Igår när vi skulle gå och lägga oss började gullefjunet berätta om en pojke på dagis som brukar slåss och som hade slagit henne. Också pratade hon på om hur pojkarna slåss men inte flickorna. Jag sa att det inte är snällt att slåss och att hon måste säga ifrån om någon slåss.
Då berättade hon hur det ska gå till. “Om någon slåss ska man först säga till att det inte är snällt att slåss, om de inte slutar då ska man säga STOP och om de ändå inte slutar ska man säga att man blir ledsen om de slåss”.
Jag: Helt rätt! Är det fröknarna på dagis som lär dig att det är så man ska göra?
Gullefjunet: Nä, jag har hittat på det själv.
Jag: Jaha!? Slutade han slåss då när du sa så?
Gullefjunet: Nä han slog mig igen ändå. Så då slog jag tillbaka.
Jag: Men helt rätt gumman! Om du har sagt allt det där och pojken inte slutar slåss då ska du slå tillbaka. Man ska inte låta någon slå på en, och om de inte lyssnar på vad du säger så ska du slå tillbaka. Du är smart som förstår det. (Jag tänkte en kort stund innan jag sa så, men jag kom fram till att det var enda rätta svaret).
Det är klart att man inte ska lära sitt barn att slåss, det är inte idealet. Men man måste ju rusta dem för livet. Någon ordning måste det ju vara. Hon måste lära sig att ta hand om sig själv. Klart som fan att hon ska slå tillbaks när normalt resonemang inte funkar. Det går inte an att vara nått sorts mjäk som bara står och tar emot.
Nita pojkjäveln bara så att han lär sig att inte bråka med fel person liksom.
Helt rätt!