På Familjeliv finns det en tråd där en person (kvinna tror jag) beklagar sig för att hon blivit förföljd av ett barn som ville prata på en affär. Sen drog barnet i hennes byxor och då svor hon åt barnet och sedan blev hon utskälld av mamman.
Det här låter ju som värsta Hitchcock-filmen. Men trots att jag har barn har jag har viss förståelse och sympati för trådstartaren. Det var förstås onödigt att svära åt barnet, men förutom det.
Det finns en massa människor här i världen som är barnkära och har en naturlig talang för att umgås och prata med barn. Oavsett om de har barn själva eller inte. De här människorna kan helt självmant välja att starta en konversation med ens barn och verka tycka att det är jätteroligt. Sån är inte jag.
Ibland kan det komma fram ett främmande barn till en och bara ställa sig och stirra på en. Då känner man en press att säga något till barnet. Jag vet aldrig vad jag ska säga. Det känns så fel att säga “Oj vad kallt/varmt det är ute idag”. När jag är i dessa situationer får jag alltid känslan av att vädret vore fel sak att prata om med barnet.
Folk tror att bara för att man får barn kan man helt plötsligt prata med ALLA barn. Det är inte sant. Jag har ingen naturlig förmåga med främmande barn. Jag har aldrig haft den kompetensen. Mitt eget barn kan jag prata med, men henne känner jag. Jag hade känt henne i ett helt år innan vi började konversera med varandra. Innan det körde jag monologer och hon skrek eller i bästa fall jollrade tillbaka. Andra barn vet jag inte riktigt vad jag ska prata om med.
När ett helt främmande barn kommer fram till en och börjar prata med en blir man ju helt skraj. Normala människor vandrar ju inte fram till en i en butik och frågar “Vad heter du?”. Det är ju bara barn som gör sånt. Man kan lätt få lite panik och börja stamma och svettas och kolla efter nödutgången.
Det är klart att jag vet vad jag heter och kan berätta det. Det är inte den biten jag är rädd för. Nej, men det kan ju komma en massa följdfrågor. Att man typ säger “Jag heter Victoria” också följer barnet upp med “Varför det?”. Det är den biten som är så skrämmande. Man vet att om ett främmande barn sätter klorna i en så finns det en risk att man hamnar i en evighetskonversation som aldrig tar slut. (Det här kan iofs hända med ens eget barn också, men då blir man inte lika rädd). En helt oberäknelig konversation där man aldrig vet vad som kommer härnäst, och man har ingen aning om vad som är lämpliga svar i just den åldersgruppen. För man kan inte lita på främmande barn heller. De ljuger en massa.
Om man frågar barnet hur gammalt det är, för att försöka få vägledning i vad som kan tänkas vara lämpligt att säga till barnet, så kan de svara vad som helst. De kanske svarar att de är 7 år gamla, men även om man inte har någon referensram alls att bedöma barns ålder så ser man ändå att de är max 4 år.
När man själv har barn så hamnar man på en massa ställen där det kryllar av främmande barn som kan börja prata med en. Men då har man med sig ett vapen som man kan använda mot de främmande barnen. Man har med sig sitt eget barn. Då kan man säga till sitt barn “Prata med pojken/flickan”. Sen kan de två barnen ha en obegriplig evighetsdiskussion med varandra utan att man själv behöver bli inblandad.
Icke-föräldrar är ju helt försvarslösa mot främmande barn. Vad ska de göra, när de inte har något eget barn att använda mot det främmande pratglada barnet? Mitt bästa råd till alla som hamnar i dessa situationer, och inte har något motvapen, är att lägga benen på ryggen och springa.
Bättre fly än illa fäkta.