Varför blir folk lärare?

När jag gick ut gymnasiet var vi 20 tjejer och 10 killar i klassen, ekonomisk linje. Av dessa 20 tjejer var det minst sju som valde att gå direkt vidare till universitetet och läsa till lärare eller förskollärare. Ingen av killarna gjorde det valet då vad jag kan minnas, om någon av killarna som skulle ha blivit bra lärare valde det senare vet jag inte. Att 35% av tjejerna i en enskild klass gjorde detta val betyder inte att så unikt många var lämpade att bli lärare.

Några var perfekta för yrket. De hade en inställning ungefär som Apan satt i granen. De älskade antingen att undervisa eller älskade barn eller både och. De hade den perfekta personligheten för läraryrket, de var intresserade av människor, var duktiga på och tyckte om att prata inför grupp, var intresserade av lärandet i sig som självändamål och/eller att lära ut. Empatiska och intresserade av människor på alla nivåer. De var helt enkelt människor som gjorde ett bra yrkesval och därmed troligtvis gör ett bra jobb som lärare idag.

Minst en av de andra som valde läraryrket, troligtvis fler, var vilsna människor som tänkte att jag måste utbilda mig för det gör alla andra. Jag vet inte vad jag vill bli. Jag har inga ambitioner och är inte intresserad av någonting. Vad gör jag då? Jag väljer samma utbildning som de populära tjejerna väljer. Jag väljer lärarutbildningen. De populära tjejerna, som av en tillfällighet hade samma sociala och utåtriktade personligheter som  ofta sammanfaller med en personlighet som gör en bra lärare.

Då har jag tryggheten av att jag känner många personer när jag kommer till universitetet, så slipper jag känna mig otrygg i en vecka eller två. Jag slipper vidga mina vyer. Dessutom verkar utbildningen relativt lätt. Sen när jag har läst klart till ett yrke som jag inte är intresserad av och aldrig kommer att bli duktig på så har jag i alla fall sommarlovet, jullovet, sportlovet, påsklovet och höstlovet att se fram emot. Några som läste till lärare är bloggkommentatorerna, men som tack och lov valt att inte jobba som lärare utan istället berikar världen genom att blogga.

Lärare är tyvärr ett yrke som många väljer för att de inte vet vad de vill bli. Nu blir säkert jättemånga lärare förbannade på mig. Jag tror att 90% av de som inte gillar det jag skriver är de lärare som känner sig träffade. De som valt yrket för att det är vad de helst vill göra kommer troligen att nicka och hålla med om att folk som väljer yrket för sommarlovet undergräver deras argument om yrkets värde.

Själv var jag också vilsen om vad jag ville göra efter gymnasiet. Vad jag däremot var stensäker på var att jag inte var lämplig till att vara lärare. Så jag åkte utomlands i några år och roade mig och funderade. När jag kom tillbaka för att plugga på universitetet var jag fortfarande oklar på vad jag skulle göra av utbildningen i början, jag visste bara att jag borde utbilda mig. Som fristående kursare kom ofta diskussionen upp vad man hade för slutmål.

En onaturligt hög procent sa sig läsa fristående kurser för att bli gymnasielärare. På universitetsnivå 1995-98 talar vi om betydligt fler än sju personer eller 35% av mina kurskamater på vissa kurser. För det var det enda vettiga man kunde göra av ett planlöst läsande av fristående kurser. Plus att det var lätt att få examen på det sättet genom att lägga till en pedagogik-kurs eller två. Det var inte jag som sa detta, utan de blivande lärarna. Enligt Facebook är många av dessa människor lärare idag. Kanske på en skola där min dotter kommer att gå.

Återigen var detta oftare än inte ett fullständigt onaturligt svar från personen ifråga. Trots att jag då var långt ifrån att tänka på att skaffa barn brukade jag tänka “vad får mina framtida barn för utbildning om den här människan blir lärare? Hon/han är ju fullständigt ointresserad av yrket och saknar personligheten eller förmågan att nå ut till elever”.

När man till slut får barn börjar man tänka på läraryrket mycket mer än vad man någonsin gjort förut. Man börjar se skillnaden på bra och dåliga pedagoger när det är ens eget barns välmående och utbildning som står på spel. Man börjar tycka att bra lärare är värda en mycket högre lön och att dåliga lärare borde få sparken.

Lärarna som yrkeskår är duktiga på att få ut sitt budskap om dåliga löner och dåliga arbetsvillkor i pressen och sociala media. De brukar få mer utrymme än vårdpersonal tex. Förmodligen för att människor som möter och drabbas av dåliga pedagoger till sina barn är piggare och har mer ork till lobbyverksamhet än människor som är sjuka eller tar hand om sjuka anhöriga.

Det är dock ett faktum att den duktiga delen av lärarkåren har mycket emot sig när det gäller att få sympatier. Jag känner många som är lärare som villigt erkänner att sommarlovet, jullovet och andra lov är en stor del till varför de valde yrket och som i förtroende erkänner att de inte alls jobbar under “jobba hemifrån tiden”. Lägg därtill vetskapen om att x% av alla universitetsstuderande som inte hade något mål med sina studier ser läraryrket som lämpligt för sina noll-visioner. Trots detta lägger ALLA lärare fram det ädla i deras yrke som argument till varför de bör ha högre lön utan någon som helst vikt vid om de uppfyller sin ädla yrkesuppgift. Och gud förbjude den som törs nämna sommarlovet.

Tyvärr för lärare, och vårdpersonal tex, är båda yrkena allmännyttiga. Personligen tycker jag att duktiga lärare och vårdpersonal är värda en betydligt högre lön än de har. Folk som har valt ett yrke på grund att de vill vara lediga mycket och trots att de är totalt olämpade för yrket har jag som skattebetalare inte alls lust att betala för.

Man kanske skulle höja nivån på lärarutbildningen så att inte en massa lata människor söker sig till yrket för att utbildningen är “lätt” och för att yrket har en massa fördelar som andra yrkesgrupper inte har. Om kraven under utbildningen var detsamma som för ekonomer,vårdpersonal och ingenjörer tex och om antalet semesterveckor och avtalsenliga “jobba hemifrån tid” var samma som för högre betalda yrkesgrupper skulle lärarkåren förmodligen få mer stöd och sympatier i sin kamp för högre löner. Obetald övertid för att rätta prov, som kan göras hemma, får begränsat med sympatier från människor som har lika dåligt betalt men måste göra sin obetalda övertid på arbetsplatsen.

Idag finns det för mycket latmaskar och pedagoger som klagar över sin arbetssituation som skulle få sparken om de jobbade utanför staten och kommunernas skyddsmurar för att duktiga pedagoger ska få gehör för sina rättmätiga krav om bättre ersättning i förhållande till sin arbetsinsats.

3 thoughts on “Varför blir folk lärare?”

  1. Som studerande på högskolan och rätt nybliven student från gymnasiet känns det som jag har en rätt bra inblick i vilka som pluggar till lärare, och det är förvånansvärt många av mina gamla klasskompisar. Gemensamt för de flesta är att lärare inte är deras förstaval, snarare fjärdevalet då de inte kom in på något högre. Och plugga vidare måste man ju.

    En närstående pluggade en halv termin innan hon hoppade av lärarlinjen för att det inte var rätt och satsade på det hon verkligen vill (från början men kom inte in) och nu ska hon bli sjuksköterska! Måste man kämpa för sin plats tror jag det är större chans att det faktiskt är vad du vill göra.

    Jag har hört någon skrämmande siffra på att upp till 25 % av alla på lärarlinjen har någon form av läs- och/eller skrivsvårighet. Visst, de ska också kunna utbilda sig men kanske inte att lärare är riktigt rätt. Det handlar ändå om att lära nästa generation baskunskaper som att läsa, skriva och räkna.

    Jag blir uppriktigt förbannad när jag ser mina Facebookkompisars, som pluggar till lärare, statusar. Hälften kan inte svenska språkets skrivregler utan verkar hitta på egna då samma fel görs om och om igen. Förbannad eller rädd? Gränsen är hårfin.

  2. I många många år ville jag bli lärare. Valde att läsa samhälle så att dörren till ytterligare studier skulle vara öppen. Sen halvvägs in i gymnasiet kom jag på att andras ungar är skitjobbiga och att jag inte alls ville bli lärare. 😉

  3. Jag tycker det här inlägget är väldigt klockrent skrivet! Håller med om allt du skriver.
    Själv gick jag Barn -och fritidsprogrammet på gymnasiet, och på något sätt föll det sig “självklart” att jag skulle söka in till Lärarutbildningen efteråt. Så jag tog studenten i juni 2003 och började samma höst på Lärarprogrammet på LTU. (Med tanke på att bli Förskollärare, så jag kunde inte ens tänka att det var för det långa sommarlovet ;))
    Men efter två år på den utbildnigen (tog så lång tid för att jag har så svårt för att “ge upp” saker) så kom jag fram till/erkände för mig själv att läraryrket inte passade mig. Jag skulle inte blivit någon bra pedagog, vilket jag tycker barn förtjänar, och därmed hoppade jag av utbildningen.

    Jag tror också att Läraryrket skulle må bra av lite högre intagningskrav på utbildningen. Jag kan inte säga vetenskapligt att det är så, men jag tycker det känns som om Lärarutbildningen är lite grann som “en utbildning man kan gå om man inte kommer in någon annanstans”.
    Ungefär som Barn & Fritid på gymnasiet… För mig var det i och för sig mitt förstahandsval, men det känns som att för många är det programmet man kommer in på just för att man inte kommer in på sitt förstahandsval.
    Eller att man söker dit pga. programmets rykte att vara “det slappaste programmet i gymnasieskolan”.
    Så jag skulle inte vara emot lite högre antagning på de utbildningarna.
    Kanske till och med någon typ av “lämplighetsintervju” eller så. Vet att det förmodligen inte går, men det är bara mina tankar som flyger fritt… Då det finns människor som kan vara som klippt och skuren för ett visst yrke, men som rent akademiskt har det lite kämpigt och därmed kanske inte har betygen för att komma in.

    Jag tycker det är så synd att de viktigaste yrkena är de som räknas som mest lågstatus i dagens samhälle… barnomsorg, vård och äldreomsorg.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *