Ointressant och intressant

Jag vet inte vem Suzanne Sjögren är. Därför är jag inte så intresserad av att hon är gravid. Kul för henne, men jag bryr mig inte. Jag klickade ändå på länken i Expressen.

För jag blev oerhört intresserad av hennes sambos hår på fotot. Har han våfflat det?

Jag blev besviken när jag märkte att journalisten hade missat att ställa den här frågan.

4 thoughts on “Ointressant och intressant”

  1. Det intressanta är ju att hennes f.d. man väntar barn med Charlotte Perrelli, så nu är hon inte sämre. Men lite efter i tid bara!

      1. Kopierat från Charlotte Perrellis blogg 11 april 2012 🙂

        “Hej!

        Jag vill börja med att presentera mig. Mitt namn är Anders Jensen och jag är 35 år. Jag är en till synes ganska vanlig kille men då mitt hjärta har trillat dit på en av våra mest folkkära personer i landet så har även jag nu fått inse hur det är att bli omskriven. De senaste månaderna har jag blivit kontaktad av de flesta olika medier som vill att jag ställer upp på bilder och gör uttalanden men jag har aldrig känt att det finns någon anledning eftersom jag inte är en offentlig person. Jag har varit gift med en och är tillsammans med en annan, men det gör inte mig offentlig eller intressant i mina ögon. Det är möjligt att spekulationerna om vad som hänt hade kunnat undvikas om jag bara ställt upp och svarat på frågorna. Jag valde att inte göra det och därför får jag läsa den ena versionen konstigare än den andra om vad som hänt, vem jag är och hur allt ligger till. Jag tänkte att intresset lägger sig nog snart men igår när jag fick se 2 sidor där man helt felaktigt spekulerade i mitt liv kände jag att nu får det räcka. Så här kommer en presentation av vem jag är och hur mitt liv ser ut och har sett ut den sista tiden.

        Jag är frånskild och lever ensam tillsammans med min 4-åriga dotter Izabella som bor hos mig varannan vecka. Jag är VD på ett företag som heter Samglas som jag startade 2004. Vi har dagsläget 55 glasmästerier runt om i Sverige och omsätter ca 300 milj.

        Förra våren/sommaren lämnade min dåvarande fru Suzanne mig och ville gå vidare i livet. Vi hade då 1 1/2 år bakom oss av ständig oro, hjälplöshet och rädsla då vår dotter insjuknat i Leukemi. Vi blev mer fokuserade på nästa behandling, nästa provtagning, nästa medicin, än vad vi var och blev på varandra. När den första chocken lagt sig så kom idrottsmannen i mig fram och jag blev jag väldigt tävlingsinriktad. Vi läste allt som fanns att läsa om sjukdomen och behandlingen. Det var – kom igen nu, nu kör vi, nästa provtagning, den här matchen vinner vi! Jag kände att det var det enda sättet jag kunde hantera det på. Alternativet skrämde mig fruktansvärt och jag visste att jag inte kunde bryta ihop. Även om det naturligtvis fanns tillfällen då vi båda grät floder. Var det anledningen till att kärleken tog slut? Hade det blivit annorlunda om vi inte haft en sjuk dotter? Ingen aning och omöjligt att svara på antar jag. Men jag kan konstatera att det är en väldigt tuff resa och en omänsklig press där man varje dag önskar att man fick ta hennes plats och själv ta kampen, istället för detta barn som man älskar mer än livet. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här tiden, om alla fantastiska läkare och sköterskor och alla starka modiga barn och föräldrar men det får bli någon annan gång. Suzanne gav en fin intervju i tidningen Mama för en tid sedan som beskriver den här tiden ur hennes synvinkel.

        Idag mår Izabella bra, och trots att oron alltid finns där så ser allt väldigt bra ut. Vi har 1 år kvar på behandlingen som i huvudsak sker via en tablett om dagen hemifrån. Hon går på dagis med sina kompisar igen och har fått tillbaka håret. Hon är väldens gladaste och finaste tjej.

        Jag var extremt ledsen hela sommaren och tyckte att det var helt fel att gå isär. Jag kände fortfarande starkt för Suzanne och kände att det här var mitt livs största nederlag. Emellertid så visste vi båda att Izabella kommer att ta den här skilsmässan så bra eller dåligt som vi väljer att vara mot varandra. Vi bestämde oss för att fortfarande vara vänner, om möjligt bästa vänner, ha en positiv ton och vara glada mot varandra. Att fortsätta göra saker tillsammans för att hon ska se att vi fortfarande kan umgås och att mamma och pappa inte tycker illa om varandra bara för att dem beslutat sig för att inte leva tillsammans. Att fortfarande ses och äta middag tillsammans alla tre, gå på Skansen tillsammans etc. Kort sagt, att försöka göra det till den bästa skilsmässan någonsin.

        Jag köpte ut Suzanne från vårt hus som vi byggt 2 år tidigare vid en liten sjö utanför Stockholm, och hon har idag en våning på cykelavstånd på andra sidan sjön.

        Jag levde själv i 7 månader innan jag en dag träffade Charlotte. Det finns väl inte många i vårt land som inte vet vem Charlotte är och även jag hade sett henne i shower och på diverse omslag. Jag tyckte Charlotte verkade vara en sympatisk, varm person och kände starkt att jag trodde vi skulle ha ett utbyte av varandra. Mitt första telefonsamtal med Charlotte varade i fem timmar…det dagen efter blev lika långt….efter en vecka med långa telefonsamtal och med sömnbrist så bestämde vi oss för att ses. Resten är historia, vi har varit oskiljaktiga sedan dess.

        Vad vill jag då få sagt?

        Jo, eftersom journalister spekulerar fritt just nu, människor jag aldrig träffat uttalar sig om mig och mitt liv vill jag bara avsluta med att säga:

        Jag lämnade inte min fru med vårt sjuka barn. Jag blev lämnad.

        Charlotte kom inte in och förstörde vårt förhållande, utan det var som jag skrev över redan 7 månader tidigare.

        Charlotte hade varit separerad i 4 år och skild i flera av dem.

        De finns inga hard feelings inblandat. Charlotte och Suzanne har träffats över en kaffe och båda har bara gott att säga om varandra. – vuxna, sympatiska människor som valt att gå vidare. Ingen som helst drama.

        Jag hoppas att Charlotte och jag kan få chansen att skapa ett nytt liv tillsammans utan en massa spekulationer. Vi är en vanlig kille och tjej, en vanlig pappa och mamma som valt att börja om med en massa kärlek för varandra. Det som kallas den nya typen av familj….eller som vi själva kallar oss. Familjen annorlunda 😉

        Vi har fått en fantastisk start och haft möjligheten att resa och att bara njuta av varandra. Vi var i Spanien i mars och Palma i april. Jag har i många år tittat på semesterboende utomlands och jag hoppas att vi ska köpa någonting nytt tillsammans framöver. Det är härligt att skratta och vara lycklig igen!

        Jag vill avsluta med ett stort tack till alla fina bloggläsare Charlotte har, ni har varit enormt stöttande och genuint fina. En helt ny värld för mig!”

  2. Meeen, Emelie stal min kommentar! Tjuv!
    Jösses vad slippigt hår, hon är ju snygg i håret skulle hon inte kunna hjälpa honom lite?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *