När man överskattar sin egen betydelse

Kommer ni ihåg när vi var på Grönan för nått år sedan och vann förstapriset på första lotten gullefjunet någonsin varit med om att köpa?

Idag har vi varit på grönan igen med kompisen C. Förra helgen råkade jag kl 9 på morgonen säga att om gullefjunet tog med sig plattan som hon hade i mitt öra och gick ner till pappa och stängde dörren efter sig så att jag fick sova en halvtimme till så skulle hon få en extra lott när vi åkte till Grönan.

Så idag fick jag ju lov att köpa lotter. Vi gick till Gosehjulet. Barnen fick två lotter var. Jag tänkte att det var riskfritt eftersom man aldrig vinner på lotter. Så båda barnen skulle gå därifrån tomhänta och lära sig att man inte vinner högsta pris varje gång man köper lotter.

Tjejen snurrade hjulet och vad tror ni hände? Gullefjunet vann tamifan förstapriset igen! Den pedagogiska övningen var förstörd och jag hade två barn och ett förstapris. Så jag sa till gullefjunet att eftersom hon redan har en gigantisk isbjörn så tyckte jag att C skulle få priset också skulle vi köpa en lott till någon annanstans också skulle gullefjunet få det priset. Det gick hon med på och C valde en gigantisk panda. Alla var nöjda och glada. Det här var när vi kom så pandan fick maken bära på hela dagen så han var kanske inte supernöjd men han gjorde det med gott humör.

Innan vi skulle hem ordnade vi ett gosedjur till gullefjunet också i vinst-varje-gång lotteriet. Någon sorts leopard. Jag trodde fortfarande att alla var nöjda och glada.

Vi bestämde oss för att åka till Vasaparken på vägen hem. I bilen så började C säga att hon tyckte att leoparden var sötare än pandan. “Åh nej, problem…” tänkte jag i framsätet. Då sa gullefjunet “Du kan få den” och gav leoparden till C. “Yes!” tänkte jag som tycker att vi har alldeles för mycket gosedjur. Men lyckan blev kortvarig för i nästa sekund säger C “Vi kan byta, du får pandan”. Jag bara “Noooooo……..!”.

Jag gjorde några tappra försök att övertala dem att inte byta för att gullefjunet redan har ett stort djur och därför borde också C ha ett stort djur istället för att vi ska ha två stora djur. Men ungarna kom fram till att C har kvar ett år på dagis och till dagis får man ta med sig små djur men inte stora djur. Gullefjunet verkade inte särskilt intresserad av något av djuren men C ville verkligen ha den fläckiga saken så jag gav upp.

Vi kom till Vasaparken. Maken köpte en cola och jag sprang efter ungarna och försökte se till att de inte ramlade ner från klätterväggen. C slog i knät i en stolpe och började gråta. Jag tröstade och kramade och skojade men inget funkade. Så jag tog till makens Coca Cola (vi gör så när vi lånar barn – stoppar i dem en massa socker innan vi lämnar tillbaka dem) och lät henne dricka cola som åkte ända ner i knäna och sen var allt bra igen.

När jag hade fått ordning på den situationen sa maken “Gullefjunet är ledsen av någon anledning, jag tror att hon kanske blev avundsjuk för att du kramade C”. Jag gick för att trösta men hon ville varken prata med mig eller C sprang undan hela tiden och vi jagade henne över hela parken. Till slut fick jag lov att genskjuta och rugbytackla henne också låg hon där och grät. Maken fick bära båda ungarna till bilen och de fick dela på colan som var kvar. När vi kom till bilen var alla glada igen.

Utom jag som trodde att mitt barn känt sig åsidosatt för att jag tröstade C. Eller att hon trots allt inte var nöjd med gosedjursbytandet fram och tillbaka. Hon verkade så traumatiserad så jag tänkte att hon måste ha blivit djupt sårad på något sätt.

När vi kom hem frågade jag varför hon blivit så ledsen men hon ville inte berätta. Jag frågade om hon blivit ledsen för att jag kramat C eller om hon egentligen hade velat behålla det fläckiga gosedjuret. Hon svarade nej och sa att hon ALDRIG skulle berätta varför hon blivit ledsen. Vid middagsbordet försökte jag fråga igen men hon ville fortfarande inte berätta. Jag lät det vara en stund till – jag vet att hon behöver lite tid på sig för att kunna prata om svåra saker.

Vid nattningen frågade jag igen. Det brukar gå bättre att bara berätta för mig när pappa inte hör. “Blev du ledsen för att jag tröstade C och du tyckte att hon lånade din mamma?” frågade jag. “Nej, men jag vill inte berätta varför jag blev ledsen”. Jag lirkade ett tag “Blev du ledsen för att ni båda ville åka Vilda Musen med mig och att du fick lov att åka med pappa och C fick åka med mig?”. Nej, det var inte det heller. Till slut borrade hon in sitt ansikte vid min hals och sa “Jag blev ledsen för att C fick Coca Cola och jag trodde att jag inte skulle få”…..

Där fick jag för att jag trodde att jag var så viktig så att det var jag som orsakat de sårade känslorna, också visade det sig att en Coca Cola var mycket viktigare än mig!

Giraffer på Gröna Lund


Leave a comment, go on you know you want to!