Bristol Academy – Gästbloggare Anna

Bloggen Eddie och barnen på Bristol Academy som handlar om en skola i Uganda skrivs av Anna och Jennie som båda bor i Tvååker och jobbar i en korvkiosk och Victoria från Falkenberg som är gymnasielärare. “Det är vi 3 som tillsammans gör det vi gör idag, och det är enkelt att göra skillnad. Har man bara hjärtat med sig så räcker det långt….” Anna

En kväll satt jag hemma i soffan med datorn i knät som så många gånger förr. Jag kände mig lite nedstämd faktiskt…Tankarna hade rusat på om vårt arbete i Uganda….Jag var inte på humör helt enkelt. Jag slötittade på lite bloggar och hamnade på den här! Och helt plötsligt så kunde jag inte sluta skratta! Det här är ju skitrolig läsning! Precis vad jag behöver läsa för att må bra! Jag skrev väl en inte alltför genomtänkt kommentar om att den här människan verkade lite galen….men hon tog det bra….Tack och lov för det!

Hursomhelst så slutar det nu med ett gästinlägg ifrån mig i hennes blogg om något lite mer allvarligt än vad som vanligtvis finns att läsa här….. Håll till godo, hoppas ni orkar läsa!

För 4 år sen klev jag in i en ny värld tillsammans med 2 vänner. Vi visste inte då vart det skulle ta oss och hur mycket arbete vi skulle ha framför oss, och det var nog tur, för då hade vi antagligen aldrig orkat!

Landet vi reste till var Uganda….där mötte vi 400 barn på en skola. En del av dem föräldralösa, alla av dem otroligt fattiga. Vi mötte också en man som hette Eddie. En man vars dröm var att driva just en skola för fattiga barn. Han hyrde en gammal skola, men i hans dröm fanns tanken om en ny.

Det var där vi klev in, Victoria, Jennie och jag. 2008 hade Eddie, påbörjat sitt bygge….det tog tid och det saknades pengar. Efter vårt första besök på skolan så visste vi att vi hade möjligheterna att hjälpa honom och vi kan med stolthet säga att det nu finns en färdig skola 4 år senare och med mycket slit – Bristol Academy!


Vi har också under åren som gått startat en verksamhet som går ut på att barn på vår skola i Uganda brevväxlar med människor här i vår närhet. På så vis kan barnen få känna sig betydelsefulla. Det finns nån som ser dem, och tänker på dem. Dom flesta har ingen som gör det.

För snart 10 månader sedan startade vi också en blogg om det vi gör. Tanken var att det skulle gå enkelt att sprida vårt budskap och visa hur det faktiskt kan se ut i vår värld….. Men jösses vad fel vi hade! Det är en uppförsbacke utan dess like! Människor vill inte se hur det ser ut. Vi är bekväma och tror att saker och ting inte finns om vi blundar……Men vet ni? Det gör det!

För er som vill ha en feelgood blogg med inredningstips eller en blogg om lyckliga familjestunder med fredagsmys så kan jag med en gång säga att det här inte är något för er… Ni andra som är beredda på att se en annan del av världen, och läsa om att man faktiskt kan göra skillnad för andra utan att vara professor, så snälla….ta er en titt!

Kanske tittar ni bara in en snabbis, eller så blir det som det blev för mig, jag blev fast i de här barnens öde, och dom har utan tvekan, gjort mig till en väldigt mycket bättre människa.”

En blyg farbror

Kommer ni ihåg den där läsaren som lämnade en komplimang till mig här på bloggen förra veckan? Anna hette hon, och hon hade en farbror i Svensbyn berättade hon också. Svensbyn är nästgårds till där jag bor, bara 3-4 mil eller något sånt. Den här farbrorn kan göra slädar till draghundar fick jag veta. Till saken hör att jag alltid har velat veta hur man gör dessa slädar. Tidigare visste jag bara inte om att jag ville veta detta. Så jag bad ju Anna fråga sin farbror om jag fick komma och bloggintervjua farbrorn för ett utbildningsreportage här på bloggen.

Då helt plötsligt hade den där farbrorn gått och blivit blyg och skulle aldrig ställa upp på något sådant. Det var väl så dags att komma på det då. Jag kände mig snuvad på ett scoop. Precis så måste gullefjunet känna sig när morfar lovar henne en glass tio minuter innan middagen och jag kommer farandes och konfiskerar den och säger att det inte blir någon glass förrän efter maten.

Ja, ja, nu har i alla fall Anna själv gått med på att gästblogga om sitt och sina vänners Uganda-projekt. Det kommer här på bloggen senare idag. Det vill ni inte missa.

Shoot more than one picture

Film is cheap, digital photography is free! Even when I’m photographing a model in a studio with controlled lighting, hair and make-up I still wouldn’t dream of just taking one picture. When photographing my children there are far too many factors that can go wrong and spoil the picture. Blinking, runny noses, dribble, looking the wrong way, food been shoved in ears and up noses, sudden crying because daddy has got his big camera out.

If I get the perfect picture from just pressing the button once it’s luck. Your children, apple of your eye they may be, very rarely do what they are told! Especially when it involves sitting still for the camera.

When working with children you have a very limited window of opportunity of between 30 seconds to 3 minutes before all ends in tears. Work out your shot before hand; take a couple of test pictures using a teddy or doll as a substitute for your child. This way you can check how the lighting looks and what the back is doing and the overall look of the picture, making any adjustments before you start the shoot for real.

Once your child is in place keep taking pictures, don’t review each picture on the camera screen after you’ve taken it as 1. Your child will want to see what you are all looking at. 2. It will eat into your window of opportunity. You and your partner/helper should work as a team, the photographer solely involved in getting the picture whilst the other is responsible for crowd control and model positioning.

When someone else is taking photos – as a parent always stand behind the camera / photographer, your child will always want to look at you so to ensure that your child is always looking towards the camera stand behind it. If you stand to one side saying, “Look at the camera” your child is only going to look at you!!

Missa inte den nya fototävlingen som du hittar här.

Ladies Handball Sweden vs Norway – Gästbloggare OS 2012 Seema Khehar

Seema Khehar gästbloggar om OS-handboll.

On 30 July, I went along to the Copperbox to watch the ladies handball – Brazil versus Montenegro – a fast and furious game that Brazil just took and then more importantly for your audience, the next game was Sweden versus Norway.

The Copperbox is a cool venue and was full! The Swedish supporters were there but much quieter than the Norwegians who had an army of supporters dressed in Red and White t-shirts and wait for it ….. Forget Vuvuzelas …..these guys had a worse instrument for noise torture! They each had a cow bell and rang it and sang what sounded like “comm bien Norway” at every opportunity.

Call it fate but I was sat bang next to the Norwegian supporters and my ears were objecting so my party and I fought back by cheering every Swedish goal even after my nephew was offered a bell to join in the din…..I used to like the sound of Alpine cow bells but oh boy not any more.

Sadly despite our loudest cheers Sweden were not looking the stronger team and struggled to score (the goalie for Norway was very strong). After half time the pace picked up and Sweden especially in the last 10 mins made a superb effort scoring 3 times in minutes but sadly it was just not enough and Norway also scored again and the goalie made some superb saves so Norway went on to win the game.!

 

A long a pleasant journey – Gästbloggare om OS invigningen 2012 Chris Savage

Chris Savage is a Graphic Designer from northern UK, based in London for 14 years and an enthusiast in all things London 2012. This is his story about what it was like to take part in the Olympic Opening cermony as one of the actors.

3 months, 24 rehearsals and 1 BIG show.  It’s hard to cast my mind back to early May and the first rehearsal back in Londons old Three Mills Studios, it started off with a look at a giant model of the stadium, decking in farms, fields, animals and clouds, then a small pre visualisation of what our group would be doing – We were now known as Working Men and Women (WMW for short).

While the first 2 rehearsals at Three Mills didn’t really give much away it was the first taste of the choreography, that seemed almost impossible to pick up “shut the boot”, “shovel pickaxe” and “chisel hammer” where the names of the moves and as you can guess was all laboured and physical actions meant to portray the actions of builders and machinery workers.

From here we moved on to a larger scale venue where we were told it was rehearsing for scaling and positioning not so much for choreography.  This venue was in East London at an old disused Ford manufacturing plant in Dagenham.  Although vast in scale (having 2 areas mapped out that replicated the Olympic Stadium floor plan).

Thankfully between the 2 areas they had erected a giant circustype tent, as on cue the British weather took a turn for the absolute worse and gave us weeks of gale force winds and torrential rain. During the month in Dagenham we learnt about the group (County) we now belonged to, our group leader and dance captain who was in charge of us and also the the props we would be using.

Some weeks we would feel great that we was getting the job done and improving, some weeks we felt like we were totally wasting our time as things changed at every start. The county I belonged to (Fife) had a mix of astroturf, fencing, flowers and rails to co ordinate along with sorting out a priority area that needed to be cleared to make room for items that were set to grow from beneath the stadium.

We left Dagenham at the end of month 2 and not at all confident that we had everything in place to get the job done come July 27th, but it was time to move on to Stratford, away from the long commute to Essex, away from the giant car parks and hopefully away from the soggy weather that has held most of the preparations back.

At the first rehearsal in Stratford everyone was buzzing, be it the realisation how close everything is getting, seeing the stadium in all its unfinished glory or the nice free food given to us now we are in a controlled area.  At this point real friendships had grown, groups formed and were laughing and joking on breaks and arranging social outings, groups on facebook etc. This was the point that I noticed that I was part of a life changing event, mainly due to the awesome people I was working with.

This was the last month before the big day so everything would need to be sorted and working without problems, as Seb Coe has said often – The date is set, there is no way that we can delay the start so we had to all be ready.  Even 10 days before the opening ceremony I had my worries, we all had our jobs assigned, knew our routines, but things had been changed so much, our time on stage was cut from 17 to 15 minutes and we hadn’t yet got it all done on time.

On the last week before the show we had scheduled in 2 dress rehearsals in front of friends and family and then the final show on the 27th.  Amazingly it all fit into place during the dress rehearsals and the cheer we got from the crowd was mind blowing, a feeling I have never had before, making everyone much more confident for when the TVs are following us.  These rehearsals gave us a good taste of the show as we had drummers giving us our beat, our costumes on to help us get into character and some of the fireworks to give us the wow factor.

Friday came and I started the day at the gym, no butterflies and a few messages from friends and family wishing me well.  After getting to the Olympic Park to change and meet up with people and socialise together before we change and walk down and wait in the belly of the stadium.  The show was a resounding success, the atmosphere was electric and I had a small tear in my eye as  I walked past the atheletes, who patiently waited for their moment to celebrate the start of the XXX games.  On my 3 months journey I have met some awesome people, made some great new friends and learnt some new life skills.  I can say with pure confidence that I will never forget my London 2012 Olympics.

Adds to my pleasure that the ceremony has gone down well at home and abroad and even the in jokes didn’t get too lost on our international friends.

Sports and action photography – Gästbloggare Anthony Cake

Anthony Cake is a freelance photographer from the UK. Read more about him in this earlier post or on his own website. Read earlier guest posts with photo tips from Anthony here.

Capturing an epic sporting moment of your child is one of the occasions when having a more advanced camera does help. Firstly the most important thing is get your camera set up correctly. Most compact cameras will have a sports mode setting, which is normal a picture of a person running or similar athletic pose. Setting your camera to this mode will make the camera only use faster shutter speeds freezing the action. On some cameras it will also set the ASA (film or sensor speed) to a higher setting. Personally I would manually set the ASA to at least 400ASA to ensure that the shutter speed will be fast enough, on a bright summers day you may be able to use 200ASA. If you leave your camera on Auto or program than the camera will use an exposure that it feels will produce the best photograph under the circumstances, this may and very often mean a shutter speed of around 1/60 or 1/125 which will usually result in any movement being a blur.

Photo Anthony Cake

More advanced cameras will let you choose the shutter speed that you wish to use, aim for a shutter speed of 1/500 or higher depending or the sport your child is partaking in, if you want to stop a tennis ball in mid air then shutter speeds of 1/1000 to 1/2000 are needed.

If you have a very basic camera then if you can set the ASA to a higher rating 400-800 (the same rule applies for using film) and this will force the camera to use faster shutter speeds to get a correctly exposed image.

Follow the action with the camera, don’t just wait for a great shot to run / swim / jump into the frame. Use a zoom lens the get close to action and follow action. Think about where you are going to take your pictures from? If it is the school running race then stand near the finish line, that way you capture all the action as they run towards you. If you were to stand at the start then yes, you may get one great picture of all the participants at the start line but that’s it, the rest of your photographs will be of the backs of heads rapidly getting smaller and smaller. Similar for a football match, stand near one of the goals as that is where everybody is trying to get the ball so everybody will be looking / heading in that direction at some point.

Photo Anthony Cake

Right this is the technical bit. Remember the faster the shutter speed the faster the aperture will be, or a smaller number the f stop ie f2.8 or f4.0. Those of you with DSLR may be familiar with apertures or f stops. With most compact cameras it’s taken care of for you. But if you have a low f stop number of say f3.5 then you will have a smaller amount of the picture that will be in focus – maybe only 10 – 20cms where as if you have an f stop of 11 then 2 – 4 meters may in focus. Confused yet? Basically it means that you have to make sure that your subject is in focus as there will be very little room for error. If you have a DSLR set the focus to servo or continuous.

Don’t expect miracles straight away, watch what is going on around you. Your subject may be repeating the same action again and again and again. This will help you to be able to time your photograph, capturing the moment!

Good Luck!

This weeks photo competition theme is ‘Sport / action photos’, read more about the competition here.

Torch relay final leg – Gästbloggare OS 2012 Seema Khehar

Seema Khehar gästbloggar om när hon stötte på den Olympiska elden på Themsen.

Yesterday [saturday] the Olympic Torch was rowed down the Thames on the Gloriana. The atmosphere was electric! People were crowding the banks and bridges to cheer the torch on and it just made you feel great to be there and be involved.

I was lucky enough to join in the fun as we were allowed to scull right behind Gloriana in the official flotilla accompanying Gloriana. The wash was battering our scull but at every point the cheers and goodwill kept you smiling and going.

London was alive – it was great to see and feel this great city pull together. There is certainly a buzz in the air!

Get Up Close and Personal – Gästbloggare Anthony Cake

Anthony Cake is a freelance photographer from the UK. Read more about him in this earlier post or on his own website.

Get up close with a tight crop when you are composing your picture. Remember you are photographing your child, not the contents of your living room or garden!

The human eye / brain combination is very clever at disregarding any irrelevant background clutter and zooming in on the main subject. Your camera is not so good at this unless you tell it to, resulting in what you thought was going to be a great picture ending up as a small child disappearing into a cluttered background.

The main reason for this is that usually you will place the face of the subject in the middle of the viewfinder / screen, focus on it and forget about everything else that is happening in the rest of the frame.

The cure? Use the zoom lens on your camera or getting in close to the subject. The later can have the disadvantage of your prized camera being on the receiving end of a frenzied assault by sticky fingers, snotty noses and endless amount of drool. There is no cure for this other than perseverance, your child will eventually get bored and go back to what they were doing, but have a cloth to hand in order to clean the lens.

Using the zoom lens on your camera enables you to keep a safer less obtrusive distance from your subject. Your child however will still insist on coming over to see what you are doing, so you will have to sit and wait until they get bored or photograph them when they are deeply engrossed in what the are doing.

This weeks photo competition theme is ‘Close ups’, read more about the competition here.

Size isn’t everything! – Gästbloggare Anthony Cake

Anthony Cake is a freelance photographer from the UK. Read more about him in this earlier post or on his own website.

I’m going to start off by popping the megapixel bubble, you don’t need the latest expensive camera with a 20mp sensor to take great photographs of your kids! Some of the best pictures I’ve captured of our twins have been taken using the camera on my mobile phone. What makes them so great and possibly better than a picture taken on my pro kit that was locked in the boot of the car? Because it was the only camera I had to hand and I was able to capture the moment. Yes a digital SLR camera will produce a much higher quality image but most photographs are only ever viewed on a computer screen or printed no bigger than a 6”x4” print. A camera with a 10mp sensor will be more than enough to “capture the moment”.

The first and most important rule when photographing children is get down on their level and I don’t mean intellectually! Get down on their eye level, this will mean crawling round on your hands and knees and getting some serious grass stains or carpet burns. The average toddler is 60cm tall, the average adult is 180cm tall, if you don’t get down then all you will be photographing is the tops of heads and tips of noses. It’s about interacting with your subject; your child loves to interact with your face not your feet.

This weeks photo competition theme is ‘Capture the moment’, read more about the competition here.

Att vara speciell är speciellt – Gästbloggare Grabben i bloggen bredvid

Anonyma Grabben i bloggen bredvid är litegrann som Stålmannen. Eller Läderlappen. Eller Fantomen. Ingen vet vem han är. Han kanske sitter bredvid dig på jobbet just nu. Han har till och med en email adress för sin blogg-persona, så inte ens när man kommunicerar med honom via gammeldax traditionell email avslöjar han sig. JAG vet vilken stad han bor i för det ser jag på hans IP adress när han lämnar kommentarer på min blogg, men hans hemlighet är säker hos mig. Idag gästbloggar han här. 

För barn är det viktigt att bli sedda, och om de är flera i en grupp av barn är det än mer viktigt att man ser just dom eller att dom känner att dom får till sig något som gör att de kan känna sig unika och med det höja sig över den grå massan av likasinnade. Ibland handlar det givetvis också om avundsjuka, där alla vill ha minst lika mycket och gärna lite, lite till för det är nog svårt att vara den som står längst ner på stegen. Det börjar med Pokemon-kort, Lego, Zhu-Zhu Pets går via Cheap Monday jeans och Vans skor och slutar med iPhones och Canada Goose jackor.

Ibland är det konstigt nog precis tvärt om, att man inte kan hantera avvikelser i rättviseprincipen. Ett klassiskt exempel från min familj är när en 9-årig Drul fick till uppgift att dela upp tio kex mellan sig, Astro och Electra. Efter mycket funderande och vånda slutade det med att han la upp tre kex i tre högar, och kastade det sista i soptunnan.

Jag upptäckte att det fanns en enorm potential i detta när man kommer till möjligheterna till att belöna, se och uppmärksamma när jag såg vilken huggsexa det kunde bli om den gamla gaffeln när man dukade. Om det fanns fyra servetter av en sort, och en som avvek så var det alltid diskussion om vem som skulle föräras den udda servetten.

Vi hade ett fint glas från Kosta Bodas serie Mine, som vi hade fått vid något tillfälle. Det hade nog aldrig använts, utan stått och samlat damm i ett vitrinskåp. Vid ett tillfälle som vi ansåg borde uppmärksammas så fick jag en ide om att ta fram det glaset till middagen. Barnen såg förbluffat på hur finglaset ställdes på bordet och den utvalda frågade med allvarssam stämma om han verkligen skulle få dricka mjölk ur FIN-glaset. När vi förklarade att det var just vid såna här speciella tillfällen som man använde FIN-glaset och sedan dess har det använts regelbundet när någon av barnen gjort något som vi vill uppmärksamma.

 

Det spelar nog ingen större roll hur man uppmärksammar barnen, så länge dom blir uppmärksammade, men jag tror att många allför ofta väljer den enkla vägen via pengar eller godis. Vi har hittat vår väg, och jag har även läst om till exempel dagis som uppmärksammar barns födelsedagar med att ta fram ”födelsedagsstolen” och en speciell tallrik vid matbordet istället för tårta och godsaker.

Min erfarenhet är att det är viktigare ATT bli uppmärksammad, än med VAD man blir uppmärksammad med. Tänk om det vore så enkelt att känna tillfredsställelse som vuxen också…

När ni hälsar på Grabbens blogg rekomenderar jag er att klicka på ‘Visdom’ längst upp i högra hörnet i menyn. Där kan ni lära er saker som ni inte visste om att ni behöver veta.

En pitebo på vift – Gästbloggare Suzanne

Suzanne har gästbloggat förrut, här. Tyvärr har hon ingen egen blogg, det borde hon ha. Hon är i alla fall en av en minskande skara människor som är grymt bra på riktig pitbonska. Ni som inte är bevandrade i detta vackra språk får hoppa direkt till andra halvan av inlägget där det finns en (två) översättningar.

I jär en töcken den pershåon som studeer deL å vaL lärar för bana jäde. För å vaL fäLa najn gang så nöges I å’åk åt Småland flejr gang om åre å hajna ganga tåo I fLecka men vä mä.

Vä håva sitt mötje bårta vöre döm håva ne jen ne, sörlänninga. Vä håva sitt tjörken å schLåtta. Vä ha tjöft 44 töcken den pålkagrisom i Gränna (hä koste firahundra kråon!). Vöre I skoL konna förkLaar hä åt kall’n I båo lave vejt I et, men hä orn sä säkert.

I går kväLst tvärfåor vä åt Öland, å kompisa mijn töck I var geudat å stömLat, men I förstå et voför –  hä jär ju bara tåLv mijLom miLa Växjö å Öland. Hä jä ju länger för mä å fåra deL IKEA i Haparanda.

Bilden lånad av www.polkapojkarna.se

Suzannes översättning:

Jag åker till Småland flera gånger om året. Den här gången fick dottern följa med.

Vi har sett kyrkor och slott och vi har köpt polkagrisar.

I går åkte vi till Öland. Det ligger nära Växjö.

Victorias fullständiga översättning:

Jag är en sådan där person som studerar till att bli lärare till era barn. För att bli klar någon gång måste jag åka till Småland flera gånger om året, och den här gången tog jag med dottern.

Vi har sett mycket av hur de har det här nere, söderlänningarna. Vi har sett kyrkor och slott. Vi har köpt 44 st polkagrisar i Gränna (som kostade 400 kr!). Hur jag ska kunna förklara det för karln som jag bor med vet jag inte, men det ordnar sig säkert.

Igår kväll tvärfor vi till Öland, mina kompisar tycker att jag är galen och knäpp, men jag förstår inte varför. Det är ju bara 12 mil mellan Växsjö och Öland. Hemma är det ju längre för mig att åka till IKEA i Haparanda.

Förlossningsrädsla – Vad är du så rädd för? – Gästbloggare Emelie

Emelie som är 22 år har en blogg där hon skriver om sin graviditet, sina försök att slå sig fram i mediabranschen och om sitt media-projekt för unga föräldrar. Hennes gästinlägg handlar om hennes förlossningsrädsla som har överskuggat lyckan under stora delar av hennes graviditet.

Nu ska jag skriva ett väldigt ärligt inlägg. I skrivandets stund är jag gravid i vecka 35 och jag har en otrolig förlossningsrädsla.

Jag gjorde ett graviditetstest som visade positivt den 3 oktober 2011, jag var då i vecka 5. Och allt jag gjorde var att gråta och ha panik. Det var inte det att jag inte ville ha barnet eller så. Jag var så fruktansvärt rädd! Jag som brukade drömma mardrömmar om förlossningar innan jag ens var gravid, innan det ens var på tänkt! Och nu satt jag här med min partner framför mig och ett test som visade plus!

Tankarna for genom huvudet på mig, alltid kring förlossningen. Det är för mig otänkbart att ett barn ska komma ut ur mitt underliv. Något som är 3 gånger större än utgångshålet. Inte logiskt. Någonstans. Jag kände mig väldigt deprimerad och ledsen för att jag inte kunde känna mig lika glad och överlycklig som alla andra gravida verkade känna sig! Andra gravida verkade sväva som på rosa moln och var jätte glada och lyckliga, detta var de bästa som hänt i deras liv. Jag tyckte det kändes som att graviditetens 40 veckor kändes som gröna milen, varje vecka kom jag ett steg närmare döden.

Jag var deprimerad, panikslagen, rädd, orolig och grät för det mesta fram till graviditets vecka 21. Då fick jag äntligen komma på mitt första möte hos Auroramottagningen, efter att ha skrivit ett brev till min barnmorska som då förstod mig på allvar och fixade en tid åt mig tidigare! Där jag bor blir man inte kallad till auroramottagningen förs tidigast vecka 28 annars. Men jag stod inte ut med att må som jag gjorde längre än fram till vecka 21.

Under mitt första möte fick jag frågan “Vad är du så rädd för?” Jaa, vad är jag så rädd för?

Jag är rädd för sista fasen, när ungen ska ut ur mig. Jag är rädd för smärtan, att spricka, att inte kunna hantera situationen, att få panik. Jag är rädd för bedövningen, är livrädd för nålar och med min rädsla så är inte en förlossning med hjälp av andning, avslappning och lustgas ett alternativ.

Sen tycker jag det känns obehagligt allt i sig, att dom ska undersöka mig vaginalt. Inte ens min karl får stoppa in fingrar i mig för det känns bara obehagligt pga dåliga erfarenheter från mina yngre tonår.

Både barnmorskan och aurora intalade mig hela tiden att jag kommer att mogna med tiden som graviditeten fortskrider. I helvete heller tänkte jag. Men nu så här med facit i hand så har samtalen faktiskt hjälpt! Och så får jag väl erkänna att jag kanske faktiskt har mognat med tiden.

Nu känns en vaginal förlossning inte lika svart och skrämmande som den gjorde i början. Jag har blivit mycket mer nyfiken på en vanlig förlossning än ett kejsarsnitt! Visst det känns fortfarande läskigt men jag är nyfiken på det som sagt! Nu känns det mer som en grej som jag skulle vilja klara av!

Den 7 maj har jag fått en tid till en överläkare. Då ska det diskuteras om det blir snitt eller vad jag har för krav för att våga testa vaginalt. Just nu har jag ingen aning om vad jag själv vill eller vågar!
Det enda jag vet är att det ska bli spännande att se hur långt jag kan gå!”

Läs mer om Emelies graviditet och förlossningsrädsla på hennes blogg.

“Gifta oss?! Nja, ska vi inte göra om köket istället?” – Gästbloggare Sofia

Sofia Nilsson är en Västerbottning bosatt i London som efter 18 månader tillsammans med sin australiensiske sambo är orolig över att han ska gå och fria.

De senaste åren har jag haft äran att gå på en hel massa bröllop. Jätteroligt! Tro nu inte att jag är en populär person som alla vill bjuda till sitt bröllop. Nej då. Har dock ett stort umgänge via den roddklubb som jag varit aktiv inom sedan 2006. De senaste åren har romanserna på klubben blomstrat något enormt! Och har man dag ut och dag in svettats tillsammans på en roddmaskin eller i viktrummet och harvat upp och ner för Thamsen i alla väder, så blir man i alla fall bjuden på bröllopet som tack 🙂

Inte för att rodd är en särskilt romantisk sport. Mest svett, utmattning och tighta, åtsittande, badräktsliknande korvskinn till kläder på både tjejer och killar, som visar alltför många kroppsliga detaljer (inte bara muskler!). Min teori om hur och varför dessa par träffats handlar mest om tid och plats och skulle kunna vara vilken sport eller fritidsintresse som helst. För rodd specifikt så gäller dock att även om man bara vill bli medelmåttigt bra, sa måste man träna väldigt mycket och tillbringa i princip all sin fritid på klubben. Så av praktiska skäl, likväl som romantiska, har man störst chans att träffa sin partner där man tillbringar mest tid. Håller ni med?

Putney Town Rowing Club on training camp

Träffade själv min sambo på klubben och kan bekräfta att teorin stämmer 🙂

Vi är båda 34 och har varit tillsammans i ett och ett halvt år. Han flyttade in hos mig i augusti förra året, av praktiska och romantiska skäl.

Praktiska: 1) jag bor nära roddklubben 2) bostadspriserna i London är astronomiska så det var välkommet att dela lånekostnaden med någon 3) han hade ändå redan flyttat in sedan första veckan vi träffades.

Romantiska: 1) vi tycker väldigt mycket om varandra (bonus!) 2) katten accepterar hans närvaro 3) han har lärt sig när jag behöver en kopp te

Så nu undrar ni säkert – när ska ni gifta er!?! Om nu ‘alla andra’ par på den där roddklubben gifter sig och varit så generösa och bjudit in er till deras bröllop så är det väl er tur att slå slag i saken nu, eller!? Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått frågan de senaste månaderna och börjar nu vara ganska less på att pressa fram ett svar utan att låta irriterad eller likgiltig. Frågan är alltid ställd i bästa välmening men helt genuint så vet jag inte om, när och hur vi ska eller inte ska gifta oss och jag har jättesvårt att ge ett tydligt svar. Jag vet inte ens om jag vill gifta mig. Måste man gifta sig? Även om man ar jättelycklig tillsammans med någon och vet att man vill leva resten av sitt liv med den människan.

Min sambo är en typisk ‘helylle-kille’ som dessutom kommer från en religiös familj med starka katolska värderingar. Hans ene bror är redan gift och den andre gifter sig nästa år. Till saken hör dock att han inte är min första sambo eller pojkvän och jag är inte hans första sambo eller flickvän heller. Vi har båda varit förlovade i våra tidigare liv och bränt oss från de upplevelserna. Det betyder inte att vi inte är romantiska eller tycker om varandra mindre, men det rosa skimret som ofta finns kring en förlovning och stundande bröllop känns inte helt rosa.

Rent ekonomiskt är jag inte heller helt övertygad om att jag vill spendera så mycket pengar på ett event. Varför inte använda pengarna till några minnesvärda resor istället? Eller ett nytt kök? Är det konstigt att tänka så? Är jag världens mest oromantiska person?

Är det inte en större bekräftelse av kärleken att skaffa barn med någon än att gifta sig? I slutändan är ju ett giftermal ‘bara’ ett kontrakt mellan två individer som relativt enkelt kan rivas upp. Barn däremot ar ju något mycket mer och mycket större.

Jag tror att min sambo får giftemålsfrågan lika ofta som jag men han verkar inte bry sig så mycket eller tycka att det är jobbigt. Vi pratar ofta om att vara tillsammans resten av livet och har massor med planer och drömmar om framtiden men giftemål har aldrig riktigt kommit upp. Så vad händer om min sambo går ner på ett knä och frågar om jag vill gifta mig med honom? Kan jag svara ‘nja’ och dra dessa argument för och emot? Goda råd mottages tacksamt!

Bilden lånad från Sivs Ur & Guld

 

Att vara föräldraledig och ha lite för mycket tid – Gästbloggare Susanne

Susanne Snäll skriver om vardag och fest på Lilla Essingen, sommarstugeliv på Gotland och fjällstugehäng i Abisko på bloggen Två öar och en fjällstuga. Just nu är hon föräldraledig med lilleman och en aning uttråkad. 

Att vara föräldraledig och ha lite för mycket tid

Alltså det här att vara föräldraledig är ju härligt och så men världen kan te sig en aning liten. För även om man har ett barn att ta hand om har man ju liksom tid till sånt man inte har när man jobbar. Som till exempel att städa i tvättmaskinen. Ingen jag känner städar tvättmaskinen. Ingen jag känner bloggar om att de städar tvättmaskinen. Ingen som jobbar i alla fall.

Vi har en sån där kombimaskin som både tvättar och torkar. Sedan lilleman kom i oktober går den varm. Vi har mer än fördubblat vår användning av maskinen (det ser man extra tydligt på elräkningen som är skyhög). För det spelar ingen roll hur många maskiner jag kör, på något konstigt sätt är tvättkorgen alltid full.

Man skulle ju kunna tro att det är rent i en maskin som gör saker rena. Men icke. Det är smutsigt. Riktigt smutsigt. Tidigare har jag inte brytt mig särskilt mycket om hur det såg ut inuti maskinen. Jag tvättade, hängde och så var det nog med det. Nu kan jag liksom inte låta bli. Efter varje tvätt måste jag sticka in huvudet. Gå igenom trumman, filtret och gummilisten vid luckan. Jag torkar och rensar och rensar och torkar. Nästintill maniskt. Med trasor, gamla tandborstar och ja till och med tops har jag städat varje millimeter av tvättmaskinens inre. Jag har helt klart ägnat den där gummilisten onaturligt mycket tid. Lilleman ligger på badrumsmattan och skakar på huvudet åt min galenskap. Jag är som en knarkare på jakt efter sin nästa fix.

Måste. Städa. Tvättmaskinen.

Hoppas att lilleman börjar gå snart annars måste jag söka hjälp. Lägga in mig på Betty Ford-kliniken eller nått. Jag är halvvägs in i föräldraledigheten och tvättmaskinen har aldrig varit renare.

Mitt liv som haj-mamma – Gästbloggare Suzanne

Dagens gästbloggare Suzanne är en pluggande tvåbarnsmamma i övre yngre-åldern som lyckas klämma in 30 timmars aktiviteter på 24 varje dag.

Mitt liv som haj-mamma.

De allra flesta av oss som växte upp på 80-talet har skräckartade minnen av Steven Spielbergs film Hajen och mina minnen är något som har präglat mig i mitt vuxna liv. Att doppa tårna i Medelhavet eller i Atlanten är för mig för evigt förenat med livsfara eftersom jag VET att där någonstans under ytan ligger en haj och väntar med sina vassa tänder på mig och mina knubbsälar till fötter.

Tyvärr är det så att mitt hemliv, som jag hittills tyckt varit lugnt och harmoniskt med  Bamse, Pippi och ”Bompa”,  har förbytts så att scener från Hajenfilmen utspelar sig flera gånger varje dag.   Det är nämligen så att jag lever med en haj.  En liten rödhårig killhaj på 17 månader med en full uppsättning sylvassa tänder. Sonen (fast jag har svårt att erkänna släktskap med honom), har tagit som vana att smyga upp i total tystnad bakom mig när jag inte ont anande håller på med något och med all sin kraft biter han mig i benen eller i baken.   Hur kul är det?

Tyvärr är det en sak som inte överensstämmer med filmen. När min haj går till attack hörs ingen musik.