Recept på is

Jag gillar kall dryck. Isvatten är en delikatess. När man är en gourmand får man ju räkna med att ens avkomma också utvecklar en smak för livets godsaker. Vilket innebär att det går åt väldigt mycket råvaror i vårt hushåll.

Så ibland när man ska blanda sin favoritdryck ser det ut så här.

Jag har sagt till barnet att inte bara lägga tillbaka tomma former i frysen och att om hon inte kommer ihåg receptet på is ska hon googla. Eller leta efter en tutorial på TikTok. Men det kanske inte finns något recept på is på nätet så jag tänkte styra upp det. Så att folk som söker efter is-recept har något att hitta.

Det här behöver du;

  • Vatten
  • En iskubsform

Så här gör du;

Steg 1 – häll vatten i formen

Steg 2 – ställ formen i frysen

Lämna i frysen i några timmar utan att rycka i frysdörren och leta efter glass stup i kvarten.

Pokémon Go

Japp, jag skäms inte för att säga det. Jag spelar. Gullefjunet spelar. Jag har lyckats lura med Svägerskan också. När de var till Storforsen skulle hon hjälpa gullefjunet med spelet så hon laddade ner spelet själv för att lära sig och nu spelar hon också. Maken spelar inte. Det går ju inte, gullefjunet har ingen egen telefon så hon spelar på makens. Jag tror inte att Maken är jätteledsen.

Jag är på nivå fyra så jag får fortfarande inte var med i något lag och när jag försökte gå på gym var jag tydligen inte tillräckligt erfaren. Jag har sexton Pokémons. Jag har egentligen fångat flera än så men jag har gett några till Professorn för att få Candy också har jag Powered Up några Pokémons. Jag är inte helt säker på vad Power Up betyder man jag tror att det kan vara bra.

I morse hade jag bara fem Pokémons så jag bestämde mig för att gå 5-kmsrundan runt Jävre. Då ville gullefjunet också med. Shooot också tänkte jag – då måste jag låta henne ta alla Pokémons annars blir det ett himla liv över att jag har fler Pokémons än henne. Och alla vet att gullefjunet inte orkar gå fem km utan att gnälla. Men det är lugnt kan jag berätta. Om man är två som spelar och hittar en Pokémon samtidigt kan båda fånga den. Och gullefjunet gick fyra km utan att gnälla innan makens batteri dog.

Då ringde jag farsan vid första pipet också kom han och hämtade henne och jag gick vidare. En minut efter de åkt iväg dog mitt batteri fastän jag hade 10% kvar och sedan var resten av promenaden bortkastad. Jag fick lov att gå en hel km i vetskapen att det fanns 4 Pokémons nearby och jag kunde inte ta dem.

Om man går byn runt i Jävre kan man i alla fall fånga massor Pokémons. Gullefjunet fångade 18 tror jag. Det kan i och för sig bero på att jag var lite nervös över att gullefjunet inte skulle hitta några när jag redan hade fem så jag startade en Incense åt henne. När den tog slut efter en halvtimme lyckades hon helt på egen hand lista ut hur man startade en ny. Jag bara “Har du startat en till lockburk? Det finns inte hur många Incense som helst…! Nu har du ju ingen kvar när vi åker till Pite havsbad och där finns det säkert jättemånga Pokémons!”.

Sen var det det här med att fånga pokémonsarnas. Det är ju där Nintendo har tänkt tjäna pengar – på att sälja bollar och andra grejor. Gullefjunet kastade bollar som om man har hur många som helst. Hon har inte greppat ännu att om bollarna tar slut måste man till ett PokeStop för att få flera. Saker som jag sagt många många gånger idag;

  • Kasta rakt.
  • Kasta hårdare.
  • Plocka upp bollen när den ligger kvar på marken så kostar det ingen boll att kasta igen.
  • Stå inte mitt på vägen, stå vid sidan av vägen när du fångar Pokémons.
  • Du behöver inte titta på telefonen, den kommer att vibrera när det kommer en pokémon.
  • Nu håller du mig i handen annars får du inte spela det här spelet nå mer.
  • Vad heter den här Pokémonen? Hon vet oftast svaret på den frågan, hon har tydligen tittat på Pokémon på Netflix. Dessutom har hon berättat en massa saker för mig om ägg som kläcks och helt plötsligt när jag tankade på the PokeStop så fick jag några ägg också har jag tydligen en äggkläckare som jag måste gå några km för att kläcka ägg i.

Jävrefyren är ett PokeStop förresten. Det går även bra att tanka på ICA-sidan – det räknas tydligen också som samma PokeStop. Ta en fika så kan man tanka igen, det går jättefort för PokeStoppet att bli blått igen.

PokeStop i Jävre
PokeStop i Jävre

Det är ju för fan Jesus födelsedag

Gullefjunet har missuppfattat vad julen handlar om. Vi har försökt leta julklappar till andra familjemedlemmar än henne idag. Vilken affär vi än är på och jag visar något till henne och frågar “Vad tror du om den här till mormor/pappa/osv?” så tittar hon på något helt annat och säger “Den här vill JAG ha” eller “Den här önskar JAG mig”.

Hon låter helt bortskämd – som att hon tror att julen finns enbart för att hon ska få allt hon pekar på. Jag vet inte varför julen finns eller vem som har hittat på den. Bästa med julen är ju att man får lite ledigt från jobbet så det är kanske facket som har hittat på julen.

Jag körde i alla fall på det officiella spåret och sa “Det är ju inte bara du som ska ha julklappar, det är ju för fan Jesus födelsedag. Då ska man köpa julklappar tillbaka till de som man får julklappar av också”.

Det är ungefär nått sånt julen går ut på. Om vi inte får bukt med jag-jag-jagande tror jag att jag måste ta henne till julottan så att hon får lite guds ord om julen istället för bara kommersens.

Eller inte jag förstås. Maken får ta henne till julottan. Vi delar lika på föräldra-ansvaret och den som är bäst lämpad för uppgiften får ta hand om den. Jag åker rutschkana för det är jag bra på. Gå i kyrkan är definitivt mer makens kompetensområde så det får han göra.

 

Det gäller att övervinna blygheten i tid

Häromdagen pratade vi om att gullefjunet kunde följa med mig på Mini-SATS någon fler gång. Någon gång när de inte stänger mitt framför näsan på oss. Det ville hon, men hon ville gärna att någon som hon kände också skulle vara där. Några av hennes kompisars föräldrar och några av mina kompisar som har barn som hon i alla fall vet vem de är tränar också på samma SATS.

I helgen vet jag ingen av dem som ska dit, de jag har kollat med är inte där eller har inte ungarna med sig. Så jag förklarade att om hon tycker att det är roligt på Mini-SATS kan man gå dit ändå och kanske hitta någon ny kompis.

Då sa hon att hon är “lite blyg”. Så jag förklarade att alla är blyga men om man tar mod till sig och går fram till någon och frågar om de vill leka så blir säkert det barnet jätteglad och vill leka för de är kanske också för blyga för att fråga.

Jag är asdålig på att prata med främlingar. Tycker att det är skitjobbigt. Jag är inte sådär jätteblyg egentligen. Inte nu, men jag var när jag var yngre så jag undvek sånt och nu vet jag inte hur man gör även om jag inte är blyg längre. Och jag är ointresserad av att prata om ointressanta saker som man ska göra med främlingar så jag känner mig obekväm och vet inte vad jag ska säga för att inte döda mig själv eller främlingen av uttråkning. För jag har alltid gjort mitt bästa för att slippa prata med främlingar.

Det där med att tordas gå fram till främlingar och börja prata är en viktig talang. Om man tycker att det är jobbigt när man är fem så gissa bara hur jobbigt det är när man är fyrtio!

Det är lika bra att börja träna de sociala förmågorna tidigt. För om man går fram till en annan femåring när man är fem och frågar om de vill leka så svarar garanterat 9 av 10 femåringar ja, så man behöver inte vara rädd för misslyckande.

Men om man inte provar tidigare och sen går fram till en annan 40-åring och frågar om de vill leka när man är 40 så svarar förmodligen 9 av 10 nej och den enda som svarar ja är garanterat ett perverst wierdo.

Så det gäller att utveckla den sociala förmågan att prata med främlingar tidigt så att folk inte tror att man är helt tokig när man kommer fram och börjar prata med dem.

När man är fem måste man prova att gå fram till folk och ställa den naturliga fråga “Vill du leka?” för att inleda en konversation. Så att man när man är vuxen klarar av att gå fram till folk och säga helt onaturliga saker som “Oj så varmt/kallt/regnigt det är idag!” för att inleda en konversation och få det att framstå som helt normalt.

Livet blir bara svårare ju äldre man blir. När man är fem går man ju fram till folk och frågar om de vill leka för att man själv vill leka. Men när man är vuxen måste man prata med folk om vädret för att någon kompis bjudit en på en fest där man ingen känner eller för att chefen säger att man måste prata med folk fastän man helst inte vill.

Det blir bara värre ju längre man väntar med att öva på det här.

Saker maken har missuppfattat om datorer

Maken tror;

  • Att det är svårt att ladda ner Chrome. Så många gånger som han har sagt att han vill ha Chrome skulle man kunna tro att det är det största problemet med en ny dator. Chrome är en promenad i parken jämfört med att sätta upp Outlook.
  • Att det ingår en PDF-läsare i Office-paketet. Nu har jag laddad ner Adobe så han kommer förmodligen att fortsätta tro det för att han kommer att kunna öppna PDFer.
  • Att hans bokföringsprogram ska följa med när han laddar upp “allt på sin dator i molnet”. Nej, jag orkar inte ens förklara. Det funkar inte så.
  • Att hans bokmärken ska finnas där hipsvips bara för att han någon gång har sparat dem någonstans som han inte riktigt kommer ihåg eller märkte var.
  • Att jag kan saker om datorer bara för att det funkar när jag är klar. Jag chansar mig fram. Att tordas testa är nyckeln till framgång. Man MÅSTE få svära medan man håller på annars går det inte.

När jag frågade maken om jag fick raljera över hans bristande datorkunskaper på bloggen svarade han “Det har jag absolut inga problem med bara datorn funkar som den ska imorgon. Betyder det att du har installerat Chrome om du kan blogga på datorn?!”. 

Man kan faktiskt blogga från Explorer och Firefox också. Till och med från Safari och det är nödläge. Men Chrome är installerat. Det gjorde jag medan jag väntade på Office-helvetet.

Det finns något som heter Excel mobile och Word mobile nu för tiden och jag vill ha Excel skrivbord och Words skrivbord. Jag höll på att explodera innan jag upptäckte det. Fattar fortfarande inte var skiten är sparad på datorn men har hittat hur man kommer till rätt ställe i alla fall.

Maken kommer att bli tokig när han märker att pil-upp-tangenten på hans tangentbord sitter precis där man vill att shift-tangenten ska sitta. Så jävla irriterande.

 

Ordlista för stort svenskt företag

Innan mitt nuvarande jobb så jobbade jag inom en stor svensk rikstäckande organisation. Jag skulle väl inte gå så långt som att påstå att den var ineffektiv eller så men det snackades mycket i alla fall och snickrades inte alltid lika mycket.

En gång på jobbet roade jag mig med att skriva ner en liten ordlista över fraser som missbrukades användes väldigt ofta. Den listan hittade jag häromdagen när jag städade i en pappershög.

Om ni någonsin hamnar inom en sådan här organisation föreslår jag att ni snabbt lär er följande fraser och börjar slänga er med dessa uttryck.

  • Lyfta frågor
  • Förankra beslut
  • Äga frågor
  • Göra helhetsbedömningar
  • Tappa bort frågor
  • Understryka vikt
  • Säkra saker
  • Ta sig an puckar
  • Dualitet
  • Säkerställa kvalitet
  • Komma upp på banan
  • Shit pommes frites

Någon som känner igen arbetsplatsen?

Jag hatar tv-reklam till barn

Det barnet önskar sig mest av allt just nu är en brödrost.

Hon har sett den på tv.

Den är gjord av plast och det “hoppar upp brödbitar ur den”. En brödrost. Det kallas brödrost.

Helt jävla onödig. Bara folk som bor i England och maken använder riktiga brödrostar så tom en riktig brödrost är onödig.

Tala då om hur onödig en leksaksbrödrost är. De där plastbrödbitarna kommer att hoppa ur brödrosten 250 gånger första dagen. Sedan kommer brödrosten stå i ett hörn och aldrig lekas med och plastbrödbitarna kommer att ligga på golvet och skräpa.

Inte kommer de att ligga stilla heller. Plastbrödbitarna kommer att åka runt från rum till rum. Det är det värsta med plastbrödbitar från brödrostar som ingen leker med. Att de inte ligger och skräpar på en och samma plats utan alltid är under fötterna på en.

Ungefär som riktiga brödbitar när maken rostar bröd. Han är aldrig där och fångar dem när de hoppar upp så de hamnar allt som oftast på bänken eller golvet och smular av sig.

Det enda jag avskyr mer än leksaksbrödrostar är riktiga brödrostar som sprutar ur sig brödsmulor.

Om det inte vore för tv-reklam som får leksaksbrödrostar att se roliga ut skulle inga barn önska sig brödrostar.

En leklandsoskuld

Grannen har tagit med Gullefjunet och grannpojkarna på lekland som en födelsedagspresent i efterskott.

När de skulle åka frågade jag honom hur länge han trodde att de skulle bli borta. Då svarade han “Jag har aldrig varit på lekland förut och du sa ju att ni bara brukar vara ca en timme, men det kostar ju en del så jag hade tänkt att vi skulle leka för hela slanten och vara där i minst två timmar”.

Så talar en leklandsoskuld. En person som inte ännu vet att efter en timme så har man som förälder fått alldeles tillräckligt med valuta för inträdespengen på ett lekland. Om lekland skulle ha en vakt i dörren som krävde en på utträdesavgift för att låta en gå hem skulle man tycka att 150 kr per barn var billigt bara man blir utsläppt.

Man måste ha 3D glasögon när man går på 3D bio

Jag går inte på bio så ofta. Jag tycker att det är lite riskabelt för om filmen är dålig så kan man inte byta kanal.

Så jag har aldrig varit på bio och sett en 3D film förrän idag. Att det blev 3D var dessutom en slump. Det var den enda filmen som inte var utsåld.

På sista skärmen i kassan så fick jag en fråga om jag ville köpa 3D glasögon i plast för 15 kr styck. Det går säkert bra utan tänkte jag. Det är säkert bara så att om man inte har 3D glasögon så flyger inte fåglarna emot en och så där.

Men så var det ju inte alls. Om man inte hade 3D glasögon så var ju bilden typ “grumlig”.

Det gjorde förstås ingenting för jag köpte såklart 3D glasögon. Om en internetkassa föreslår att jag ska köpa plastglasögon så ifrågasätter jag förstås varför, men köper gör jag ändå. Det kan ju vara bra att ha brukar jag tänka. Att de liksom förslår det av en anledning. Eller att de försöker lura på en nått skräp, men 15 kr är ju inget att bråka om så i så fall låter jag dem lura mig.

Vi såg Insidan ut. Gullefjunet tyckte att den var bra. När maken bad henne berätta vad den handlade om så visste hon inte. Så skulle jag också beskriva filmen, handlingen var lite komplicerad för en fem-åring, men den var faktiskt helt okej ändå.

Jag tyckte dock att kortfilmen Lava före var bäst. Vem kan motstå att gilla en Lava-story mellan två vulkaner?

Ibland känns det som att jag är bevakad av Säpo

Först var man liten och hade ingen koll på nått.

Sen blev man lite större, typ barn. Och då funderade man aldrig över att mamma och pappa alltid hade koll på allt man gjorde.

Sen blev man tonåring och trodde å ena sidan att mamma och pappa hade koll på allt man gjorde och var rädd att de skulle komma på en. Å andra sidan så trodde man att de ingenting fattade bara för att de inget sa. Men när jag sådär i 16-årsåldern och började dricka alkohol vid speciella tillfällen (valborg, examen, midsommar, dragracing-helgen, nyår, populär artist på Forum osv) så trodde man att mamma och pappa ingenting fattade.

Morsan fattade, det har jag fattat nu sen jag blev vuxen. Det kan inte ha varit så svårt. Jag vet inte om farsan tänkte på sånt men morsan har senare berättat att det var uppenbart att om hon hämtade på disco kl 2 så somnade jag omedelbart så fort jag satte mig i bilen om jag var nykter och om jag hade druckit så pladdrade jag och tuggade tuggummi oavbrutet i 2 mil för att dölja att jag druckit.

Sen blev man stor på riktigt och behövde inte bekymra sig över att någon övervakade en. Man kunde göra vad man ville utan att någon höll på och brydde sig.

Sen fick man barn och fick för sig att man var tvungen att tänka sig för hela tiden så att man var en god förebild. Man gick omkring med en några månader gammal bebis och försökte undvika att svära och äta hälsosam mat för ge sin bebis en god start i livet.

Sen när man hade haft barn ett tag upptäckte man att de ingenting märkte om man bara var diskret så då började man om att dricka coca-cola på balkongen, eller inklämd mellan kylskåpshyllan och kylskåpsdörren, juice i en tekopp eller äta godis i hemlighet med huvudet i en köksskåp.

Nu då. Nu har jag en femåring och det känns fanimig som att jag är bevakad av Säpo. Det känns som att hon basar över en sambandscentral med hur många agenter som helst som märker ALLT.

Man tror att hon är upptagen av någonting helt annat men ingenting passerar henne. Man äter en endaste liten luktfri karamell och när man sitter där mittemot henne för att borsta hennes tänder säger hon “Det luktar jordgubb, har du ätit godis mamma?”. Absolut inte liksom, jag har bara tvättat händerna med jordgubbstvål och då säger hon “Men vår tvål är ju blå…”.

Det är läggdags och morfar frågar om han ska väcka henne nästa morgon och hon svarar “Nej tack, det behövs inte. Morfar stiger upp först, sen jag. Fast jag vet inte om mamma eller mormor kommer att vara trea eller fyra för det brukar vara olika”. Hallå – vem håller reda på uppstignings-ordningen? Förutom maken, morsan och farsan. Men det har ju inget bättre för sig än att kolla när folk som stiger upp efter dem stiger upp. Barn däremot borde ju kunna ägna sig åt att leka med folk som är vakna utan att bevaka andras sovvanor.

Man är i stan och äter lunch med henne och morfar och hon ligger under bordet hela tiden och när vi kommer hem och mormor frågar vad vi ätit till lunch säger hon “Jag åt plättar och mamma och morfar delade på någonting”. På Röda Lyktan i Gallerian får man TVÅ dubbelmackor om man beställer en toast med ost och skinka. Det är ju helt orimligt – vem orkar två dubbelmackor? – och perfekt när man är två som vill ha lunch. Men hur lyckades hon observera att vi delade när hon aldrig satt vid bordet?

När hon hade pärlat ett armband åt mormor så bad vi maken/pappa att knyta ihop det. För han är ju seglare så han borde vara bra på knopar. Just när hon lyfte upp armbandet från bordet frågade jag “Har pappa knutit ihop det ordentligt?”. Då svarade hon “Nej det har han inte”. Men det behövde man i och för sig inte vara Säpoagent för att räkna ut. Det var liksom uppenbart när hon lyfte i armbandet alla pärlorna rasslade iväg över hela golvet.

Jag tycker i alla fall att det känns lite jobbigt att man inte längre kan komma undan med minsta lilla vita lögn. Hon märker allt nu för tiden. Jagmenar det finns INGEN människa i himlen när man kommer upp ovanför molnen i ett flygplan men hon lyckas ändå märka att hennes farfar inte är där trots att hon bara sett honom på foto.

Resten av min livstid kommer att vara kantad av händelser när min dotter upptäcker att jag inte är så fantastik som hon just nu tycker att jag är.

Varför ljuger man för barn egentligen?

Det slår ju bara tillbaka förr eller senare.

Gullefjunets farfar dog innan hon föddes. De första åren visste hon ju inte vad en farfar var så då undrade hon inte över det här. När hon blev lite större så upptäckte hon dock att hennes kompisar hade något som heter farfar. Då började hon fråga varför hon inte hade någon farfar.

Hon var inte jättegammal när hon började fråga så vi förklarade att han var död och bodde i himlen. Sen dess har hon fått följa med till hans grav och hjälp till att plantera blommor. Den gången var hon så upptagen med själva planteringen så blev det inga frågor om hur graven och himlen hängde ihop så vi behövde inte ta itu med frågeställningen då.

Men igår när vi flög till Luleå så kom det här med att “bo i himlen” tillbaka.

Gullefjunet älskar att flyga. Det är ett evigt surr om “När börjar vi köra fort” och “Kolla vad nära staden är” och “Jag ser ett annat flygplan jättenära oss”.

Själv har jag blivit lite flygrädd på äldre dar så jag sitter där och försöker se cool ut för att inte skrämma henne och tänker “Varför gasar piloten NU, glömde han att göra det när vi lyfte?”. Och “Varför svänger vi nu? Luleå ligger norrut, är vi verkligen på väg norrut eller har piloten bestämt sig för att svänga mot Kaknästornet eller någon sorts bergvägg som jag inte visste fanns i trakterna?”. Och “Var såg du ett annat flygplan? HUR nära? Peka vad du menar??”.

När piloten slår av säkerhetsbältes-skylten brukar jag känna mig trygg igen, i alla fall tills det är dags att landa. Jag vill vara nere på marken eller längst uppe i luften. Då känns det okej. Det mittemellan tycker jag inte om.

Just när jag hade andats ut uppe i luften igår så vände sig gullefjunet till mig och frågade “Varför har ni sagt till mig att min farfar bor uppe i himlen? Han är ju inte alls här!”.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag funderade på att säga “Det får du fråga pappa om, det var han som hittade på det där med himlen”. Fast jag sa inte det för jag kände mig lite osäker på om det verkligen var han som hittade på himlen eller om det var jag som hittade på det. Så jag sa att himlen var jättestor och att de som bor i himlen bor mycket högre upp än vad flygplanen flyger.

Då sa gullefjunet att hon minsann visste att farfar bodde i sin grav. Det var då jag, för mig själv, började att ifrågasätta varför man håller på och hittar på saker att säga till barn för att förklara saker som man själv inte vet någonting om. Jag tror ju inte själv på himlen så jag vetesjutton varför jag tyckte att det var lämpligt att komma undan att förklara att det finns saker som jag inte vet med att hitta på att någon bor i himlen.

Jag kände mig dock lite trängd där upp i himlen i flygplanet så jag fortsatte att gräva ett hål som jag inte kunde komma ur genom att säga att “farfars kropp bor i hans grav men hans själ bor i himlen”.

Då ville hon veta vad en själ var. Kan någon svara på vad en själ är? Jag bara freestylade och sa att själen “är den man är, typ vad man känner, om man är glad, ledsen, lycklig och så där…”.

Hon bara stirrade på mig helt oförstående och jag förstod precis hur hon kände för jag fattade då inte heller vad det jag sa betydde. Hon frågade “Betyder det att farfars skelett är här upp i himlen?”. Då svarade jag “Nej, hans skelett bor i graven och hans själ bor i himlen – vill du ha ett nytt tuggummi?”.

Jag får lov att prata med maken om det här. Nästa gång lär det inte räcka med ett tuggummi så jag tror att vi får lov att börja behandla barnet som den intelligenta varelse hon är och förklara att himlen är en symbolik och att döden är en grej som vi inte vet någonting om.

Jag kan tycka att det är lika bra att vi tar tomten på samma gång.

Vi som inte vet om vi har höns

Jag gillar ju att utforska andras hobbys. Jag blev ju tex utbildad av Vera i scrapbooking och det var ju min grej så nu har jag en massa scrapbookingpapper och ingen tid att pyssla. Och Geocaching utforskade jag. Det var inte alls min grej så jag testade bara fältstudierna ett par gånger. Det var en för myggig hobby för min smak så därefter nöjde jag mig med att läsa geocaching-forums på nätet.

För ett tag sedan fick jag dock ett tips av en kompis på Facebook som har höns. Hon tipsade mig om en hönssida. Jag kände absolut att jag var tvungen att utforska hönssidan. Oftast är det inte hobbyn eller intresset som är märkligt – det är folket som skriver på forum och gruppsidor som är fascinerande. Så jag gick med i hönsgruppen på Facebook som heter Vi som har höns.

Den här gruppen kan bäst sammanfattas som väldigt aktiv. Nu för tiden när jag inte loggar in på Facebook så ofta som jag gjorde förr så kan jag få scrolla hur länge som helst innan jag hittar någonting som någon jag känner har skrivit för det är så många hönsinlägg på min vägg.

Jag måste naturligtvis går ut ur den här gruppen. Jag har studerat färdigt. Men jag ville ju blogga om hönsgruppen först och det har jag inte riktigt hunnit. Så jag har varit medlem alltför länge, men nu ska jag gå ut ur den.

Vet ni vad den vanligaste frågan i gruppen ‘Vi som har höns’ är? Det är frågan “Höna eller tupp?”. En gång var det någon som la upp en bild på fem tuppar och en höna och skrev “Jag köpte sex hönor men nu börjar jag undra – vad tror ni?”. Det här var när jag var nästan ny i gruppen och jag bara stirrade på bilden och räknade fem tuppar och en höna och undrade hur tupparnas ägare inte kunde se att hon hade fem tuppar.

Nu när jag har varit med ett tag vet jag att det finns jättemånga hönsägare som inte vet om de har höns eller tuppar.

Jag vet också att det finns jättemånga hönsägare som blir rent ut sagt aggressiva om någon nackar en tupp eller höna och lägger upp bilder på sin nackade fågel i hönsgruppen. Å lika många som blir aggressiva över att andra blir upprörda över att vissa är så känsliga över att se en kycklingmiddag på bild innan den är tillagad.

Hönshus är ett annat frekvent ämne. Folk försöker sälja lekstugor och gamla husvagnar som “det perfekta hönshuset”. De diskuterar strömförbrukningen av värmelampor i oisolerade hönshus. Ett av de mer underhållande inläggen var när någon frågade något om ett hönshus och en vänlig själ erbjöd sig att visa bilder på hur fint de gjort sitt hönshus. Ingen svarade och ville se. I fyra hela timmar höll personen ut innan hon till slut la ut bilder på sitt hönshus trots att ingen av dessa 13000 hönsintresserade medlemmarna uttryckte något intresse av att se några bilder på hönshuset. Trodde de verkligen att de skulle kunna slippa?!

Den längst till vänster på den här bilden är i alla fall en tupp för er som undrar.

tupp

Alla flyktingar borde skaffa sig en ko och flytta ut på landet utanför krigshärden

Jag anser mig själv vara en väldigt tolerant person. Jag står ut med väldigt mycket från mina vänner på Facebook.

Mina vänner lusar ner min Facebook-vägg med kattfilmer, delar artiklar om hur föräldrar ska uppfostra sina barn, fina ordspråk och delar sina favoritlåtar. De prackar på mig reklam, bilder på sin middag, resultatet från sina barns senaste idrottsprestation, resultatet i deras favoritlags senaste match och sina politiska åsikter. Om de är lärare så vill de att jag ska tycka synd om dem för att de jobbar mindre övertid än mig och dessutom vill de att jag ska sympatisera med deras krav om högre lön trots att deras timlön för effektiv arbetstid är likvärdig med min.

Jag ignorerar. Nej inte riktigt, jag har tröttnat på allt detta så jag har minskat ner mitt användande av Facebook så att det idag är mindre än 10% av vad det var på sin peak. Men jag tycker att jag är tolerant i alla fall. Folk får hålla på, också låter jag bara bli att läsa. Jag brukar i alla fall inte kasta ut folk från min Facebook-vänlista bara för att de lägger upp saker som jag är ointresserad av. De är ju snälla ändå och jag tycker om dem på andra sätt eller trots allt.

Häromveckan fick jag dock nog. En släktings fru har alltid haft för vana att gnälla i var och vart annat inlägg hon gör, och hon gör många inlägg ska ni veta. Man skulle kunna få intrycket att en positiv tanke aldrig passerar hennes hjärna om den inte involverar mat eller bakning eller möjligtvis en planta. Hon klagar om det mesta men hennes favorit-hatobjekt är dock flyktingar och invandrare. Hon tycker inte om dem så hon vill hjälpa dem i närområdet så att vi kan lägga svenska skattepengar på mer behövande människor i vår närhet i Sverige. Gastric bypass-operationer före svältande barn typ.

Jag är för yttrandefrihet och är medveten om att politikers oförmåga att hantera och kommunicera kring flyktingpolitiken får många inskränkta, outbildade och fördomsfulla människor att tro på propaganda byggd på felaktiga påståenden och förvrängd fakta och köpa lösningar som isolerar de frågor som de intresserar sig för utan att ta hänsyn till hur de hänger ihop med verkligheten och världspolitiken. Åsikter måste dock få framföras på gott och ont.

Det får dock finnas gränser för min tolerans. Den här släktingens fru har under en längre tid hävt ur sig en massa (i min åsikt) motbjudande åsikter på sin Facebooksida. Hon håller sig inte till att kritisera politikers handlingar eller flyktingpolitik utan hon spottar på och misstänkliggör enskilda individer/flyktingar som sitter utanför den och den butiken i Piteå, med hänvisning till tvivelaktiga tidningsartiklar som hon förmodligen letat fram på Flashback. Hon hävdar, med hänvisning till pressfriheten, att hon får skriva vad hon vill på sin egen sida – men när hon gör det hamnar det på min sida och min sida är min sida och jag har inte efterfrågat dyngan.

Hon påstår att hon inte är rasist men hon vill inte bli integrerad med flyktingar och invandrare. Hon “vill inte utsätta sina barn för något sådant”.

Som att det skulle vara någon risk att hon skulle bli integrerad med några invandrare i Piteå?! En kommun som knappt tar emot några invandrare alls. Jag misstänker dessutom att hon är den sortens person som inte ens hennes grannar vill bli integrerad med så jag tror att det är riskfritt att hon ska bli integrerad med någon överhuvudtaget. Hon kan nog känna sig ganska säker mot integration.

I alla fall. Häromveckan så kunde jag inte låta bli att fråga vad alla dessa (i Piteå typ 7) tiggare gjort henne personligen. Kort därefter kom det ett inlägg om att folk som var PK (jag PK?) och inte gillade att höra andra åsikter kunde flytta till Nordkorea.

Sen kom det ett långt “förklarande” inlägg om hennes åsikter i flykting och invandrarfrågor där hon påstod att flyktingar bara kommer till Sverige för att få bidrag (och det är ju intressant att notera hur någon som själv ligger på kreditsidan i balansräkningen inte unnar andra hjälp) och där hon tyckte att det “vore bättre om flyktingarna skaffade sig en ko och bosatte sig utanför staden, för det är ju i städerna bomberna faller, och på så sätt skaffade sig ett bra liv med hjälp av ett litet landsbruk istället för att komma till Sverige”. Det där citatet är inte ordagrant. Hon skrev inte ko, hon föreslog att flyktingar skulle skaffa sig ett djur. Jag gjorde om det till ko för det låter lite bättre, både när man ska humorisera hennes dumma förslag och när man ska försöka föreställa sig vilket djur som skulle kunna tänka sig lämpligt för hennes typ av jordbruk som man ska överleva på i en krigshärd.

Asså jag orkade inte mer efter det. Tänk er om 60 miljoner flyktingar skulle gå och skaffa sig en ko var? Hur fan skulle det se ut?! Är problemet inte stort nog utan kor? Klarar EU och världen av kor också när flyktingproblemet är stort nog utan kor? Kan ni tänka er hur mycket bistånd det skulle kosta att skyffla upp koskit efter 60 miljoner kor från flyktingläger “i närområdet”?

Jag tror inte att gnällkärringen kommer att få något erbjudande från FN om att delta med revolutionerande förslag på problemlösningar på ett världproblem som hon inte lider av i Piteå men ändå ägnar så mycket tid åt att spy galla över.

Jag behöver minsann inte flytta till Nordkorea. Det fanns en mycket enklare lösning för att slippa idiotin. Jag kastade ut dåren från min vänlista på Facebook.

Ko

Jag var faktiskt knäpptyst

Jag har just blivit tillsagd att jag måste vara tyst för att gullefjunet ska lära sin katt (gestaltad av grannungen) som just har börjat skolan att läsa och räkna. Om jag inte är tyst kan hon inte koncentrera sig och då kan hon säga fel till katten.

Jag fattar faktiskt inte var den där tillsägelsen om att jag skulle vara tyst kom ifrån. Jag var faktiskt knäpptyst. Inte ett ljud hade jag släppt ifrån mig. Jag stod i köket och försökte smuggla ut några godis ur skåpet utan att någon märkte något så jag var väldigt noga med att vara tyst.

Hur många par strumpor behöver man när man seglar?

Vi är hemma för att packa om inför seglingen. Jag har idag ägnat en hel del tid åt att fundera över hur många par strumpor man behöver när man seglar och kommit fram till att det optimala antalet är ett par.

Strumpor kan man använda mer än en dag. Inte på jobbet kanske men när man seglar spelar det än ändå ingen roll hur många par strumpor man har med sig. När man ska ha ett par rena strumpor hittar man inga så då tar man på sig de man hittar.

När man seglar vill man inte ha väder som kräver strumpor så därför är det väldigt tråkigt att fylla väskan med strumpor om man kan packa fem bikinis. Så jag drog ner på strumporna för att kunna maxa med badkläder.

Väderleksrapporterna ser inte lysande ut. Det kan hända att jag kommer hem med fem rena bikinis och ett par väldigt smutsiga strumpor.

Semestertips

När man har semester har man ju en massa tid att spela spel. Typ Bamse-Fia. Alla vet att när man har semester kommer man inte undan. Man kan inte skylla på att man inte har tid. Man är inte en bra förälder om man inte ställer upp och spelar spel i oändlighet när man har semester. Så är regeln.

Så här kommer mitt bästa tips när ni helt enkelt har fått nog av att spela Fia (med eller utan knuff. Spela aldrig med knuff, då tar det aldrig slut…).

Insistera att alla deltagare måste följa ALLA regler. Man får inte slå om för att man inte gillar siffran man fick. Om man slår en femma så går man fem steg. Man stannar inte efter fyra bara för att det finns en burk dunderhonung på fjärde steget. Man måste slå tärningen. Man kan inte leta fram den siffra man vill ha och lägga ner tärningen på bordet. Man får bara slå två gånger på raken om man får en sexa. Man får bara kliva ur boet på ettor och sexor.

Håll stenhårt på alla regler. Och låt ingen vinna bara för att de inte har fyllt fem ännu. Alla spelar på samma villkor. Den som vinner på riktigt vinner.

När man råkar ha turen att vinna får man inte vara med och spela längre. Problem solved.

20150716_164643

Prinsessan på Ärten är min favorit

Vid nattningen.

Jag: Idag läser vi inte Snövit. Vi har läst den så många gånger, jag är less på den.

Snövit är 18 sidor lång. Nästan bara text. Jag blir helt torr i halsen varje gång jag läser den. Dessutom blir jag så jävla irriterad på Snövit. En gång är ingen gång, men att gå på samma trick tre gånger trots att man har blivit varnad av sju dvärgar är bara intelligensbefriat.

Jag: Ska vi läsa Prinsessan på Ärten?

Prinsessan på Ärten är fyra sidor lång.

Gullefjunet: Nej, den är så kort.

Jag: (för mig själv) Precis, det är därför den är så bra. (till henne) Ska vi ta Törnrosa då?

Jag gillar faktiskt inte de här Prinsessagorna speciellt mycket. Jag fattar inte vad man lär sig av dem. När jag har läst Snövit har jag alltid en stor lust att förklara för barnet att poängen med sagan inte är att det kommer en prins och räddar henne. Att det inte funkar så på riktigt. Det finns riktiga prinsar men de är vanligtvis ganska odugliga. Den viktiga poängen i sagan är att man ska lära av sina misstag och lyssna på råd från folk (eller dvärgar) som vet bättre än en själv.

Men på något sätt känns det som att Snövit är untouchable och att man inte får tala illa om henne så jag brukar bara irriterat kasta iväg boken när jag har läst klart utan att köra något utbildning om svamlet.

Prinsessagor

Cykelincident

Igår när jag cyklade hem från jobbet hände det någonting otäckt. Jo för ni förstår att det här cykla-till-jobbet-projektet är inget skrivbordsprojekt. Det händer på riktigt. Jag har faktiskt cyklat till jobbet i veckan.

Helt plötsligt igår åkte det ner någonting i urringningen på mig och jag hann inte se vad det var eller vart det tog vägen. Om det trillade ut på andra sidan eller om det fastnade i BHn.

Jag tycker att det är viktigt att hålla koll på vad jag har i BHn. Framför allt vill man gärna veta om saker som man har i BHn lever eller ej. En liten kotte eller ett barr i BHn är ju ingen fara men någon geting vill man ju inte ha där. Om en geting förirrar sig ner i BHn kan man föreställa sig att den får svårt att hitta ut igen. Och en geting som inte hittar ut ur en BH kan ju orsaka hur mycket otrevligheter som helst.

Jag skriver helt under på det där ordspråket ni vet, det som heter “Hellre en kotte i BHn än en geting”. Jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen men håller ändå med om andemeningen. Skalbaggar vill man inte heller ha i BHn.

Så när tingesten åkte ner i urringningen på mig började jag ju leta efter den och skaka i kläderna, samtidigt som jag cyklade. Sämsta man kan göra. Man kan lätt ramla om man håller på med sånt. Om det är en geting kan en cykelvurpa vara att föredra men det är ju helt onödigt att ramla över en mini-kotte eller ett barr. Och om man lyckas skaka ur getingen, eller skräpet, så hinner man inte se om man verkligen blev av med den. Eller vad det var.

Så resten av cykelturen sker under osäkerhet. När något trillar ner i urringningen när man cyklar ska man stanna och undersöka BHn under trafiksäkra omständigheter.

Ibland är jag och maken inte överens om vad som är viktigt vad gäller barnuppfostran

Jag tror absolut att det är viktigt att man som föräldrar visar en konsekvent och enad front gentemot barnet när det gäller uppfostran.

Jag tycker att jag och maken är ganska mycket på samma plan när det gäller sådant. Men vid matbordet funkar det inte riktigt.

Jag vill bara äta i lugn och ro. Å maken han tjatar om bestick och bordsskick. Han mässar på om vikten av att äta med kniv och gaffel och jag sitter där och tänker “Vad spelar det för roll bara hon äter?” och “Vicket jävla tjat, räcker det inte med gaffel? Jag tycker att det räcker med gaffel bara det är tyst och jag inte måste tvätta kläder”.

Själv har jag båda fötterna på stolen i lotusställning och att jag ska sitta med båda benen under bordet på befallning är inte aktuellt, så jag fattar inte varför hon inte får sitta som hon vill när vi är hemma och det bara är vi så länge jag inte behöver torka mat från golvet.

Inte nog med det. Idag när hon för en gångs skull ätit upp nästan all mat, och hälften med gaffel, och bad om efterrätt så tjafsade maken om det med.

Hon: Kan jag få efterrätt? Jag har ätit upp all mat.

Han: Du kan få ananas.

Hon: Jag vill inte ha ananas, jag vill ha glass.

Han: Nej, ingen glass idag. Idag är det ananas som erbjuds.

Hon: Varför det?

Jag (Helt tyst tänkandes för mig själv): Varför det? Varför kan hon inte få glass? Motivera? Är det för att det finns en halv burk ananas i kylen som du inte vill kasta bort?

Han: För att du måste lära dig att man inte alltid kan få som man vill. Ibland måste man bara äta det som erbjuds.

Hon: Varför det? 

Jag (Helt tyst, tänkandes för mig själv): VARFÖR DET? Helt ologiskt. Varför ska hon göra som du säger och äta med bestick och sitta som du vill och sedan belönas med det du vill? Varför kan hon inte få äta en efterrätt som hon tycker om när hon har ätit upp mat som hon inte tycker om? Why, why, why?!

Hon: Mamma! Jag vill inte ha ananas, jag tycker inte om det längre, kan jag få glass istället?

Jag: Du får prata med pappa, det är han som har sagt nej. Det är pappa som måste förklara och det är honom du måste övertala….

Det slutade med att när maken gick ut och rökte så försökte hon gråta sig till glass från mig. Så jävla irriterande att han fattar omotiverade beslut och går ut och röker och låter mig implementera dem och hantera gråten.

Jag: Skärp dig, du måste vara lite smart. Du kan inte gråta dig till glass, sånt funkar inte här hemma hos oss, du får lov att byta taktik. Det är pappa du måste prata med så tänk efter hur du kan övertala honom. Du kan ju tex gå och städa upp lite leksaker och sedan säger du “Pappa, jag har städat, kan jag få glass istället för ananas?”.

Hon städade. När han kom in gav maken henne glass.

Jag lär henne allt jag kan.

Vad är tapenade?

Man får ett meddelande “Kan du köpa tapenade?”.

Jag bara “Absolut, om det är något som finns till försäljning kan jag köpa det”.

Så jag åkte till Coop. Jag snabb-googlade först och kollade vad tapenade var för något och jag kände definitivt igen det på bilden som någonting som jag sett på brödbitar förut. Det såg ut som någonting som man hittar i en burk. Full med självförtroende åkte jag till Coop.

Coop är ett stort ställe när man letar efter en burk med någonting i som man inte vet vad det är.

Jag gick till disken där det finns parmaskinka för jag tyckte att tapenade såg italienskt ut. Jag gick till delikatess disken. Frukt och grönt hoppade jag över. Fiskdisken hoppade jag över. Jag var också helt säker på att tapenade inte var fläsk eller kycklingbaserat. Men i övrigt kollade jag typ alla ställen där det fanns burkar.

Jag hade en känsla av att det kunde tänkas höra ihop med oliver så jag kollade där oliverna fanns. “Kan det tänkas vara en konserv-vara?” funderade jag och kollade på alla konserver i hela butiken.

I säkert 45 minuter sprang jag runt och letade tapenade. Jag pratade i och för sig med en kompis i typ 20 av de minuterna. Jag skulle fråga henne om hon hade någon aning om i vilken avdelning man skulle leta efter tapenade men det blev lite annat prat också. Det är ju roligare att leta om man har någon att prata med under tiden.

Till slut hittade jag en butiksanställd att fråga. Vet ni var de gömmer tapenaden? Bland ris, cous cous och senap!

Tapenade

Det skulle jag aldrig ha kunnat lista ut, så den raddan hade jag inte varit till tio gånger. Helt otippat.

Anteckna nu så att ni hittar tapenaden när någon ber er köpa det.

Kommer inte de här frågorna lite väl tidigt?

Alltså gullefjunet är ju bara drygt fyra och ett halvt. Jag känner mig inte alls redo ännu för den här sortens frågor som jag har fått på sistone. Jag kan inte minnas att jag ställde sådana där frågor när jag var fyra eller fem.

Häromdagen ville hon veta hur bebisar kom ut ur mammors magar. En av hennes kompisar har nyligen fått en lillasyster vilket förmodligen var anledningen till denna undran.

Jag krånglade mig igenom den komplicerade frågan på ett sätt som jag tyckte var förklarande utan att bli för detaljerat för åldern.

När jag förklarat klart pustade jag ut och tänkte för mig själv “Det där klarade jag ganska bra och pedagogiskt”.

Då ville hon veta hur bebisarna kom IN i mammors magar!

Gaahh….. det är alldeles för tidigt för mig att prata om det här!

Vad orsakar bruna fläckar på lakan?

Kan någon berätta för mig vad detta är?

Fläckar på lakan

För att förtydliga så är detta ett foto av ett lakan. Det är ingen duk så fläckarna är inte choklad. Det ser ut som fläckar från chokladglass skulle se ut på en duk. Men det är inte glass. Om det hade varit vårt lakan skulle det mycket väl ha kunnat vara glass. Inte för att vi äter glass i sängen utan för att hos oss finns det folk som mycket väl skulle kunna lägga sig i sängen och äta glass om man inte var uppmärksam.

Nu är det dock inte glass. Lakanet tillhör någon som jag känner som säger att dessa fläckar uppstår regelbundet. Fotot föreställer enbart ett fåtal av alla de fläckar jag blivit ombedd att granska. Jag har föreslagit smink, snus, mens och choklad och samtliga har blivit avfärdade som helt omöjliga förklaringar. Lakanet ägare misstänkte vägglöss men detta är också utrett och uteslutet.

Rena mysteriet. Detta har blivit en presigefråga för mig. Jag vill att JAG ska vara den som kommer på vad det kan vara.

Men jag är clueless och behöver hjälp. Vad kan det vara?

Män och kvinnor ska inte dela offentliga toaletter

På vägen hem idag svängde vi in på Barkaby Outlet. Jag och gullefjunet behövde gå på toaletten. När vi kom in insåg jag till min förfäran att det var en jämlikhetstoalett. Både män och kvinnor var välkomna på samma ställe. Äckligt.

Damtoaletter är en av de få fördelarna med att tillhöra det svagare könet och jag tycker fanimig inte om när karlar försöker använda sig av jämlikhetsdebatterande för att få gå på renare toaletter.

Vi gick in i första båset. “Nej det här går inte, här har det varit en karl och lämnat ringen uppe och pissat utanför. Vi går till nästa.” sa jag till gullefjunet. Vi gick in i nästa bås och där var det samma visa. Vi gick vidare och samma sak igen.

“Här har det varit karlar på varenda toalett, kom ska jag visa vad vi gör. Jag såg en handikapptoalett, vi går dit” förklarade jag.

Vi gick in på handikapptoaletten och barnet hade uppenbarligen förstått vad det var jag försökte förklara för hon sa “Här har det inte varit någon karl mamma, för ringen är nere”.

Jag tycker att det är viktigt att min dotter växer upp till en kvinna som förstår vikten av att tordas kräva att den man hon delar sitt liv och hem med lägger ner ringen och inte pissar på golvet. Den typen av okontrollerat pissande som karlar håller på med och besvärar andra människor med är oacceptabelt.

Den längsta minuten

Länge gick jag genom livet och trodde att den längsta minuten var den där minuten när man väntar på att en buss eller ett tåg ska komma. Det står 1 minut på skylten och man hinner räkna till sextio flera gånger om innan minuten tar slut.

Sen fick jag barn och nu vet jag att det finns en minut som är längre än vänta-på-tåg/buss-minuten.

Tandborstar-minuten. Världens längsta minut. Den minuten som man ska borsta uppe innan den elektriska tandborsten spelar en liten sång för att berätta att minuten är slut. Då kommer det en till tandborstar-minut nere.

Tandborstar-minuter tar ALDRIG slut känns det som.