Två decimeter hög och en och en halv bred. Färglagd, inte heltäckande men ändock färglagd. Grön tusch. Rakt på den vitmålade väggen, inte på ett papper.
Det är inte okej. Framför allt inte i en hyrd lägenhet där den privata hyresvärden bor en trappa upp och tom har synpunkter på hur långt sladden från en inne/utetermometer hänger ut genom fönstret. De har i och för sig barn själva men jag tror inte att de skulle ha blivit glada över den här gubben.
Jag tror aldrig jag har rutit åt henne så högt som idag. Så hon pös iväg till sitt rum och la sig i sin säng och grät med huvudet nerborrat i kudden medan jag och maken febrilt gnuggade väggen med diverse rengöringsmedel. Till slut var det vatten och diskmedel som fick bort gubben.
När vi var klara torkade maken torrt, ställde sig upp och sa “Det var en ganska fin gubbe!”. Och det var det. Hade hon ritat den på ett papper så skulle vi ha hängt upp den på väggen, men direkt på väggen vill vi inte ha den.
Jag hann tyvärr inte fota gubben så att ni kan få se den, vi hade så bråttom med att få bort den innan tuschen torkade att jag inte hann hämta kameran.
Sen när vi hade fått bort gubben och vi inte skulle behöva måla om hallen sa jag förlåt till gullefjunet för att jag skrikit men att man absolut inte får göra så och att hon också behövde säga förlåt. Hon var inte redo för det just då, men tre timmar senare kom hon och viskade förlåt i mitt öra.
Slutet gott, allting gott.