Category: Dottern

Putta tillbaka!

Det vet man ju att de bästa och de mest intellektuella konversationerna äger rum vid 2-3 tiden på natten. Fråga vilken universitetsstudent som helst om ni inte tror mig.

Vi har haft flera nätter på raken nu när jag och gullefjunet har suttit och pratat långa stunder mitt i natten. Som undanledningsmanöver så att hon ska glömma bort att gråta. Inatt pratade vi tex om barn som är dumma.

Jag: Blev du lite blyg för den där pojken som ville läsa boken med oss idag på Familjens Hus?

Gullefjunet: Pojkar puttas.

Jag: Det gjorde han ju inte, han ville ju bara räkna fiskar med oss.

Gullefjunet: Puttas, pojkar puttas.

Jag: Är det någon som har puttat dig? Vem då?

Gullefjunet: Barn X och Barn Y [på dagis].

Jag: Gör de? Man får inte puttas, det är inte snällt. Om någon puttar dig så får du säga till dem att de inte ska puttas.

Gullefjunet: Jo, inte putta Gullefjunet [sa hon inte, hon sa sitt namn].

Jag: (efter en stunds funderande) Och om dom inte slutar då kan du putta tillbaka. (Det bara slank ur mig…).

Gullefjunet: Putta tillbaka!

Oj, oj, inte bra…

Jag: Fast man får inte puttas, det är inte snällt och om du puttar andra barn kan de bli ledsna. Man får aldrig vara den som börjar puttas. Så du får bara puttas om någon puttar dig och inte slutar när du säger till. Och man får inte putta hårt så att de gör illa sig, bara putta lite så att de slutar putta dig.

Gullefjunet: Okej då.

Ja, så gick det till när jag lärde ut lite moraliska grejer till gullefjunet om att man ska vara snäll. Men man ska minsann inte ta en massa skit heller. Om folk inte lyssnar när man säger ifrån får man lov att vara lite tydligare.

Gullefjunet – Mamma 374-1

Ibland känns det som att man aldrig vinner.

“Plocka upp leksakerna” – det gör hon inte, och till sist blir man så less att man plockar upp själv.

“Kom hit så vi kan klä på dig” – då sticker hon åt andra hållet, och till slut får man ge upp och hämta henne och bära henne till ytterkläderna.

“Nej vi ska inte rita med tuschpennor just nu, vi pusslar klart först” – då tjatar hon tills man inte orkar höra längre och sopar ner pusslet i asken och hämtar pennorna.

Men idag vann jag. Den här kampen.

Hon satte sig ner mitt på gågatan och vägrade ställa sig upp. Men jag lyfte inte upp henne. Vi hade ingången till Gallerian på ena sidan och ingången till Åhlens på andra sidan. Folk gick ut och in hela tiden, det var massor folk på stan.

Det var därför jag klarade av att hålla ut och vänta tills gullefjunet ställde sig upp själv. Jag kände att alla som gick förbi tittade och hejade på mig. Jag tror att de märkte att jag var the underdog. Alla älskar the underdog. Det gav mig styrka att jag kände att det strålade så mycket support i min riktning. Så jag stod bara där och väntade. För en gångs skull blev hon tydligen less före mig och ställde sig upp. Jag vann alltså. Sånt är skönt. Ger självförtroende och sådär.

Det är ju ingen serieseger, men jag känner att formen är bra och att jag tog en viktig poäng här.

Jag hatar när smal-stjärtade tjejer åker barnrutschkanor

Idag har jag och gullefjunet varit och badat. Badhuset har en sådan där barnbassäng där vattnet når strax över fotknölarna på vuxna. I barnbassängen finns det en till barnbassäng, med lite djupare vatten, och ut från den djupare bassängen går det en liten rutschkana ner i den större barnbassängen.

Bassängen i bassängen har också en bubbelfunktion som startar med jämna mellanrum så att det blir lite som en bubbelpool. Idag låg det ett ganska ungt par med sin bebis i den där bubbelpoolen. Låg raklånga båda två och jäste som att det var deras eget badkar hemma. Det var med nöd och näppe det rymdes ett barn i 12-kilosklassen i barnbassängen där två vuxna låg och sträckte ut sig. Gullefjunet fick manövrera sig förbi dem för att ta sig till rutschkanan.

Inte nog med det. Vet ni vad den där smal-stjärtade tjugo-någonting-åriga tjejen gjorde när hon till slut bestämde sig för att kliva upp ur bubbelpoolen? Tror ni att hon steg upp ur bassängen genom att kliva över kanten som normala människor? Nej, hon åkte ner i barnrutschkanan! Hur schyst är det?!

Vad tror ni att det här ledde till? Jo att gullefjunet satte igång att säga “mamma också åka” och “mamma måste åka”. Det gick inte att få tyst på henne. Att jag skulle åka den rutchkanan var inte aktuellt. Hur skulle det ha sett ut om jag hade fastnat där längst upp på barnrutchkanan? Badvakterna skulle ha fått komma och bända lös mig. Det skulle ha kunnat bli hur pinsamt som helst.

Nästa gång är det makens tur att åka och bada. Gången därefter är det också hans tur.

Scrapbooking är helt min grej alltså

Vera vill uppenbarligen dra ner mig i scrapbooking-träsket för igår fick jag en massa jättefina papper och stämplar av henne.

Hon lyckas faktiskt ganska bra. Gullefjunet har inte riktigt nått åldern där hon ritar i målarböcker än, hon kluddar mest på ett blankt papper. Det kan jag hantera. Men en gång i ungdomen tiden var jag au-pair till tre pojkar som var i den åldern att de hade målarböcker. Det var värsta leken vi kunde leka. Jag höll på att störa ihjäl mig när de målade utanför linjerna i målarboken. Så respektlöst. Det brukade sluta med att jag plockade av ungarna målarboken också fick de sitta och titta på när jag visade hur man gjorde när man färgade en bild i en målarbok. Innanför linjerna och heltäckande ska det vara.

Så scrapbooking är helt klart en hobby för mig.

Igår kommenterade maken “vad fint du målar”. Han är väldigt supportive min make. Sen sa han “vad ska du göra med alla gummorna sen?”. Eventuellt fanns det en lätt ton av ifrågasättande i hans uttalande, men man ska inte jump to conclusions över saker och ting.

Ja, inte vet jag. Jag brukar gratta folk på Facebook när de fyller år. Det är ju så smidigt. Så om jag börjar klistra gummorna på kort så drunknar vi snart i kort.

Men tidigare idag tog jag en skolåda och klistrade lite papper och ugglor på den. Mitt mästerverk lär inte imponera på the scrapbooking community. Men jag är ganska säker på att gullefjunet kommer att bli exalterad.

Så jag har ställt lådan på vardagsrumsbordet så att hon kan hitta den imorgon bitti. Det är nämligen makens sovmorgon imorgon, så jag tänkte att hon kan leka med lådan medan jag ligger på soffan och vilar.

Det är ju inte hennes födelsedag imorgon. Jul är det inte heller. Jag tänkte att det kan få vara en “Jag-älskar-dig-present”. Det skulle kunna bli min grej, att ge bort skolådor till folk.

Men jag är inte så taskig att jag tänkt låta henne öppna en tom låda. Jag ska lägga ner Musse och Pluto i lådan. Då blir hon glad. Hon är så liten än att hon blir glad av överraskningen även om det är hennes egna utnötta leksaker hon hittar i lådan.

Hon skulle bli glad om jag la dit en glass också men den skulle ju smälta över natten. Då kan man inte lyfta upp och lägga ner glassen 78 gånger medans mamma vilar.

Ni bestämmer – mitt eller makens fel?

Svara på det här ni.

Den ena föräldern lämnar en barnbok på köksbordet.

Den andra föräldern lämnar ett vinglas på köksbordet.

Ett barn kommer farandes och öppnar boken. Välter ut vinglaset med bokpärmen i farten. Medan den förälder som lämnat boken på bordet står bredvid, men inte reagerar i tid.

Båda föräldrarna är ense om att stolsdynan ändå var så ful att det gör ingenting för dynans skull. Det är bara en god anledning att klä om stolarna.

Skuldfrågan MÅSTE dock ändå utredas. Här är vi lite oense.

Så ni får bestämma. Vems fel var det?

EDIT: Det bör tilläggas att barnet bara är två år så det kan alltså inte vara barnets fel. Alternativen är alltså någon av föräldrarna.

Lever hon?

Maken kommer ut från vårt sovrum efter att ha tittat till gullefjunet. Jag ligger i soffan orörlig pga av min ryggont och kämpar för att inte somna.

Maken: Hon hade tänt taklampan, men hon låg i sin egen säng med ögonen öppna och tittade rakt upp i taket.

Jag: Är hon vaken än?

Maken: Nej hon sover.

Jag: Med öppna ögon???

Maken: Ja.

Jag: Kollade du så att hon lever?

Maken: Nej (småskrattandes), det verkade som att hon sov med öppna ögon.

Jag: Folk sover inte med öppna ögon! GÅ OCH KOLLA SÅ ATT HON ANDAS!!! GENAST…

Maken: Då vaknar hon ju…

Jag: Hellre det än att hon ligger där med öppna ögon och inte andas…

Hon andades i alla fall. Som ni förstår eftersom jag sitter här och bloggar. Ögonen var inte öppna längre. Antingen inbillade maken sig eller så har hon återuppstått.

Det hela fick i alla fall upp mig ur soffan och räddade nattsömnen.

Fotografering på dagis

Imorgon är det fotografering på dagis. Ni vet, de radar upp barnen och tar foton i syfte att råna föräldrarna. Vem vill framstå som att man inte älskar sitt barn genom att inte köpa XL-paketet?

I år erbjuder de dessutom en att välja bakgrund själv. De har en grön bakgrund och sedan redigerar de in en trävägg eller en djungel eller en tropisk strand i bakgrunden. Tar extra betalt för det hela antar jag. Man får nästan hoppas att de redigerar dit ett tredje öga på ens barn. 1500 kr i kompensation för en sådan kränkningen är väl ändå ganska bra betalt. Man kan ju låtsas bli traumatiserad över det tredje ögat, och sedan tar man ett fint foto själv istället med systemkameran och lägger det i en låda ramar in och sätter upp på väggen eller ger till hela släkten.

I vilket fall som helst vill man ju att ens barn ska vara fin imorgon. Ni vet – ren, välkammad, klädd i sina bästa kläder. Om man skulle falla för pressen att köpa fotona.

Gullefjunet har lite nött hår för tillfället. Lockarna trasslar ihop sig litegrann. Typ så att man skulle behöva en karda för att reda ut det. Jag vill ju inte att hon om tio år ska säga “mamma varför skickade du mig till fotograferingen med en trollfrisyr?”.

Så hur löser man det här då? När man inte varit förutseende och bokat in en klippning i tid? Jag tänkte att jag skulle klippa litegrann själv. Alla barn bör ju ha ett skolfoto som de kan säga till sin mamma “varför klippte du mig själv? jag ser ju inte klok ut” om.

Jag menar, ungar sitter ju aldrig stilla när de ska klippas i alla fall. Sitter och envisas med att följa saxen med ögonen och vrider på huvudet. Så en utbildad frissa har ju ingen chans att få det jämnt heller. Då kan man lika gärna göra det själv. Jag tyckte att det gick helt okej förra gången jag skalperade själv.

Så vi gör så. Ikväll. Så att det absolut inte finns någon tid och möjlighet att rädda upp situationen genom att panik-hitta en frissa för att rädda upp situationen om det går åt skogen.

Jag har förberett för morgondagen

Det är ju jag som har sovmorgon imorgon. Jag ska gå och lägga mig nu (jag väntade ut maken så att han gick före mig). Jag har varit in i skattkammaren och förberett morgondagen åt maken och dottern. Jag vill inte att de ska ha det tråkigt medan jag sover. Jag är omtänksam.

Jag har ställt fram modelleran. Och tuschpennorna. Och leksaksmaten. Vi har 120 bitar, varav ca 40 finns framme i en korg och 80 är gömda i skattkammaren för att kunna byta ut och variera kosten med. Men nu har jag ställt fram de resterande 80 också. Allting står väl synligt på översta hyllan i vardagsrummet. Gullefjunet når dem inte. Men hon SER dem. Så imorgon vid sju-snåret kan hon kräva att maken lyfter ner allting och leker med henne. De Hon kommer att ha jätteroligt.

Tuschpennor

Man ska vara pigg och alert när man ritar med 100 tuschpennor. Det krävs mycket ork för att försöka förhindra att det hamnar tusch på väggar och möbler och säga “Är du klar med den pennan? Sätt på korken då” hundra gånger. Det är ingen aktivitet för klockan sju på lördag morgon. Titta på barnprogram är en mycket bättre aktivitet på lördag morgon. Därför bor tuschpennorna i skattkammaren. Out of sight, out of mind liksom.

Man blir då mycket irriterad när maken lämnat tuschpennorna fullt synliga i bokhyllan dagen innan lördag morgon kl sju.

Jag vill inte framstå som hämndlysten eller så. Men imorgon är det min tur att ha sovmorgon. Då kan det hända att det står fyra burkar modellera på full display i bokhyllan klockan sju på morgonen.

Man ska inte handla på Cubus

Jag vet ju det. Ändå går jag in där ibland, speciellt när jag letar efter något särskilt och har varit på alla andra affärer i stan och haft begränsade framgångar. Om man råkar gå in på Cubus borde man trots allt bli påmind om att man inte ska handla där av prislapparna. När man ser dem borde man komma ihåg att det finns en anledning till varför det är så billigt.

I fallet med mitt misstag måste jag påpeka att tröjan jag köpte kostade lika mycket som en likvärdig tröja på Lindex eller KappAhl. Men kvaliteten är uppenbarligen inte likvärdig.

Igår upptäckte jag att när lillan sov inte sov middag hade hon suttit och tuggat på tröjan istället. Så här såg den ut efteråt.

Som ni ser är nästan all kärlek kvar, levandet är till hälften borta och skrattet i mitten som det är himla mycket glitterpärlor i är borta till en tredjedel. Jag letade igenom sängen och golvet och typ hela sovrummet och hittade inga spår av paljetter. Den enda slutsatsen man kan dra då är att alla dessa “prydnader” finns i dotterns mage. Inte konstigt att hon inte var hungrig till middagen igår.

Jag borde ha fattat att detta skulle hända när jag köpte tröjan. Och jag misstänkte nog att de där pärlorna inte var någon bra idé, men jag tänkte att det var värt att testa i alla fall. Flickebarnet börjar ju vara stor och kanske inte måste tugga på allting längre var vad jag tänkte.

Jag har i alla fall löst problemet. Det tog mig ett tag, inte på grund av att pärlorna satt hårt utan för att de var så många.

Själv tycker jag faktiskt att tröjan blev finare utan de där larviga paljettorden. Lite noppig ser den ju ut, och om man kollar noga syns orden fortfarande i form av avtryck från pappersglitterpärlorna. Men nog duger den att använda ändå.

Jag har städat hallen och hittat en skärbräda

Ibland är ett litet blogginlägg allt som behövs för att styra upp saker och ting. Kolla så fint det blev i hallen när maken tog bort några jackor och jag kunde städa upp litegrann. Observanta läsare noterar även att ugglekrokarna numera funnit sin slutgiltiga plats.

Dessutom hittade jag den försvunna skärbrädan. Jag är minsann den sortens person som kan erkänna när jag har fel. Det är knappast maken som har placerat skärbrädan på golvlisten i hallen. Till och med jag inser det.

Jag har bett maken om ursäkt. Det sved.

Resten av grejerna som var i hallen tidigare idag? Inkastade i skattkammaren.

Barnbesiktning

Idag har jag besiktigat barnet. Hon blev godkänd utan anmärkningar. Längd = i höjd med giraffens knä. Vikt = ca ett halvkilo per levnadsmånad.

När sköterskan tyckte att hon var duktig som la ett pussel med fyra bitar och knoppar fick jag verkligen behärska mig för att inte berätta att här hemma kan hon lägga 12-bitars pussel utan knoppar.

Det är svårt det där. Man vill ju inte framstå som någon skryt-morsa liksom. Men MVG vill man ju ha för sitt begåvade barn. Jag hade hoppats att framtida Nobelpris skulle nämnas under samtalet men tyvärr kom det inte upp. Jag får nöja mig med berömmet över hur välutvecklat tal hon har.

Jag kände mig lite mindre nöjd med det välutvecklade talet efteråt när vi var på en butik och gullefjunet sa till en expedit som hjälpt oss “kom då gubbe” när det var dags att gå till kassan. Jag tror inte att han hörde det. Åtminstone är det vad jag intalar mig.

Blir det Nobels matematikpris?

Sterilisator för nappflaskor

Del två i crazy things förstföderskor gör.

Det är inte bara när spädbarn sover som man som nybliven förälder oroar sig för att något hemskt ska hända. Även att äta är förenat med en massa faror får man lära sig när man får barn.

Innan förlossningen tyckte min mamma att jag var oförberedd som inte hade köpt hem några nappflaskor. Jag behövde inga förklarade jag, eftersom jag skulle amma. Jag hade ju ingen aning om vilken vetenskap det är att amma. Hur skulle jag veta att just jag skulle få ett barn som inte alls var med på noterna? När vi äntligen blev utsläppta från fängelset BB efter sex dagar blev det till att ge sig ut på Londons gator för att inhandla nappflaskor. Vi behövde flaskor till vårt amningsschema som såg ut så här;

Timme 1-2 – amma, ge bröstmjölk från flaska, pumpa till nästa amningstillfälle, Timme 3 – sitta och gapa av utmattning och hoppas att ungen skulle sova en stund till. Projektilspyor och blöjbyten inträffade också med jämna och ojämna intervaller under rutienen.

Repetera dygnet runt, i fyra veckor innan vi fick det där med amningen till att fungera.

I det här skulle vi förstås klämma in en aktivitet till. Sterilisera flaskorna. Mycket viktigt. För bebisar har känsliga magar, eller något sånt. Om jag ska vara helt ärlig så ifrågasatte jag aldrig varför, jag bara visste att det var mycket viktigt. Jag var mycket sträng mot maken att han aldrig fick slarva om det var han som utförde den livsviktiga uppgiften.

Efter konsultation av engelska varianter av Familjeliv fick jag veta att en elektrisk sterilisator was the thing to have eftersom de steriliserade flaskorna på en minut. Jag inhandlade och fick maken att sätta upp en hylla i köket enbart för apparatens skull. Sen steriliserade jag. Och steriliserade. Och steriliserade. Inför VARJE tillfälle en flaska skulle användas.

Apparaten kunde sterilisera sex flaskor, nappar och lock samtidigt, och flaskorna höll sig sterila i 24 timmar därefter, OM locket var på. Det var det här som var kruxet serni – locket. Om locket låg lite snett när jag kom dit för att hämta nästa flaska kände jag att man inte kunde chansa på det här med om flaskan fortfarande var steril. Så då steriliserade jag om igen. Det gick ju så fort att sterilisera om. Man utmanar inte ödet när det gäller sitt barns liv. Eller en magsjuka.

Maken höll på att bli galen av min besatthet av utifall flaskorna var sterila eller ej. Men han höll god min. Jag var nämligen ett under av stabilitet under graviditeten. Jag fick bara en enda hysterisk oförklarlig gråtattack på nio månader. Maken hade stålsatt sig för mycket fler.

I början av amningen däremot var jag ungefär lika stabil som ett korthus i närheten av en tvååring. Maken kom bland annat in i sovrummet en dag när jag låg och ammade stortjutande. Han frågade vad det var för fel och fick till svar “jag ammar!”. Med panik i rösten frågade han “men vad är det? vad är det? äter hon inte?”. Jag svarade “jag ammar” och mer utförlig än så blev inte den diskussionen. Jag var liksom inte en kvinna som man ifrågasatte flask-steriliserings-rutiner till.

Jag hittade steriliseringsapparaten i en skåp häromdagen och tänkte för mig själv att jag borde ha sovit lite mer och steriliserat lite mindre under de där månaderna. Det sägs ju att lite skit rensar magen.

Jag vill betona att jag var mycket nöjd med sterilisatorn i sig, det var ett mycket bra köp. Det var bara mina försök att nöta ut den på kortast möjliga tid som jag inte rekommenderar.

Gravida kvinnor är inte lämpade att fatta beslut om madrasser

Nu när dottern nått en ålder att man hunnit städa undan en del av de där sakerna man köpte första tiden har jag dragit slutsatsen att man kanske inte alltid var helt rationell när man gjorde vissa inköp. I alla fall jag var ute på djupt vatten när det gällde en hel del inköp och kunde ingenting om ungar och hur man håller dem vid liv, och därmed alltför mottaglig för alla säljargument som lovade att rädda livet på dottern.

Spjälsängen hittade jag helt ny, men andrasortering med några repor på ena gavel, på eBay för £50. Så långt låter jag säkert som en förståndig konsument. Men sen skulle den där sängen ha en madrass också. Maken tvingades med på expeditionen och vi åkte iväg till Mothercare.

En madrass-expert i 20-årsåldern dök snabbt upp vid vår sida för att hjälpa oss genom beslutsprocessen. Flickebarnet informerade oss om fjädrar, skum, madrass-lager, naturliga och onaturliga material och vad allt mest det var man var tvungen att veta om madrasser. Alla var vita som tur var så att man slapp ta ställning till färgval. Maken fastnade omedelbart för det billigaste alternativet med motiveringen att vi inte behövde en madrass som sjöng och dansade.

Man skulle ju kunna tro att det enda man behöver ta ställning till är hur skönt ens baby ska få ligga och välja madrass därefter. Men så enkelt var det alltså inte. En del madrasser hade nämligen förmågan att minska risken för överhettning och andra hade inte det. Tjugoåringen informerade därefter oss om bebisars outvecklade kroppstemperatursfunktioner och det eventuella sambandet mellan plötslig spädbarnsdöd och överhettning.

Där står man alltså höggravid med magen i vädret, matt och svettig i 30-gradig värme och ska fatta ett beslut om man vill att ens nyfödda barn bara ska få en madrass att sova på, eller en madrass som även har förmågan att hålla henne vid liv genom natten.

Min hjärna var helt enkelt överhettad av hur komplicerat det lät att hålla en bebis vid liv. Jag kände att jag behövde all hjälp som fanns att få. Så det blev en livsbevarande madrass som kostade dubbelt så mycket som spjälsängsfyndet. Den var också tillverkad av ett material som minskade risken för allergier om jag inte minns fel. Maken muttrade, men visste bättre än att starta någon diskussion om saken.

Det var nog i alla fall väl spenderade pengar eftersom vi tog oss igenom de där 6 månaderna av risk för plötslig spädbarnsdöd utan missöden. Vem vet hur det skulle ha slutat om vi hade köpt en skumgummibit till madrass?

Så här ser den fantastiska madrassen ut.

Imorgon – sterilisatorer för nappflaskor och svårigheten i att bedöma om en nappflaska är tillräckligt ren och steril.

Kom pappa, titta pappa

Idag har jag haft ljuv musik i öronen hela dagen. Så här har det låtit om och om igen;

“Kom pappa”

“Titta pappa”

“Vad gör du pappa?”

“Var är pappa?”

“Jag vill dega pappa” (detta betyder att hon vill leka med modellera, inte sitta och hänga och dega i soffan)

“Bygga klossar med mig pappa”

“Bär mig pappa”

Jag vill förstås inte att alla dagar ska vara pappa-dagar, då skulle jag bli avundsjuk, men det är skönt med lite omväxling från mamma-dagarna som vi vanligtvis har.

Som solskenet avslöjar är bilden INTE tagen idag.

Föräldramöte

Ikväll är då det där föräldramötet på dagis som jag inte får blogga om för maken. Han är inte hemma just nu.

Mormor och morfar ska sitta barnvakt så att vi kan gå båda två. Jag erbjöd mig att gå själv, men maken säger att mig kan man inte släppa iväg själv på föräldramöte. Han säger att vi ska hålla oss på god fot med personalen och folk som bor i byn, därför vill han följa med och övervaka vad jag säger. Som att jag skulle ta upp några konstiga ämnen på ett föräldramöte eller förlöjliga någon annans frågeställningar? Inte på plats i alla fall, och här på bloggen har jag ju föräldramötes-förbud.

Han är nog orolig för att jag ska kalla någon av pedagogerna för fröken. Det är riskfritt – jag vet vad alla heter så jag kan undvika DET sociala minfältet genom att tilltala dem med namn. Det här med dagis/förskola är lite värre för hur jag än anstränger mig för att vara politiskt korrekt så slinker ‘dagis’ bara ur mig hur mycket jag än försöker. Jag hade tänkt undvika det här genom att använda ordet barnomsorgsverksamheten om jag under mötet skulle få för mig att referera till själva dagiset.

Jag har för övrigt inte ens bestämt mig för om jag ska säga nått överhuvudtaget. Jag tycker inte om att prata inför stora folksamlingar. Ibland när jag tycker något viktigt, eller tycker att någon tycker något oviktigt, eller när någon letar problem där det inga finns ignorerar jag den lilla detaljen om att inte gilla att prata inför folk. Men bara ibland, oftast brukar maken hinna nypa mig i tid.

Men jag kanske inte har några åsikter ikväll. Jag tycker faktiskt i största allmänhet att det är bra att det finns ett ställe där man kan lämna sina barn och lita på att de är omhändertagna. Alternativet att släppa barnet i någon lekpark och hämta dem några timmar senare är inte tilltalande. Då skulle man ju kunna få hem ungen i vilket skick som helst, om ens alls.

Jag är tex oerhört tacksam för att det finns folk som vill jobba med att klä på och av 16-20 ungar ytterkläder två gånger om dagen när de ska ut och leka. Jag får nästan nervsammanbrott av att klä på eller av EN unge så jag är full av beundran för personalen.

Dessutom lär sig dottern en massa saker på dagis. Sånger som jag inte ens visste att de fanns, rita med vatten- och fingerfärg (aktiviteter som det är jättebra att slippa göra hemma), att kranen till leksakssaften sitter under en bordsskiva, äta som folk utan att kasta mat överallt (bordsskicket tar hon tyvärr inte med sig hem, det stannar tydligen på dagis). Med mera alltså. Det där med att sticka ut tungan och spruta spott över hela köksbordet eller mitt ansikte räknar jag inte, för jag misstänker att det inte är personalen som lärt ut det.

Så här ser vårt dagis ut från vår balkong. Som ni ser har jag full koll på läget.

Stor händelse

Dagens stora händelse här hemma hos oss är alltså att gullefjunet har svans idag.

Ni kanske tycker att det här inte är så märkvärdigt. Men ni är inte här. Vissa stora händelser måste man vara på plats och uppleva för att förstå betydelsen av dem.

Gullefjunet ville ringa till mormor och berätta att hon har svans. Då sa jag till henne att det är omodernt att ringa till folk och berätta saker. När man ringer får bara en person veta vad man har att berätta/visa upp. Nej, nej förklarade jag för dottern, Facebook ska det vara. Då får alla ens 100-500 bästa vänner se och veta.

Sen berättade jag att man även kan tänka ÄNNU större. Om man har en blogg kan man berätta om svansen där. Då får även en massa människor som man inte ens känner se vilken fin svans man har. Någon kanske googlar ‘svans’ och hamnar på bloggen. Bilden på svansen är alltså tillgänglig för världen att se.

Vi kom överens om att världen behöver veta att gumman har svans.

Söndagsfrukost

Jag brukar inte berätta om vår frukost särskilt ofta. Det brukar inte vara mycket att rapportera om. Jag tror att våra frukostar följer någon sorts standardmall för småbarnsfamiljer. Vi kastar fil på golvet. Vi bestämmer oss för att vi vill ha mjölk att dricka. När vi har hällt upp mjölk vill vi inte ha det längre. Vi ska ha juice. Vi spiller ut glaset. Vi lägger mackan upp och ner på bordet. Vi gnuggar mackan litegrann mot bordet. Vi vill ha en macka till. Sen äter vi inte upp mackan.

Ni vet hur det är, eller hur?

Eller ni kanske bakar frallor på morgonen, kokar ni hårdkokta ägg, dukar med finporslinet och fem sorters pålägg och sitter hela familjen tillsammans vid frukostbordet och myser och planerar söndagspromenaden? Det låter fint, det ska vi också testa någon gång.

Idag hade jag i alla fall tänkt dela med mig av ett litet frukost-tips till er som inte kör hotell-lyx-frukostar. Det är ett enkelt litet tips om hur man kan göra sin macka lite mer speciell genom att kombinera två pålägg. Kalles kaviar och ost.

Solen gick i moln en stund

Jag vet att jag sa imorse att jag skulle stråla som en sol hela dagen. Jag har strålat. Men jag har varit i stan med gullefjunet också. I början strålade vi ikapp. När vi skulle äta lunch ville gumman ha plättar. Vi delade på en räkmacka.

Sen var det dax att byta blöja. Då gick solen i moln. De hade klämt in skötbordet i världens minsta toalett. Dessutom var den en sådan där dörr som faller igen av sig själv om man inte håller upp den. Vi har en 200 kronors sulky och då kan man faktiskt inte begära att hjulen alltid ska rulla. Så den är lite svårstyrd med en hand och när jag försökte få barnvagnen över världens högsta tröskel till världens minsta toalett tappade jag greppet om toalettdörren. Den var ganska tung och naturligtvis hade gullefjunet fingrarna emellan när dörren ramlade mot sidan av vagnen. Då började det regna.

Jag manövrerade mig in genom att fälla ihop hela sulkyn, annars skulle vi aldrig ha rymts. Det gick lite åska. Lyckades till slut byta blöja. Då slutade det regna och åska men vädret var fortfarande ostadigt.

Vi gick på Akademibokhandeln. När vi hade betalat där hade vi en brottningsmatch framför kassan om jackan. Det var nästan tomt och en trevlig expedit som såg underhållningsvärdet i föreställningen som tur var. Jag förlorade i alla fall kampen om jackan, för jag identifierade en misstänksam lukt. Det kan jag ju förstå att man gärna vill ha torr blöja innan man bajsar och att man håller sig tills man är nybytt innan man slår till. Jag förstår logiken i detta så vi traskade iväg till en större toalett och gjorde om blöjbytningsproceduren.

Nu är vi hemma och gullefjunet sover så nu strålar jag som en sol igen. Att det dessutom är sol ute också och fredag gör ju inte saken sämre.

Plättar och pannkaka

Asså, hallå! Här har jag gått omkring hela dagen och trott att jag inte har något viktigt att blogga om idag. Det har jag visst det, kom jag just på.

Ibland frågar maken mig vad jag önskar mig till middag. Då berättar jag vad jag önskar mig. Sen lagar han ändå något hälsosamt. Ibland när jag har önskat mig något länge, och inte fått det, brukar jag ta saken i egna händer och laga middagen själv. I över en veckan nu har jag gått och längtat efter att äta pannkaka (ugnspannkaka för er som inte förstår vad jag menar) eller plättar (tunna pannkakor som ni som inte vet bättre kallar det).

I måndags åt mamma och pappa pannkaka och jag var inte bjuden, men gullefjunet åt där så hon fick pannkaka. Igår var maken i stan och då fick gullefjunet plättar till lunch, för det och köttbullar är ju ofta det enda som finns på barnmenyerna. På eftermiddagen var gullefjunet hos mormor och morfar när de skulle äta stekt pannkaka till middag och då ville hon också ha. Hos mormor och morfar får gullefjunet det hon vill ha, så då åt hon pannkaka igen.

Jag åt fiskgratäng till middag igår. Enda anledningen till att jag hade gått med på fiskgratäng till middag var att jag tyckte att gullefjunet skulle äta det, så då får ju jag också lov att gör det. Det slutade med att hon åt pannkaka, som jag längtar efter, och jag åt fiskgratäng. En liten portion, och jag petade bort ärtorna.

När ska jag få pannkaka eller plättar? Vi kan ju inte äta det i veckan för ungen har redan ätit det tre gånger på två dagar. Hon kan få skörbjugg.

Divalater före väckaren ens ringt

Imorse satt det en liten diva i mitten av vår säng och krävde att få välling på sängen i vanlig ordning. När maken levererade vällingen skulle divan ha sin batteridrivna Paris Hilton-liknande lilla hund också. När maken bad henne hämta hunden själv fick divan ett utbrott och flög ur sängen. Sen stormade divan ut i vardagsrummet under högljudda protester. Det mesta förstod vi inte, men det var klart att harangen handlade om mamma och pappa.

Divan satte sig i vardagsrumssoffan och vägrade svara på tilltal eller lockrop. Så här mycket tystnad och plats i sängen på en måndagmorgon är vi inte vana vid. Ett litet tag funderade vi på att passa på att sova en kvart till. Till slut fiskade jag i alla fall upp Paris Hilton hunden och ropade till divan att hunden väntade på henne.

Divan svarade att hon inte ville ha välling. Först när divan fick veta att hunden var på väg att dricka upp hennes välling kom hon rusandes. På vägen råkade divan stöta handen på en dammpartikel i luften, så jag fick lov att blåsa på divans hand.

När divan hade druckit upp vällingen hivade divan iväg flaskan på golvet och sa att hon tappat den och att mamma skulle hämta den. Jag upplyste divan om att hon inte hade tappat utan kastat den och att hon fick plocka upp den själv. Sen sa jag till henne att hon var en riktig diva idag.

Då fnittrade hon, la huvudet på sne och sa “Pappa, jag är en diva”. Så var sagan slut.

Barnprogram

Vi har nyss tittat på barnprogram. Mest jag, gullefjunet la pussel. Först flög Aladdin omkring på sin matta. Sen visade de en Kalle Anka film som var på engelska. De flesta svenska två-åringar kan ju inte engelska. Knappast tre- eller fyra-åringarna heller.

Därför var det jättebra att de hade textat filmen så att barnen kunde läsa vad Kalle och stövelbaggen sa.