Ett valuta-för-pengarna-gips

NU är det synd om mig.

20151009_131239

Jag har dock fått en tröst-råtta av gullefjunet.

20151009_170559

Nu hoppas jag bara att maken inser att jag borde få spagetti och köttfärssås som tröstmiddag.

Fast jag känner redan att det här gipset nog är lite onödigt.

De såg nämligen inga frakturer. Så då tänkte jag gå hem, men då tyckte läkaren att vi skulle gipsa ändå för säkerhets skull eftersom det gjorde ont när han tryckte på båtbenet.

Han sa att det kanske bara är en stukning men om det är en spricka i båtbenet som inte alltid syns på röntgen kan det läka ihop dåligt om jag rör på handen. Så han tyckte att vi skulle gipsa i två veckor så skulle jag få komma tillbaka för en ny röntgen och om det är en spricka skulle den synas bättre då eller så får jag ta bort gipset om det visar sig bara vara en stukning.

Det där lät ju rimligt tyckte jag. Vem bråkar med läkare liksom och man vill ju inte ha en dåligt ihop-läkt spricka i handen.

Men nu har jag haft gips i några timmar och börjar redan undra om det här verkligen var nödvändigt. Dessutom gör det mer ont nu än före gipsningen. Det är väldigt bökigt att vara gipsad har jag upptäckt.

Jag tror att han bara tröst-gipsade mig. Typ som att han tyckte att jag borde få nått för de 400 kr jag betalt i avgift så då gav han mig ett gips. Jag är dock inte den typen av kund som behöver ta hem grejor – jag hade ju fått en röntgen och det tyckte jag var bra valuta för 400 riksdaler så det skulle faktiskt ha kunnat räcka med det.

Eller så gipsade han mig som kompensation för att jag fått vänta i flera timmar. Men det var också okej. Jag tycker att det är betryggande att vårdpersonalen ägnar sig åt folk som är värre däran än mig på akuten. Så att jag vet att om jag kommer dit och är döende så behöver jag inte vänta för att någon har brutit armen.

Jag hade dessutom underhållning i nästan en halvtimme när jag låg och tittade på hur sänggrannen letade sin mobiltelefon som inte var där. Han engagerade fyra stycken ur personalen att lyfta på samma madrass. Jag såg redan första gången att mobilen inte var under madrassen och det fanns ingenting annat som mobilen kunde ha hamnat bakom. Mobilen var inte där. “Sluta leta, du har säkert glömt den i bilen” låg jag och tänkte.

Eller om läkaren inte tröst-gipsade mig så gipsade han säkert för att uppnå någon gipskvot de har. Det ser kanske bättre ut i statistiken om de gör ett visst antal gipsningar. Han som tappat bort telefonen hade också ramlat och röntgat handen/armen och han fick inget gips så de var kanske tvungen att kasta in ett gips för att uppnå dagens gipskvot.

Nu hoppas och räknar jag med att få bli av med gipset vid återbesöket om två veckor. Då tycker jag att det räcker.

Det var så lungt och skönt

Sitter på akuten och väntar på röntgen. Helt avskuren från omvärlden var jag för jag glömde telefonen i bilen när maken skjutsade hit mig. Fick ett kort panikanfall när jag märkte att jag glömt telefonen. “Hur ska jag nu kunna checka in på akuten på Facebook så att alla vet att jag är här och kan skicka mig virtuella styrkekramar?” tänkte jag.

Panikanfallet gick dock över fort. När jag märkte att telefonen var borta var den ju redan i Täby så det fanns ju inget jag kunde göra åt saken i alla fall. Kom på att det var ganska skönt. Internet tar ju inte vägen någonstans, det finns ju kvar i eftermiddag. Ingen kunde ringa och störa mig. Å styrkekramar över eventuellt brutna handleder och förkylningar tycker jag ju är jävligt löjliga i alla fall.

Då helt plötsligt när jag sitter och läser tidningen i godan ro dyker maken upp för att ge mig telefonen! Inne på akuten, jag har redan träffat läkaren. Får folk verkligen vandra in på akuten hur som helst i helt oviktiga ärenden? Å var det verkligen nödvändigt att köra tillbaka hela vägen från Täby? Jag tänker då inte acceptera någon skuld för förlorad arbetstid över att jag glömde telefonen för det var helt onödigt att komma hit med den.

Men lite snällt och bra var det ju ändå. Nu kan jag checka in på Facebook och få styrkekramar. Också kan jag fördriva tiden medan jag väntar med att berätta för er om när jag duschade imorse. Då sa jag till maken “Det är lite svårt att tvätta sig med en hand”. Helt osympatisk svarade han “Prova att göra det med ingen hand…”.

Maken vill gästblogga

Det här är det minsta problemet.

20151008_183404

Det är betydligt värre att mina nya vintercykelbyxor är trasiga. Jag kommer att måsta stryka dit en av Gullefjunets Nalle Puh lappar.

Åsså handleden då. Den är också ett större problem än knät. I den här familjen vet vi ju av erfarenhet att när handleden tar hela kroppstyngden vid en cykelvurpa så är risken stor att den är bruten.

Det vore inte alls bra. Jag kommer att få äta upp alla skämt jag kläckte ur mig när maken bröt båda sina handleder. Å det tycker jag är lite orättvist för jag har brutit MAX en. Den kanske bara är stukad dessutom.

Han går omkring här och säger saker som tur att vi har diskmaskin nu för tiden och “jag vill gästblogga” och “ska vi åka på akuten och röntga ikväll eller vill du ha ett glas vin och vänta till imorgon?”.

Hit med ett glas vin… jag sover på saken. Jag ska inte sitta på någon akut och vara lågprioriterat halva natten. Å blogga kan jag göra med vänster hand.

Sagostunden är alltid fylld av förväntningar och förhoppningar

För barnet förväntningar inför att höra en saga.

För föräldern förhoppningar om att ikväll blir det en kort saga.

Nästan varje kväll uppfylls förväntningarna och förhoppningarna grusas.

Ikväll blev det “Fågelträdet”.

“Fågelträdet” är okej. “Buster kan inte sova” hamnade i källaren för länge sedan. Man kan inte läsa en bok som handlar om en unge som hittar på ursäkter för att inte lägga sig och sova för ett barn som ska lägga sig och sova.

Man måste ha 3D glasögon när man går på 3D bio

Jag går inte på bio så ofta. Jag tycker att det är lite riskabelt för om filmen är dålig så kan man inte byta kanal.

Så jag har aldrig varit på bio och sett en 3D film förrän idag. Att det blev 3D var dessutom en slump. Det var den enda filmen som inte var utsåld.

På sista skärmen i kassan så fick jag en fråga om jag ville köpa 3D glasögon i plast för 15 kr styck. Det går säkert bra utan tänkte jag. Det är säkert bara så att om man inte har 3D glasögon så flyger inte fåglarna emot en och så där.

Men så var det ju inte alls. Om man inte hade 3D glasögon så var ju bilden typ “grumlig”.

Det gjorde förstås ingenting för jag köpte såklart 3D glasögon. Om en internetkassa föreslår att jag ska köpa plastglasögon så ifrågasätter jag förstås varför, men köper gör jag ändå. Det kan ju vara bra att ha brukar jag tänka. Att de liksom förslår det av en anledning. Eller att de försöker lura på en nått skräp, men 15 kr är ju inget att bråka om så i så fall låter jag dem lura mig.

Vi såg Insidan ut. Gullefjunet tyckte att den var bra. När maken bad henne berätta vad den handlade om så visste hon inte. Så skulle jag också beskriva filmen, handlingen var lite komplicerad för en fem-åring, men den var faktiskt helt okej ändå.

Jag tyckte dock att kortfilmen Lava före var bäst. Vem kan motstå att gilla en Lava-story mellan två vulkaner?

Jag är naken av en anledning

Påklädd mamma: Nu hittar ni inte på några hyss medan jag går och duschar.

3 ungar: Nä, nä.

Fem minuter senare när mamman inte är påklädd längre och står i duschen slits badrumsdörren upp.

Barn 1: Mamma, blablablabla, jag slog knät på tröskeln, blablablabla, Andys lekland, blablablabla, följa med blablablabla….

Barn 2: Din mamma är NAKEN…!

Naken mamma: Ja, jag brukar vara naken när jag duschar. En annan sak som jag gärna är när jag duschar är ensam…. UT med er och gå och fråga M & T om någon av dem vill följa på Andys för jag har redan sagt att jag inte pallar tre ungar själv på lekland så det blir inget om ingen annan också kan följa med.

Problemlösningsförmåga som en snöskottande Pitebo

Vi har ju tidigare här på bloggen avhandlat hur vissa Pitebor hanterar att grannen skottar in snö på deras tomt.

Här har vi ett exempel på en amerikan med likvärdig problemlösningsförmåga.

Bli bjuden till sin kusins bröllop.

Barn inte inbjudna. Det här är ju röd flagg för många har jag förstått. Inget brudpar vill ha barnkalas på sitt eget bröllop men många föräldrar förväntar sig tydligen att för att de har barn måste barnet bli bjudna annars ifrågasätter de hela vänskapen med brudparet.

Tacka ja till bröllopet trots att man känner sig kränkt över att man inte får ta med barnet/barnen.

Sen inte dyka upp på bröllopet för att barnvakten inte dyker upp. Det kränkta paret har gjort sitt bästa för att gå på bröllop trots att de är kränkta, men trots sina bästa intentioner så funkar det inte.

Brudparet blir kränkta och skickar en faktura för Örtpanerad Gös. Om gästerna visste om den Örtpanerade Gösen i förväg borde de ju nästa bli ursäktade för att de hittade på en ursäkt för att slippa.

Att inte bjuda barn tycker jag inte är brott mot uppförandekoden, men om man inte vill betala för gästernas mat så kan man be om kuvertavgift för att slippa presenter och för att täcka kostnaden. Att någon i sista sekunden inte kan komma är en risk man får ta om man inte har vett att berätta i förväg att man vill ha betalt för maten i form av presenter eller kuvertavgift.

Skicka fakturor för no-shows är ett stort brott mot uppförandekoden. Det finns telefoner som man kan använda för att uttrycka sitt missnöje eller berätta att man känner sig sårad.

På andra sidan öppnar någon fakturan och ringer inte upp för att förklara varför man uteblivit trots att man tackat ja eller för att berätta att man tycker att fakturan är orimlig. Eller för att berätta att man har köpt en present som kommer på posten inom några dagar (som man köpte samma dag som man fick fakturan och insåg att man borde ha köpt en present när man blivit bjuden på och tackat ja till ett bröllop).

Nej, nej – det vore ett alltför lätt sätt att hantera en konflikt inom släkten.

Man Facebook-ar sitt missnöje och sedan ställer man upp på en tv-intervju där man berättar hur chockad man blev över fakturan.

För att visa hur reko man själv är och vilka dåliga människor fakturerande sidan släkten är så puttar man på en gunga i filmklippet.

Alla vet att föräldrar som står och puttar på gungor bara vill låtsas vara goda föräldrar. Ingen går på sånt. Bara onormala eller falska föräldrar ser lyckliga ut när de puttar gungor. Det är samma typ av människor som insisterar på att ta med sina barn på bröllop där barn är undanbedda som de som låtsas se lyckliga ut av att putta på gungor.

Jag skulle vilja vara a fly on a wall på nästa släktsammankomst inom denna familj.

Passive-Aggressive behaviour De-Lux från båda sidor….

 

Kom inte å klaga

Vi har varit på Nimbys lekland idag. Då spillde gullefjunet ut ett helt glas cola i knät på mig.

När jag hade torkat klart så hon “Mamma, jag är lite blöt på armbandet” (den där pappersremsan man får när man betalar).

Jag bara “OCH….?”. Lite perspektiv här alltså. Kom inte å gnäll över en droppe på ett armband när jag har ett helt glas cola på mina jeans.

Ibland känns det som att jag är bevakad av Säpo

Först var man liten och hade ingen koll på nått.

Sen blev man lite större, typ barn. Och då funderade man aldrig över att mamma och pappa alltid hade koll på allt man gjorde.

Sen blev man tonåring och trodde å ena sidan att mamma och pappa hade koll på allt man gjorde och var rädd att de skulle komma på en. Å andra sidan så trodde man att de ingenting fattade bara för att de inget sa. Men när jag sådär i 16-årsåldern och började dricka alkohol vid speciella tillfällen (valborg, examen, midsommar, dragracing-helgen, nyår, populär artist på Forum osv) så trodde man att mamma och pappa ingenting fattade.

Morsan fattade, det har jag fattat nu sen jag blev vuxen. Det kan inte ha varit så svårt. Jag vet inte om farsan tänkte på sånt men morsan har senare berättat att det var uppenbart att om hon hämtade på disco kl 2 så somnade jag omedelbart så fort jag satte mig i bilen om jag var nykter och om jag hade druckit så pladdrade jag och tuggade tuggummi oavbrutet i 2 mil för att dölja att jag druckit.

Sen blev man stor på riktigt och behövde inte bekymra sig över att någon övervakade en. Man kunde göra vad man ville utan att någon höll på och brydde sig.

Sen fick man barn och fick för sig att man var tvungen att tänka sig för hela tiden så att man var en god förebild. Man gick omkring med en några månader gammal bebis och försökte undvika att svära och äta hälsosam mat för ge sin bebis en god start i livet.

Sen när man hade haft barn ett tag upptäckte man att de ingenting märkte om man bara var diskret så då började man om att dricka coca-cola på balkongen, eller inklämd mellan kylskåpshyllan och kylskåpsdörren, juice i en tekopp eller äta godis i hemlighet med huvudet i en köksskåp.

Nu då. Nu har jag en femåring och det känns fanimig som att jag är bevakad av Säpo. Det känns som att hon basar över en sambandscentral med hur många agenter som helst som märker ALLT.

Man tror att hon är upptagen av någonting helt annat men ingenting passerar henne. Man äter en endaste liten luktfri karamell och när man sitter där mittemot henne för att borsta hennes tänder säger hon “Det luktar jordgubb, har du ätit godis mamma?”. Absolut inte liksom, jag har bara tvättat händerna med jordgubbstvål och då säger hon “Men vår tvål är ju blå…”.

Det är läggdags och morfar frågar om han ska väcka henne nästa morgon och hon svarar “Nej tack, det behövs inte. Morfar stiger upp först, sen jag. Fast jag vet inte om mamma eller mormor kommer att vara trea eller fyra för det brukar vara olika”. Hallå – vem håller reda på uppstignings-ordningen? Förutom maken, morsan och farsan. Men det har ju inget bättre för sig än att kolla när folk som stiger upp efter dem stiger upp. Barn däremot borde ju kunna ägna sig åt att leka med folk som är vakna utan att bevaka andras sovvanor.

Man är i stan och äter lunch med henne och morfar och hon ligger under bordet hela tiden och när vi kommer hem och mormor frågar vad vi ätit till lunch säger hon “Jag åt plättar och mamma och morfar delade på någonting”. På Röda Lyktan i Gallerian får man TVÅ dubbelmackor om man beställer en toast med ost och skinka. Det är ju helt orimligt – vem orkar två dubbelmackor? – och perfekt när man är två som vill ha lunch. Men hur lyckades hon observera att vi delade när hon aldrig satt vid bordet?

När hon hade pärlat ett armband åt mormor så bad vi maken/pappa att knyta ihop det. För han är ju seglare så han borde vara bra på knopar. Just när hon lyfte upp armbandet från bordet frågade jag “Har pappa knutit ihop det ordentligt?”. Då svarade hon “Nej det har han inte”. Men det behövde man i och för sig inte vara Säpoagent för att räkna ut. Det var liksom uppenbart när hon lyfte i armbandet alla pärlorna rasslade iväg över hela golvet.

Jag tycker i alla fall att det känns lite jobbigt att man inte längre kan komma undan med minsta lilla vita lögn. Hon märker allt nu för tiden. Jagmenar det finns INGEN människa i himlen när man kommer upp ovanför molnen i ett flygplan men hon lyckas ändå märka att hennes farfar inte är där trots att hon bara sett honom på foto.

Resten av min livstid kommer att vara kantad av händelser när min dotter upptäcker att jag inte är så fantastik som hon just nu tycker att jag är.

Varför ljuger man för barn egentligen?

Det slår ju bara tillbaka förr eller senare.

Gullefjunets farfar dog innan hon föddes. De första åren visste hon ju inte vad en farfar var så då undrade hon inte över det här. När hon blev lite större så upptäckte hon dock att hennes kompisar hade något som heter farfar. Då började hon fråga varför hon inte hade någon farfar.

Hon var inte jättegammal när hon började fråga så vi förklarade att han var död och bodde i himlen. Sen dess har hon fått följa med till hans grav och hjälp till att plantera blommor. Den gången var hon så upptagen med själva planteringen så blev det inga frågor om hur graven och himlen hängde ihop så vi behövde inte ta itu med frågeställningen då.

Men igår när vi flög till Luleå så kom det här med att “bo i himlen” tillbaka.

Gullefjunet älskar att flyga. Det är ett evigt surr om “När börjar vi köra fort” och “Kolla vad nära staden är” och “Jag ser ett annat flygplan jättenära oss”.

Själv har jag blivit lite flygrädd på äldre dar så jag sitter där och försöker se cool ut för att inte skrämma henne och tänker “Varför gasar piloten NU, glömde han att göra det när vi lyfte?”. Och “Varför svänger vi nu? Luleå ligger norrut, är vi verkligen på väg norrut eller har piloten bestämt sig för att svänga mot Kaknästornet eller någon sorts bergvägg som jag inte visste fanns i trakterna?”. Och “Var såg du ett annat flygplan? HUR nära? Peka vad du menar??”.

När piloten slår av säkerhetsbältes-skylten brukar jag känna mig trygg igen, i alla fall tills det är dags att landa. Jag vill vara nere på marken eller längst uppe i luften. Då känns det okej. Det mittemellan tycker jag inte om.

Just när jag hade andats ut uppe i luften igår så vände sig gullefjunet till mig och frågade “Varför har ni sagt till mig att min farfar bor uppe i himlen? Han är ju inte alls här!”.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag funderade på att säga “Det får du fråga pappa om, det var han som hittade på det där med himlen”. Fast jag sa inte det för jag kände mig lite osäker på om det verkligen var han som hittade på himlen eller om det var jag som hittade på det. Så jag sa att himlen var jättestor och att de som bor i himlen bor mycket högre upp än vad flygplanen flyger.

Då sa gullefjunet att hon minsann visste att farfar bodde i sin grav. Det var då jag, för mig själv, började att ifrågasätta varför man håller på och hittar på saker att säga till barn för att förklara saker som man själv inte vet någonting om. Jag tror ju inte själv på himlen så jag vetesjutton varför jag tyckte att det var lämpligt att komma undan att förklara att det finns saker som jag inte vet med att hitta på att någon bor i himlen.

Jag kände mig dock lite trängd där upp i himlen i flygplanet så jag fortsatte att gräva ett hål som jag inte kunde komma ur genom att säga att “farfars kropp bor i hans grav men hans själ bor i himlen”.

Då ville hon veta vad en själ var. Kan någon svara på vad en själ är? Jag bara freestylade och sa att själen “är den man är, typ vad man känner, om man är glad, ledsen, lycklig och så där…”.

Hon bara stirrade på mig helt oförstående och jag förstod precis hur hon kände för jag fattade då inte heller vad det jag sa betydde. Hon frågade “Betyder det att farfars skelett är här upp i himlen?”. Då svarade jag “Nej, hans skelett bor i graven och hans själ bor i himlen – vill du ha ett nytt tuggummi?”.

Jag får lov att prata med maken om det här. Nästa gång lär det inte räcka med ett tuggummi så jag tror att vi får lov att börja behandla barnet som den intelligenta varelse hon är och förklara att himlen är en symbolik och att döden är en grej som vi inte vet någonting om.

Jag kan tycka att det är lika bra att vi tar tomten på samma gång.

Vi som inte vet om vi har höns

Jag gillar ju att utforska andras hobbys. Jag blev ju tex utbildad av Vera i scrapbooking och det var ju min grej så nu har jag en massa scrapbookingpapper och ingen tid att pyssla. Och Geocaching utforskade jag. Det var inte alls min grej så jag testade bara fältstudierna ett par gånger. Det var en för myggig hobby för min smak så därefter nöjde jag mig med att läsa geocaching-forums på nätet.

För ett tag sedan fick jag dock ett tips av en kompis på Facebook som har höns. Hon tipsade mig om en hönssida. Jag kände absolut att jag var tvungen att utforska hönssidan. Oftast är det inte hobbyn eller intresset som är märkligt – det är folket som skriver på forum och gruppsidor som är fascinerande. Så jag gick med i hönsgruppen på Facebook som heter Vi som har höns.

Den här gruppen kan bäst sammanfattas som väldigt aktiv. Nu för tiden när jag inte loggar in på Facebook så ofta som jag gjorde förr så kan jag få scrolla hur länge som helst innan jag hittar någonting som någon jag känner har skrivit för det är så många hönsinlägg på min vägg.

Jag måste naturligtvis går ut ur den här gruppen. Jag har studerat färdigt. Men jag ville ju blogga om hönsgruppen först och det har jag inte riktigt hunnit. Så jag har varit medlem alltför länge, men nu ska jag gå ut ur den.

Vet ni vad den vanligaste frågan i gruppen ‘Vi som har höns’ är? Det är frågan “Höna eller tupp?”. En gång var det någon som la upp en bild på fem tuppar och en höna och skrev “Jag köpte sex hönor men nu börjar jag undra – vad tror ni?”. Det här var när jag var nästan ny i gruppen och jag bara stirrade på bilden och räknade fem tuppar och en höna och undrade hur tupparnas ägare inte kunde se att hon hade fem tuppar.

Nu när jag har varit med ett tag vet jag att det finns jättemånga hönsägare som inte vet om de har höns eller tuppar.

Jag vet också att det finns jättemånga hönsägare som blir rent ut sagt aggressiva om någon nackar en tupp eller höna och lägger upp bilder på sin nackade fågel i hönsgruppen. Å lika många som blir aggressiva över att andra blir upprörda över att vissa är så känsliga över att se en kycklingmiddag på bild innan den är tillagad.

Hönshus är ett annat frekvent ämne. Folk försöker sälja lekstugor och gamla husvagnar som “det perfekta hönshuset”. De diskuterar strömförbrukningen av värmelampor i oisolerade hönshus. Ett av de mer underhållande inläggen var när någon frågade något om ett hönshus och en vänlig själ erbjöd sig att visa bilder på hur fint de gjort sitt hönshus. Ingen svarade och ville se. I fyra hela timmar höll personen ut innan hon till slut la ut bilder på sitt hönshus trots att ingen av dessa 13000 hönsintresserade medlemmarna uttryckte något intresse av att se några bilder på hönshuset. Trodde de verkligen att de skulle kunna slippa?!

Den längst till vänster på den här bilden är i alla fall en tupp för er som undrar.

tupp

Limpistol

Jag köpte en limpistol häromveckan. Det är det sämsta inköp jag gjort sedan jag köpte spray-tuschpennor  till Gullefjunet.

Jag har tränat 11 gånger den här veckan. Just nu ligger jag i sängen och funderar på om det ska bli 12 eller om det räcker med 11.

Gullefjunet tycker att  vi ska spela plockepinn på mitt nattduksbord men det tycker inte jag, jag får så dålig vinkel då.

Jag känner mig väldigt pigg idag. Maken säger att det beror på att han är sjuk. Han funderar på om han ska åka till akuten. Jag funderar på om jag ska städa idag. Det är på inget sätt så att han inte kan köra dit själv.

Alla flyktingar borde skaffa sig en ko och flytta ut på landet utanför krigshärden

Jag anser mig själv vara en väldigt tolerant person. Jag står ut med väldigt mycket från mina vänner på Facebook.

Mina vänner lusar ner min Facebook-vägg med kattfilmer, delar artiklar om hur föräldrar ska uppfostra sina barn, fina ordspråk och delar sina favoritlåtar. De prackar på mig reklam, bilder på sin middag, resultatet från sina barns senaste idrottsprestation, resultatet i deras favoritlags senaste match och sina politiska åsikter. Om de är lärare så vill de att jag ska tycka synd om dem för att de jobbar mindre övertid än mig och dessutom vill de att jag ska sympatisera med deras krav om högre lön trots att deras timlön för effektiv arbetstid är likvärdig med min.

Jag ignorerar. Nej inte riktigt, jag har tröttnat på allt detta så jag har minskat ner mitt användande av Facebook så att det idag är mindre än 10% av vad det var på sin peak. Men jag tycker att jag är tolerant i alla fall. Folk får hålla på, också låter jag bara bli att läsa. Jag brukar i alla fall inte kasta ut folk från min Facebook-vänlista bara för att de lägger upp saker som jag är ointresserad av. De är ju snälla ändå och jag tycker om dem på andra sätt eller trots allt.

Häromveckan fick jag dock nog. En släktings fru har alltid haft för vana att gnälla i var och vart annat inlägg hon gör, och hon gör många inlägg ska ni veta. Man skulle kunna få intrycket att en positiv tanke aldrig passerar hennes hjärna om den inte involverar mat eller bakning eller möjligtvis en planta. Hon klagar om det mesta men hennes favorit-hatobjekt är dock flyktingar och invandrare. Hon tycker inte om dem så hon vill hjälpa dem i närområdet så att vi kan lägga svenska skattepengar på mer behövande människor i vår närhet i Sverige. Gastric bypass-operationer före svältande barn typ.

Jag är för yttrandefrihet och är medveten om att politikers oförmåga att hantera och kommunicera kring flyktingpolitiken får många inskränkta, outbildade och fördomsfulla människor att tro på propaganda byggd på felaktiga påståenden och förvrängd fakta och köpa lösningar som isolerar de frågor som de intresserar sig för utan att ta hänsyn till hur de hänger ihop med verkligheten och världspolitiken. Åsikter måste dock få framföras på gott och ont.

Det får dock finnas gränser för min tolerans. Den här släktingens fru har under en längre tid hävt ur sig en massa (i min åsikt) motbjudande åsikter på sin Facebooksida. Hon håller sig inte till att kritisera politikers handlingar eller flyktingpolitik utan hon spottar på och misstänkliggör enskilda individer/flyktingar som sitter utanför den och den butiken i Piteå, med hänvisning till tvivelaktiga tidningsartiklar som hon förmodligen letat fram på Flashback. Hon hävdar, med hänvisning till pressfriheten, att hon får skriva vad hon vill på sin egen sida – men när hon gör det hamnar det på min sida och min sida är min sida och jag har inte efterfrågat dyngan.

Hon påstår att hon inte är rasist men hon vill inte bli integrerad med flyktingar och invandrare. Hon “vill inte utsätta sina barn för något sådant”.

Som att det skulle vara någon risk att hon skulle bli integrerad med några invandrare i Piteå?! En kommun som knappt tar emot några invandrare alls. Jag misstänker dessutom att hon är den sortens person som inte ens hennes grannar vill bli integrerad med så jag tror att det är riskfritt att hon ska bli integrerad med någon överhuvudtaget. Hon kan nog känna sig ganska säker mot integration.

I alla fall. Häromveckan så kunde jag inte låta bli att fråga vad alla dessa (i Piteå typ 7) tiggare gjort henne personligen. Kort därefter kom det ett inlägg om att folk som var PK (jag PK?) och inte gillade att höra andra åsikter kunde flytta till Nordkorea.

Sen kom det ett långt “förklarande” inlägg om hennes åsikter i flykting och invandrarfrågor där hon påstod att flyktingar bara kommer till Sverige för att få bidrag (och det är ju intressant att notera hur någon som själv ligger på kreditsidan i balansräkningen inte unnar andra hjälp) och där hon tyckte att det “vore bättre om flyktingarna skaffade sig en ko och bosatte sig utanför staden, för det är ju i städerna bomberna faller, och på så sätt skaffade sig ett bra liv med hjälp av ett litet landsbruk istället för att komma till Sverige”. Det där citatet är inte ordagrant. Hon skrev inte ko, hon föreslog att flyktingar skulle skaffa sig ett djur. Jag gjorde om det till ko för det låter lite bättre, både när man ska humorisera hennes dumma förslag och när man ska försöka föreställa sig vilket djur som skulle kunna tänka sig lämpligt för hennes typ av jordbruk som man ska överleva på i en krigshärd.

Asså jag orkade inte mer efter det. Tänk er om 60 miljoner flyktingar skulle gå och skaffa sig en ko var? Hur fan skulle det se ut?! Är problemet inte stort nog utan kor? Klarar EU och världen av kor också när flyktingproblemet är stort nog utan kor? Kan ni tänka er hur mycket bistånd det skulle kosta att skyffla upp koskit efter 60 miljoner kor från flyktingläger “i närområdet”?

Jag tror inte att gnällkärringen kommer att få något erbjudande från FN om att delta med revolutionerande förslag på problemlösningar på ett världproblem som hon inte lider av i Piteå men ändå ägnar så mycket tid åt att spy galla över.

Jag behöver minsann inte flytta till Nordkorea. Det fanns en mycket enklare lösning för att slippa idiotin. Jag kastade ut dåren från min vänlista på Facebook.

Ko

Jag var faktiskt knäpptyst

Jag har just blivit tillsagd att jag måste vara tyst för att gullefjunet ska lära sin katt (gestaltad av grannungen) som just har börjat skolan att läsa och räkna. Om jag inte är tyst kan hon inte koncentrera sig och då kan hon säga fel till katten.

Jag fattar faktiskt inte var den där tillsägelsen om att jag skulle vara tyst kom ifrån. Jag var faktiskt knäpptyst. Inte ett ljud hade jag släppt ifrån mig. Jag stod i köket och försökte smuggla ut några godis ur skåpet utan att någon märkte något så jag var väldigt noga med att vara tyst.

Plan B

Jag har fortfarande inga öron men läget har ändå förbättrats avsevärt sedan förra inlägget.

Nu har jag svansar, pappersfiskar och en plan B.

Plan B är genialisk.

Ungarna får göra sina egna diadem-öron. De kommer att tycka att det är kul och sen är det inte mitt fel när öronen är värdelösa.

20150913_120742

Jag borde ha börjat med öronen tidigare

De här kattöronen alltså. Svansarna är inget problem. Jag har i och för sig inte börjat med svansarna än och klockan är halv tolv och kalaset är i morgon. Men svansarna behöver jag bara klippa i lagom längd och sy några styng, så det känner jag att jag kan fixa 10 minuter innan kalaset ska börja.

Öronen däremot. Jag har diadem, tyg, flingpaketskartong, en limpistol som jag inte vet hur den funkar och en sax. Men jag har ingen plan. Jag klipper kartongöron på måfå och har ingen plan för hur jag ska gå till väga för att limma fast tyget eller vad bästa sättet att fästa dem på diademen är.

Det sämsta att sakna är en plan. Om man inte har tyg kan man ta svart papper och om man inte har svart papper kan man måla pappret svart. Om man inte har flingpaketskartong kan man ta pastapaketskartong. Om man inte har en limpistol eller om man inte får den att funka kan man ta limstift eller tejp.

Men när man inte har någon plan då är man lite körd. Fucked som de säger i England.

Å om morsan hade varit här skulle hon ha sagt att jag har världshistoriens sämsta sax. För hon skräder inte orden när det gäller saxar. Å hon skulle ha haft helt rätt. Den är helt oduglig att klippa kattpälstyg med.

Finns det någon katt som typ Pelle Svanslös fast utan öron? Typ katten Örjan Öronlös som jag kan säga till ungarna att vi leker imorgon? I brist på plan A behöver jag en plan B just nu!

20150912_211507

Jävla idiot är ännu bättre än Ärthjärna

Kommer ni ihåg när Rolf kallade mig för ärthjärna? Jag levde ju länge på det.

Idag har det hänt mig något ÄNNU bättre – en karl kallade mig för JÄVLA IDIOT. Jag var ju liksom helt exalterad när jag kom till jobbet och fick börja dagen med att berätta den här fantastiska historien.

Den där gångvägen som jag berättade för er att jag cyklade på när en tant i blommig kjol skrek cykelregler ni vet? Den cyklar jag ju på varje dag, trots att hon skrek tillrättavisningar. Den är typ 5-6 meter bred och inte speciellt mycket folk på den nu när det inte är fint väder. Bara några cyklister och någon enstaka fotgängare då och då. Det finns gott om plats så jag cyklar där trots att det är mot reglerna.

Idag träffade jag dock någonting bättre än en tant i blommig kjol. En gubbe i svart jacka med en liten svart krullig hund försökte spärra vägen för mig. Men det kunde han ju inte. Det är ju ingen konst att runda en gubbe med en krullig hund på en sex meter bred gångbana. Så då vrålade han “Man får inte cykla här, har du inte fattat det din JÄVLA IDIOT!”.

Jamen herregud, jag är väl inte blind. Det är väl klart att jag har sett skylten att man inte får cykla på gångbanan. Jag fattar. Men fattar gubben att om han ska bli så där upprörd över att folk cyklar på nästan tomma gångbanor så kommer han snart att få hjärtinfarkt? Vem ska då mata den krulliga hunden?

Hans blodtryck måste ju ligga i taket hela tiden. Tänk varje gång han står där vid ett trafikljus och väntar på grön gubbe och någon kommer och går mot röd gubbe… Det måste ju göra honom skogstokig, han måste ju vara konstant upprörd hela tiden så fort han lämnar sitt hem.

Å ingen bryr sig.

Dessutom är han säkert typen som sitter hemma och upprör sig över saker som han läser i tidningen också. Han kan ju aldrig få rast eller ro någonstans.

Om han har Facebook vill man nästan inte ens tänka på så eländigt flödet måste se ut för hans FB-vänner när det enda han gör är att hitta nya saker att gnälla över i sina uppdateringar. Man får verkligen hoppas att han livar upp med lite bilder på maträtter och nybakade kakor emellanåt.

Hjälten Greger

Medan vi var i London var det tydligen översvämning i Hallsberg. Det här fick jag reda på när jag såg på Aftonbladet att Greger vägrade evakuera.

Det här lät ju väldigt hjältemodigt när jag läste rubriken så jag klickade på länken för att få veta mer om vad stackars Greger fått genomlida.

Gregers grannar hade blivit evakuerade av brandkåren men hjälten Greger hade bara vatten i förrådet och garaget och han hade både vatten och el så han stannade hemma.

Det här föranledde en intervju i Aftonbladet där Greger berättade “Jag tar mig inte härifrån, det är ju en meter vatten och jag måste gå hela 300-400 meter för att komma till fast land”.

När jag läste det där tänkte jag “Wow, det där låter ju som Pite Havsbad – långgrunt….”.

Lyckligt slut blev det i alla fall, för en av Gregers grannar hade vadat över de där 3-4 hundra ogenomträngliga metrarna av vatten för att kolla på tv med Greger. Journalisten måste ha missat att fråga om de hade införskaffat något tv-godis för den här detaljen avslöjar inte artikeln.

Etta på Gotlandsgatan till salu

Brorsan ska sälja sin lägenhet på Gotlandsgatan på Söder. Jag förstår vad ni tänker när ni ser bilderna.

Ni tänker “Så ljust och fint”. Det är hans tjej som har pyntat förstår ni. Där hon har ställt en fruktskål hade han alltid en massa tidningar, mynt och annat skräp.

Också tänker ni “Herregud så dyrt för 34 kvm”. Det har ni helt rätt i, lägenheter är helt sjukt dyra i den här stan.

Det enda jag tänker när jag ser bilderna är “Är det där MIN Fjällräven-jacka som hänger i hallen?!”. Om det är det så vill jag bara påpeka att den inte ingår i köpet.

Gotlandsgatan
Foto lånat av Fastighetsmäklarna.

Mammografidilemma

När kommer hem och tar in posten. När man ska åka till London om en timme. Åsså ligger brevet med svaret från mammografin där. En vecka tidigare än man väntat sig det. Vad gör man då?

Öppnar man och kollar? Eller lägger man det åt sidan och väntar med att öppna det tills man kommer hem? Dilemma alltså!

Jag öppnade. Det var rätt beslut. För nu vet jag att jag inte har bröstcancer. Men det skulle ju också ha kunnat vara motsatt besked.

Så besviken hon ska bli

Jag har slagit in födelsedagspresenterna för imorgon. Hon kommer att bli as-besviken när hon öppnar den här lådan.

Röd klänning med rosa stjärnor

Hon kommer att kasta iväg den och ta nästa paket. Så hon kommer att missa att det ligger en liten Katten Jansson inlindad i klänningen. En Katten Jansson som hon har önskat sig och tjatat om ändå sedan hon såg den i butiken.

Katten Jansson

 

Dessutom har jag slagit in klänningen i den största lådan och i det finaste pappret (enligt hennes måttstock, jag tycker inte att prinsesspappret är finast) för att hon ska välja att öppna det först.

PrinsesspapperDet är nästan så att jag känner mig lite elak.

Men mest känner jag mig nöjd med mig själv för idéen. På födelsedagar ska det vara överraskningar.

 

Inte passande på barnkalas

Om man är vuxen och vill klä ut sig till katt och försöker hitta en kostym på nätet så är Porrkatt tydligen det enda som erbjuds. Det känns inte anständigt när man ska lekleda på ett barnkalas.

Jag har i alla fall hittat svans på metervara. Så himla smidigt.

Barnet har flyttat tillbaka till vår säng. Det där med att sova i egen säng höll bara dryga veckan. I natt fick jag lov att flytta ut på soffan. Jag vet att man inte får bli arg på sitt barn över saker som de gör i sömnen och inte är medvetna om. Men när hon sparkade mig i huvudet femte gången kände jag mig nästan lite förbannad och hade god lust att väcka henne och fråga vad hon trodde att hon höll på med.

Jag har hittat på ett kattkalas

Det kändes som ett enkelt och billigt alternativ när jag hittade på det.

Kattöron, kattsvansar och lite kattfika. Men EFTER jag hade föreslagit kattkalaset till barnet så upptäckte jag att kattöron kostade lite mer än vad jag hade för mig. Så nu ska jag göra egna öron och svansar. Vilket i sig inte är något stort problem. Om man bara hittar någon butik som säljer kattpälstyg och just nu har jag lite problem med att hitta tyg.

Kattfika är ju också enkelt. Alla vet att katter älskar mjölk och kanelbullar. Men sen kom jag på att ungarna kommer att vilja LAPA mjölken om de är katter och jag ska inte ha tio ungar som lapar mjölk i huset. Så nu måste jag komma på något sätt att övertyga katterna att när man är på kalas lapar inte ens katter.

Också måste jag komma på något mer kattlek än jaga råttor.

Det verkar som att det här kattkalaset kommer att sysselsätta mig mer än vad jag hade tänkt mig.

Tips på hur jag löser detta emottas tacksamt!