Vi har varit ute idag jag och gullefjunet. Ingen av oss rankar att vara ute som en favoritsysselsättning.
Gullefjunet ville gunga. Det ville inte jag. Allting med att gunga på vintern är besvärligt. Att ta sig till gungan eftersom det är 30 meter djupsnö mellan gungan och närmsta fasta mark. Att få in ungen i gungan med overall och vinterdojor. Att få ut henne ur gungan när man är klar.
Så jag sa att det inte gick att ta sig fram till gungan för att snön var för djup. Jag vet nämligen att hon är lite lat och gärna vill bli buren så fort det är lite besvärligt. Så jag berättade att jag inte kunde plumsa i djupsnö och bära henne pga min onda fot.
Tror ni inte att hon då satte iväg på egen hand istället? Då gick det helt plötsligt bra att gå själv. Hon svävade ovanpå djupsnön. Som Jesus när han gick på vattnet. Det var bara att följa efter. Men jag väger lite, lite mer än 12 kg så mig höll skaren minsann inte för. Det slutade med att jag fick halvkrypa fram för att inte fastna varje fotsteg.
När vi ändå var framme vid gungan var det lika bra att gunga. När jag stod där – anfådd, svettig och med snö i skorna – och puttade gungan tänkte jag “Om den inte var en grop här mitt under gungan skulle det inte gå att gunga”. Jag funderade ett tag på hur det kunde vara en stor grop under gungan och sen tänkte jag “VEM har grävt en grop under gungan så att man kan gunga mitt i vintern?”.
Just när jag skulle börja göra en lista över misstänkta dykte morfar upp med en spade. För att förbättra gropen eftersom det har snöat.
Som straff för gropen under gungan fick han lov att skotta en gång åt mig när jag skulle tillbaka.