October 2014 – Page 2 – Prinsessan på Ärten

Vem är Douglas?

Det finns ju mycket man kan irritera sig på på Facebook. En mycket irriterande sak är när man får veta något som inte angår eller intresserar en också börjar man fundera över det.

Idag när jag väntade på t-banan läste jag på min vägg att en vän kommenterat på en av sina vänners status. Så då såg jag vad vännens vän hade skrivit.

Hon hade skrivit att Douglas är sjukskriven resten av säsongen för att han har sprickor i två tår. Då började jag fundera över vem Douglas var. Är Douglas någons make? Någons barn? Är han i så fall idrottsman? För annars blir man väl inte sjukskriven per säsong?

Det verkar ju inte som att Douglas är någon häst för hästar har ju inte tår. Inte hundar heller. Finns det några djur som har tår som kan tävla i något som de kan bli sjukskrivna ifrån en säsong?

Hela vägen hem satt jag och funderade över om Douglas är ett djur eller en människa och vad han jobbar med om han är människa om han blivit sjukskriven i en säsong. Ja nu överdrev jag kanske lite, men nästan halva vägen hem funderade jag över det där.

Att bada känns som ett helt dagsverke

När man har varit på badhuset och badat känner man sig så nöjd med sig själv efteråt. Det känns som att man har utfört ett helt dagsverke.

Vi var på Vasalundshallen i Råsunda. Eller Solna, jag vet inte riktigt vart gränsen mellan de två går. Körde vilse gjorde jag också. Säkert tio gånger fick jag stanna för att kolla på kartan och konstatera att jag kört fel igen. Varje gång jag stannade för att kartläsa frågade gullefjunet “Är vi framme nu?”. Stressfaktor.

Vi ska inte åka tillbaka till Vasalundshallen. Det var kallt i barnpoolen. Det fanns ingen rutschkana. Det var bara en fyrkantig pool med vatten i utan en endast liten intressant pryl i. Det fanns tre stora lådor med vattenleksaker, men alla var låsta så man kunde bara titta på leksakerna.

Vi kom ner i poolen och gullefjunet tittade sig omkring och sa “Mamma vad ska vi göra nu då?”. Jag tänkte exakt samma sak och funderade på att föreslå att vi skulle gå upp och åka hem. Vi höll dock ut i en halvtimme och plaskade omkring i vattnet med bara våra egna armar och ben. Omodernt värre att man ska måsta sysselsätta sig själv. En barnpool med bara vatten i är ju hur man föreställer sig att pooler ser ut i typ Ryssland.

Nästa gång vi ska och bada ska jag googla och försäkra mig om att det finns minst en rutschkana eller någon sorts fontän i poolen innan vi åker någonstans.

Efter sådana här barbariska badförhållanden känner man sig ännu duktigare över att ha badat när man äntligen är klar.

Igår lärde jag min dotter att det är rätt att slåss

Igår när vi skulle gå och lägga oss började gullefjunet berätta om en pojke på dagis som brukar slåss och som hade slagit henne. Också pratade hon på om hur pojkarna slåss men inte flickorna. Jag sa att det inte är snällt att slåss och att hon måste säga ifrån om någon slåss.

Då berättade hon hur det ska gå till. “Om någon slåss ska man först säga till att det inte är snällt att slåss, om de inte slutar då ska man säga STOP och om de ändå inte slutar ska man säga att man blir ledsen om de slåss”.

Jag: Helt rätt! Är det fröknarna på dagis som lär dig att det är så man ska göra?

Gullefjunet: Nä, jag har hittat på det själv.

Jag: Jaha!? Slutade han slåss då när du sa så?

Gullefjunet: Nä han slog mig igen ändå. Så då slog jag tillbaka.

Jag: Men helt rätt gumman! Om du har sagt allt det där och pojken inte slutar slåss då ska du slå tillbaka. Man ska inte låta någon slå på en, och om de inte lyssnar på vad du säger så ska du slå tillbaka. Du är smart som förstår det. (Jag tänkte en kort stund innan jag sa så, men jag kom fram till att det var enda rätta svaret).

Det är klart att man inte ska lära sitt barn att slåss, det är inte idealet. Men man måste ju rusta dem för livet. Någon ordning måste det ju vara. Hon måste lära sig att ta hand om sig själv. Klart som fan att hon ska slå tillbaks när normalt resonemang inte funkar. Det går inte an att vara nått sorts mjäk som bara står och tar emot.

Nita pojkjäveln bara så att han lär sig att inte bråka med fel person liksom.

Gondolen

Knappt hade man hunnit hämta sig från förra helgens kalasande på lokal med barnet innan det var dags igen. Svärmor har fyllt år i veckan och bjöd in familjen till en sen lunch på Gondolen.

Gullefjunets kusinbarn som skulle ha varit med blev sjuk så helt plötsligt var hon enda barnet. Det är förstås svintråkigt att vara enda barnet i sällskapet på Gondolen. Vilket i och för sig kompenseras av att det finns klätterbara “staket” lite här och var i lokalen.

Innan förrätten ens kommit in hade gullefjunet vält sitt vattenglas över halva bordsduken och halva sin klänning. Jag brukar alltid ha lite extrakläder i handväskan för sådana eventualiteter. Men jag kör ju ingen fingarderob i handväskan. Så när maten kom låg klänningen i barnvagnskorgen och barnet satt i mjukbyxor och t-shirt. Jag tyckte att det var lite oprofessionellt av en servitör på en sådan restaurang att visa det missnöje han faktiskt kände över att måsta hjälpa till att torka upp vatten. En del av priset på notan bör faktiskt täcka att personalen inte ska visa vad de tycker om ungar som betalar dyra pengar för mat som de inte äter upp och istället spiller vatten.

Vatten syns ju inte ens. Det var dock inte slut vid vattnet. Mellan varmrätten och efterrätten lyckades hon putta omkull sitt Coca-Colaglas. Åt andra hållet, så att hela duken på hennes bord var blöt. Som tur var hade sällskapet udda antal så hon hade ingen mittemot. Servitören med det dåliga pokerfacet dök upp och bar iväg den tygbeklädda stolen och la en vit servett över Coca-Colafläcken på den vita duken och torkade golvet.

Sen kom efterrätten och gullefjunet fick glass med chokladsås. Då tittade hon på mig och sa “När han kommer tillbaka ska jag säga till honom att jag inte tycker om chokladsås”. Då spände jag ögonen i henne och svarade “Det ska du inte alls säga för det är inte han som har bestämt att du ska ha chokladsås på glassen”.

Jag förhandlade lite med barnet om vad hon skulle säga till honom. Så när han väl dök upp sa hon “Förlåt att jag spillde, det var inte meningen – vill du ha en av mina karameller?” också gav hon honom en seg liten TuttiFrutti. I slutändan tycker jag faktiskt att hon uppförde sig bättre än honom. För hon är bara fyra och bad om ursäkt för att hon spillde, och han var i tjugoårsåldern och klarade inte av att torka upp lite spill utan att visa sitt missnöje. Han sken dock som en sol när svärmor betalade så jag misstänker att hon gav honom lite extra dricks för besväret.

På Grand Hotell har de i alla fall stilen att hantera oregerliga barn på ett snyggt sätt så att man tycker att det är värt pengarna när notan kommer.

Nu blir det inte fler finställen på ett tag. Nästa gång vi går ut blir det på någon sorts hak där man kan slappna av även om ungen klättrar på väggarna.

Det kommer att dröja länge innan vi går på något finflosa-ställe igen

Det här med att gå till fina ställen va? Det låter ju trevligt i teorin men i praktiken blir man bara utmattad.

Förra lördagen var vi ju på svägerskans födelsedagsfest. Uppklädda till tänderna åkte vi in till stan lite tidigare och tänkte att vi kunde passa på att gå och ta en liten firardrink för att jag fått nytt jobb och att maken dragit in flera stora kontrakt veckan innan. Eftersom vi var så tjusiga bestämde vi oss för att frottera med det fina folket i baren på Grand Hotell.

Vi anlände mitt i The Afternoon Tea rusningen så det tog lite tid att få bord. Jag blir alltid väldigt stressad av att manövrera omkring en paraplyvagn i trånga utrymmen men på ställen som Grand är det lite extra svettigt.

Till slut fick vi i alla fall ett bord och jag och maken sjönk ner i var sin bekväm fåtölj. Barnet la sig på en fotpall och sprattlade med benen i vädret. Det är inte så att jag orkar skämmas över vad en fyraåring hittar på bara för att hon råkar ha min DNA, men jag brukar inbilla mig att folk som har betalat 495 kr för lite te och några snittmackor tycker att det är störande att titta på sprattlande miniben. Folk som betalar så mycket för smörgåsar är ju inte riktigt riktiga så man kan inte vänta sig att de ska vara toleranta mot barn.

Jag tyckte att det var ganska skönt när barnet kröp ner under bordet på Grand så jag stoppade dit lite saker hon kunde leka med så att hon skulle stanna där. Det kanske inte är lämpligt beteende på ställen där folk betalar 495 kr för mackor, men under bordet är det i alla fall ingen som ser henne.

Sen åkte vi till svägerskans fest där jag kunde slappna av litegrann eftersom det bara fanns friendly faces där. Å när svågern avslutade sitt födelsedagstal till svägerskan och gjorde en kort paus för att utbringa en skål var det inte vårt barn som hade perfekt tajming genom att utnyttja pausen till att högt och ljudligt säga “Jag behöver kissa!”.

Kvällen avslutades med födelsedagsmiddag på en restaurang i Hammarby Sjöstad. Barnen fick ett eget bord. Det tog inte länge innan jag och makens systerdotter, som har ett barn i gullefjunets ålder, satt och balanserade på kanten av våra stolar medan ungarna ockuperade resten av sitsen.

Gullefjunet fick hamburgare och pommes som hon inte åt upp och jag fick torsk. Fisken fick jag dessutom äta kall för att gullefjunet hela tiden skulle ha hjälp med att skära maten i bitar som hon kunde sitta och titta på och inte äta, eller så skulle hon på toaletten eller bara i största allmänhet sitta i mitt knä. Å när jag tänkte att jag skulle norpa en tugga av gullefjunets hamburgare som såg svingod ut så hade personalen redan tagit bort tallriken. Men torsktallrikar verkade de inte ha någon brådska att befria en ifrån.

Nu måste jag natta barnet. Återkom senare så ska jag berätta hur det gick när svärmor bjöd på födelsedagslunch på Erik Lallerstedts Gondolen tidigare idag.

Kinesiska muren

En gång var vi i Kina, i Peking närmare bestämt. Det var länge sedan, men i alla fall på 2000-talet. När vi var där åkte vi till Kinesiska muren.

Fast vi ville inte åka på en sådan där busstur där bussen är fullproppad av andra turister och bussen åker till ett ställe dit tusen andra bussar fullproppade med turister åker. Så vi bokade en egen taxi för en hel dag och åkte till ett ställe av muren som vi läst i Lonely Planet att väldigt få turister åker till. Taxi med egen chaufför i en hel dag kostade ungefär samma som en busstur.

När vi kom fram fanns det ett litet skjul som tjänade som en butik. Eftersom vi lovat att skicka vykort till folk så köpte maken vykort där. När han kom ut var han helt upprörd över de hutlösa priserna. Jag kommer inte ihåg vad han betalade men typ 250 spänn för ett par vykort som kanske skulle ha kostat 50 kr på en civiliserad plats. Jag tyckte att han hetsade upp sig i onödan. Det är jag som brukar hetsa upp mig över sådant där, men nu hade vi medvetet åkt till en plats därför att ingen annan åkte dit så jag tyckte att det var en bonus att det överhuvudtaget fanns en butik där. Klart att tanten måste få ta lite extra betalt om hon bara har en kund om dagen. Hur ska hon annars få affärs-skjulet att gå runt?

Vår lilla utflykt till Kinesiska muren var väldigt lyckad, precis som vi ville ha det. Vi traskade omkring på muren i två-tre timmar och träffade ca 10 andra turister och ingen enda japan. Muren var lite trasig på en del ställen, det är därför inte så många turister åker dit. Men hellre en trasig mur än en hel mur med tusentals japaner på tycker jag.

Det här var före digitalkamerornas tid, men så här ser en av sidorna från muren i fotoalbumet ut.

Vid ett ställe när vi kom fram till ett av tornen så var trappstegen trasiga så en företagsam kines hade ställt dit en stege. Sedan stod han bredvid stegen och ville ha en slant Yuan för att man använde den. Jag gav kinesen en slant och klättrade upp på stegen.

Maken däremot han var fortfarande helt upprörd över priset på vykorten och vägrade betala. Han började klättra runt tornet och kravla sig in genom en av fönstergluggarna. Det tog evigheter. Jag stod uppe i tornet och tittade på. När han äntligen kom upp borstade han av sig allt damm och skit som han fått på kläderna och sedan såg han helt nöjd ut och sa “En seger för de fria marknadskrafterna!”.

Då svarade jag “Du sparade just 50 öre………”

Om ni åker dit kan jag berätta att kiosken med de hutlöst dyra vykorten hette Xiaohong’s Shop. Det kommer jag förstås inte ihåg, men jag såg det på den här sidan i fotoalbumet.

Så att ni vet om ni åker dit. Om någon har slagit upp en konkurrerande skjul-butik in the middle of nowhere. Då vet ni att det är Xiaohong som är dyr på vykort.

Jag kan dock rekommendera restaurangen vi åt på i slutet av vår utflykt. Den låg bredvid Xiaohongs Shop och var egentligen ingen riktig restaurang. Jag tror att det var någon sorts bensinmack. Men när jag fick taxichauffören att fatta att jag var hungrig och översatte åt mig gick tanten på macken in och lagade lite mat åt oss. Sen satt hon bredvid mig och försökte lära mig att äta nudlar med pinnar. Det gick inte alls bra och det hade säkert inget med min teknik att göra utan var hennes fel för hon pratade kinesiska. Så jag bytte mat med maken och tanten lagade en grym egg-fried-rice.

Huanghua to Gaping Jaw hette biten av muren som vi besökte. Jag vet att ni vill veta det för att ni just har börjat planera er resa till Peking och Kinesiska muren efter att ni har läst min lilla historia.

Jag ber om ursäkt för att jag har jobbat

Det här med att jobba är ju lite extra jobbigt när man har ett nytt jobb. Man måste vara så alert och uppmärksam och trevlig hela tiden att man är helt utmattad när man kommer hem. När man har jobbat in sig på jobbet kan man ju sluta med de där jobbiga sakerna och bara jobba.

Jag har i alla fall varit helt utarbetad varje kväll den här veckan så jag har inte orkat blogga ens när det har hänt något bloggvärt. Igår skar tex maken falukorvskivorna alldeles för tunna och det skulle jag ju ha kunnat skriva ett femhundra ord lång blogginlägg om ifall jag hade orkat. Korvskivor ska vara dubbelt så tjocka som maken skär dem och det har jag sagt till honom säkert 30 gånger genom åren men han fortsätter ändå skära tunna korvskivor som inte alls smakar lika bra som tjocka korvskivor.

Nu är det dock äntligen fredag så att man kan let your hair down.

Om jag hade varit lite yngre och piggare skulle jag ha tagit min frilla och gått på disco, men nu tror jag att jag nöjer mig med att sätta mig i soffan.