När jag var i gullefjunets ålder köpte jag en morsdagspresent till mamma som hon fortfarande har kvar. Det här kommer jag förstås inte ihåg, mamma har berättat det för mig i veckan. Och det var väl inte jag som köpte den heller utan pappa, men jag valde tydligen ut den. Så här ser den ut.
De här små porslinsfigurerna står fortfarande på en liten spegelbricka i vardagsrummet. Gullefjunet tycker att de är jättefina. Häromdagen hämtade hon en pall och klättrade upp och hämtade dem. Jag sa till henne att hon var tvungen att fråga mormor om hon fick leka med dem.
“Jag ska fråga om jag får ta hem dem till Stockholm” sa hon och satte iväg. Jag följde efter och skakade kraftigt på huvudet åt mormor bakom hennes rygg. De är supersmå så jag vill inte att de ska ligga runt golvet hemma. Dessutom är de ömtåliga och jag vill inte att de ska gå sönder. Jag vill ju ärva dem och sen vill jag att gullefjunet ska få ärva dem.
Jag såg riktigt hur mormor försökte. Hon tänkte länge och försökte få fram ett nej. Jag spände blicken i henne och tänkte att hon kunde säga att hon ville ha kvar dem själv men att gullefjunet kunde få leka med dem här om hon är försiktig. Men det gick inte, mormor fick inte det där nejet över sina läppar. Hon sa “Jag måste fundera litegrann”.
Snacka om att skjuta problemet framför sig. Det tog cirka tre minuter innan gullefjunet frågade om hon tänkt klart. Sedan dess har frågan om hon har tänkt klart återkommit flera gånger, och det här hände för flera dagar sedan. Hon kommer inte bara att glömma bort det som mormor förmodligen hoppades.