Category: På utflykt

När man har varit på badhuset och badat känner man sig så nöjd med sig själv efteråt. Det känns som att man har utfört ett helt dagsverke.

Vi var på Vasalundshallen i Råsunda. Eller Solna, jag vet inte riktigt vart gränsen mellan de två går. Körde vilse gjorde jag också. Säkert tio gånger fick jag stanna för att kolla på kartan och konstatera att jag kört fel igen. Varje gång jag stannade för att kartläsa frågade gullefjunet “Är vi framme nu?”. Stressfaktor.

Vi ska inte åka tillbaka till Vasalundshallen. Det var kallt i barnpoolen. Det fanns ingen rutschkana. Det var bara en fyrkantig pool med vatten i utan en endast liten intressant pryl i. Det fanns tre stora lådor med vattenleksaker, men alla var låsta så man kunde bara titta på leksakerna.

Vi kom ner i poolen och gullefjunet tittade sig omkring och sa “Mamma vad ska vi göra nu då?”. Jag tänkte exakt samma sak och funderade på att föreslå att vi skulle gå upp och åka hem. Vi höll dock ut i en halvtimme och plaskade omkring i vattnet med bara våra egna armar och ben. Omodernt värre att man ska måsta sysselsätta sig själv. En barnpool med bara vatten i är ju hur man föreställer sig att pooler ser ut i typ Ryssland.

Nästa gång vi ska och bada ska jag googla och försäkra mig om att det finns minst en rutschkana eller någon sorts fontän i poolen innan vi åker någonstans.

Efter sådana här barbariska badförhållanden känner man sig ännu duktigare över att ha badat när man äntligen är klar.

Idag har vi varit på Barkaby Handelsplats. Speciellt Ikea var en smärtsam upplevelse, trots att jag fick gå dit själv medan resten av sällskapet gick till en lekplats. Folk strosar omkring inne på Ikea som att de var ute på någon sorts söndagsutflykt. Hur kan man dra fötterna efter sig så mycket på en plats som Ingvar Kamprad har gett folket för att straffa dem för deras synder?

Man skulle kunna tro att folk VILL vara på Ikea och inte bara är där av någon speciell anledning. Jag var där för ett dra-på-lakan och om det inte hade varit så jävla mycket folk i vägen skulle jag ha kunnat lämna med mitt lakan inom 10 minuter, men på grund av alla rundningsmärken tog det nästan 25 minuter.

Maken har i alla fall snokat reda på ett väldigt trevligt café dit man kan åka för att lugna nerverna efter Ikea i Barkaby. Säby Gård heter det. Väldigt mysigt både ute och inne. Som extra bonus ligger det en ridskola bredvid så att man kan titta på hästar om man är lagd åt det hållet, vilket vårt barn är.

Gott hembakat fika hade de också, så det var nog inte så konstigt att det var lång kö. Vi andra berättade för maken vad vi ville ha och tog ett bord medan han köade. När han kom till bordet med fikat satt både jag och gullefjunet och gapade och kollade på utbudet.

Han ställde ner svärmors lilla kaka, mockarutan jag bett om och en sorts havrekaka av något slag. Tre saker på fyra personer. Jag trodde att han hade glömt chokladbollen på kassadisken, men det var värre än så.

Gullefjunet bara “Jag vill också ha något att äta!”.

Jag bara “Vad gör du? Hur kan du förstöra hela fikat genom att inte köpa en chokladboll åt henne som hon bad om?”.

Maken bara “Jag hade tänkt att du och jag skulle dela på min havrekaka…”.

Gullefjunet bara “Jag vill ha något EGET!”.

Jag bara “Dela? Dela en HAVREKAKA??! Hon bad ju om en chokladboll, hon vill alltid ha en chokladboll, jag har aldrig någonsin hört henne be om en havrekaka!”.

Hur kan man pröva sig på sådana experiment när det är superlång kö? Om man vill att barnet ska smaka havrekaka så köper man både chokladboll och havrekaka och låter henne smaka från havrekakan. Man köper inte bara havrekaka utan att gardera upp sig med ett säkert kort.

Nu fick han stå i den där kön två gånger.

På caféer och lunchrestauranger ska det alltid finnas kall Coca Cola. Det är en regel. Om man inte har kall cola är stället misskött. Personal som glömmer att ställa in cola i kylen borde få sparken. Jo man kan sparka folk för sånt, för det är att grovt missköta sitt jobb om man inte ser till att det finns kall Coca Cola.

Att stå där bakom disken och säga “Vi har ingen kall Coca Cola, vill du ha en Coke Zero istället?” är ju helt barockt. Det är ju ungefär som om man skulle komma till en mack också säger de “Vi har ingen bensin, vill du ha diesel istället?”.

Inte nog med att jag blev tvungen att dricka frukostdryck till lunch, till slut var jag dessutom tvungen att gå och fråga hur länge det egentligen tar att toasta en macka. Jag såg ju att mackorna låg klara där bakom disken så jag visste ju att de inte skulle baka brödet först.

Om det här var en insändare i en lokaltidningen skulle jag underteckna med Missnöjd Kund.

Alla stora tidningar har skrivit om Scarfó Gelateria i Ålsten. Det påstås att folk vallfärdar från hela Stockholm för att köpa deras glass. Skeptiker som jag är har funderat över om glassen verkligen är så god som det påstås eller om de bara har lyckats med en väldigt framgångsrik marknadsföringskampanj.

Glass av ekologiska mjölkprodukter och exklusiva råvaror utan kemiska tillsatser som tillverkas dagligen i lokalerna låter ju som sådant där pretentiöst och populistiskt snack som ofta funkar. Att Angelo Scarfó står där själv och tillverkar glassen är ju nästan för mycket. Hans fru gör också glass enligt skriverierna, men Hanna Larsson har ju inte alls samma klang i sig när man tillverkar italiensk glass så hon står inte med på skylten.

Det går ju inte an att gå omkring och fundera över sådana här saker så vi åkte dit. Det här var synen som mötte oss. Inte så här suddigt förstås, jag hade linserna på mig.

Sådana där köer orkar jag inte med att stå i, så jag ställde dit maken också gick jag och gullefjunet och köpte plastgrodor och gladiolus i en halvtimme. Också gick jag in i en butik och frågade om de ville sälja av mitt restlager av barnkläder och det kunde de tänka sig att göra för en större cut of the profit. Helt okej med mig om jag bara blir av med det och inte behöver göra något jobb själv.

Sjukt trevlig tant på blomsterbutiken dessutom, jag fick buketten för 50 spänn eftersom hon tyckte att den såg lite vissen ut. Jag skulle ha köpt den ändå för jag tyckte att den hade en look som skulle smälta in bra med resten av våra blommor så det var ju ren bonus att få rabatt. Den där blomman till höger som är vissen på riktigt står bara där för att det var fullt i soppåsen och jag orkade inte byta den.

När vi kom tillbaka till glasskön var den nästan vår tur att beställa. Effektivt köande av mig där. Vi köpte glass. Jag tog vanilj och stracciatella och den var god. Men vi hade ju inte åkt så långt och jag hade inte stått i kö. Om vi hade kommit från söder om stan och jag hade varit tvungen att stå i kö i en halvtimme skulle jag nog ha känt att glassen inte var värd det. Så märkvärdigt mycket godare än andra kvalitetsglassar var den inte.

Gullefjunet tog vanilj och hallon. Hon åt upp vaniljen och halva hallonkulan. Fast egentligen är det inte kulor man får utan mer en glass-smet som de slevar ner i bägaren/struten. Jag rekommenderar att ta med ett barn om ni åker dit, för då får man extra glass när man måste äta upp den glass de inte orkar.

Å hallonglassen levde upp till ryktet om hur fantastisk deras glass är. Den smakade hallon på riktigt, typ vildhallon smakade den. Hallonglassen kan jag verkligen tänka mig att låta maken köa för i en halvtimme igen.

 

Om ni inte gillar att titta på andras semesterfoton ska ni lämna nu, för här kommer en hel bild-atombomb.

Som jag har berättat så fiskade vi spigg.

Typ varje dag.

Här ser ni en bild på en sådan där olaglig fiskskål.

Medan vi var ute till havs föredrog gullefjunet att hålla sig under däck där hon fick vara utan flytväst. Hon roade sig med att titta på film och borsta tänderna.

Och måla i denna suveräna målarbok som krävde en endaste penna fylld med lite vatten som trollade fram färgerna.

Till makens stora glädje visade dottern både intresse och “fallenhet” för knopar.

Vi satt på klipporna och åt gomat och drack vin.

Jag visade Instagramvärlden (@sepamig) att även jag är en mästerkock.

Själva grillningen var det oftast brorsan som tog hand om.

Ja om man nu ska vara petig med detaljer så var det ALLTID han som grillade. Sen låg han i vattnet och plaskade efter middagen och klagade över att det var varmt. Vi bara “Lägg av, nu börjar det ju vara svalt och skönt”. Han bara “Jag har ju stått lutad över en dålig grill i två timmar i 25-gradigt solsken…”. Å vi bara “Ja förresten, tack för maten – det var supergott!”.

När brorsan inte grillade så stod han där och låtsades att han kan segla.

Förutom att äta mat på klipporna så satt vi också på klipporna och kramades. Hon försöker inte komma loss om ni tror det, jag försöker bara stoppa henne från att ta av sig jackan.

Vi gjorde också åtskilliga försök att ta hela-familjen-bilder. En av de mer lyckade är den här när jag tittar upp i luften, barnet gömmer sig och maken tittar på henne med en toalettrulle i handen.

Det är nämligen väldigt viktigt att ha med sig en toalettrulle när man är ute och går i skogen på öarna. Bildbevis på att jag verkligen gick i skogen. Ni ser ju själva hur obehaglig den är.

På en del öar kan man nämligen stöta på ett torrdass. Då blir man överlycklig. Tills man lyfter på locket och tänker “Wow, det här var ju inte så torrt!!”. Sedan sitter man hela besöket och hoppas att man ska “landa lätt” för det som flyter omkring i botten på ett torrdass är verkligen ingenting som man vill ska plaska upp i röven på en.

Två dygn spenderade vi tillsammans med en dagiskompis och hennes familj ute på Stora Nassa. Två barn som leker tillsammans är mer lätthanterligt än ett som vill att man ska fiska spigg hela tiden. Två barn märker man knappt av om man stoppar ner dem i förpiken med ett par katter.

Eller när de ligger på klipporna och försöker få myror att krypa upp på deras armar. Man ser mest bara hårbotten på dem hela tiden.

På Sandhamns bensinmack stötte vi på grannarna/hyresvärdarna och käkade middag med dem på värdshuset. Då sa deras äldste att gullefjunet kunde få titta på hans surfplatta med honom. Men jag har minsann varit med förut och vet att pojkar med den där blicken och leendet ska man vara försiktig med. Så jag sa åt maken att hålla ögonen på dem utifall att han hade några andra avsikter, för han är ju lite äldre än henne.

När jag låg och solade på däck ville barnet också vara med och hon härmades väldigt bra.

Jag lyckades skaffa mig en väldigt märklig solbränna på halsen. Man skulle kunna tro att jag har flera dubbelhakor. Så ligger det verkligen inte till. Max en, och bara i ofördelaktiga vinklar. En annan konstig sak är att jag flagnar under chickorna nu. Det är nämligen skugga i just det området så jag fattar inte hur jag bränt mig där (ingen bild på det senare).

När jag inte låg på gummibåten och solade paddlade vi omkring i den. Gullefjunet tyckte nämligen att det var kallt i det 25-gradiga vattnet och ville inte bada så enda chansen att få henne nära vattenytan var att sätta henne i båten.

Så här vackert var det 25-gradiga vattnet.

Och här har ni ett bevis på att det verkligen var 25 grader, eftersom jag ligger där i vattnet och låter ungen skjuta på mig med en vattenpistol.

Andra fina saker som finns i skärgården är klippor.

Och solnedgångar.

Vi hade alltså helt perfekt väder i sju dygn. Utom de sista två-tre timmarna på vägen hem. Då var vi ute till sjöss när den där stormen drabbade Stockholm och halva stan svämmade över och det åskade och blixtrade.

Då blev svärmor, svägerskan och svågern (som visste att vi var på väg hem) helt oroliga och började ringa på alla mobiler. Men vi var ju ute till havs och där är det ju redan mycket vatten så några, eller många, vattendroppar till ställer ju inte nödvändigtvis till någon katastrof. När jag till slut svarade och de frågade om vi var “i säkerhet” förstod jag inte riktigt vad de menade och svarade “o ja, det guppar litegrann men vi har det SÅ bra här under däck och maken har på sig en jacka där uppe”.

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta idag. Livet är liksom lite för bra just nu för att jag ska ha något att blogga om. Läget ska helst vara lite miserabelt för att blogginspirationen ska infinna sig.

Det är ju inte speciellt kul att sitta och skriva om hur fantasiskt vi har det. Å helt värdelöst för er att sitta och läsa om att det är 25 grader i vattnet. Eller att vi har kor som står och dricker vatten tjugo meter från vår förtöjningsplats. Fattar ni lyckan med att sitta och titta på kor när man äter middag?

Jag har ett foto på badtermometern men mobilen vägrar ladda upp det. Det är väl lika bra för ni kommer ju ändå bara att tro att jag har låtit termometern ligga i solen.

 

Vi är i Möja. Jag sitter på ett café och tankar lite ström i datorn så att barnet ska kunna se på film när vi seglar. För DVD-helvetet ombord funkar givetvis inte och fyraåringar har så svårt att fatta det här med att saker inte funkar och gnäller och gnäller att de vill se film ändå.

När vi kom in i Kyrkviken så var det förstås knökfullt som vanligt. Då är det väldigt praktiskt att det finns Pitebor överallt. Där satt Åsa från Piteå på en gul båt, förankrad vid en perfekt klippa. Så då knöt vi fast vår båt i häcken på deras båt. Jag blir alltid så himla nöjd över sådana förtöjningar. När man kommer iland fastän det inte finns någonstans att ligga.

Nu ska jag bara hitta en riktig toalett med normal spolningsknapp att skita på så blir den här dagen helt perfekt.

I morse åkte jag till vaxeriet och frågade om de hade någon ledigt tid, men det hade de inte. Jag berättade för kvinnan att jag skulle ut och segla om fyra timmar och att jag skulle vara ute i skärgården i en hel vecka och att min bikinilinje inte såg presentabel ut. Jag frågade om hon hade något tips på hur jag kunde lösa den akuta situationen. Kvinnan var mycket förstående och insåg det orimliga i att jag skulle måsta springa omkring på en båt ute i skärgården med små lockiga hårstrån kring bikinitrosan. Så hon klämde in mig i schemat och ryckte bort dem.

Sen handlade vi mat. När vi stod i kassan sa maken att vi köpt för mycket mat och att den inte skulle rymmas i kylskåpet fastän det var han som skrivit shoppinglistan. När vi kom ut frågade farsan om vi tömt affären. Det hade vi inte för de hade massor kyckling och vi köpte ingen kyckling alls. Farsan som egentligen skulle med och segla var tvungen att hoppa av pga sitt ryggskott. Jag tror att det var bitsockerplockandet som knäckte honom till slut.

Vi körde vilse två gånger på väg till båten. Sprang trettio vändor för att bära ombord all packning. Kastade loss. När maken vänt båten och pekade fören ut mot havs frågade barnet “Är det långt kvar? Är vi framme snart?” Precis som om att hon inte ser skillnad på en båt och en bil.

Till slut var vi i alla fall framme vid kvällens naturhamn. Vi badade och satt i bikini klockan åtta på kvällen. Vi har övat på att inte springa på blöta klippor och det gick inte så bra. Det skulle ha gått bättre om barnet inte varit så envis med att bada naken men nu har hon skrapsår och plåster i stjärten.

Det balanseras dock upp av att hon har fem spigg i en hink på däck och är överlycklig över det. De “är så söta!”. Hon vill ta hem dem till Stockholm. Jag har lovat henne en skål och en guppyfisk när vi kommer hem om hon slutar springa på klippor och lovar att alltid göra som mamma och pappa säger på båten.

Gullefjunet: Mamma, ska vi sätta upp seglen snart?

Jag: Du får fråga pappa, det är han som bestämmer. Han är chef. Temporärt. Bara den här veckan. Och bara ombord.

Vi åker ut och seglar imorgon. Om någon hade kommit närmare mig än två meter med en blodtrycksmaskin idag skulle den ha fått kortslutning. Ett axplock av dagens händelser.

– Körde in till stan och en drop-in-vaccinering och gav maken och barnet andra dosen av TBE-vaccinet (vilket hade planerat att göra i Piteå men det fick vi inte för “det finns inte så mycket fästingar här uppe”). Gullefjunet var så upprörd över vad hon utsattes för att det tog två vuxna för att hålla i henne. Sen när sköterska höll fram lådan med små leksaker för att hon varit så duktig sa hon “Jag tror att jag tar två” och tog en katt och en groda. När jag och maken försökte protestera sa sköterskan att hon fick två, så det blev så.

– Lekt med dagisbästisen vid plaskdammen. Just den biten var inte så stressig för mig för jag och maken åt bara en lunchmacka och sedan lämnade vi morfar och gullefjunet där, och sedan fick barnet följa med sin kompis hem och leka några timmar. Vilket förmodligen räddade mig från en hjärnblödning.

– Maken gick på systemet och jag köpte bikini. Jag lovar att jag provade minst 25 stycken och stod där i provrummet i trosor och bh i badvänligt material och sa till mig själv “jovisst, jag är snygg i den här men jag kanske blir snyggare i någon annan”.

– Hälsat på svärmor. Farsan följde med. Båda är halvdöva och satt och konverserade artigt med varandra. Problemet var bara att när pappa pratade om gullefjunet pratade svärmor om sin väninna på Lidingö, och när svärmor pratade om gullefjunet pratade pappa om att han en gång i tiden jobbat på båtar i Stockholms skärgård.

– Kört hem från svärmor för att hämta en hoppgunga som min kusin ska låna till sin bebis och kört till min andra kusin/min kusins syster för grillkväll. Kom fram och bar in hoppgungan och frågade maken var sitsen till hoppgungan var, och sedan körde jag hem och hämtade sätet till hoppgungan i garaget medan alla andra drack vin. Att någon annan stod för matlagningen ikväll räddade mig förmodligen från dagens andra hjärnblödning.

– Tvättat håret på ungen. För när man är ute i skärgården är det svårt att få tvätta håret på en badkruka. Hårtvätten gick skitbra, inte en endaste tår eller illvrål. Varken från mig eller barnet. Jag jobbar bra under press.

– Packat inför morgondagen.

Jag orkar inte ens berätta om de saker som jag också tänkt hinna med idag som jag antingen måste göra imorgon bitti eller så får jag lov att skita i dem.

Idag lät vi maken bestämma aktiviteter och då vet man nästan med säkerhet att man kommer att hamna i skogen. Picknick på Högberget blev det.

När vi hade gått en tredjedel upp började gullefjunet tjata om att hon var trött i benen och ville att maken skulle bära henne. Jag ville också att maken skulle bära mig för solen stekte, men jag förstod att det var en orimlig begäran så jag traskade på och tvingade ungen att följa mitt exempel.

Uppe på Högberget är blåbären mogna. Jag plockade och gullefjunet åt.

Vi tittade på en vikingagrav och en labyrint. “Vad är en labyrint?” frågade gullefjunet och maken drog igång en lång förklaring om vikingabegravningar och labyrinter. Till slut avbröt jag och förklarade för barnet att en labyrint är en sådan där sak som de har på Mulle Meck lekparken i Järvastaden där man ska leta sig in i mitten utan att gå vilse.

Vi åt picknick. Vissa åt skinkmackor, Piteortens falukorv och melon. Andra var “helt mätta” och orkade bara blåbär. När jag frågade vad den mätta personen hade på byxorna visade hon hur hon hade stått när hamnade mitt i smörgåsen och fick smör på knät. Hon fick ingen melon när hon mitt i nedstigningen sa att hon var hungrig och att hon kunde gå på barr-klädda stenar och äta melon utan att ramla.

Helt plötsligt när vi satt där och njöt av den fina utsikten över havet och tänkte hur fint det var och att det är så synd att inte fler människor hittar dit dök det upp en kille i tjugoårsåldern med en madrass. Inte en sådan där strandmadrass alltså utan en tiocentimeterstjock-bäddmadrass. Han hälsade och travade förbi ännu högre upp på berget. Jag och maken hade en diskussion om varför man släpar upp en bäddmadrass på ett berg. Maken tyckte att det var smart om man hade en bra bok med sig och jag tyckte att det bara verkade jobbigt.

På vägen ner poserade jag och flickebarnet framför utsikten över Degersjön.

Om ni tycker att min hatt ser misstänkt lik makens halmhatt kan jag berätta att det inte är samma hatt. Men jag kan bekräfta att hatten på skallen är inköpt av maken, till mig. Han säger att jag blir “sjukt jobbig” när solen lyser mig i skallen så han köpte en hatt åt mig en gång när vi var utomlands och även om hatten är ful så är den bra på att skydda huvudet mot solen. Spela roll vad man har på huvudet när man är på ett berg i Jävre där man ändå inte träffar några andra människor. Utom ynglingar som bär på bäddmadrasser förstås, men det var ju en total överraskning att han dök upp med sin madrass.

Sen åkte vi till ovan nämnda Degersjön och där badade resten av familjen medan jag jagade bräms. Det heter bräms. Maken håller på och kallar dem bromsar men de heter brämsar. Jävla odjur är de i alla fall. Jag hatar dem. Jag kunna lägga en sån där bräms på en sten och hacka dem i småbitar med en yxa eller en liten sten. Men först får man inte tag på dem och om man skulle lyckas fånga en och la den på en sten skulle den inte ligga kvar medan man svingade yxan.

En sak som är säker är i alla fall att när man ska hem så smiter minst en bräms in i bilen. Man hoppar ut ur bilen och tjuter åt maken att ta ut brämsen och han gör det. Man sätter sig i bilen och just när man ska stänga dörren flyger fanskapet in igen också får man göra om samma procedur minst fem gånger innan man kan åka hem.

Jag kan tyvärr inte visa bilder på badandet vid Degersjön för både maken och gullefjunet näckade och det här är inte den typen av blogg där vi visar upp penisar och prullor.

 

Vi åkte till Bunesand. Det är en strand. När vi hoppade ur bilen öppnade maken backluckan och frågade “Var är badväskan?”.

Fråga mig det liksom. Jag är inte badväskeansvarig. Det är inte jag som vill plaska omkring i kallvatten i tid och otid.

Här stod väskan, hemma på gården.

Det var maken som ställt den där när han hade packat den klar. Maken frågade om han skulle åka hem och hämta den. Det är inte så långt till stranden, bara kring 3 km, men jag tyckte att det var onödigt.

Jag hade ju baddräkten på mig under kläderna så jag hade både att bada i och kläder att ha på mig efter. Det enda av intresse som jag hade i badväskan var ett par trosor, men trosor är ju ingen nödvändighet, man kan gott vara utan trosor en stund. Barnet kan ju bada naken och maken i kalsonger. Handduk efter badet är praktiskt men det går ju bra även utan för man kan torka sig på makens tröja.

Det där med badväska när man ska bada är överskattat, man klarar sig lika bra utan. Så den fick stå kvar hemma.

När vi kom hem berättade mamma att hon sagt till pappa och brorsan att vi säkert stod nere på stranden och bråkade om vems fel det var. Det gjorde vi inte alls. Jag fastslog omedelbart att det var makens fel och sen var det inte mer med det.

Jag badade förresten. Det var varmt i vattnet. Minst 23 grader. Bildbevis. På att jag badade alltså. You just have to take my word for it vad gäller temperaturen.

Idag har varit en sådan där fantastisk dag att jag nästan skulle kunna börja överväga att använda superlativ. Det har varit skitvarmt, men med en lagom vind. Man har kunnat vara ute och göra saker och njuta av vädret utan att varken frysa eller svettas ihjäl.

Vi åkte till hopplandet på Pite Havsbad och det hopplandet håller extremt hög klass på alla sätt och vis. Det är stort. Man får hoppa i trettio minuter för sextio spänn. I Stockholm brukar man få hoppa i fem minuter och det kostar minst en tjuga. På havsbadet när jag frågade om man själv måste hålla reda på när det gått en halvtimme fick jag till svar av h*n som satt i vakten “jag brukar säga att man får hoppa hur länge man vill”. Det kallar jag god service. Men skvallra nu inte till hopplandsvaktens chef om att h*n är schyst. Dessutom är det där självreglerande för ingen förälder orkar mer än en halvtimme. Vi hoppade i 28 minuter.

En annan bra sak med hopplandet är att skylten säger att alla barn måste ha strumpor på sig och vi hade inga strumpor men de sålde barnstrumpor för 10 kr. Det är också himla bra service tycker jag att sälja barnstrumpor men inte vuxenstrumpor. Det var i och för sig otydligt om strumpregeln gällde både barn och vuxna men jag gjorde min egen tolkning att jag inte fick hoppa utan strumpor. Första klassens hoppland alltså.

Sen gick vi ner till stranden och där fläktade det så skönt att jag inte ens kände att jag brände ryggen lite till och fick en liten hand mitt på ryggen eftersom gullefjunet varit och tafsat mig på ryggen efter vi smörjt in henne med solskydd, men inte mig.

På stranden på Pite Havsbad blir det en perfekt barnpool vid lågvatten och där var det säkert 30 grader i vattnet så till och med vår lilla badkruka la sig ner och badade och jag svalkade fötterna. Också strålade solen så att det blev sådana där solkatter som är helt perfekt för ett lyckligt Instagramfoto. Men jag hade så lite batteri så jag kunde inte lägga upp fotot på Instagram, det var rena turen att batteriet räckte till att dokumentera lyckan.

Som avslutning skulle vi köpa en glass i glasskiosken och då var kön så lång att jag bedömde att vi skulle få stå en timme i kö i gassande solsken. Jag hade lovat barnet en glass, så jag frågade om hon ville stå i kö i en timme för att köpa en kulglass eller om hon ville köpa en isglass inne på matbutiken. För att gör en idyllisk dag helt perfekt gick barnet och visade upp intelligens och valde en isglass.

Idag har vi varit till Granparken med två andra familjer från byn. Titta på djur är jättekul.

Alla vuxna bara: “Kolla en ko! En gris, titta på grisen, vill du klappa grisen? Här har de hästar och kolla på hönsen.”

Alla ungarna bara: “Jag är hungrig. När ska vi äta? Kan vi äta picknick nu? Jag orkar inte vänta längre.”

Alltså det här nationaldagsfirandet var inte alls lika farligt som jag hade väntat mig. Vi åkte dit tidigt så det var säkert inte mer än 10000 pers där.

De hade ett sånt här fint tåg och då blev vi ju glada.

Alla politiska partier var där. Jag antar att de delade ut vallöften. Gullefjunet tyckte att det var jättekul att få en sån här.

“Nu blir hon säkert Miljöpartist när hon blir stor” sa jag till maken. Men vi hann bara gå några steg innan hon bytte parti. En hoppborg vinner fler röster än en papperssnurra så hon blir nog Kristdemokrat istället.

Hoppborgen var dessutom gratis. Några hundra meter bort fanns det en större hoppborg som hade jättelång kö och kostade pengar. Jag tolkar det här som att Kristdemokraterna är emot vinster i hoppborgsbranschen. Det är en fråga som jag och Kristdemokraterna är helt överens om.

Jag kan svenska och engelska. Ingenting annat. Jag har läst både franska och tyska men franska kan jag knappt säga si’l vous plait på och tyska kan jag hosta ur mig några enstaka ord på. Kommunicera med folk kan jag inte på något av språken.

Maken däremot han kan alla språk. Inte nödvändigtvis på samma sätt som folk som pratar det språket men han pratar ändå deras språk. Han kallar det för pigeon-french, pigeon-spanish och pigeon-german.

Om vi tex är i Spanien eller Frankrike och vi ska beställa mat och jag säger till maken “kyparen pratar engelska, du kan beställa på engelska” svarar maken alltid “nä man ska beställa på deras språk”. Å jag bara “men jag vill ha en pasta med skinka i, jag vill inte ha någon kycklingpasta så håll ordning på vad som är skinka och vad som är kyckling”. 

Också kommer kyparen och maken sitter där och jambon-ar och jamon-ar och oui-ar och si-ar. Han ställer frågor om menyn och funderar och beställer och när kyparen försvinner sitter jag alltid lika nervöst och frågar maken vad han egentligen beställt. Han brukar betryggande svara “jag TROR att jag beställde si och så”. Sen när maten kommer in så är det alltid (oftast…) exakt vad vi skulle ha. Jag fattar aldrig hur det går till. För även om jag själv inte förstår språken så hör jag ju att maken och kyparen inte pratar samma språk.

När vi då kom till Turkiet så sa jag till maken “Här pratar de tydligen ingen engelska så du får sköta snacket”. Då svarade han “Jag kan inte heller någon turkiska”. “Nänä, men använd den där pigeon-turkiskan eller pigeon-tyskan då” tyckte jag. Då påstod maken att de inte verkade förstå hans pigeon-språk. Det var då väl ändå för märkligt tyckte jag. Till och med i Kina förstod de makens pigeon-chinese! Maken sa “a-oui, a-oui” och vevade med armen åt en kinesisk taxichaufför och då körde han oss dit vi skulle medan jag satt i baksätet och undrade vart vi skulle hamna.

Det gick hyfsat ändå i Turkiet. Vilken butik man än gick in i sa någon “Tjena kompis” och på restauranger fick man menyer där till och med jag kunde fatta att om man från den svenska menyn beställde en “Rak sallad” skulle man få en räksallad. Fast jag tog ingen rak sallad så ni får se ett foto av en kebab istället.