Jag har alltid betraktat mig själv som hyfsat tekniskt kompetent. Ge mig en dator, tv, telefon, fax, skrivare, modem, surfplatta eller liknande så klarar jag av att få sattyget att fungera. Jag säger inte att jag är en glad och trevlig person under själva arbetet, men jag får igång dem och får dem att fungera nära nog som det är meningen att de ska göra.
Så här på ålderns höst så orkar jag dock inte längre hålla på och lära mig alla finlirar-finesser. Nu för tiden så räcker det bra för mig att det funkar.
Men ibland håller jag dock på att störa ihjäl mig när saker som inte fungerar som de ska, eller som jag vill att de ska fungera men jag orkar inte ta reda på hur man fixar problemet så länge apparaten utför sina grunduppgifter. Som min telefon tex. När jag ringer vårdcentralen eller försäkringskassan eller något sånt där ställe där en telefonsvarare ber en att knappa in sitt personnummer. Då har jag och min nuvarande telefon inte alls kommit överens.
Varje gång jag ska knappa in mitt personnummer så har skärmen slocknat VARENDA gång mitt pekfinger varit en halv cm från skärmen. Det är som att skärmen tänkt “här kommer ett hot, jag slår av mig själv så att pekfingret inte kan trycka på siffran”. Vi har ingen fast lina med knapptelefon längre så jag har ju inte kunnat kommunicera med myndigheter via telefon på snart ett år eftersom min telefon har blockerat menyval eller personnummers-inknappningar. Jag har varit tvungen att hålla på och skicka email eller logga in på Mina Vårdkontakter och en massa andra ställen där man alltid glömmer vad man har för lösenord.
Just nu har vi en ung vikarie i receptionen på jobbet. Hon är ingen barnarbetare alltså, men hon är tillräckligt ung för att kunna allt om mobiltelefoner och ingenting om frankeringsmaskiner. Jag frågade henne idag om hon visste hur man fixar så att telefonen inte släcker ner sig själv när jag närmar mig skärmen med fingret och hon löste problemet åt mig.
Då blev jag så impad att jag frågade henne hur man gör små smileys på Facebook. För varje gång jag ska skicka en smiley till någon på Fejjan för att visa att jag skämtar så blir det en 10 ggr förstorad smiley. Då ser det ut som att man inte alls skämtar utan som att man är ironisk.
Då tog hon entusiastiskt min telefon och sa “du har ju inga smileys, vi måste installera en app” och helt plötsligt var hon i någon sorts Facebook-klistermärkes-app och skulle visa mig hur man laddade ner gratis “klistermärken” till Facebook. Då fick jag lov att sätta stopp på henne. Nån måtta får det lov att vara.
Jag är faktiskt 40. Jag ville bara lära mig hur man gör små smileys som alla andra gör. Jag trodde att det fanns något sorts kommando som större-än-tre som blir ett hjärta (eller som blir <3). Typ så. Det var det jag tänkte att ungdomen skulle lära mig. Om man ska måsta ha en klistermärkes-app som någon annan sorts fjortis för att kunna göra smileys på Facebook får det faktiskt vara. Då fortsätter jag hellre att skicka gigantiska smileys.
Haha! Smurfen!
:* (pussmun)
🙂 (glad smiley)
😉 (skämt smiley)
:’) (skratt smiley)
😀 (jätteglad smiley)
🙁 (ledsen smiley)
:'( (gråtande smile)
Jag vill också lära mig det… för jag har samma bråkproblem med telefonj****n som slocknar när man knapprar in personnummer och så upprepas samma sak om och om igen… Jag är dock yngst på mitt jobb så jag kanske förväntas kunna sånt? :p