappa har upptäckt att de har stjärngossar på januaris tavla och Lucia är ju i december. Om vi berättar det för doktorn när han kommer så kanske han kan reda upp det”.

Jag har ingen att prata med

Jag vill ha nya kuddar i soffan. Jag tycker att vi behöver det. Jag är trött på de gamla.

Jag vill gärna prata med någon om soffkuddar.

Jag sa till maken “Vi borde köpa nya kuddar i soffan” och han svarade “Mhm”.

Tre gånger frågade jag gullefjunet om hon tycke att vi skulle köpa nya kuddar i soffan. Till slut tittade hon upp från sin film och sa “Va??!”.

Snart letar jag upp ett soffkuddsforum på nätet så att jag kan prata kuddar med någon som är intresserad och bryr sig om mina problem.

Laga mat

Vi har kommit överens om att gullefjunet ska hjälpa till att laga middag en dag i veckan. Inga svåra saker alltså, men att måtta upp makaroner och köra köttbullar i micron och sånt där.

Vi har också bestämt att hon därmed får vara med och bestämma vad vi ska äta den dagen.

Vi började förra veckan. Då valde hon och hjälpte till att göra makaroner och köttbullar.

Igår frågade jag henne vad hon ville att vi skulle göra för mat på måndag. Då svarade hon pizza.

“Pizza? Ska vi göra egen deg då också eller ska vi köpa?” frågade jag.

“Vi beställer hem pizza!” svarade hon då.

Det var inte riktigt den typen av matlagning jag och maken hade tänkt oss att hon skulle lära sig!

Som en riktig norrlänning

Maken har arrangerat korvgrillning med dagiskompisarna till helgen och sagt att han ska ta med ved och snickra grillpinnar. Sen upptäckte han att det inte var kvar så mycket av veden han fick av grannarna som han trodde.

Maken: Jag måste köpa mer ved till korvgrillningen på lördag.

Gullefjunet: Varför måste du KÖPA ved?

Maken: För det vi har räcker nog inte.

Gullefjunet: Kan inte morfar skicka lite ved?!

Bra att hon inser det orimliga med priset på ved i den här stan.

 

Smittar det?

Idag när vi gick hem från dagis försökte jag förklara för gullefjunet varför en av hennes kompisar inte får vara på dagis hela dagarna längre.

Jag: Han har ju fått en lillasyster nu och när man har ett småsyskon hemma får man inte vara på dagis hela dagarna.

Gullefjunet: Varför det?

Jag: För att hans mamma är hemma med bebisen och då får storasyskonen inte vara på dagis lika länge. För mamman är ju inte på jobbet.

Gullefjunet: Varför är det så?

Jag: Kommunen har bestämt att det är så. Om mamma eller pappa är hemma med en bebis får man inte vara på dagis lika länge.

Gullefjunet: Smittar det?

Jag: Nej jag tror inte att bebisar smittar. Det är lite svårt att förklara – på kommunen håller de på med pengar och grejer och det har med pengar att göra.

Hemlisar

Jag och gullefjunet har en hemlis för maken.

Hemlisen är att vi ska köpa en egen flaska av sådan där hårfärg som man får hos frissan när man klipper sig. Maken hatar sån färg så gullefjunet får inte berätta för honom att jag har lovat att vi ska köpa det.

Mindre än fem minuter efter vi hade bestämt vår hemlis hade gullefjunet och maken också en hemlis. Deras hemlis är att gullefjunet har berättat om våran hemlis för maken. Han får inte berätta deras hemlis för mig.

Det behövde han inte. Jag listade ut den helt på egen hand.

Morfar och Gullefjunet är osams

Gullefjunet brukar då och då säga “Jag får alltid som jag vill med morfar – för han älskar mig”.

De här två sakerna behöver ju inte exklusivt höra ihop. Jag älskar också henne. Å maken älskar henne. Å mormor också och där börjar vi närma oss att det hör ihop, men mormor har bättre spärrar.

I veckan åkte hon till Jävre före oss tillsammans med min bror och i fredags åkte de till stan hela gänget. Å då blev de osams. Ungen och morfar alltså. Inte allihop.

Jag har förklarat för alla parter att när det är december får man inte saker på en helt vanlig fredag. Man önskar sig saker och väntar till julafton.

Både morfar och gullefjunet har haft problem med det här i flera veckor. Båda har svarat “Det är ju FLERA VECKOR till julafton”. Och jag har sagt “Just det, ni får vänta. Att längta är hela poängen med jul. För er båda”.

Men om man lämnar de där två obevakade så vet man ju hur det går. Så de åkte till stan och morfar sa till Gullefjunet att de skulle gå på Lekia och att hon kunde få välja en leksak för 200 kr.

De kom till Lekia och hon hittade en hund som hon ville ha som kostade 600 kr. Också sa morfar nej.

Fattar ni?! Morfar sa nej… Morfar som aldrig säger nej. Barnet blev så upprörd att hon vägrade köpa någonting annat för 200 kr. Och morfar sa fortfarande nej. Så hon låg på bordet och surade när de fikade. Åkte hem utan leksak.

20151218_133447

Sen ringde hon till mig (med viss hjälp misstänker jag) och berättade med upprörd röst om vad som hänt och sa att vi måste skriva upp hunden på önskelistan, åka till Barnens Land och kolla om den finns på halva priset där eller kolla på nätet (där var det nog också någon som var inblandad och försökte trösta). Mest av allt var hon så upprörd över att morfar hade sagt nej att jag funderade om jag skulle behöva ringa en barnpsykolog. För att hela hennes världsbild om att morfar aldrig säger nej blivit rubbad.

Å sen på kvällen så sa hon “Jag kanske skulle ha köpt ett spel för 200 kr ändå så att vi hade något att göra nu, men jag såg inga spel för det var en massa saker i vägen”.

Vi kom igår så jag har inte hunnit fråga morfar hur traumatiserad han är av den här händelsen. Han kanske också behöver psykologhjälp. På något sätt misstänker jag att hela händelsen var lite svårare för honom än för gullefjunet. Hon hanterar ett nej mycket oftare än vad han säger nej.

Det måste ha varit så att 600 kr blev en gräns för honom som han inte kunde gå över. Om hunden hade kostat fyra eller fem hundra kronor skulle han ha varit rökt.

Jag och maken är i alla fall väldigt nöjda med morfars trauma. Ungen kommer över det och blir en bättre människa av incidenten.

Att maken sedan är upprörd över att de lagade separat middag till henne och att hon fick plättar när de åt lasagne är jag inte lika upprörd över. Det blir liksom lite för mycket för mormor och morfar att de både ska måsta säga nej till en leksak och tvinga barnet att äta något hon inte vill på en och samma dag.

Utmärkt budgetering

Vi hade sagt att gullefjunet skulle få välja en julklapp till mamma och en till pappa och att budgeten per julklapp var 100 kr. Eftersom det alltid finns en risk att hon väljer nått skräp och skräp ska man betala max 100 kr för.

Efter många och och men och lite vägledning från mig så lyckades hon välja en julklapp till maken idag.

Den kostade 49 kr. Detta betyder att det finns 151 kr kvar till min julklapp och nu har jag gott hopp om att jag med den budgeten kommer att få en jättefin julklapp.

Jag önskar mig verkligen ingen gossekatt, Bamse-badskum eller Frost-docka, men ett rosa armband eller halsband skulle jag kunna hitta användning för.

När man tittar på rosa halsband ska man dock se upp väldigt noga så att det inte är någon Hello Kitty inblandad någonstans på halsbandet som man inte ser om man inte tittar noggrant.

Om gullefjunet skulle råka läsa bloggen och behöver tips alltså…

Det är ju för fan Jesus födelsedag

Gullefjunet har missuppfattat vad julen handlar om. Vi har försökt leta julklappar till andra familjemedlemmar än henne idag. Vilken affär vi än är på och jag visar något till henne och frågar “Vad tror du om den här till mormor/pappa/osv?” så tittar hon på något helt annat och säger “Den här vill JAG ha” eller “Den här önskar JAG mig”.

Hon låter helt bortskämd – som att hon tror att julen finns enbart för att hon ska få allt hon pekar på. Jag vet inte varför julen finns eller vem som har hittat på den. Bästa med julen är ju att man får lite ledigt från jobbet så det är kanske facket som har hittat på julen.

Jag körde i alla fall på det officiella spåret och sa “Det är ju inte bara du som ska ha julklappar, det är ju för fan Jesus födelsedag. Då ska man köpa julklappar tillbaka till de som man får julklappar av också”.

Det är ungefär nått sånt julen går ut på. Om vi inte får bukt med jag-jag-jagande tror jag att jag måste ta henne till julottan så att hon får lite guds ord om julen istället för bara kommersens.

Eller inte jag förstås. Maken får ta henne till julottan. Vi delar lika på föräldra-ansvaret och den som är bäst lämpad för uppgiften får ta hand om den. Jag åker rutschkana för det är jag bra på. Gå i kyrkan är definitivt mer makens kompetensområde så det får han göra.

 

Konstiga namn

Ikväll vid nattningen berättade gullefjunet att alla hennes kompisar har samma namn som mig till mellannamn. Det e ju hittepå.

Jag frågade om hon visste vad hennes mellannamn var. Det gjorde hon. Då berättade jag att hon hade samma mellannamn som mormor och farmor. Vi rabblade mormor och farmors namn och hennes namn.

Vi konstaterade att morbror har samma mellannamn som vad något djur som är med i Doc McStuffin heter.

Till slut frågade hon “Men vad heter morfar då, mer än Morfar Farsan?

Problem som ekorrar och lila granar orsakar

Den här ekorren som jag råkade köpa förra helgen ni vet. Den kan inte stå på benen heller så nu ligger den hela tiden på olika platser i lägenheten tillsammans med olika djur.

20151127_221140

Å inte nog med att ekorren inte orkar hålla i en liten kotte. Nu har ekorren dessutom lyckats TAPPA BORT kotten. Så nu har vi inte bara en ekorre som ligger på rygg både här och där – någonstans ligger det dessutom en kotte och skräpar. Jag vet inte var för jag har inte trampat på den ännu.

Jag kastade en kotte i torsdags men jag är helt säker på att det inte var ekorrens kotte. Den kotte jag kastade hittade jag under gullefjunets säng och den var fastknuten i en rosa garntråd. Vi har inget sådant garn hemma så den kotten måste ha varit det julpynt som kom hem från dagis ifjol för vi hade en kotte på rosa garntråd på julgranen förra året.

Kotten som ekorren har slarvat bort har vitt glitter på sig så när jag hittar den om några månader kommer jag att kunna identifiera den.

Den lila julgranen då. Vad har vi för problem med den? Maken skulle säkert vilja säga att vi har många problem med den, men så är det inte. Han bara överdriver. Färgen lila är inte så förskräcklig så att man kan kalla det ett problem när man ser en lila gran med rosa ljus och pollor.

Den har bara kraschat i golvet en enda gång på ett dygn och inte en endaste julpolla gick sönder. De bara trasslade in sig två varv runt grenarna men det redde jag ut på mindre än fem minuter.

Ett annat problem vi har med den lila julgranen är att gullefjunet vill ha den med sig till mormor och morfar över jul. Jag har förklarat att man inte kan ta en lila julgran på flyget men den lilla intelligenta varelsen har kommit på att det bara är hon som ska flyga och att vi kan ta den i bilen.

Jag vill inte köra en lila 39-kronors-gran 80 mil tur och retur när det finns tusentals granar i Norrland. Jag har ett par veckor på mig att komma på någon lösning.

Vi kanske får ett brev från tomten där han frågar om vi har plats att frakta några julklappar till Jävre också frågar jag henne om hon tycker att vi ska hjälpa tomten eller ta med den lila granen. Jag tror att det här löser sig innan bilen ska packas.

Man ska leva som man lär

Gullefjunet (med ett upprört tonfall): Pappa det står en kaffekopp med kaffe i på vardagsrumsbordet!

Maken: Det är inte kaffe, det är te.

Gullefjunet: Ta bort den!

Maken: Du kan bära den till köksbänken.

Gullefjunet: Tänk om jag spiller?

Maken: Bär försiktigt.

Gullefjunet: Jag gör det inte! Om du har ställt den där får DU bära bort den!

Jag applåderar vilt.

Jag (till maken): Vadå…? Varför tittar du på mig sådär? Så är det ju – den som drar fram plockar bort. Jag har själv hört dig säga det många gånger.

Grundregel för julklappsönskelistan

Både mormor och morfar och farmor och Gullefjunet ägnar väldigt mycket tid åt att prata om “önskelistan” just nu. Det är på gränsen till att jag skulle kalla det “tjat”.

För att få lite lugn och ro har jag nu i alla fall e-mailat en lista till mormor och morfar.

Jag avslutade e-mailet med meningen “Om ni kommer på några egna idéer på något att köpa så är grundregeln att om den låter så ställer ni tillbaka den på hyllan!”.

Och eftersom gullefjunet har gått igenom hela Lekia-katalogen med dem över Skypen så blev jag tvungen att infoga en köp-inte-lista i önskelistan där jag har markerat det skräp som jag vet att hon inte skulle leka med. Skräp som kostar 300 kr ska vi inte ha i det här hushållet. Om man ska köpa skräp får det kosta max 100 kr.

Skärmklipp önskelista