Prinsessan på Ärten

När jag var sjuk nyligen var det lite bristande omvårdnad här hemma.

Maken (med ynkligt tonfall): Jag fryser, och har ont i kroppen och är trött.

Jag: Vad är det du försöker säga? Är du sjuk?

Maken: Kanske, det känns litegrann så. Jag håller nog på att få en (tänk er dramatisk musik i bakgrunden) förkylning.

Börjar gå med hasande steg, lätt framåtböjd mot sovrummet, med dottern hängandes på ena benet. 

Maken: Kan du ta gullefjunet? Jag måste nog lägga mig en stund.

Jag: Gör du det. Konstpaus. Glöm inte att dricka vatten….

Idag spelar de tydligen cricket i England. Vilket innebär att maken sitter klistrad vid internet och läser live-rapporteringen och muttrar om att vi inte har BBC.

Jag tycker inte att cricket är så mycket till sport. Det är lite som andra ingen-svett-sporter som pilkastning och schack. Fast med obegripliga regler. Cricket är inte särskilt vanligt i Sverige heller, så jag kan förklara för er hur det går till. En person kastar iväg en träboll. Ett riktigt mes-kast. I brännboll skulle man bli vald sist om man kastade så. En annan person slår till bollen, eller försöker i alla fall, och oftast är det ett riktigt mes-slag också. Bollen brukar kullra fram längst backen.

Om gubben med slagträt lyckas få iväg bollen lite längre så joggar han fram och tillbaka mellan två pinnar medan det andra laget hämtar bollen. Ofta spelar de i stickade långärmade tröjor. Förmodligen för att inte frysa medan de står på planen hela dagen och gör ingenting.

Ibland spelar de fem-dagars matcher. Det är det de sysslar med idag som maken sitter och läser om och rapporterar till mig hur det går medan jag inte lyssnar. En cricketmatch kan sluta med att någon vinner. Eller så kan det sluta lika, a tie. Eller så kan det sluta med a draw. Det är inte alls samma sak som lika. Det betyder att matchen inte avgjorts, ingen har vunnit och det blev inte lika. Snacka om bortkastad tid att spela i fem dagar och sen blir det inget resultat av det hela.

Enda behållningen med Cricket var en av Enlands stora stjärnor, Freddie Flintoff. Tyvärr har han slutat, men när England vann brukade han supa sig riktigt, riktigt full och dyka upp till “seger-firandet” inför allmänheten nästa dag i aspackat tillstånd. Mycket underhållande.

På bloggsök.se finns det idag 68 nya inlägg som handlar om att grilla. Totalt alla dagar ever finns det 68245 inlägg. Alltså borde ni ha så att det räcker om ni vill läsa om grillning, utan att jag berättar om vår grillning ikväll.

Om det börjar brinna eller om maken gör något annat värt att rapportera återkommer jag naturligtvis.

Bilden är från ett annat tillfälle i Stockholms skärgård

Jag har gett maken kaffe på sängen imorse.

Maken: Tack. Tystnad. Hur många sockerbitar är det i?

Jag: Två. Är det nått fel? Du har ju inte ens smakat än.

Maken: Jag brukar dricka ur den blå koppen.

Jag: Jo jag vet. Men idag är det två sockerbitar i den röda koppen och en i den blå. Jag kanske också vill dricka ur den blå koppen någon gång, jag tycker OCKSÅ att den är finast.

Maken: Finns det nått kaffe kvar i kannan?

Jag: Nej jag hällde upp allt. Du har fått två tredjedelar och jag en tredjedel.

Maken: Det är inte riktigt två tredjedelar…

Jag: Whatever…

Maken: Du rubbar min morgonrutin när du stiger upp först och kokar kaffe…

Foto på kaffekoppar två gånger på samma vecka. Snart blir ni bortskämda.

Vi bor i en liten by utanför stan, där alla känner alla, eller i alla fall vet vem alla är.

Sen jag började blogga regelbundet så händer det allt oftare att folk som jag känner eller är bekant med kommer fram på stan eller byn och frågar hur mamma eller maken mår. Jag tror att för att jag nämner dem på bloggen känner folk att de törs fråga. Många är nog rädda för att fråga i vanliga fall, speciellt cancer har jag märkt att många människor är rädda att nämna eller fråga om. Vilket jag förstår, man vet ju aldrig hur den som är sjuk eller anhörig hanterar sjukdomen och om de tycker att det är ok att prata om det.

I alla fall tänkte jag att ni skulle få en liten hälso/sjukdomsrapport för er som gillar att läsa om sånt.

Mamma gjorde ju en ablation förra veckan för att försöka bota hennes förmaksflimmer. Ingreppet har ca 50% chans att lyckas. De första sex månaderna kan man fortsätta att ha flimmer utan att det betyder att ingreppet har misslyckats. Ni får hjälpa till och hålla tummarna.

Maken avslutade sin cellgiftsbehandling i juli förra året. Det här är ju jättelänge sen, hänger ni inte med vänner och bekanta? Han känner sig helt återställd nuförtiden och gjorde sin första kontrollröntgen i november som såg bra ut. Med den cancer han hade tar det fem år av kontroller innan man friskförklaras. Ni får hjälpa till och hålla tummarna.

Jag då? Jag hade ju magsjuka förra veckan. Är det någon som har frågat om det sen dess? Inte en käft… Jag mår bra nu. Bara så att ni vet.

när Sverige sjöng och dansade och vann.

Emelie fick en pojke, kika in och gratta!

Har ni märkt att det har hänt grejer på bloggen idag? På bloggens Facebook också. Imorgon förklarar jag varför.

Imorgon är det Dagens Outfit också. Jag kanske skippar det och tar en promenad istället om vädret är bra. Då kan jag i och för sig göra en Dagens Promenad-outfit. Vi får se, jag är obestämd.

Emelie som gästbloggade om förlossningsrädsla ni vet? Jag såg just på hennes blogg att hennes vatten gick inatt, hon är i vecka 38. Om ni kikar in på hennes blogg lite senare får ni säkert veta hur det gick. Just nu är hon nog lite för upptagen för att uppdatera bloggen.

Ni som hänger med vet ju att det är tvättdag idag. Här kommer då tvätt-inlägget. Om det finns några manliga läsare här i bloggen (förutom min bror som jag tvingar att läsa och trevlige Grabben i bloggen bredvid, som jag inte tvingar för jag känner honom inte ens) bör ni vara extra uppmärksamma nu. För att lära er grundprinciperna om tvätt.

När man ska tvätta delar man upp tvätten i tre högar, i olika färger. För att det inte ska färga av sig.

Sen när man är klar så konstaterar man att den mörka högen är lika stor som de andra två tillsammans (kameran förvillar ovan). Så då plockar man de plaggen in mittemellan högen som man bedömer att det finns en risk att de färgar och kastar dem i den mörka högen. Resten kastar man i den vita högen. Sen håller man tummarna att ens färgnings-risk-bedömning är korrekt. Det brukar alltid gå bra.

Nu har man kortat ner tvättiden med en tredjedel. Moderna tvättmaskiner tar ju en evighet, vår tar drygt två timmar att bli klar. Om man kör tre maskiner på raken tar det ju en hel arbetsdag. Om man bodde i en lägenhet med tvättstuga där man måste boka tid, och reglerna sa att man bara får boka en maskin i taget, skulle man ju vara tvungen att gå till chefen och säga att man måste gå ner i arbetstid till 80% för att man måste hinna tvätta.

En gång när jag och maken nyss hade flyttat ihop så misslyckades min riskbedömning. Jag hade ett urgammalt grönt roddarlinne som jag tyckte kunde åka i den vita högen. Jag var bombis på att linnet hade tvättats i den vita högen förut. Sen betrodde jag maken med att stoppa tvätten i maskinen och starta den.

När tvätten kom ut var allting grönt. En mycket otrevlig grön nyans. I TVÅ dagar efter händelsen gick jag omkring och grämde mig. Litegrann över att alla våra vita kläder var gröna. Men mest över att det var mitt eget fel och inte makens.

Sen kom jag på en sak och frågade maken vilket gradantal han hade kört maskinen på. ”Det vanliga” svarade han. Detta svar föranledde omedelbart följdfrågan vad ”det vanliga” gradantalet var och jag fick 60 till svar. SEXTIO! Det är väl inte den vanliga tvättemperaturen heller? Den vanliga är 40 (om man inte är Amerikan, då är den tydligen 30).

Då kändes allt bra igen, för det var inte längre mitt fel, för linnet skulle inte ha färgat på 40 grader. Sen fick maken tvättmaskinsförbud.

Detta hände för drygt tio år sen, men för nått år sen (ibland är jag lite slow) kom jag på att maken kanske hade gjort med flit för att slippa tvätta. Så jag funderar faktiskt på om jag ska lätta litegrann på tvättmaskinsförbudet.

Nu är jag hemma igen. Nu ska ni få se vad som fanns i påsen.

Till vänster en flaska mjäll-schampo. Jag har inte mjäll men det är inte tack vare schampot, jag har bara inte mjäll. Men jag har fett hår och schampot är bra mot det också. Det berättade en frissa för mig och jag trodde på henne och köpte det, och hon talade sanning. Det kostar många pengar men är drygt och funkar faktiskt så det är värt det. Kvalitet kostar som ni vet. Ni hittar det hos en frissa i er närhet.

I mitten ACOs special care tvål. Det köper jag för att det är bra för känslig och lättirriterad hud. Det har jag inte heller men jag köper ändå tvålen.

Längst till höger en dusch gel. Den har jag aldrig köpt förut. Jag köpte den idag för att den stod nära den andra tvålen och bad om att bli köpt och för att den luktar som en dröm av gröna frukter & mynta. De två sistnämnda hittar ni på en rikstäckande kedjebutik i er närhet.

Allra längst till vänster står en burk oregano. Den köpte jag inte idag, den står bara där för att jag inte har orkat plocka bort den ännu sedan jag åt varma mackor till lunch igår.

Här sitter vi då och fikar. Den högra koppen med norrlandskaffe är min och den fancy designerkaffekoppen till vänster är makens.

Jag hade en sån där smart iPhone, men den var jag tvungen lämna tillbaka när jag slutade på jobbet, så nu har jag bara en simpel “gratis”-Nokia som knappt duger att prata i. Att ta foton och blogga från den går inte alls. Så jag drog med mig laptopen och systemkameran till stan. Bara för att ni ska få se kaffekoppen i realtid. Kom inte och säg att jag inte anstränger mig.

Innan fikat var vi på sångstund på Familjens Hus. Idag var det inte de vanliga Imse Vimse-sångerna utan helt andra sånger, jag kände inte igen en enda av dem. Jag upptäckte att barnsånger och dansbands-sånger måste vara skrivna från samma mall. En av låtarna idag hette ‘Jag spelar i ett babyband’. Med några små modifieringar i texten skulle låten ha platsat i Melodifestivalen. Åtminstone förr i tiden när Melodifestivalen i princip var ett förklätt Dansbands -SM.

Jag har shoppat också, här är påsen.

När jag kommer hem ska ni få se vad jag har köpt. Eftersom jag har släpat alla prylarna till stan skulle jag i och för sig lika gärna kunna visa nu. Men då blir det ju ingen cliffhanger, så ni får komma tillbaka senare.

Ni har ju tvätt-inlägget att se fram emot senare också. Har ni tipsat och tagit med era kompisar förresten?

Maken och jag har en debatt om modellera som ni kanske vet. Bara för att det är över ett dygn sedan den startade så betyder det inte att den är över än.

Jag har googlat. Det stavas modellera. Bör därför även uttalas modellera.

Fast nu får vi även kasta in mode-lera i ekvationen. Förutom mitt modellera och makens modell-lera. Kolla här – ni kommer att känna er MYCKET klokare efteråt.

Det har varit mer besök än vanligt i butiken idag från sökningar på Tutto Piccolo. Till slut började jag undra om det var någon orsak till detta. En snabb googling och det visade sig att Anitha Schulman hade lagt upp bilder på sin dotter i klänningar från Tutto Piccolo igår. Det tog inte länge innan genusdebatten var i full sving i kommentarsfältet på Anithas blogg.

Sedan jag startade butiken läser jag ganska många föräldrabloggar, vissa regelbundet men de flesta sporadiskt. Något som förbluffar mig är hur genusförespråkarna verkar tycka att det är ok att dra runt på andra människors, både kändisar och icke-kändisars, bloggar och kritisera bloggarens sätt att klä sina barn och utifrån det dra slutsatser om hur de uppfostrar barnen och vilka värderingar de ger sina barn. Kommentarstråden på Anithas blogg är långt ifrån det enda exemplet.

Personligen tror jag att genusneutralitetens roll i jämlikhetsfrågan är en smula överdriven. Men jag respekterar föräldrars rätt, om de tycker att genusfrågan är viktig, att få uppfostra sina barn efter sin övertygelse. Jag respekterar också deras rätt att förespråka och argumentera för sina åsikter och övertygelser på sina egna bloggar. Eller på bloggar där de har blivit inbjudna till debatt.

Jag tycker dock inte att ett foto på en klänning, dockvagn eller en rosa barnkammare är en inbjudan till debatt. Det verkar inte heller som att en pojke som är ”pojkigt” klädd eller leker med grabbleksaker provocerar genusdebattörerna lika mycket som ”flickiga” kläder och leksaker, man ser sällan någon bloggare bli ”attackerad” för att sonen är klädd i killkläder eller leker med bilar.

Den absoluta majoriteten av genus-debattörerna som ägnar sig åt att kritisera, ifrågasätta och idiotförklara andra bloggare i kommentarsfälten är kvinnor. De ger sig också nästan uteslutande på andra kvinnor/mammor. Man ser dem sällan eller aldrig flockas till manliga bloggar för att spy galla över hur pappans son eller dotter är klädd eller vilka leksaker de leker med.

HUR främjar man jämlikhetsfrågan genom att ägna sig åt TYPISKT KVINNLIGT beteende att kritisera andra kvinnor? Vad sänder man för signaler till sina barn om man först klär dem könsneutralt för att främja jämlikhet, och sen sätter sig mamma framför datorn för att leta upp någon bloggare som hon kan kritisera/mobba/attackera? Ofta anonymt.

Jag tror att det är viktigare vad man är för förebild för sina barn, än vilka kläder man väljer att klä dem i.

Här hemma kör jag vi stenhårt med jämlikhetsfrågorna. Maken lagar mat, diskar och hjälper till att städa och jag lagar datorer, tv-apparater och spelar på Stryktipset. Maken har dock tvättmaskinsförbud och jag befattar mig helst inte med sopor. Någon måtta får det vara – jag tycker att det är viktigt att flickebarnet får lära sig att män och kvinnor är jämlika, men det är inte samma sak som lika.