Lillpite är inget skämt, bara så att ni vet det ni som inte kommer från den här landsändan. Det finns en by utanför Piteå som heter Lillpite. Där hade maken hört talas om att det fanns en antikvitetsbutik som också har ett café, så han tyckte att vi skulle åka dit och titta och fika. Fyra mil för att fika alltså, och sen skulle vi dessutom betala för fikat själva. Vi pratar alltså inte om något gratisfika. Det är ju inte klokt. Vischan heter stället, och det är väldigt passande.
Fast vi var ju redan i stan så då var det bara två mil kvar så då kändes det inte lika orimligt. Jag var i alla fall tveksam till den här detouren och frågade maken om han hade kollat om de hade öppet. Han påstod att det var självklart att de har öppet en lördag i december. Sådant är ju inte alls självklart här uppe i den här landsändan. Här är saker och ting mest öppna medan folk jobbar och stängt när folk är lediga. Om alla andra är lediga på lördagar vill ju butiksägarna också vara lediga, vem vill stå i sin butik och tjäna pengar när alla andra är lediga liksom.
Jag gick i alla fall med på att åka dit och titta, bara för att bevisa att jag hade rätt.
Men jag hade fel. För de stängde klockan två och vi kom dit tre minuter i två. Så de hade ju öppet. Vi tog en tre-minutersrepa i butiken. Det såg väldigt fint ut, det jag hann se på tre minuter. Vi får åka dit lite tidigare och titta ordentligt en annan dag. Sen var tjejen i cafét jätteschyst och lät oss svepa en kaffekopp efter stängningsdags, eftersom tonåringarna i EPA-traktorer inte hade ätit upp sina hamburgare i alla fall.
Om ni känner att ni lider av utflykts-brist i era liv kan jag tipsa er om att boka en resa hit upp till Norrland. Då kan ni få låna min make som guide. Helt gratis. Eftersom hans utflyktsmål ofta involverar saker som är stängda eller att titta på saker som fanns för hundra eller tusentals år sedan. Så när man kommer dit finns inget att se. Man får lov att stå och föreställa sig hur “attraktionen” en gång såg ut. Sånt kan man ju inte ta betalt för.
Utflykt är det ju i alla fall. Jag tyckte också att det kändes som att det fanns fler träd i Lillpite än vad det gör i vår by. Det var otroligt många vackra träd längst vägen till Lillpite. Det skulle inte alls förvåna mig om den där vägen är Norrbottens trädtätaste. Otroligt många träd är fler träd än många träd.