Vad googlar folk efter?

Idag har jag haft massor trafik till inlägget som jag skrev för snart ett år sedan när svärmor trodde att hon hade vägglöss för att hon hittade fläckar på lakanen. Trafiken kommer från google men jag kan inte se vilka sökord de letar på. Vad letar folk efter och hur hamnar de här? Någon får gärna lämna en kommentar och berätta.

Ikväll när det var nattning så hade jag och gullefjunet en diskussion om jag behövde följa med henne för att hämta hårborsten. Till slut hotade hon med att om jag inte följde med henne skulle jag aldrig mer få några teckningar av henne. Att hon ska strypa flödet av tjugo nya teckningar per vecka sådär rakt av pallar jag förstås inte så då följde jag med.

Jag har lärt mig att göra flätor. Det är en talang som jag inte visste att jag behövde men det måste man tydligen kunna. De är inte så snygga ännu men de tar sig. Om inte mitt internet var så segt idag skulle ni ha kunnat få se en bild men nu får ni inte det.

Alfabetsblogg

Bloggen har ju haft en liten svacka ett tag. Jag har jobbat långa dar och då finns det inte så mycket ork kvar när man kommer hem och inget att blogga om också ska man ju hinna mata och krama barnet. När hon somnat har inspirationen inte velat infinna sig.

Det behöver ju inte hända något i ens liv för att man ska kunna blogga. Om den rätta inspirationen dyker upp kan man ju blogga om en gaffel. Vi har två sorters gafflar hemma och jag tycker inte om dem med de vassa spetsarna och sådant kan man mycket väl blogga om. Men jag har haft idétorka på sistone.

För att hjälpa till med att få idéer har jag tänkt ut ett bloggprojekt. Jag ska blogga mig igenom alfabetet. Ett inlägg om något viktigt ämne per bokstav per dag. Kanske inte varje dag, ni vet hur jag är. Det kan mycket väl hända att jag tröttnar och lägger ner projektet vid F eller något sådant. Men jag ska försöka i alla fall.

A har jag inte tänkt ut ännu. Vilket är lite av ett problem eftersom A kommer först, men jag ska inte börja idag och troligen inte imorgon heller. A kommer på måndag är planen. När vi kommer till B kanske jag berättar om mina tankar om balett eller BHar. På P blir det kanske Postkodmiljonären eller Paradise Hotell, om jag inte hinner komma på något bättre innan dess. Troligtvis inte Paradise Hotell för då måste jag ju se ett avsnitt av det innan vi kommer till P, men Postkodmiljonären såg jag både igår och idag eftersom TVn alltid är på här hos morsan och farsan så det kan jag tänkas ha något att säga om Postkodmiljonären. Om jag inte hinner glömma det innan det är Ps tur förstås. Pitegruppen på Facebook är en mycket het kandidat för P så Postkodmiljonären kanske inte kommer med.

Ni får gärna komma med förslag. Alfabetet är ju långt så det blir väldigt många bokstäver för mig att hitta på ämnen till om ingen hjälper till. Nu har ni chansen. Om ni undrar vad jag egentligen tycker om Genusmorsor kan ni ju föreslå det på bokstaven G tex.

Hemma hos Henny

Jo det här är ju ett tag sedan, men jag bjöd ju in mig själv till Henny tidigare i sommar. Hon sa att jag var välkommen efter tio. När jag har semester så är det riskfritt att jag ska hälsa på folk före tio. Särskilt inte när jag är hos morsan och farsan, för då får jag ju sovmorgon.

När vi då var i Jävre och jag gick förbi deras hus såg det helt tomt ut. Så jag kollade Hennys blogg och upptäckte att hon var ute på turné. Husvagnsturné i norra Sverige. Just när jag skulle hälsa på.

Näst sista dagen vi var hemma så såg jag deras husbil utanför huset så gullefjunet plockade lite blommor (typ gräs och maskrosor) också gick vi dit för att hälsa på.

Då var hon hos frissan. Jamen fatta. Jag började undra om hon stod gömd i garderoben och undvek mig.

Nästa dag kom hon dock upp till morsan och farsan och hälsade på och bjöd in mig och gullefjunet att komma och hälsa på hos henne. “Äntligen!” tänkte jag och såg fram emot att få smita in i badrummet och kolla vad hon använder för parfym och vilken färg hon har på toalettpappret.

Men Henny är som en sådan där kändis.

Ni vet. Det står på omslaget av Hello magazine (Englands lyxigare variant av Svensk Damtidning) att det är ett hemma-hos-reportage och sen när man börjar bläddra i tidningen hos tandläkaren (allvarligt alltså, jag brukade aldrig köpa Hello när jag bodde i England, jag läste Heat.) så var bilderna från Dorchester Hotel eller liknande etablissemang.

Henny bjöd in oss i husbilen! Fatta vad blåst jag kände mig. Och när hon visade gullefjunet badrummet hamnade jag bakom dörren så jag fick inte ens tillfälle att kolla om hon glömt någon parfymflaska i badrumsskåpen när hon städade ur efter semestern.

20140718_122408

Jag saknar inspiration

Jag vet inte vad jag ska berätta för livsavgörande saker för er. Jag funderade på att skriva om bananflugor, men det har jag ju skrivit om förut så det kändes inge kul.

Sen tänkte jag kanske visa er hur duktig jag varit som har sytt 12 raksömmar så att det blev ett draperi, men då måste jag hålla på och fotografera och beskära och det känns inte heller kul så det orkar jag inte heller.

Jag har fortfarande inte skrivit mitt Hemma hon Henny-reportage heller. Jo, jag har varit och hälsat på Henny. Men då måste ni ju se fotot på hur det ser ut hemma hos Henny och då måste jag föra över fotot från mobilen och jag orkar inte hämta sladden just nu. Och nej, jag kan inte ladda upp det från mobilen för när jag laddar upp foton från mobilen blir de alltid liggande och då blir jag så jävla arg när de inte går att vända på så jag orkar inte blogga från mobilen. Så det reportaget får komma en annan dag.

Gullefjunet sa en kul sak ikväll men det känns inte rätt att berätta om det för er. Hon fyller snart fyra och börjar ha en egen integritet som jag tycker att jag ska respektera. Så jag skickade ett SMS till en kompis och berättade det för henne istället. Nån måste jag ju få berätta för, men det behöver ju inte vara hela världen eller de 100 personer som möjligtvis råkar besöka den här bloggen.

Vad jag dock kan berätta är att barnet gjorde ett halsband till mig idag. Det blev alldeles för tight, det skulle ha passat åt en docka. Men hon insisterade att det var till mig och att jag skulle ha det på mig. Två gånger märkte hon att jag smugglat av det och krävde att jag skulle ta på det igen. Så jag gick omkring med något som kändes som en strypsnara runt halsen i flera timmar och längtade till hon skulle gå och lägga sig så att jag kunde ta av det.

I alla fall, för att komma till saken så tänkte jag att ni kanske kunde ge mig en bloggrubrik så får vi se om jag drabbas av inspiration att skriva något viktigt om det ni hittar på åt mig.

Någon? Det blir väl bara Diana som ställer upp som vanligt. Jag måste börja fundera på vad hon ska få för pris nästa år när hon återigen vinner priset för flest kommentarer för ni andra är då så blyga och säger nästan aldrig något.

Förutom Amanda då förstås. Hon skrev en 900 ord lång kommentar till ett 300 ord långt inlägg. Jag är förstås tacksam för hennes engagemang, men sen har hon aldrig hört av sig igen.

Jag tror att jag ska hälsa på Henny

Jaha, man ska alltså fråga er seriösa saker för att ni ska svara? Jag tror aldrig att jag har fått så många kommentarer som på förra inlägget när jag bad om boktips. Förutom när jag har lottat ut gratis saker förstås. Det finns inget som får folk så talföra som när det vankas något gratis.

I vanliga fall när jag frågar nått brukar det bara vara Diana och typ någon enstaka annan som orkar svara.

Men det är kul med kommentarer så tack för alla boktips. Era finisar som vissa bloggare kallar sina läsare. Men ni som läser min blogg är ju inga töntar så jag skojar bara, jag ska inte börja kalla er “finisar”. Jag ska dock utforska era boktips, fick flera intressanta uppslag.

Henny ni vet, hon som är mamma och pappas granne som jag hittade en bok av förra sommaren, skrev att jag kunde komma och få en bok av henne. Jag har redan läst hennes bok, men det var ju snällt ändå.

Men så kom jag just på att jag kan ju ändå gå och våldsgästa henne när jag är i Jävre. Prinsessan besöker bloggläsare kan vi kalla det.

Vad tror ni om det? Ska vi göra så att jag frågar om jag får hälsa på Henny? Eller så knackar jag bara på. Hon är säkert så artig att hon inte vet vad hon ska säga när jag står där på trappsteget så att hon släpper in mig. Sen skriver jag ett hemma-hos-inlägg och om det blir en succé så kan jag åka på turné och hälsa på bloggläsare så att jag har något att skriva om när jag har bloggtorka.

Vem är bloggens äldsta läsare?

Vet ni vad jag undrar ibland? Vem som är den här bloggens äldsta läsare? Inte äldst i ålder alltså, utan vem som har hängt med längst? Att mamma har läst ända sedan början räknas inte. Hon hade liksom inget val i början, jag tvingade henne att läsa så att jag åtminstone skulle ha en läsare.

Så hur länge har ni läst bloggen? Ni får dessutom bonuspoäng om ni berättar hur ni hittade hit.

Det är ingen tävling alltså. Jag bara undrar, och det vore kul om ni kunde berätta nått för mig för en gångs skull. Jag berättar ju saker för er varje dag. Men det finns inget pris att vinna.

Men man vet ju aldrig. De flesta av våra böcker är fortfarande nedpackade i kartonger uppe i Norrland. Maken har packat upp sex hyllrader av sina böcker. Vi har en hylla med böcker som intresserar oss båda. Också har jag en hylla. Trots att maken har sex olika hyllor att lägga sina böcker i så lägger han alltid den bok han senast läst ut i min hylla OVANPÅ min böcker. Jag blir så jävla irriterad när det ligger böcker om troop leaders ovanpå mina deckare och biografier när det finns sex hyllor med krigs- och historieböcker att lägga troop-böcker i.

Så om det dyker upp fler böcker om tank commanders i min hylla så kan det hända att jag som en överraskning (för er och för maken) lottar ut en krigsbok bland dem som tar sig tid att lämna en kommentar och svara på min fråga om hur länge ni har hängt här på bloggen.

Böcker i bokhylla

Jag har blivit erbjuden exklusiva produkter

Jag har fått ett email med ett erbjudande att vara med i ett företags bloggnätverk. Jag är utvald att få förhandsprova nya produkter står det.

Företaget i fråga är börsnoterat, men de har inte möjlighet att ge någon kontant ersättning. Vinstvarning? Är det ett kursras på gång? Som tur är äger jag inga aktier i företaget så jag behöver inte skynda mig att sälja.

Belöningen är att få exklusiva förhandsprover av deras produkter. Det är dock kostnadsfritt att vara med i bloggnätverket och göra reklam för det här företaget berättar de. Det tycker jag är generöst av dem.

Företaget gör karameller. De vill alltså att jag ska sitta här och använda min tid till att göra reklam för dem och få en påse karameller för besväret. Eller två, de var lite ospecifika om hur mycket godis man får för mödan. Tid som jag kan använda till att infiltrera hemliga Facebook-sällskap. Eller tid som jag kan lägga på att berätta för er om mina vardagsproblem.

Minst 10000 vill jag ha för att göra reklam. Inte 10000 karameller alltså. 10000 pengar. Godis kan jag köpa själv, jag orkar fan inte sitta och skriva om godis för att få godis.

Jag blev utkastad från Glamoursällskapet!

Så här var det alltså. Jag ville inte röja mitt cover igår när jag berättade om den roliga kommentaren på bloggen, men det var egentligen ännu roligare än vad jag berättade om.

I torsdags började jag få väldigt mycket trafik till inlägget om Svenska Glamoursällskapet. Så mycket att jag tänkte att någon måste ha lagt en länk. Så jag gick dit för att kolla vad de hade för beröm att säga om min blogg och upptäckte att gruppen nu var stängd. Det var den inte för dryga året sedan när jag skrev det ursprungliga blogginlägget.

Så jag bad om att få bli medlem och det fick jag. Jag lyckades alltså infiltrera Glamoursällskapet och de upptäckte uppenbarligen inte att jag var bloggens författare.

Mycket riktigt så låg där en länk till min blogg med inledningen “Skandal, vår grupp blir doggad i blogg!!!”.Fattar ni hur lycklig jag blev?! Ett blogginlägg som jag skrev för över ett år sedan hade en helt egen “tråd”.

Känslorna var upprörda. Ett axplock av mina favoriter;

– Någon kallade mig en fjant. Jag kände mig lika stolt som när Rolf kallade mig för ärthjärna.

– Någon undrade om inte blogginlägget kunde klassas som förtal. Jag tror inte att personen ifråga hade någon juristutbildning om man säger så…

– En gruppmedlem berättade för de andra att hon lämnat en kommentar här på bloggen och informerat mig om att de faktiskt inte heter Svenska Glamoursällskapet utan enbart Glamoursällskapet. Jag fattar hur kränkta de måste känna sig över det här, detta är givetvis en grov förolämpning. Men för drygt ett år sedan när blogginlägget skrevs hette gruppen Svenska Glamoursällskapet. Jag gör minsann min research och en sådan detalj skulle jag inte missa på, så de har bytt namn sedan inlägget skrev.

– En annan person berättade att bloggare har reklam på sina bloggar och tjänar pengar utifrån besöksantal. Så hon informerade om att utifall de struntade i inlägget så skulle jag inte tjäna några pengar på dem. Hon hade uppenbarligen missat att det inte finns en enda annons på den här bloggen och att man därmed kan dra slutsatsen att jag inte tjänar något på det kvalitetsmaterial jag publicerar här. Vilket är synd eftersom jag fick flera hundra besökare från deras FB-grupp. Jag borde verkligen överväga att bli mer lättköpt.

– Samma person kallade mig för ett “S.k. Internet troll” [sic]. Jag tror inte att det är någon risk att Robert Aschberg dyker upp med Trolljägarna för att leta efter anonyma troll på mitt trappsteg. Det skulle inte bli mycket till story. Aschberg: “Har du kallat Glamoursällskapet för Svenska Glamoursällskapet på internet?” Jag: “Det kan nog stämma”. Aschberg: “Trolleri, Trollera så får man inte göra! Skäms på dig!” Jag: “Okej! Har ni bråttom eller får jag bjuda på kaffe?”

– Sen kom grejen som made my day. Personen som lämnade kommentaren jag länkade till i förra inlägget skrev “Jag funderar på att anmäla hennes blogg till WordPress så att den förhoppningsvis blir spärrad. För hon har skrivit att min kommentar var rolig men vänta bara… Mig leker man inte med…”. Alla som vet någonting om bloggar ser ju av adressen att den här bloggen inte ligger på bloggportalen WordPress. Jag använder verktyget WordPress, men ligger på egen domän. Så om man ska anmäla mig till någon måste man anmäla mig till mig och be mig spärra mig. Å vad jag hoppades att hon skulle emaila WordPress! Inte ens en bloggportal skulle spärra bloggen över det inlägget, om jag låg på en bloggportal och någon klagade skulle de förmodligen lägga inlägget på förstasidan som en highlight.

Det blev dock ingen anmälan. Det där “mig leker man inte med…” var uppenbarligen ett tomt hot. Lite senare kom hon tillbaka i gruppen och berättade att WordPress inte hade någon anmälar-funktion så hon hade bestämt sig för att lämna ärendet.

Sen bytte hon helt plötsligt bara ämne och började prata om att rasta hundar och berättade att hon fått hundskit under skorna när hon var ute med hunden. Å jag bara “HALLÅ DÄR, ni pratade faktiskt om MIG – ni kan inte bara byta ämne till hundskit i MIN tråd!!!”. Det var vad jag tänkte alltså – jag ville ju inte röja att jag var med i gruppen så jag skrev inte det.

Sen var jag tvungen att jobba i några timmar. När jag kom tillbaka hade Glamourgrupps-detektiverna kommit mig på spåret och upptäckt att den person som blev medlem i gruppen igår morse var samma person som bloggens författare. De hade sparkat ut mig ur gruppen! Jag kände mig helt kränkt!

Vad jag önskar att jag kunde få läsa vad de skrev när de upptäckte att jag hade infiltrerat gruppen och suttit och läst allt de skrev… Det kan dock inte bli värre än det där med hundbajset. Hur kunde de gå OT och börja prata om hur jobbigt det är med hundbajs under skorna i MIN tråd!? Min första tråd ever alltså och de börjar prata hundbajs… På Flashback skulle sånt här aldrig tillåtas, en moderator skulle ha gått in och styrt upp situationen och lett tillbaka samtalet till att kalla mig för tönt och fjant!

Roliga kommentarer

Har ni sett att jag har en sådan där ruta i högerkolumnen där man kan se en länk till de senast lämnade kommentarerna? Jag tror inte att den syns om man läser på mobilen.

Ibland får jag väldigt roliga kommentarer här på bloggen som gör att jag går omkring och småskrattar för mig själv i flera timmar. Igår fick jag en sådan kommentar här på inlägget som handlar om Svenska Glamoursällskapet.

Inlägget är över ett år gammalt och det är nog lika länge sedan jag själv läste inlägget, men om jag får säga det själv så var det en väldigt träffande beskrivning av Glamour jag fick till.

När jag skrev det där inlägget var FB-gruppen öppen, men nu när jag klickade på länken för att kolla vad som händer i Glamourvärlden så upptäckte jag att gruppen nu är stängd så nu för tiden måste ni alltså gå med i gruppen om ni vill läsa sidan.

En cykelblogg

Ikväll hade jag en sak som jag var tvungen att göra. En tråkig sak. Så jag började slösurfa. Funderade över vad Sveriges nordligaste blogg kunde tänkas vara och började leta på Bloggportalens karta. Men alla bloggprickar på kartan norr om Luleå var inaktiva, ingen jag klickade på hade uppdaterats de senaste två åren.

Då kollar jag någon annan stad tänkte jag, och valde Falun. För i Falun har jag aldrig varit så jag tänkte att det kunde intressant att läsa något från Falun. I Falun hittade jag Öijers blogg. Hans tagline sa ‘Du vet att du vill läsa den’ och i bloggbeskrivningen stod det att han var en ‘Riktigt trevlig typ’. Det tyckte jag var lite kul. Han har kanske rätt tänkte jag, jag vill kanske läsa den. Så då gjorde jag det.

Vad sysslar Öijer med då undrar ni. Jo, han cyklar. Och cyklar och cyklar och cyklar. Ibland har han vilodag, men mest så cyklar han. Rätt så fina foton tar han när han är ute och cyklar det får jag säga. Han är säkert en trevlig typ Öijer, men helt rätt hade han inte när han skrev att jag ville läsa den. Jag tittade mest på bilderna.

Inte för att jag på något sätt inte tycker om cyklar. Jag har ju själv bloggat om när jag cyklade 15000 meter och den där cykelturen när maken bröt båda armarna gav ju oändligt med bloggmaterial. Men för en cyklist av min kaliber blev det lite väl mycket cykel i cykelbloggen. Nu har jag i alla fall lagt in en påminnelse i kalendern om att jag behöver ta cykeln till någon som har specialistkunskaper om cykelkedjor som kan förklara varför kedjan börjat hoppa av så fort jag tittar på cykeln.

För er som cyklar kan jag i alla fall rekommendera Öijers blogg.

Det där jag skulle ha gjort ikväll blev inte gjort så nu måste jag göra det imorgon. Då kanske jag kollar vad det finns för bloggar i Kalmar eller Borås för där har jag aldrig heller varit.

Partiledarbesök

Har ni sett att partiledaren för Kvastpartiet har hälsat på här på bloggen? Kolla här att han har lämnat en kommentar.

I och för sig säger inte Roger att han är partiledare. Men jag tänker att Kvastpartiet förmodligen inte är så stort så Roger måste väl åtminstone tillhöra partitoppen.

Också har Rolf hälsat på igen och lämnat en kommentar här. Jag tror att Rolf är ett troll. Jag har frågat min kompis C om det är hon som är Rolf men hon förnekar inblandning. Jag tror ändå inte att Rolf är på riktigt.

Diana har vunnit en signerad bok med älskarinnor i

Diana är bäst av alla på den här bloggen. På att kommentera. Det är inte bara så att hon vann, hon var totalt överlägsen.

När 2013 tog slut fick jag ett email med “bloggstatistik”. Årets mest lästa inlägg, vilket land läsarna kom ifrån osv. Där var det med en kategori med vem som hade kommenterat flest gånger.

Diana krossade allt motstånd. Nästan hundra kommentarer mer än tvåan.

Flest kommentarer

De flesta av er är ju i och för sig inga bra konkurrenter. Inte ens när jag berättar att jag fått nytt jobb orkar ni lämna en liten kommentar och säga grattis. Jamän, nämen jag är minsann inte den som blir bitter över sånt. Inte ALLS. Jag är inte sån. Men inbilla er inte att ni ska få se något foto av kaffemaskinen på min nya arbetsplats när jag börjar där. Bara så att ni vet.

Åter till ämnet. Jag blev lite distraherad där.

Diana måste ju få ett pris tänkte jag. Jag vet att hon gillar kungligheter, det har jag läst på hennes blogg. Hon är lite av en prinsessa själv har jag märkt. Så hon får en bok som heter Kungliga Släktband. Det låter kanske inte så spännande, men det är även med älskarinnor i boken. Uhum, nu blev ni intresserade. La Camilla är dock inte med, boken skrevs innan hon talade ut.

Kungliga släktband

Inte bara det. Boken är signerad av författaren själv med en personlig hälsning till Diana.

Signerad bok

Det här trodde ni kanske inte men jag är lite kulturell av mig och rör mig i kretsar där det finns helt riktiga livs levande författare. Jag känner alltså författaren som heter Ulf Sundberg. Egentligen är han makens kompis sedan gymnasietiden, men allt makens är mitt, så han är min kompis också. Det var för övrigt han som skrämde mig att han hade tänkt flytta in när han kom och hälsade på och jag såg hans väska.

Ni som aldrig kommenterar får faktiskt lov att köpa er egen bok om ni vill läsa den – ni hittar den på Adlibris. Eller om ni också vill ha ett signerat ex kan ni emaila mig så ska jag kolla om jag kan ordna det åt er. Då kanske jag ber Ulf skriva “Du borde kommentera på Prinsessan på Ärten oftare”.

Boken kommer på posten Diana. Men inte imorgon. Jag har slut kuvert. Också måste jag leta reda på den där ledtråden till vad ditt efternamn är som du lämnade när du ville ha ett julkort. Sen måste jag knäcka gåtan igen, jag har för mig att den var lite klurig, och googla fram din adress igen. Så vi talar om nästa vecka någon gång. Eller så kan du göra det lite enklare för mig och emaila din adress till victoria@prinsessanpaarten.se.

Telia-Magnus säger att jag inte kan få gratis TV

Igår var Telia-Patricia sjuk så Telia-Magnus emailade mig för att säga att de tyvärr inte kan ge mig gratis TV i ett helt år. Så snålt.

Däremot erbjöd Telia-Magnus mig en gratismånad på mitt bredbands-abonnemang som kompensation. Jag tackade ja till det. Förutom telefonkö-helvetet så var jag inte så besvärad av bristen på bredband eftersom bredbandet försvann lördag kväll och då gick jag och tittade på tv, söndag åkte jag pulka och måndag och tisdag jobbade jag. Förutom på kvällarna när jag pratade med Telia-Erika. Men hon var ju trevlig och rättade in sig kring vårt middags- och badschema så det gjorde inte så mycket. Det var mest en bredbands-detox.

En gratismånad till ett värde av 389 kr var ren bonus. Lite skit i bredbandet brukar man ju räkna med utan att orka be om kompensation. Ren bonus som jag kan köpa över 30 liter mjölk för. Ingen jävla lokalproducerad mjölk däremot. Fi-tvale-för-det som man säger. Jag har sett hur kor har det här i Stockholm och är en medveten konsument som inte kan tänka mig att köpa mjölk producerad inom tullarna.

I alla fall. Nu har jag ett nytt problem. Kommer Skatteverket nu att kräva att jag deklarerar min gratismånad som en inkomst av blogg och att jag skattar på den? Alla vet att om man får gratis saker till följd av att man har en blogg ska man skatta på värdet av det man får.

Ja, nu ska jag inte säga att ALLA vet det. Blondinbella vet tex inte det – därför kallas hon Economista – och i hennes fotspår följer alla bloggare med läsarantal över 5000 per vecka. Det nya ordet för att säga “nedvärdera inte oss bloggare, det är faktiskt ett beundransvärt yrke” samtidigt som man säger att inkomsten inte är skattepliktig.

När man ändå håller på bankar man litegrann på feminist-trumman och hävdar att bloggare som tjänar pengar på sina bloggar hjälper feminismen (för att alla stora bloggare är kvinnor) trots att de kämpar med näbbar och klor för att slippa skatten.

Som utbildad kvinna som råkar ha en blogg känner jag mig jävligt vilsen. Både i feminist-vinkeln och skattereglerna. Jag trodde att jag hade någorlunda koll på båda tills jag lärde känna bloggvärlden. SKV hänger inte med. Och feminismen lider av att unga kvinnor luras att tro att bloggande är ett yrke och lockas tillbaka till oavlönat hemmafruarbete a la femtiotalet i tron att man kan tjäna pengar på det utan att skatta.

Å sen när det inte funkar för att inga företag vill betala för reklam som saknar trovärdighet sitter de och skriker på sina bloggar om hur orättvist behandlade de är för att de inte tjänar några pengar för att folk inte vill betala för att läsa om när de sitter och klagar över all tid de lägger ner på att klaga om hur lite de tjänar på att klaga enbart för att de är kvinnor som klagar. Må denna typ av feminism dö ut innan min dotter når en ålder där hon kan påverkas av detta. Jag vill ju att hon ska känna att hon har möjlighet att “rule the world”, inte bara att “rule” någon lågbetald blogg…

UnderbaraClara, HouseOfPhilia och LadyDahmer och deras gelikar kommer att ha mycket på sitt samvete när tonårsflickor väljer bort utbildning i framtiden. Åtminstone om man ska tro dem själva för i deras strävan att tjäna pengar (som vissa av dem inte vill skatta för) hävdar de att de har stor påverkan på sina läsare.

Tillbaka till mitt 389-kr-problem. Jag kanske kan hävda att det här med att lura till sig en gratis-månad bredband genom att blogga om Telia varje dag är en hobby. För jag är lite lättroad. Mario Brothers, Candy Crush, Telia Social Media – jag är som ett barn och tycker att sånt är kul. Man får faktiskt tjäna 15 papp på sin hobby utan att skatta. Det har jag läst mig till på nätet.

Hallå Skatteverket – har ni också sådan där plingbevakning? Ring mig i så fall va?! Är min gratismånad en kompensation av mitt bredbands-lidande eller är jag en proffsbloggare som bör deklarera 389 kr inkomst av tjänst?

Om det senare, följ gärna Telias moderna angreppssätt och svara i kommentarerna med vilken ruta fyra-hundringen ska in i. Jag behöver inget långrandigt brev. You say square – i put 389 and I won’t call you square. Deal?

En sak till som jag vill säga till mitt försvar i skattefrågan är att alla mina läsare är alltför intelligenta för att påverkas av mina åsikter därför är inget jag säger reklam. Jag sysslar bara med information, utbildning och åsikter. Jag borde därför tilldelas någon sorts stipendium. Något skattefritt sådant så att jag inte behöver leta efter någon ruta på deklarationsblanketten.

Hur blir det med gratis TV då?

Telia är väldigt duktiga på det här med att bevaka sociala medier må jag få säga. Så fort man skriver Telia kommer de och kollar vad man skrivit och sedan får man en trevlig kommentar.

Nästa gång jag får problem med bredbandet tror jag att jag hoppar över det där steget med att ringa till kundsupporten helt och hållet. Jag bara skriver “hallå Telia, be Erika ringa mig” här på bloggen så att det säger pling i deras sociala-medier-bevakningsverktyg också kommer de och kollar vad jag har skrivit. Också kan vi i kommentarsfältet bestämma en tid när det passar att Erika ringer mig. Det låter kanske svårt att blogga utan bredband men jag har ju en telefon att blogga från.

För er som inte läser kommentarerna här på bloggen kan jag ju berätta att Telia-Linda idag lämnade en kommentar och berättade att min hälsning till Telia-Erika hade framförts.

Det är ju bra. Men det jag undrar mest av allt är ju förstås om bredbandsavdelningen har återkommit med besked om min gratis-månad eller gratis TV i ett år?

De har nog bara väldigt mycket att göra just nu.

Jag är inte så populär som jag verkar

Jag vill bara berätta att den där plug-in-grejen jag har nere till höger som visar “Popular Posts” är helt uppåt väggarna. Det finns INGET enskilt inlägg på den här bloggen som är läst 10000 gånger. Det finns inte ens något som är läst 3000 gånger. Om det inte finns en massa människor som smyger omkring här och “gömmer sig” för statistikverktygen. Några stycken finns det ju förstås, men inte SÅ många.

Popular posts

Många av mina regelbundna läsare går in på blogg-adressen och då får inget enskilt inlägg någon “hit” utan det reggas som hemsidan eller page 1 beroende på vilken av de två statistikverktygen jag använder som man tittar på.

Jag fattar inte hur den där widgeten/plug-in funkar och vad det är den läser av. Man kan ställa in den så att den visar de inlägg som haft mest läsare under en viss tid (vilket är vad den är inställd på nu, på tiden ‘all time’ sedan widgeten installerades), eller de inlägg som fått flest kommentarer också finns det något annat val som jag inte kommer ihåg vad det är.

Jag tittar inte så ofta på vilka inlägg som ligger där, men när jag tittade tidigare idag så verkar det ju helt random. Det är inte alls de inläggen som brukar få mycket google-trafik eller något av de inlägg som fått stor (större än vanligt för mig alltså) spridning på sociala medier eller länkar från andra bloggare. Alltså är det inte heller top tio av mina allra bästa inlägg (i den enormt hårda konkurrensen av mästerverk) som syns där.

Det enskilda inlägg som haft flest läsare förutom startsidan enligt statistikverktyget är inte heller ett av mina bästa. Men jag förstår varför det ligger högst upp. Det handlar om Hello Kitty och det finns tydligen mycket dårar som gillar Hello Kitty. Rubriken Goodbye Hello Kitty lockar tydligen också googlarna för inlägget får fortfarande mycket trafik från Google. Väldigt mycket asiater tex, och de brukar vända i dörren när de märker att de inte fattar ett ord av texten.

Populärast enligt bloggen

Hello Kitty inlägget som haft mest läsare, all time, på den här bloggen har haft mindre än en fjärdedel av de läsare som widgeten/plug-inen påstår att Farang-inlägget har haft. Man börjar ju undra om den som skapat widgeten är sponsrad av Farang att manipulera siffrorna?!

Jag ska ändra inställningarna på den där mojängen någon dag. När jag orkar, för jag kommer aldrig ihåg var sjutton den ligger eller hur man gör för att ändra den. Jag kanske tar bort hela skiten. Men då måste jag ju hitta en ny ‘Popular Post’ widget.

Hur o-populär skulle jag se ut om jag inte hade några populära posts alls? Va?! Rena rama internet-döden…. Men jag vill ju att min popularitet ska vara korrekt. Tills jag fixat det hela får ni nöja er med vetskapen om att det där som står i den där rutan inte är korrekt. Jag har skrivit mycket bättre inlägg än vad som syns där. Som inte alls tillräckligt många människor har läst. Långt ifrån 10000.

Dagens lärdom. Tro inte på den statistik som bloggare visar upp.

 

Jag har slutat ut både Cheesecaken och årskrönikan

Idag tänkte jag att jag skulle göra en årskrönika här på bloggen. Påminna er om att ifjol vid den här tidpunkten så lämnade någon en kommentar här på bloggen och kallade mig för ärthjärna.

I maj flyttade vi till stockholm och tog med oss olja utifall att det inte skulle finnas fritösolja i Stockholm.

I september tog maken och gullefjunet med sig en räka i bilen när de kom och hämtade mig på jobbet.

Ni vet. En sammanfattning över de viktigaste sakerna som hänt här på bloggen och mitt liv under året.

Det blev dock för jobbigt, det finns för många inlägg här på bloggen så jag orkade inte sitta och leta igenom dem för att hitta de viktigaste händelserna för varje månad. Så jag la ner det projektet.

Dessutom hade jag tänkt göra en Cheesecake till efterrätt till nyårsmiddagen. Men när jag satt och kollade på bloggen så upptäckte jag att jag gjorde en Cheesecake till efterrätt till nyårsmiddagen ifjol också och den gick inte hem i alla läger. Så jag la ner den planen också. I år tänkte jag göra glass och strössel istället.

Om jag kommer ihåg så återkommer jag senare när jag och gullefjunet har gjort två pippilotter var i håret och hälsar Gott Nytt År med en bild av det.

Jag vägrar skriva “Det värmer”!

Jag fick en trevlig kommentar av någon som heter IngaLill på det här inlägget. Då berättade jag för maken och morsan att det är roligt att få kommentarer av någon som aldrig brukar kommentera. Ibland undrar man ju vem ens läsare egentligen är. Tänk om 90% av ens läsare är sådana som läser bloggen på samma sätt som jag läser Familjelivs forum? För att förfasas och skratta åt vilka idioter det finns här i världen. Så det är ju kul när någon berättar att det inte är därför just de läser.

Jag: Men det är lite svårt att veta vad man ska svara också. Jag borde ju svara tack på nått sätt men jag vill inte framstå som någon sorts hjärtan-på-Facebook-mes.

Mamma: Måste man svara?

Jag: Nä det måste man väl inte. Men jag får ju så lite kommentarer och det är kanske för att jag ofta inte hinner svara. Om man svarar så kanske folk kommenterar oftare. Dessutom kan det väl vara trevligt att svara på en snäll kommentar.

Mamma: Kan du inte bara gilla kommentaren?

Jag: Det här är på bloggen, inte på Facebook. Min IT-avdelning har inte ordnat så att jag har en gilla-knapp på kommentarerna…

Jag: Jag tror att jag svarar “Tack för att du läser”.

Mamma: Skriv “Det värmer”.

Sen började hon asgarva. Vi är ju sådana i den här familjen. Vi går inte runt och skriker ut kärlek och komplimanger så att de blir urvattnade och betydelselösa. Bara-när-det-är-på-riktigt är policyn.

Jag vägrar skriva “det värmer”. Folk kan ju tro att jag är en mes. Jag läser ofta “det värmer” på Facebook men jag vet inte ens vad det betyder. Klart att man blir glad när någon säger något trevligt eller snällt, men jag brukar inte känna några temperaturskillnader.

Jag känner mig alltid misstänksam mot folk som använder den typen av ordval. Vad menar de egentligen? Kläcker de bara ur sig något som låter bra? Det känns alldeles för klyschigt för mig. Jag känner att det är viktigt att hålla på sin integritet även när man tackar för kommentarer.

Det blev “Tack för att du läser”. Det kändes mest lagom.

Jag tror att jag inför det som standardsvar i framtiden. Då vet ni. Om ni lämnar en kommentar och jag svarar “Tack för att du läser” och ni tycker att jag kunde ha visat lite mer glädje så är det inte så att jag inte är glad. Det är bara så att jag inte har en så glädjespridande personlighet, jag är lite mer reserverad av mig.

Idag på badhuset kände jag mig litegrann som Carola Häggkvist

Idag har vi varit och badat i Öjebyn. När vi simmade genom den varma bassängen för att gå till det kalla fotbadet med en liten rutschkana var det någon som knackade mig på armen.

När jag vände mig om stod där en tjej som såg lite vagt bekant ut. “Hjälp, jag glömde pokerfacet i omklädningsrummet” hann jag tänka. För jag trodde att det var någon som jag kände och borde komma ihåg vad hon hette och kunna placera var jag kände henne ifrån.

Så var det dock inte, det visade sig vara någon jag aldrig träffat förut som sa att hon brukar läsa min blogg och kände igen mig och bara ville hälsa. Hon har kommenterat här på bloggen ibland och hade tidigare själv en blogg som jag besökt, så det var därifrån jag kände igen henne.

Då kände jag mig litegrann som typ Carola.

Inte på det sättet att hon bad att få ta ett idolfoto med mig eller så. Det var ju tur för jag hade ju baddräkt på mig och det är inte min bästa sida. Det är baddräktens fel förstås. Den är gjord av ett väldigt konstigt material som suger sig fast i knähöjd och den är väldigt svår att få på sig. Varje gång jag står i omklädningsrummet och försöker åla mig in i den här baddräkten så svär jag för mig själv att jag glömt att ta med ett skohorn.

Inte heller bad hon om min autograf. Men det var säkert bara för att vi var i en bassäng. Ingen har ju med sig en penna i bassängen. Hon sa bara att hon ville säga hej eftersom hon brukar läsa bloggen.

Så ja, egentligen kände jag mig kanske inte så mycket som Carola. Jag kände mig väl mer som någon som har en blogg som har några läsare per vecka och som aldrig förut blivit tilltalad av en främling som berättar att de läser ens blogg. Det kändes kul liksom. Det är det jag menar med Carola – hon måste ju också bli glad när folk kommer fram och hälsar.

När jag kom hem och berättade det här för maken så sa han “Du sa väl tack?!”. För han vet att jag blir generad och inte vet vad jag ska säga i sådana situationer. Jag blev väldigt paff över att bli igenkänd så jag kommer inte riktigt ihåg vad jag svarade, men jag tror att jag samlade mig tillräckligt och kom ihåg att säga tack. Faktiskt så tror jag det. Men om jag glömde vill jag bara säga tack för att du kom fram och hälsade Erika! Det var väldigt roligt att träffa någon som läser det nonsens de mästerverk jag producerar.

Nu har jag inte tid längre. Det känns lite bekymmersamt att bli igenkänd när man är iklädd baddräkt. Jag måste kolla igenom bloggen så att det inte slunkit in någon baddräktsbild någonstans.

Har jag gått en kurs?

Jag har en ny header. Har ni sett det? Tjusig va?!

Nu kanske ni tror att jag har gått en kurs och lärt mig saker så att jag kan göra headers själv helt plötslig. Så är inte alls fallet. Jag har inte gjort den själv. Det är Sandra som har gjort den.

Jag känner inte henne, jag har aldrig träffat henne. Men hon har en blogg, också har hon en webbutik som heter HojnaDesign, också håller hon på och planerar för att öppna en till som heter Simpla (hon måste vara nalta geujdat, som vi säger i Pitebygden, som ska ha två butiker tänker jag som är så glad över att jag nyss stängt min enda).

Hojna verkar ju händig tänkte jag – hon brukar pyssla på bloggen och inte blir det fiasko heller som för vanligt dödligt folk som mig, duktig på att fotografera också – hon kan säkert det här med att snickra till en header kom jag på. Så jag emailade henne och frågade om hon inte kunde hjälpa mig. Sådär helt ur det blå. Snäll som hon var sa hon ja.

Det skulle ju förstås ha blivit ännu bättre om hon som kan fotografera hade tagit bilderna. Men hon bor ju utanför Piteå och jag i Stockholm så det var helt enkelt för svårt att få till ett fototillfälle då hon kunde fotografera mig från min bästa sida. Hon fick helt enkelt lov att använda mina gamla bilder.

Tusen tack för hjälpen Sandra!

Tänk er hur det skulle se ut om jag klistrade träbitar på burkar? Förmodligen som ett dagisprojekt. Så här fina ljuslyktor blir det när Sandra gör det.

Sandras ljuslyktor

Det här är inte Nattstad!

Nattstad alltså. Det är en bloggportal där mig veterligen bara fjortisar bloggar. Idag fick jag ett nytt email från ett PR-bolag också skriver karln “jag var inne och läste på Nattstad”. Vadå Nattstad? Vad har min blogg med Nattstad att göra? Det här är inte Nattstad. Ser det här ut som en fjortis-blogg på Nattstad? Va, va, VA…?!

Jag tycker faktiskt att PR-folket kunde göra en snabb research och hålla ordning på så enkla saker som var en blogg ligger innan de skickar ut sina email.

Annars blir det ju som när Niklas Telefonförsäljare kom med ett fantastiskt fint erbjudande och jag just skulle slå till – också kallade han mig Veronica och då backade jag ur hela affären.

Det blir inget sponsrat inlägg här på Nattstad bloggen den här gången heller.

Jag får beröm av PR-byråer

De senaste veckorna har jag fått en hel del e-mails från PR-byråer med erbjudanden om att skriva “sponsrade inlägg” mot betalning.

En del PR-byråer inleder sina e-mail med att säga någon berömmande om min fina blogg. Häromdagen fick jag ett mycket roande sådant e-mail. Tjejen skrev “jag har känt till din sida ett tag nu och jag gillar den måste jag säga, du skriver om intressanta ting som även är lärorika”.

Jag fnissade och svarade “vad roligt att du tycker att min blogg är lärorik, jag strävar ju verkligen efter att skriva utbildande inlägg”.

Tror ni att hon fattade vinken/ironin/skämtet? Nej, hon gjorde inte det – hon svarade “ja du har verkligen lyckats, bra gjort!”.

Jag tror att man av detta kan dra slutsatsen att hon inte har läst en enda rad av min blogg. Om hon hade gjort det skulle hon ha vetat att det inlägg hon föreslog att jag skulle skriva inte alls passar in i den kategori där hon föreslog att jag skulle lägga inlägget.

Och dessutom ville hon godkänna inlägget först. Som om att någon skulle få “godkänna” något som jag skrivit innan jag publicerar det på min egen blogg! På den här bloggen är det jag som sköter godkännandet. Några hundralappar räcker inte för att jag ska tumma på den regeln, man ska komma med många, många tusenlappar om man vill godkänna något jag skrivit innan jag publicerar det.

För några veckor sedan fick jag ett annat e-mail från en annan PR-byrå. Den killen ville att jag skulle skriva om kontorsmaterial. Han ville också läsa och godkänna först och “beroende på inläggets kvalitet” kunde han betala upp till 150 kr.

Hallå liksom… “Beroende på inläggets kvalitet”!! Hur oförskämt är inte det?! Han har ju uppenbarligen inte heller bemödat sig med att läsa ett enda inlägg. Om han gjort det skulle han ha vetat att på den här sidan finns det bara kvalitet!

Jag skulle kunna skriva ett sjukt högkvalitativt inlägg om en häftapparat eller en tejprulle. Men av någon anledning har jag en känsla av att det inte skulle var i PR-killens smak…

Vem ringer till tandläkaren och frågar saker?

I morse var gullefjunet hos tandläkaren för 3-årskontroll. Tandläkaren räknade till tjugo tänder, berättade om tandtroll som bygger hus i tänderna om man inte borstar dem och visade borrar som man måste använda om tandtrollen bygger hus.

Gullefjunet var jätteduktig men hon tyckte att tandläkaren var lite långrandig. När hon började visa borrar hade hon redan helt tappat gullefjunets uppmärksamhet som då hade upptäckt att man kunde åka rutschkana ner ur tandläkarstolen.

När vi skulle gå sa tandläkaren till mig “Om det är något ni funderar över kring tandborstning eller så är det bara att ni ringer”.

Då tänkte jag för mig själv “Vem ringer till tandläkaren och ställer allmänna frågor kring tandborstning?”.

Om man har frågor om tandborstning kan man ju konsultera Google eller expertpanelen på Familjeliv. Några riktigt praktiska råd i den där tråden, det med att hålla för näsan om ungen kniper igen munnen var ett av mina favorittips.

Otydliga regler

Min blogg-utlottning av en flaska Djup Sömn gick lite trögt i början. Det var bara Åsa som var med på noterna i början och lämnade ett bidrag. Men idag har det hänt grejer.

Det finns “tävlingssidor” på nätet där folk som är intresserade av att vinna saker kan gå in och leta efter tävlingar. Tävlingsguiden och Bli en vinnare heter två av de som verkar vara mest populära. När jag hade tävlingar i webbutiken brukade jag lista dem på dessa tävlingssidor. Flaskan med sömn har jag däremot inte listat på någon tävlingssida. Det kändes inte seriöst att lista en tävling där priset är bara nästan nytt.

Idag har dock någon annan listat flask-tävlingen på Bli en vinnare (jag har ingen aning om vem, men om det är någon av mina regelbundna läsare får ni gärna ge er till känna!).

Jag är naturligtvis väldigt glad över att det nu är så många som vill vara med och tävla om en flaska sömn. Väldigt fina motiveringar, det är roligt att folk anstränger sig så för att vinna. Läs gärna bidragen här.

Jag börjar dessutom känna mig som en riktig miljövän som motarbetar slit-och-släng-samhället genom att lotta ut den här flaskan med sömn som jag inte har någon användning för till någon som kan uppskatta den.

Jag måste dock ha varit otydlig i instruktionerna. Det är ju nämligen en två-stegs-tävling. Först ska man motivera varför man ska vinna, och det har alla gjort. I steg två ska man också berätta hur man tror att en sprayflaska ska hjälpa en att sova. I det här momentet känner jag att de flesta får underkänt för att de inte ens försökt sig på delmoment två i tävlingen.

Ska man vinna måste man förstås prestera i båda grenarna. Det vet ju alla som håller på med sport och tävlingar. Ungefär som i fotboll och hockey, man kan inte lägga av efter första halvleken/perioden. Då kommer någon annan och vinner alldeles innan slutsignalen.

Missa inte chansen att vara med och tävla du också. Kanske är det JUST DU som blir den lyckliga vinnaren av det populära priset den här gången. Plötsligt händer det vetniju!