VG till mig

Det är ingen idé att få bra betyg om man inte skryter över dem.

Jag läser Engelska på distans på universitetet den här terminen. Och Affärssystem. <- Det där är “fragmentation”. Att dela upp något som kan skrivas i en mening på två. Det är helt fel i academic writing. Men vanligt i science fiction writing tydligen. Jag känner mig mer science fiction än akademisk. Det känns coolare med SF. Så jag skriver så ändå om jag vill.

Men bara på bloggen förstås. När någon ska betygsätta mig så skriver jag så som man ska skriva för att få så bra betyg som möjligt. Idag kom betyget på första delmomentet och jag fick VG. Å det betyget är ju inte till någon nytta alls om jag inte berättar om det för alla som vill lyssna och även för dem som helst skulle vilja slippa lyssna.

Nu kanske ni inte tycker att det är så märkvärdigt att få VG i engelska när man bott i England i nästan 15 år. Fast det här var ett fonetik-moment och man lär sig inget om fonetik av att bo i ett land. Okej då. Lite fördel har man kanske. Det var därför jag valde kursen. Men nu ska vi inte förringa min insats.

På den tiden jag pluggade så levde jag inte efter den här filosofin förresten. På den tiden hade jag en annan filosofi. Att man skulle maximera input-output och bara göra exakt så mycket som behövdes för Godkänt för att få så mycket fritid som möjligt. Då tyckte jag att folk som sköt över sina fina betyg var odrägliga.

Det var då. Nu är jag gammal och struntar i om någon tycker att jag är odräglig. Jag fick VG.

Nu behöver jag bara två till VG av tre för att få VG på hela kursen. Det kan i och för sig bli ett problem, men det funderar vi inte på idag. Inget smolk i bägaren idag.

Från rökt till lättbrynt dator

Jag ber om ursäkt för radiotystnad. Jag har inte kunnat blogga.

Ja, okej då. Egentligen ber jag inte om ursäkt för att jag inte bloggat. Uppdateringsfrekvensen är ju inte så hög nu för tiden att jag ber om ursäkt för några dagars uppehåll. Jag vill bara ha en anledning att berätta att min dator låg på dödsbädden och att jag har räddat den.

Den funkade typ inte alls mer än tre minuter i taget varannan timme och nu är den som ny igen. Inte helt ny förstås. Men tänk er en pensionär som fått en ny höftled och nu kan pensionären gå med krycka igen. Så mycket bättre är min dator nu. I tre kvällar har jag kämpat med att få ordning på skrället och jag hade helt gett upp och fokuserade på att komma åt att göra back-up.

Så jag ville bara ha en anledning att berätta att den här datorn just nu verkar ha tillräckligt med livskraft att överleva helgen och kanske till och med hela mars. Väl värt att rapportera om tycker jag. Om jag har tur får vi en stunds internetanslutning också så att ni verkligen får möjlighet att läsa den här rapporten.

Övriga nyheter är att jag igår opererade bort en knöl på skuldran. Det var inte så mycket en operation alltså. Mer att läkaren skar upp ett hål och tog ut knölen och sydde igen. När jag frågade om han skulle skicka knölen på analys för att kolla om det var en cancertumör så sa han att det var en fettknöl och kastade den i soporna. Jag vet inte om jag ska tro på att han vet vad han pysslade med. Det känns lite otryggt att den där knölen kanske ligger i papperskorgen och celldelar sig och att man inte vet hur sånt kan sprida sig ur en papperskorg. En liten analys tycker jag inte hade varit för mycket begärt.

Jag fyller för övrigt år idag. Men det står inte på min Facebook-profil att jag fyller år idag så förutom maken och gullefjunet så är det bara mamma, pappa, svärmor och två kompisar som har kommit ihåg att gratulera mig. Också min kollega i hissen som frågade varför jag gick hem så tidigt idag när jag gick hem klockan fem och jag berättade att jag fyller år. Känns lite skralt. Man ska inte bara förlita sig på Facebook tycker jag så det här blogginlägget kanske skrapar in några gratulationer till.

Jag har fått ett par rosa och lila diskokule-örhängen i present av gullefjunet. De är jättefina. Om ni inte har barn ännu rekommenderar jag er att skaffa en unge innan ni fyller 43. Utan en unge som självmant stiger upp för att fira en med presenter och kaffe på sängen så känns det som att just 43 skulle ha kunnat passera obemärkt. Det känns som otroligt lite vits med att fylla 43 om det inte finns någon annan som är glad över att man fyller år och tycker att det är fest.

ship discount bridesmaid dresses 2016 at groupdress.com

Håll tummarna nu

Jag sitter på Karolinska och väntar på röntgen. Nu ska jag få veta om den misstänkta båtbensfrakturen är en fraktur eller om jag blir av med gipset. Jag är väldigt less på gipset redan och det har bara gått två veckor.

Jag försöker att inte hoppas för mycket, jag intalar mig själv att jag är förberedd på att de kommer att gipsa om. Det är ju det troliga eftersom det fortfarande gör ont vid vissa rörelser. Så jag kommer inte att bli besviken om de gipsar om för det är det jag är inställd på.

Men innerst inne hoppas jag förstås att jag ska slippa.

Det var så lungt och skönt

Sitter på akuten och väntar på röntgen. Helt avskuren från omvärlden var jag för jag glömde telefonen i bilen när maken skjutsade hit mig. Fick ett kort panikanfall när jag märkte att jag glömt telefonen. “Hur ska jag nu kunna checka in på akuten på Facebook så att alla vet att jag är här och kan skicka mig virtuella styrkekramar?” tänkte jag.

Panikanfallet gick dock över fort. När jag märkte att telefonen var borta var den ju redan i Täby så det fanns ju inget jag kunde göra åt saken i alla fall. Kom på att det var ganska skönt. Internet tar ju inte vägen någonstans, det finns ju kvar i eftermiddag. Ingen kunde ringa och störa mig. Å styrkekramar över eventuellt brutna handleder och förkylningar tycker jag ju är jävligt löjliga i alla fall.

Då helt plötsligt när jag sitter och läser tidningen i godan ro dyker maken upp för att ge mig telefonen! Inne på akuten, jag har redan träffat läkaren. Får folk verkligen vandra in på akuten hur som helst i helt oviktiga ärenden? Å var det verkligen nödvändigt att köra tillbaka hela vägen från Täby? Jag tänker då inte acceptera någon skuld för förlorad arbetstid över att jag glömde telefonen för det var helt onödigt att komma hit med den.

Men lite snällt och bra var det ju ändå. Nu kan jag checka in på Facebook och få styrkekramar. Också kan jag fördriva tiden medan jag väntar med att berätta för er om när jag duschade imorse. Då sa jag till maken “Det är lite svårt att tvätta sig med en hand”. Helt osympatisk svarade han “Prova att göra det med ingen hand…”.

Mammografidilemma

När kommer hem och tar in posten. När man ska åka till London om en timme. Åsså ligger brevet med svaret från mammografin där. En vecka tidigare än man väntat sig det. Vad gör man då?

Öppnar man och kollar? Eller lägger man det åt sidan och väntar med att öppna det tills man kommer hem? Dilemma alltså!

Jag öppnade. Det var rätt beslut. För nu vet jag att jag inte har bröstcancer. Men det skulle ju också ha kunnat vara motsatt besked.

Vad sa jag? Varför sa jag så?

Imorgon ska maken och farsan hjälpa brorsan att flytta. Jag och gullefjunet ska ha egentid.

Ikväll när jag skulle natta så sa hon att hon ville åka på en häst i en cirkuskarusell.

Då svarade jag “Vet du vad – om det är fint väder imorgon kan du och jag gå på Gröna Lund medan pappa och morfar hjälper morbror. Där finns det sådana karuseller”.

Fattar ni vad jag sa…?!

Jag sa att vi skulle gå på Gröna Lund. På en lördag. Under sommaren. På den lördagen på sommaren som ligger mest mitt i juli av alla lördagar på hela sommaren.

Jag måste skylla på att jag har jobbat mycket i veckan. Jag är trött. Jag har dåligt samvete för att jag jobbat övertid.

Det är det här som kallas för en domino-effekt av negativa händelser. Jobba övertid. För sent och för regnigt för att cykla hem och ta taxi istället. Dåligt samvete. Straffa sig själv med en dag på Gröna Lund. Alla andra får åka bil hem medan jag måste cykla hem cykeln för att den inte ska bli stående på jobbet i tre veckor.

Bara två arbetsdagar kvar sen har jag semester. De arbetsdagarna sker i London så det kan jag överleva. Efter semestern räknar jag med att mitt omdöme har återhämtat sig så att jag inte ger fler hemska löften som Gröna Lund i juli.

Feber på midsommar

Nu har jag också fått feber. På självaste midsommar. De enda planerna vi hade var att dansa runt en midsommarstång och eftersom det är pissväder så hoppade vi över det också, så det är i och för sig egalt att det är midsommar.

När jag tog tempen och konstaterade att jag hade feber frågade maken om jag ville låna hans morgonrock. Det ville jag inte. Jag behöver ingen morgonrock bara för att jag har lite feber.

Jag behövde dock vila. Prova att försöka vila när tre ungar springer runt runt med en käpphäst och trillar på näsan var och varannan minut. Man blir väldigt o-vilad när man vilar under sådana förhållanden.

Testa att säga till folk att du har löss

Deras reaktion är oftast ganska underhållande.

Det är ju asjobbigt att vara nyklippt. Man hade ingen frisyr innan och efteråt har man en lite kortare icke-frisyr.

Folk klarar dock inte av att ignorera att icke-frisyren har blivit toppad. De känner sig tvingade att fråga “Har du klippt dig? Vad fint det blev”. Åsså blir man tvungen att säga “Tack”. Fastän alla vet att det inte är någon som helst skillnad mot förut. Jag tycker inte om att delta i sådana charader.

Så i söndags när vi åt middag så beklagade jag mig för maken.

Jag: Så jobbigt när alla ska fråga mig om jag har klippt mig imorgon. Och sen ska de berätta att det blev fint. När de frågar om jag har klippt mig ska jag svara “Ja, jag hade löss”.

Maken: Jag tror inte att det är ett så lämpligt svar.

Jag: Varför det?

Maken: Folk kan tycka att det är jobbigt.

Jag: Vadå? Jobbigt för dem?! Hur tror dom att det är för mig då att måsta luskamma varje dag i tio dagar? Ska jag vara sympatisk mot folk som inte har löss?

Maken: De kan ju bli oroliga att de ska få löss.

Jag: Jamen då är det väl bättre att jag är ärlig och berättar att jag haft löss! Löss är ju inga hoppande loppor som skuttar från skalle till skalle. Om de bara håller sig på avstånd är det ju riskfritt. Å folk på mitt jobb är sådär att när man säger “Grattis på födelsedagen” till någon så får man en kram tillbaka. Så om jag berättar att jag haft löss så kanske de låter bli att kramas helt oprovocerat.

Maken: Du gör ju som du vill…

Så jag har berätta för folk som har berömt min nya frisyr att jag haft löss. De flesta har sett helt chockade ut. Jag är inte säker på om chocken beror på att jag haft löss eller att jag berättar att jag haft löss.

Det var i alla fall helt vanliga Svensson-huvudlöss. Det är ju inte som att jag haft flatlöss. Om ni känner någon småbarnsförälder så kan jag garantera er att ni känner någon som har haft löss. Även om alla förnekar det. Sedan min nya löss-erfarenhet tittar jag mycket misstänksamt på alla småbarnsföräldrar som erkänner att deras barn haft löss men påstår att de själva aldrig har haft det.

Folk som ljuger är värre än folk som har löss i min mening.

Jag har löss

Vad gör ni så här på en lördagskväll då? Är ni på fest? Kollar något bra tv-program?

Tro inte att en lördagskväll är actionbefriad bara för att man är småbarnsförälder. Jag kan försäkra er om att en avlusning av en fyraochetthalvtåring är lika dramatiskt som ett krogslagsmål.

För ca fyra veckor sedan fick vi reda på att det gick löss på dagis. Vi luskammade (utan schamponering) och hittade ingenting. Vid det här laget trodde vi att faran var över, men igår såg jag en lapp på dagis om att det fortfarande går löss. Så idag när ungen kliade sig i skallen som besatt så blev jag misstänksam och luskammade litegrann. Jag hittade den här filuren.

Lus
Kraftigt förstorat foto

Maken: Det är ett skräp.

Jag: Skräpet har horn…

Maken: Du inbillar dig.

Gullefjunet: Pappa, skräpet rörde på sig.

Maken: Ni inbillar er.

Så vi ritade en ring runt skräpet och skräpet kröp ut ur ringen. Det är inte normalt beteende för ett skräp. Så jag plockade fram lusmedlet och sen började kampen.

Lus-studie
Är det en lus eller ett skräp?

Blöta håret var svårt. Schamponeringen var ännu mer utmanande. Sen när det skulle sköljas bort så bröt själva tumultet ut. Jag blev tvungen att näcka och kliva in i duschen och hålla ner barnets armar med ena handen och hålla en handduk över ögonen med andra handen så att hon inte skulle få lus-schampo i ögonen. Huvudet i ett skruvstädsgrepp.

Jag: Skölj!

Maken: Låt inte så stressad, du jagar upp henne, hon blir ju också stressad…

Jag: Hon var hysterisk redan innan jag spände fast henne…. SKÖLJ!!!!!! Jag tror inte att vi kan undvika stress i det här läget så stå inte bara där med duschen och småprata… Förkorta stressen genom att skölja medans hon sitter fast för hon är hal som en ål!

Sedan skulle det kammas. Det gick relativt bra. Kostade tre glassar och löften om obegränsat filmtittande bara hon satt stilla.

Luskamning

Klockan var elva innan barnet sov och hela dramat var över.

Jag: Det kliar i huvudet på mig.

Maken: Du inbillar dig.

Jag: Kanske det, men du får kamma och kolla ändå för säkerhets skull.

På fjärde kam-taget satt det en sådan där liten hornig sak på kammen. Så nu är jag också avlusad.

Man blir tydligen aldrig för gammal för att lära sig nya saker. Löss för första gången när man är 42 bast hade jag inte väntat mig. Nu fattas det bara att man ska få klamydia för första gången när man är sjuttio. Då blir det jävligt synd om maken. Men så pigg lär jag nog inte vara när jag är sjuttio, så jag kanske klarar mig från det i vilket fall som helst.

Jag och gullefjunet ska gå och klippa oss imorgon. Väldigt kort. Jag har sagt åt gullefjunet att om hon inte berättar för frisören/frisörskan att hon har/har haft löss så får hon en leksak efteråt.

Ont om gratulationer

Jag fyller år idag. Jag har bara fått 6 st grattis på Facebook.

Hur är det möjligt? Alla andra som fyller år får över 100 grattis. Har Facebook glömt bort att informera mina vänner om att jag fyller år? Hur ska någon kunna komma ihåg att gratta mig om inte Facebook påminner dem? Eller är det ingen som vill gratta mig? Jag är faktiskt snäll. Åtminstone mot barn och djur. Eller ja, åtminstone mot mitt eget barn och katter.

Det finns en viss möjlighet att det är så att jag kanske någon gång fick för mig att jag tyckte att det är onödigt att folk vet hur gammal jag är och att jag ändrade inställningarna så att ingen ska kunna se när jag fyller år. Det är kanske så, jag orkar inte leta reda på var man kollar om min födelsedag är offentlig eller ej.

Oavsett det så är det ju faktiskt så att om jag har dolt min födelsedag på Facebook så gjorde jag ju det någon dag som inte är min födelsedag. Någon dag när jag tyckte att det inte var lämpligt att folk kommer ihåg min födelsedag. När det väl är ens födelsedag så tycker man ju faktiskt att folk ska komma ihåg ens födelsedag.

Hälsningar, Kränkt ca-26-åring på Facebook

Man måste ha semester för att hinna sova 7 timmar och gå 10000 steg per dygn

Jag har köpt en stegräknare. En Jawbone som också mäter hur mycket man sover.

20150310_210020

Jag har satt mina “mål” till att gå 10000 steg per dag och sova 7 timmar per natt.

Å jag går och jag går och jag går. Jag har för långt till jobbet för att kunna gå hela vägen men jag hoppar av en station tidigare och går sista biten och jag tar inte längre bussen hem från vår station även om bussen råkar passera. Så jag går 30 minuter både till och från jobbet. Jag går i trappor i stället för att ta hissen. Fem våningar. Ändå kommer jag inte upp i 10000. Om jag går allt som går att gå både till och från jobbet kommer jag upp i drygt 9000 steg på en dag. Jag måste alltså gå en sväng på lunchen också för att nå målet och jag har ofta bara tid att ta en kvarts lunch och då hinner man inte gå omkring och gå.

Det här med att sova går om möjligt ännu sämre. Första fyra dagarna jag hade Jawbonen snittade jag fyra timmars sömn. Att samla ihop sju timmars sömn när man inte kan somna är skitsvårt.

Man måste ha semester för att nå sina mål med den här makapären. Det är tex 4900 steg från morsan och farsan till ICA. 15 trappsteg till övervåningen så om man saknar 500 steg på kvällen kan man gå upp och ner för trappen 16 gånger. Det gjorde jag igår. Å när man är här och farsan har varit vaken i tre timmar när barnet vaknar kl åtta så får man fortsätta sova och kan få ihop sina sju timmars sömn, och om man har tur lite till.

Det här med att gå och sova är ett heltidsjobb.

Screenshot_2015-03-09-23-23-59

Kultur är inte min grej

Idag har jag blivit utsatt för en kulturupplevelse.

Jag är en kultur-idiot. Jag förstår mig inte på sånt. Jag finner det djupt uttråkande att titta på fula saker som jag inte förstår.

“Här har konstnären blablablabla, och han får sin inspiration från blabla”.

Jag bara står där och tänker “Jaha, för mig ser det fortfarande ut som ett stolsben”.

Jag vet att det är fint med kultur men det är tamifan helt bortkastat på mig.

Men det värsta är inte konsten. Nä, det som nästan tar död på mig är människorna som står där och försöker involvera mig i konversationer och säger saker som “Visst är det fantastiskt?!”. Eller den andra varianten “Jag förstår mig inte på konst men det här är ändå ganska intressant!”.

Jag bara “Kanske det, but I don’t see it. Får jag gå nu? Eller kan du skjuta mig?”.

Öroninflammation

Jag har väldigt tur för det är jag som åkt på en öroninflammation så sjukdomen innebär inte så mycket gnäll. Det skulle ha varit värre för mig om någon annan i familjen skulle ha fått det.

Det var till och med lite fördelar med att vara sjuk imorse för jag fick ha sovmorgon i lugn och ro. Maken tar ju små-åkommor på allra största allvar och såg till att gullefjunet inte störde mig.

Det är lite besvärligt att hitta en öppen vårdcentral och ett öppet apotek på juldagen, men det gick till slut. Det tog dubbelt så lång tid på apoteket som hos läkaren. Maken bara “Vad fort det gick?” när jag kom ut. Det fanns ju inte så mycket att prata om. Jag sa “Jag har öroninflammation”, läkaren tittade mig i örat och sa “Du har öroninflammation” också fick jag ett recept. Den som pratade mest var gullefjunet som berättade att hon inte tycker om att ta sprutor och sen frågade hon om barn fick klistermärken när de följer med sin mamma till doktorn, men han hade inga så det fick hon inte.

Mer intressant än så här har dagen inte varit. Jag har ätit julmat till lunch (köttbullar och makaroner) och ska äta julmat till middag. Också har jag köpt godis till ikväll. Juldagen är en ganska värdelös dag, det finns ingenting att göra.

Kalla mig Tant Victoria

Jag har klippt mig idag. Jag fattar inte vad det är som gör att alla frissor envisas med att föna mitt hår i en frisyr som en sjuttioårs tant skulle bli nöjd med för att den är så elegant. Jag identifierar inte mig själv med eleganta frisyrer.

Pratglad var hon också frisörskan. Sånt tycker jag inte om. Hon frågade om jag ville ha kaffe. Jag svarade att jag hellre skulle ta lite vatten om de hade. “Absolut! Vill du ha mjölk och socker?” frågade hon då. Jag tycker att det är svinäckligt med mjölk och socker i vatten så jag tackade nej och då hämtade hon en svart kaffe åt mig.

Jag tycker för övrigt att det är helt onödigt när de bjuder på kaffe hos frissan för man sitter ju en och en halv meter från bordet och har ett skynke över båda armarna. Hur är det då meningen att man ska kunna dricka kaffe?

Jaja, jag ska på simskola imorgon och då blir ju håret tvättat och sen är jag säkert jättesnygg igen.

Nu är jag medlem på MiniSATS

De ringde från SATS och frågade om jag ville bli medlem. Jag var på jobbet och var stressad så jag sa ja. Jag har inte hämtat ut mitt kort ännu men det gäller i ett helt år så jag känner inte att det är någon brådska med det.

De måste dock ha höga telefonräkningar på SATS för de ringer och ringer. Idag ringde det en PT och frågade om jag ville boka in mig på en av mina gratis PT-timmar. När han ringde var jag inte lika stressad så jag sa att jag skulle återkomma när jag kollat i kalendern när jag har tid.

Nu har jag dock suttit och tittat på ett videoklipp tjugo gånger för att hitta inspiration och motivation. Det är nämligen jag som sitter på seat two i den första båten (104) i detta klipp. Man räknar bakifrån i en roddbåt, och om någon riktig roddare råkar se detta behöver ni inte alls kommentera att jag ror kort. Det där är preskriberat sedan länge förstår ni. Året är 2006 och jag är väldigt ung.

Jag tänkte att målet med mitt MiniSATS-medlemsskap skulle kunna vara att jag ska bli så vältränad att jag kan göra det där i 1500 meter igen. Jag har naturligtvis inte för avsikt att utsätta mig för den smärtan igen, men jag tänkte att om jag tränade upp mig till den fitnessnivån igen skulle jag bara kunna gå omkring i trappor och se ut som att ansträngningen inte bekommer mig.

Helvetet har inte frusit över

Men jag har en nyhet som är nästan lika sensationell. Värd att rapportera om.

Klockan är kvart över tio och jag ligger i sängen. Jag var så trött att jag gick och la mig.

Nu kan jag ändå inte somna. Jag är så förväntansfull. Betyder det här att jag kommer att vara pigg imorgon när väckaren ringer? Är det så det funkar? Är det här en sån där grej man borde hålla på med regelbundet? Lönar det sig att lägga sig tidigt?

Jag är inte redo ännu

Det var då ett jävla tjat om SATS. Barnet frågar dagligen “När ska vi börja gå på MiniSATS?”. Å min chef skickar anmälningsblanketter och information. Kan man inte få fundera litegrann utan att folk börjar terrorisera en.

Jag tror att ryssen har åkt hem förresten. Vi har bytt ämne nu. Jag tyckte att ryssarna var lite spydiga idag så jag tror att de har fått ut sin ubåt säkerhet och nu när det inte kan bevisas att de var dem så kaxar de till sig.

Slut för idag.

 

Jag ber om ursäkt för att jag har jobbat

Det här med att jobba är ju lite extra jobbigt när man har ett nytt jobb. Man måste vara så alert och uppmärksam och trevlig hela tiden att man är helt utmattad när man kommer hem. När man har jobbat in sig på jobbet kan man ju sluta med de där jobbiga sakerna och bara jobba.

Jag har i alla fall varit helt utarbetad varje kväll den här veckan så jag har inte orkat blogga ens när det har hänt något bloggvärt. Igår skar tex maken falukorvskivorna alldeles för tunna och det skulle jag ju ha kunnat skriva ett femhundra ord lång blogginlägg om ifall jag hade orkat. Korvskivor ska vara dubbelt så tjocka som maken skär dem och det har jag sagt till honom säkert 30 gånger genom åren men han fortsätter ändå skära tunna korvskivor som inte alls smakar lika bra som tjocka korvskivor.

Nu är det dock äntligen fredag så att man kan let your hair down.

Lilarosa peruk

Om jag hade varit lite yngre och piggare skulle jag ha tagit min frilla och gått på disco, men nu tror jag att jag nöjer mig med att sätta mig i soffan.

Saker jag fått idag

Grattis till mig. Jag har fått nytt jobb idag.

Det skulle vi fira genom att äta god middag och dricka lite vin. Men så medan maken var på väg hem fick jag plötsligt svinont i huvudet. Sådär ont så att man måste ligga blickstilla i ett mörkt rum. Fast det var ju inte mörkt ute så det var så lagom mörkt i rummet. Det blev i alla fall varken mat eller vin. Förargligt.

Barnet ägnade halva kvällen åt att bråka med maken och gnälla och ha sig. Vet ni hur det känns när ett barn gnäller när man har sådär ont i skallen? Det känns som att någon står och hackar en i huvudet med en kniv.

Jag fick blommor också idag, av maken.

BlombukettGodnatt, jag har fortfarande ont i huvudet så nu ska jag gå och lägga mig igen.

Jag har klippt mig

Jag har varit hos frissan, som i det här fallet var en frisör. Jag vet inte vad ni säger, men jag känner mig inte helt nöjd.

Hårtofs

Är det verkligen möjligt att missa en så där stor tofs? Eller tänkte han att det skulle vara så? Om han tyckte att det skulle va så där är det ju märkligt att han fönade håret så att tofsen inte syntes när han var klar.

Sådana där mode-grejor att man ska ha tofsar hängandes som är längre än resten av håret är inte min stil. Jag är medelålders för guds skull, jag vill ha jämnlångt hår.

Jag tycker inte att “dille” är rätt ord

Maken säger att jag alltid får “städdille” dagen innan jag ska åka bort. Det kan väl kanske hända att jag någon gång har rengjort ugnen kl tre på natten dagen innan vi ska åka på semester, men “dille” tycker jag faktiskt är att överdriva. Ordet “dille” insinuerar ju att det på något sorts sätt är något negativt.

Vem kan koppla av på semestern om ugnen är smutsig? Alla andra tidpunkter på året är jag helt relaxad med smutsiga ugnar men just på semestern vill man ju gärna att ugnen hemma ska vara ren. Om det då betyder att man får väldigt lite sömn innan man ska vara på flygplatsen klockan sju nästa morgon so be it.

Idag stod jag då där med min Ajax-flaska och skrubbade slasken också kommer maken och frågar vad jag gör. Jag förklarade att jag redan rengjort spishällen med ett rakblad och nu höll jag på och skrubbade bort missfärgningar mellan hålen i slasken.

Vet ni vad maken sa då? Han sa “Ja just ja, du åker ju bort imorgon. Nu förstår jag….”. 

Jag tycker att han har lite nedlåtande attityd till mina städprojekt. När skulle det bli städat mellan hålen i slasken om jag inte gör det dagen innan jag åker bort?

Ajax-flaska

Ålderstecken?

På kvällarna tar jag ut linserna och tar på mig glasögonen. Jag går och lägger mig, tänder lampan och plockar upp min bok. Sen måste jag ta av mig glasögonen för att kunna läsa. I och för sig skulle jag kunna behålla glasögonen på om jag håller boken på armslängds avstånd men då blir jag så trött i armarna.

Tror ni att det här är ett sådant där ålderstecken som man har hört talas om?