Det damp just ner två email i min inbox. Inte från bloggläsare dock.
Jag fick just e-mail med vinnarna i fototävlingen och ett gästinlägg från en person som deltog i OS invigningen (inte i publiken alltså, utan i framträdandet). Men ni får lov att vänta till imorgon på dessa inlägg. För jag är trött som en gris och orkar inte redigera in bilder och lägga upp inläggen just nu.
Men kom tillbaks imorgon. Då har jag planerat att vara pigg igen.
Jag läser ofta i bloggar att bloggaren antingen
– får en massa fina email från sina fina bloggläsare med beröm över deras fina bloggar där de fina bloggläsarna frågar om råd om den fina bloggarens expertämne(n). Sen kan bloggaren skriva blogginlägg och svara på dessa frågor.
– eller får en massa ilskna email från sina (inte så fina) bloggläsare som inte håller med om det som bloggaren skriver. Sen får bloggaren bloggmaterial från dessa email och kan blogga mer om ämnet.
Jag får inga email från mina bloggläsare. Varken med kärlek eller hat eller någon form av frågor om något ämne som jag är specialiserad på.
Det är kanske för att ni inte har hittat min email adress? Här kommer den victoria@prinsessanpaarten.se.
Peter Wennman förstår sig uppenbarligen inte på rodd. Han klagar på att BBC bara visar en massa rodd och kallar det för “roddhelvetet”.
Det riktiga roddhelvetet pågår ju egentligen på SVT där man inte får se Lassi Karonen vinna sin kvartsfinal i single scull live. Vi lär ju inte få se Frida Svensson ro heller när det är hennes tur om 10 minuter.
Det där kakfatet som dottern skulle få ärva. Det höll inte tillräckligt länge för att jag skulle hinna baka något fika att lägga dit och skapa barndomsminnen med.
Annonsen sa att kakfatet var värt 275 kr. Vilket gav intrycket av att det var ett porslinsfat. Tryckfelsnisse måste ha varit framme. De måste ha menat 27,50 kr. För fatet var av tunn plast och dottern hann knappt titta på fatet innan det gick sönder.
Så nu har jag inget kakfat av plast men jag har en prenumeration på 10 nr av en Hemmets-någonting-tidning. Än har jag dock inte sett röken av någon tidning. Jag skulle ju verkligen ha behövt en husmoderstidning just nu för att hjälpa mig i vardagen.
Seema Khehar gästbloggar om när hon stötte på den Olympiska elden på Themsen.
Yesterday [saturday] the Olympic Torch was rowed down the Thames on the Gloriana. The atmosphere was electric! People were crowding the banks and bridges to cheer the torch on and it just made you feel great to be there and be involved.
I was lucky enough to join in the fun as we were allowed to scull right behind Gloriana in the official flotilla accompanying Gloriana. The wash was battering our scull but at every point the cheers and goodwill kept you smiling and going.
London was alive – it was great to see and feel this great city pull together. There is certainly a buzz in the air!
I torsdags råkade jag ut för en städolycka. Att jag över huvudtaget städade var i och för sig en olycka i sig. Men to add insult to injury så gjorde jag dessutom illa mig i ryggen.
Jag trodde först att det var för att jag knäskurat. Men nu i efterhand har jag kommit på att det kan ha haft något att göra med att jag bestämde mig att på egen hand lyfta upp soffbordet på soffan. För att komma åt bättre.
Jag kunde knappt gå efteråt och på kvällen tog jag mig inte upp ur soffan på egen hand utan makens hjälp.
Jag har i alla fall fortfarande ont i ryggen. Att jag städade, det syns minsann inte längre. Så här med facit i hand kunde jag lika gärna ha låtit bli att städa.
Piteå-tidningen var givetvis på plats på Jävredagen igår. När de såg mig kom de genast för att intervjua mig. Det syntes säkert lång väg att jag hade viktiga saker att säga. Så här säger jag i dagens Piteå-tidning;
“Fast vädret är ju inte det bästa”, tyckte Victoria.
Jag tycker att det känns bra att jag fick detta sagt i tidningen.
Sen var gullefjunet med på bild också. I bildtexten står det att hon heter Markusson. Ingen i vår familj heter Markusson. Jag har sett i tidningen att när man blir felbehandlad på det här sättet ska man egentligen skriva en insändare för att få upprättelse.
Men det orkar jag inte så jag nöjer mig med att berätta här på bloggen att dottern inte heter Markusson.
Jag: Bambi du vet, den där bloggen som jag brukar läsa? Hennes dotter har lika lockigt hår som gullfjunet. Bambi har klippt av henne lockarna.
Maken: Jaså, varför det?
Jag: Flera anledningar, bland annat att det är svårt att kamma, som ju vi också vet. Men också för att dottern inte ska få så mycket komplimanger. Hon vill inte att dottern ska fästa sig för mycket vid sitt utseende.
Maken: Hur gammal är hon?
Jag: Jag vet inte riktigt, 5-10 år yngre än mig tror jag.
Maken: Jag menade dottern.
Jag: Jaså! Jaha, ungefär samma som gullefjunet. Under två i alla fall tror jag.
Maken: Konstigt beteende…
Vår stackars dotter däremot, hon kommer att få lära sig att hantera komplimangerna för sina lockar. Det gäller att härda dem redan från tidig ålder.
Idag har det varit Jävredagen så Kidkit hade en liten butik i en av sjöbodarna. Jag kan idag visa vad snattarnas favoritplagg är. Inte bara en utan två av dessa fantastiska sparkdräkter snattades idag.
Det var lite stressigt där ett tag så jag har tyvärr inte det stora nöjet att berätta för er vem den lyckliga ägaren/ägarna till de fina sparkdräkterna är. Ni som inte har möjlighet att besöka Kidkit personligen för att snatta hittar sparkdräkten till försäljning i Kidkits webbutik.
Tre-packet elefantbodys sålde slut idag, utan inblandning av snattare, och det kommer tyvärr inte hem fler. Det är ju snart vinter och då kan man ju inte ha kortärmat. Det går inte. Man kan ju knappt ha kortärmat på sommaren i det här landet.
Men det finns fortfarande några kvar av pippifåglarna. Skynda fynda liksom. Om ni väntar för länge kan det ju hända att det blir som med elefanterna att fåglarna också är slut när ni bestämmer er för att slå till.
Eftersom det snart är vinter är det säkrast att ni klickar hem en kofta till. Annars fryser bebisen. Om bebisen fryser kan någon rynka på pannan och tycka att du är en dålig mamma. Men koftan räddar upp situationen så att du framstår som en mönsterförälder.
Jag har sett på andra bloggar att när man inte har något att skriva om kan man göra en “bildbomb” istället.
Ja det var några bilder för att illustrera vår lycka och duktighet. Gullefjunets ekologiska randiga kofta kan ni dessutom köpa hos Kidkit så får ni också del av litegrann av vår lycka.
Kände mig lite uttråkad av OS invigningen så jag tänkte att jag skulle googla programmet för att se när/om det ska hända något intressant. Fick inga bra träffar, programmet är tydligen hemligt. Så då tänkte jag att jag kanske skulle kunna få lite google-trafik till bloggen om jag skriver ett blogginlägg med OS invigningen som rubrik.
Så om ni är här just nu för att ni har googlat OS invigningens program så beklagar jag bristen på besked. Men bloggen har en sportkategori som kanske kan intressera?
Varje dag läser man i tidningarna om bärplockarmisären. I Glommersträsk sitter det 11 ukrainare i ishallens omklädningsrum och väntar på att bären ska mogna till exempel. I Stockholm strömmar bärplockare till Bulgariens ambassad och vill hem.
Nu ska jag inte påstå att jag har läst ALLT om bärplockarmisären. Men jag har lite svårt att få grepp i vad misären går ut på och vems fel det är. Är misären att det finns för lite blåbär och är det Sverige och svenskarnas fel för att vi inte har tillräckligt med blåbär? Eller är misären att bärplockarna bor gratis på tältsängar i en ishall? Eller är det Glommersträsk i sig som är misären? Om det är det sistnämnda så förstår jag. Men om någon av ukrainarna hade ringt mig och frågat hade jag kunnat berätta att de är LITE tidiga om de har tänkt plocka blåbär här uppe i Norrland. Och om någon av bulgarerna hade ringt skulle jag ha kunnat berätta att Stockholm inte är blåbärsplockarland.
Det är ju självklart att det är synd om dessa människor som blivit lurade att betala 5000 spänn för att åka till Sverige och plocka blåbär. Så in i helvete synd om dem. Plocka blåbär är så tråkigt så att om blåbärsplockning lades in i straffskalan för våldsbrott tror jag att folk skulle tänka sig för både två och tre gånger innan de misshandlade, våldtog eller mördade.
Men jag tycker ändå att rapporteringen över vad misären är borde vara lite tydligare. Blir ukrainarnas och bulgarernas fattigdom mer misär-aktig för att de sitter i Sverige och väntar på blåbär än om de suttit kvar i sitt hemland utan blåbär? Varför bryr sig svenskarna bara om deras fattigdom om de kommer hit och inte får en ordentlig vattenklosett att göra sina behov på?
Låt oss också vara realistiska med vad fattigdom berövar människor. Mat, drägligt boende, kläder osv ja. Men inte intelligens. Så om vi är lite ärliga här så kan vi ju konstatera att det inte är Ukrainas och Bulgariens intelligensreserv som låtit sig luras att betala en förmögenhet för att sitta i svenska skogar och vänta på bär.
Nog om det. I vår blåbärsskog är det i alla fall ingen misär. Inte så länge det är morfar som plockar blåbären och jag kan ägna mig till att fotografera.
Man äter lunch. Barnet klättrar upp på bordet. Man har invalidiserande ont i ryggen och försöker prata ner henne stället för att lyfta ner henne. Hon sparkar ner colaburk på golvet. Hämtar hushållspapper. När man vänder sig om igen står barnet i coca-colan och plaskar med händerna. Man torkar barnet och golvet och skickar in henne i vardagsrummet.
Man äter klart och går in i vardagsrummet. Barnet sitter och klistrar frimärken på skrivbordet (som var gömda längst in i en låda). Man skickar ner henne och ber henne leka med klossar och sen försöker man pilla loss frimärkena.
Man vänder sig om. Nu hamrar barnet på makens laptop. Man säger till henne att sluta. Hon bryter skärmen bakåt. Man städar undan laptopen. När man är klar hittar man istället barnet i hallen där hon med en äcklig flipflop i munnen kastar skor åt alla håll och kanter. Man skickar iväg barnet och städar upp skor.
Man kommer in i köket där det nu är bullformar och plastpåsar över hela golvet. Man förslår en bok och plockar upp bullformar och påsar. Sen hittar man barnet i sovrummet, läsandes en deckare som inte är lämpad för åldersgruppen 0-3 år. Man hämtar tejp och lagar boken. Man ber barnet att sluta hoppa i sängen eftersom hon kan ramla och slå sig. Hon ramlar och slår huvudet i sänggaveln. Man tröstar och blåser och säger att hon ska gå ut i köket så får hon ett glas juice. Man tejpar klart.
Man går till köket. Man plockar upp bullformar igen. Man ger barnet ett glas juice och säger sitt vid bordet och drick så att du inte spiller. Barnet springer iväg, snubblar och häller juice över hela golvet. Man hämtar hushållspapper. När man återvänder står barnet i juicen och plaskar med händerna.
Man säger till barnet att vi ska gå ut och leka. Man tar på barnet skor och kofta. Man tar på sig sina egna skor. Man tar på barnet skor och kofta en gång till. Man ber henne vänta medan man går på toaletten. När man är klar tar man på barnet skor och kofta igen. Sen går man ut och leker.
Den här bloggen har ju en egen sida på Facebook som en del av er vet. Jag vill ju gärna tänka på den här sidan som en fan-page. En sida där folk som dyrkar och beundrar min blogg kan samlas.
Jag är ingen Eric Saade med 107000 fans eller Maria Montazami med 309000 fans. 84 fans har jag. Jag hade 86, men jag har tappat två. Jag är mycket ledsen och förstår inte vad jag har gjort för fel. Har jag bloggat för mycket om matlagning på sistone? Eller för lite om barnkläder? Har jag för lite tävlingar och tips? Ja, ja, skit detsamma, you can’t win them all.
Mina fans är inte så engagerade heller. Nån gång klickar någon på nått foto och ibland lämnar någon en kommentar. Oftast någon som känner mig IRL. Ni andra är blyga. Men det gör inget, jag gillar er ändå trots att det är dåligt med tummar uppåt och delningar och hyllande kommentarer. Ni är ju i alla fall MED, eller hur?!
Men på sistone är det en av mina fans som fortfarande är kvar som har börjat uppföra sig mycket illojalt. Kolla här vad Facebook Insights berättar för mig. Någon håller på och lämnar “negative feedback”. VA?!
Varje gång jag gör ett viktigt informationsinlägg på Fejjan med en uppdatering att det finns nytt viktigt material på bloggen, ja då är det någon som går och gömmer min posting från sin vägg! Typ VARJE gång. Nästan, inlägget om trollsländor föll tydligen personen i smaken för den gömde inte hon/han. Jag misstänker i alla fall att det är en och samma person för detta började den 17 juli. Före det var det aldrig någon som uppförde sig på det här oförskämda sättet. Det känns inte som att ett riktigt fan skulle göra så.
Vad är det för sätt?! Sluta upp med det omedelbart du illojale person.
Glöm nu för guds skull inte bort att skicka in era bidrag till fototävlingen senast på söndag. Jag väntar tex fortfarande på DITT bidrag MondoCane.
Om ni bor eller befinner er i Piteåtrakterna (detta definieras som inom en 20 mils radie från Piteå) så finns Kidkit i Tistels lokaler i Norrfjärden imorgon fredag och i en av sjöbodarna i Jävre småbåtshamn på söndag 29 juli under Jävredagen.
Jag satt nyss och återberättade den här artikeln om ett par som dumpade sin unge på flygplatsen och åkte till Grekland på semester för maken.
Maken: Vad gjorde de med ungen då?
Jag: Men jag sa ju just det, de lämnade henne på flygplatsen. Tog sina bordingcards och sprang och bara lämnade henne där.
Maken: Ovanligt.
Det kan man ju säga. Jag föreställer mig att det här är den typen av föräldrar som inte fånar sig på flygplatser som man själv gör. Man hör nog aldrig de här föräldrarna tjata om “klättra inte upp på bagagebandet, de kanske skickar dig till Finland och där vill jag inte hämta dig” eller “kom tillbaka, man får inte springa ut genom säkerhetskontrollen” eller “nej, nej, inte där, den där trappen rullar” eller “sprattla inte för då kan mamma tappa dig eftersom mamma har en bagagevagn i ena handen och en barnvagn som du vägrar sitta i i andra handen”.
De här föräldrarna kör nog mer stilen “nu gör du som jag säger annars åker mamma och pappa på semester utan dig, och det kanske vi gör ändå även om du gör som vi säger”.
Just nu sitter de nog vid poolen i Grekland och säger saker som “vad tror du stumpan gör nu?” och “hon fick säkert kakor och saft av flygplatspersonalen” och “kan du gå och köpa ett sexpack öl till och en t-shirt till lillan där det står mum and dad went to Greece and all i got was this lousy t-shirt?”.
I snart tretton år har vi varit ihop maken och jag. Jag vet att han vill ha två sockerbitar i kaffet och att he wouldn’t want to be seen dead with a cupcake, jag vet att hans bacon måste vara av högsta kvalitet men märket på ketchup tycker han är helt oviktigt, jag vet vad hans favorittandkräm är och att han gärna vill att en tjärtvål ska stinka ner hela badrummet. Detta och en massa andra saker vet jag om maken. Jag vet oftast vad jag ska köpa åt honom även om han inte är där för att berätta det just i beslutsögonblicket.
Jag har inte ätit strössel på glass på över 20 år, kanske 25. Jag var i alla fall tonåring senaste gången jag åt strössel på glass och maken har definitivt aldrig sett mig ha strössel på glass.
Det är inte svårt att lära sig mina “egenheter” när det gäller glass. Jag är inte en äventyrlig glassätare. Två kulor vanilj ska det vara. Varje gång de senaste 20 åren minst har det varit så. Jag väljer oftast glass till efterrätt på restaurang så maken har haft många tillfällen att notera detta under årens lopp. Han har minsann noterat att jag ofta sneglar avundsjukt på barnmenyn för att jag tycker att den ser intressantare ut än vuxenmenyn.
Okej då, jag erkänner att jag ibland tar bara en kula, eller tre kulor vanilj. Någon enstaka gång om det finns blåbär så byter jag ut den ena kulan vanilj mot en kula blåbär för att liva upp litegrann. Men om osäkerhet råder kan det aldrig bli fel med två kulor vanilj.
Idag då, när vi skulle dricka kaffe på stan så skulle jag vakta barnet och maken skulle köpa glass åt oss. Jag var väldigt tydlig med att idag skulle det vara en kula vanilj och en kula blåbär till mig. Övertydlig, för när jag väl har bestämt mig kan det nästan förstöra hela dagen för mig om jag inte får det jag har beställt.
Då när maken stod där och skulle beställa så frågade tanten om det skulle vara strössel på glassen. Man kan ju tycka att maken då borde ha tänkt “hon har aldrig strössel på glassen så det vill hon säkert inte ha” och tackat nej.
Men det gjorde han inte. Han tänkte “anledningen till varför frugan aldrig har strössel på glassen är förmodligen att hon aldrig har blivit erbjuden strössel förrut”. Av någon anledning trodde maken att jag lyckats ta mig upp i (nästan…) medelåldern utan att ha blivit erbjuden strössel trots att det finns strössel på alla glassbarer, och bensinmackar, i världen. Så han tackade ja till strössel. Chokladströssel dessutom.
Glassen var god. Strösslet skulle jag ha kunnat klara mig utan.
En kompis uppmärksammade mig i kommentarerna om att jag hade missat en insändare i Piteåtidningen häromdagen.
Det är alltså insändarskribenten Ulf som har blivit illa behandlad. Den 17 juli var han på Grisberget, förmodligen för att motionera. Om ni inte vet vad Grisberget är för att ni inte bor i Piteå så gör det inte så jättemycket. Den här upprörande händelsen skulle lika gärna ha kunnat inträffa på ett motionsspår vart som helst i Sverige.
Ulf fick i alla fall en LÄTT knuff där på berget. Som om att det inte var tillräckligt blev han dessutom anklagad för att gå mot färdriktningen! På ett motionsspår!
Folk är nu hänsynslösa alltså. Personen där på berget som knuffades, även om det bara var lätt, tänkte väl aldrig på att Ulf förmodligen har ett jobb utanför sitt motionerande. I dagens hektiska samhälle är det tillräckligt svårt att hitta tid att motionera.
Tänk då vilken tid hela den här händelsen har kostat Ulf, helt i onödan. Nu var han ju tvungen att sitta och ringa till den spåranvariga hos arenagruppen för att få klarhet i färdriktningen. Och skriva en insändare. Fattar inte den här knuffande och bråkande personen vad han/hon har ställt till med?! Ödslat med Ulfs tid.
Högervarv är det i alla fall som gäller på Grisberget. Alltid, sommar som vinter.
Ulf hade rätt. Dessutom fick han en lätt knuff. Be nu Ulf om ursäkt du själviske och tanklöse knuffare.
Jag har kollat in matbloggarna och det här inlägget behöver egentligen ingen text. Bilden säger ALLT. Jag har bakat matbröd. Jag lyckades. Jag kan baka. Ni bryr er inte för fem öre, men klickar ändå på bilden.
Det här är sesambröd utan sesamfrön. För jag hade inga så jag sket i det. Det är ju bra för dem i familjen som inte gillar sesamfrön för då slipper de sitta och pilla bort en massa sesamfrön och sopa ner dem på golvet. Det är också bra för mig för då slipper jag sopa sesamfrön från golvet. Dessutom skulle sesamfröna rostas och vem orkar stå och rosta sesamfrön.
Nu när maken sitter i soffan med två gipsade armar och ingenting vettigt kan göra som någon annan sorts macho man så går jag all-in på husmoderligheten. Ja förutom att vi äter middag hos morsan och farsan var och varannan dag förstås. Men förutom det.
Just nu har jag en limpa på jäsning. Den har jäst, mjölk, mjöl, salt och socker i sig. Behöver ni receptet på det tycker jag att ni kan lägga ner projektet med en gång.
Jag skämtar inte alltså. Bara för att jag inte kan laga mat betyder det inte att jag inte kan baka. Här är en bild.
Det här är inte bara en limpa på jäsning. Den står dessutom och jäser ovanpå en rödochvitrutig duk. Som har en genomskinlig VAXDUK ovanpå. Som man kan torka bort barnmat från i ett nafs. Det ni. Nu tror jag att ni är lite mindre malliga över att ni är bättre än mig på att laga mat.
Till bakningen tittar jag på Allsång på Skansen för att skapa den rätta stämningen. Ja eller mer lyssnar då alltså eftersom jag bakar och bloggar samtidigt. Multi-tasking ni vet.
Jag brukar inte titta på Allsång på Skansen så ofta. Men bara för att jag brukar glömma bort när det är. Jag är nämligen ingen underhållningssnobb. Jag gillar sånt som är folkligt och svenskt. Men nu när jag faktiskt tittar måste jag erkänna att jag gillade Allsång på Skansen mer när jag bodde i London och inte kunde se det, utan bara läste om det i Aftonbladet och Expressen och drömde om att kunna se det.
När jag bodde i London och läste på nätet att Carola hade ryckt upp en blomplanta ur en kruka och kastat den i knät på en tjej i publiken så letade jag omedelbart upp klippet på nätet. Sen satt jag och tittade på det flera gånger och hade en oerhörd längtan att flytta hem till Sverige och titta på Allsång på Skansen. Eller ännu hellre vara där på plats och uppleva live när historia skrivs.
Här är klippet förresten. Det tål att ses om och om igen. Som en bonus är det bara 29 sekunder långt.
Men just nu sitter jag här och retar mig på att Måns springer omkring och sticker mikrofonen under näsan på folk som inte kan sjunga. Kan man inte få lyssna på Sten och Stanley sjunga Jag vill vara din, Margareta utan att någon pensionär eller snorunge ska bröla i micken? Är det verkligen för mycket begärt?!
En del bloggare va, de får gratis grejor och sen skriver de om dem på sin blogg och gör reklam. “Idag ska jag hämta ut ett paket på posten som har kommit till lilla mig” brukar betyda ett det dyker upp ett sponsrat inlägg på eftermiddagen eller nästa dag.
Till mig är det ingen som skickar några gratisprylar. Tvärtom så åker jag till affären med gullefjunet som slår sönder grodor och sen får jag göra reklam för butiken här på bloggen som kompensation.
Som tur var för mig så var det i min kusins butik Tistel, och Pernilla blev inte arg. Jag behövde inte ens betala för grodan. Så på sätt och vis skulle man ju kunna kalla detta för ett sponsrat inlägg eftersom vi fick ta med oss fyra bitar groda hem. Morfar har limmat ihop grodan nu. Så nu kan stumpan ha sönder den en gång till.
Fast marodören slog bara sönder en groda, det finns fler kvar. Så om ni är i krokarna av Norrfjärden kan ni väl svänga in och köpa en groda och hälsa från mig. Glöm inte att hälsa va?!
Det var länge sedan vi hade en så händelsefattig helg. Even by our standards. Vi har inte ens åkt rutschkana. Läget har inte förbättrats mycket ännu idag heller. Men kaffe har jag druckit idag. Ur den här muggen.
Men jag har inte läst Piteåtidningen ännu. När jag har gjort det finns det kanske något viktigt att rapportera.
Vi brukar hälsa på mormor och morfar varje dag. Men igår hann vi inte på förmiddagen. Hushållssysslor och sånt ni vet. Sen betalade jag räkningar och gjorde pappersarbete. Sen var det lunch. Sen skulle stumpan sova, hoppades vi. Under tiden gjorde jag en cykeltur. Med polisförhöret tog den lite längre än vanligt. Helt plötsligt var det middagstid för gullrumpan. Så då tänkte jag att vi skulle hälsa på mormor och morfar en timme efter maten.
Klockan blev halv sex och då dök morfar upp med tre mutor blåbär och sa att mormor satt i pensionärskuvösen och undrade om gullefjunet inte skulle hälsa på idag, och om hon hade gjort slut med mormor. Då ringde jag till mormor och sa att jag just skulle börja med min och makens middag så att hon och brorsan fick halta över hit på sina kryckor om de ville umgås idag. Så då gjorde de det.
Sen blev det natt och sen blev det morgon. Halv tio i morse tyckte morfar tydligen att det fick vara nog. Då dök han upp och frågade om flickebarnet ville följa med och plocka blåbär. Så gick det till när jag och maken fick en ledig förmiddag så att vi kunde promenera på elljusspåret.
Om man drar in på barnbarns-umgänget (helt oavsiktligt bör jag påpeka, men nu har jag ju lärt mig något) så blir man rikligt belönad. Nu hoppas vi på att morfar dyker upp kl 8 imorgon bitti. Fast idag har de ju fått rå om barnbarnet rikligt så imorgon kanske det inte fungerar. Men hoppas kan man ju alltid.
Ja alltså inte så att jag aldrig skulle hitta hem igen. Jag såg ju fortfarande elslingorna. Så det var ju ingen fara för livet. Men mitt välbefinnande var hårt utsatt.
Dessutom var maken med, vilket betyder att man inte behöver oroa sig för att man inte ska hitta hem. Naturligtvis var han med. Annars skulle ju inte jag ha varit där. Jag kommer inte på idéer som att promenera elljusspår själv. Men ibland är jag lite lättlurad. Maken sa att det skulle vara trevligt och jag gick på det. Vi bor ju på landet så det finns inte så mycket att göra. Så ibland får man för sig att man vill “göra nått”. Då kan det ibland hända att en promenad på ett elljusspår låter som en bra idé.
Maken vet i alla fall saker som att myrstackarna alltid ligger på den södra sidan om träden. Och han säger saker som “du ser väl var solen är?”. Det gör jag ju. Men jag vet liksom inte vad jag ska göra med informationen om myrstackarna och solen när det gäller att avgöra åt vilket håll man ska gå.
Så det här med att vi var vilse hade mer att göra med att vi skulle gå mellanslingan. Det gjorde vi också, men vi gick litegrann på den långa slingan också. Och litegrann på en väg.
Vad kan jag informera er om mer när det gäller den här promenaden då?
Jag är otroligt intresserad av att få veta vad detta inlägg om en försvunnen Mac book Air är en PR kupp för! Eller om den VERKLIGEN är försvunnen är jag ännu mer intresserad av vad det finns för värdefullt på datorn som gör att en hittelön på 25000 utlovas. Det måste ju vara något SuperHyperIntressant.
Eller hur? Datorn i sig är ju bara värd cirkus max 10 papp om man köper den ny så den här “annonsen” gör ju plötsligen datorn väldigt värdefull om den verkligen är stulen.
Om innehållet verkligen är intressant så hostar ju kvällstidningarna upp betydligt mer än 25 tusen. Så därför måste detta vara en PR-kupp.