Först går ingen mat bra och sedan går kall mat bra

Vi sitter och krånglar vid matbordet i en dryg halvtimme. Efter jag och maken ätit klart. “Inte hungrig”, “Ont i magen”, “Inte gott”, “Kan inte äta det eller det”. Då brakar grannungarna in i hallen.

Ungar: Vill du komma ut och leka?

Jag: Det går inte, hon har inte ätit klart än. Om ni väntar ute så kommer hon när hon är klar.

Min unge: Jag kommer snart!

Ungar: Ok, skynda dig!

Jag: Ska jag värma upp maten eller vill du äta den kall?

Min unge: Det går bra, jag äter den kall.

Slevar i sig.

Jag: Det är godare om jag värmer den. (Kall pasta och kall svampsås är ju INTE gott).

Min unge: Det är bra såhär – det går fortare då.

30 sek senare.

Min unge: Slut! Tack för maten, får jag gå från bordet och tvätta händerna?

Sen stack hon genom dörren utan att vänta på mitt svar eller tvätta händerna.

Snart säljer jag honom på blocket

Ni som går omkring och önskar att er man visade lite intresse för inredning bör tänka er för väldigt noga vad ni önskar er. Det är as-besvärligt med en karl som har synpunkter på badrumskakel.

Jag funderar på att sälja honom på Blocket i utbyte mot lämpligt antal kvadratmeter rosa mosaik-kakel.

Rosa mosaik

Vi lever inte på 50-talet längre

Nu är det den tiden på året igen. Tiden när dagis hittar på att det ska vara påsk-utklädnad och informerar föräldrarna dagen innan. Ja okej då – i år blev vi informerade två dagar innan. Men igår kom jag hem från jobbet halv elva så det är sak samma. Ingen tid alls.

Nu sitter jag här med en beställning på en kycklingdräkt. Ungar blir ju mer och mer krävande för varje år som går. Ena året så går det bra med vilken påskdräkt som helst och nästa år då MÅSTE det vara en jävla kyckling.

Hur svänger man ihop en kycklingdräkt den här tiden på dygnet när man inte har några gula saker alls i hela huset? Förutom några få fjädrar?

Någon borde upplysa dagispersonalen att vi inte lever på 50-talet längre. Kvinnor är inte längre hemmafruar som sitter hemma uttråkade och bara väntar på att någon ska leverera en utmaning med tight deadline till oss. Dagens kvinnor behöver inte kycklingdräkter i sitt liv. Vi har jobb att sköta och om vi ska kombinera jobbet med kycklingdräkter så behöver vi lite tid på oss för att planera in kycklingprojektet.

Eller skicka för all del hem kycklingdräkts-uppgifter. Men jag vill ha tillräckligt med förvarning för att kunna KÖPA en kycklingdräkt…!!! Det är ju barbariskt att man ska måsta åstadkomma något kycklingliknande för egen hand. Jag känner ingen skaparglädje just nu.

Vad har hänt den här stackars tjejen?!

Efter flera timmars nyhetstorka medans svenska medier idag varit utsatta för överbelastningsattacker blev man ju lättad när man äntligen kunde komma in på Aftonbladet och kolla vad som hänt idag.

Då möttes man av den här rubriken och blev helt bestört. Kolla vilken snygg tjej – vad är det för förfärligt EXTRA som har hänt henne? Nära Piteå av alla platser!

Evening Prom Dresses

Caroline heter hon. Hennes ljuslyktor skakade. Hon funderade på att kasta sig under bordet.

Det verkar som att hon samlade sig. Hon kastade sig inte under bordet. Istället ringde hon Aftonbladet. Fast det vet jag ju i och för sig inte. Hon kanske gjorde både och. Hon kanske låg under bordet med ljuslyktan på när hon gav sin informativa intervju till Aftonbladet.

Det fantastiska med det här är i alla fall att Caroline har gett lidandet med jordskalvet i Norrbotten ett ansikte. Så att alla förstår hur hemskt det var. Som en bonus – förmodligen mer för Aftonbladet än för henne – ser alla dessutom hur snygg hon är. Bilden visar liksom inte hur hon gräver sig ut från någon raserad byggnad. Bilden illustrerar i allmänhet väldigt lite katastrof.

Det ser mer ut som en helt vanlig selfie.

Ingen skugga ska dock falla över Caroline. Man kan faktiskt ta en selfie även när ljuslyktor skakar. Man handlar inte rationellt i sådana situationer. Att ta en selfie och ringa Aftonbladet när ljuslyktor skakar är nästan samma sak som att rädda sopkorgen när det brinner.

Aftonbladet och dess gelikar uppmuntrar sådan “krishantering”.

 

Definitionen av Murphys lag

Idag när vi skulle äta lunch fanns var det sparsamt med utbud i kyl och frys och jag orkade inte åka och handla.

Vi hade ett drygt paket av 1,5 liter mjölk så jag kom fram till att om vi snålade med mjölken skulle det räcka till både en halv plättsmet och dricka till maten.

När vi satte oss till bords så berättade jag för maken och barnet att förutom att vi hade snålt med mjölk så hade jag dessutom när jag dukade upptäckt att vi hade väldigt lite sylt. All sylt var i frysen och jag har ett förbud mot micro-tinande av sylt. Sylt ska vara kall.

Jag delade upp sylten och mjölken rättvist och det fanns en liten liten reserv kvar av varje. Sen varnade jag “Ni får hushålla med mjölken och sylten för det här är allt vi har”.

Just när jag sa det tappade gullefjunet ner sitt mjölkglas på tallriken så att den la sig som en liten hallonssyltsoppa med flytande plättbitar i.

Typiskt alltså. Maken fick dra ner på sin mjölk och syltkonsumtion.

Från rökt till lättbrynt dator

Jag ber om ursäkt för radiotystnad. Jag har inte kunnat blogga.

Ja, okej då. Egentligen ber jag inte om ursäkt för att jag inte bloggat. Uppdateringsfrekvensen är ju inte så hög nu för tiden att jag ber om ursäkt för några dagars uppehåll. Jag vill bara ha en anledning att berätta att min dator låg på dödsbädden och att jag har räddat den.

Den funkade typ inte alls mer än tre minuter i taget varannan timme och nu är den som ny igen. Inte helt ny förstås. Men tänk er en pensionär som fått en ny höftled och nu kan pensionären gå med krycka igen. Så mycket bättre är min dator nu. I tre kvällar har jag kämpat med att få ordning på skrället och jag hade helt gett upp och fokuserade på att komma åt att göra back-up.

Så jag ville bara ha en anledning att berätta att den här datorn just nu verkar ha tillräckligt med livskraft att överleva helgen och kanske till och med hela mars. Väl värt att rapportera om tycker jag. Om jag har tur får vi en stunds internetanslutning också så att ni verkligen får möjlighet att läsa den här rapporten.

Övriga nyheter är att jag igår opererade bort en knöl på skuldran. Det var inte så mycket en operation alltså. Mer att läkaren skar upp ett hål och tog ut knölen och sydde igen. När jag frågade om han skulle skicka knölen på analys för att kolla om det var en cancertumör så sa han att det var en fettknöl och kastade den i soporna. Jag vet inte om jag ska tro på att han vet vad han pysslade med. Det känns lite otryggt att den där knölen kanske ligger i papperskorgen och celldelar sig och att man inte vet hur sånt kan sprida sig ur en papperskorg. En liten analys tycker jag inte hade varit för mycket begärt.

Jag fyller för övrigt år idag. Men det står inte på min Facebook-profil att jag fyller år idag så förutom maken och gullefjunet så är det bara mamma, pappa, svärmor och två kompisar som har kommit ihåg att gratulera mig. Också min kollega i hissen som frågade varför jag gick hem så tidigt idag när jag gick hem klockan fem och jag berättade att jag fyller år. Känns lite skralt. Man ska inte bara förlita sig på Facebook tycker jag så det här blogginlägget kanske skrapar in några gratulationer till.

Jag har fått ett par rosa och lila diskokule-örhängen i present av gullefjunet. De är jättefina. Om ni inte har barn ännu rekommenderar jag er att skaffa en unge innan ni fyller 43. Utan en unge som självmant stiger upp för att fira en med presenter och kaffe på sängen så känns det som att just 43 skulle ha kunnat passera obemärkt. Det känns som otroligt lite vits med att fylla 43 om det inte finns någon annan som är glad över att man fyller år och tycker att det är fest.

ship discount bridesmaid dresses 2016 at groupdress.com

Vad googlar folk efter?

Idag har jag haft massor trafik till inlägget som jag skrev för snart ett år sedan när svärmor trodde att hon hade vägglöss för att hon hittade fläckar på lakanen. Trafiken kommer från google men jag kan inte se vilka sökord de letar på. Vad letar folk efter och hur hamnar de här? Någon får gärna lämna en kommentar och berätta.

Ikväll när det var nattning så hade jag och gullefjunet en diskussion om jag behövde följa med henne för att hämta hårborsten. Till slut hotade hon med att om jag inte följde med henne skulle jag aldrig mer få några teckningar av henne. Att hon ska strypa flödet av tjugo nya teckningar per vecka sådär rakt av pallar jag förstås inte så då följde jag med.

Jag har lärt mig att göra flätor. Det är en talang som jag inte visste att jag behövde men det måste man tydligen kunna. De är inte så snygga ännu men de tar sig. Om inte mitt internet var så segt idag skulle ni ha kunnat få se en bild men nu får ni inte det.

Sova eller en 88an?

För en stund sen tänkte jag “Ska jag gå och lägga mig eller ska jag ta en glass?”.

Nu sitter jag här med en 88an och tänker “En glass? Hur kunde jag ta en glass NU? Hur ska jag kunna somna när jag just har tryckt i mig en glass full med socker?”.

MEDDELANDE TILL IKEA

ANLEDNINGEN TILL ATT JAG VILL ATT NI SKA SKICKA MIG ETT NYTT LÖSENORD ÄR ATT JAG HAR TAPPAT BORT MITT KORT. DET ÄR DÄRFÖR JAG VILL LOGGA IN. SÅ JAG KAN LIKSOM INTE FYLLA I MITT JÄVLA MEDLEMSNUMMER SOM FINNS PÅ KORTET.

FÖR JAG H I T T A R I N T E KORTET. DET ÄR DET SOM ÄR HELA GREJEN MED ATT JAG VILL LOGGA IN!!! JAG TÄNKTE ATT OM JAG LOGGAR IN SÅ FINNS DET NÅGONSTANS SOM JAG KAN BERÄTTA FÖR ER ATT JAG HAR TAPPAT BORT MITT KORT OCKSÅ BERÄTTAR NI FÖR MIG VAD JAG HAR FÖR MEDLEMSNUMMER.

HUR VORE DET OM NI ORDNADE EN FUNKTION FÖR FOLK SOM HAR TAPPAT BORT SITT KORT SOM INTE INVOLVERAR ATT MAN MÅSTE HA SITT KORT TILL HANDS?!

Hoppsan

Jag får huvudvärk av sånt här.

Utöka vokabuläret

Jag blir fan tokig. Har tittat på tusen mattor och allt maken säger är “NEJ” i olika tonlägen. Jag frågar varför och han svarar “Bara nej”.

När jag ber honom utveckla så är han så detaljerad som “det är lite för mycket” eller “lite för blaffig”. Vad betyder det egentligen?

Sen sa han helt plötsligt ja till en Paul Smith matta och då visade det sig att mattan kostade 100 papp. Man kan få en på eBay (men just denna är tydligen “för kurvig”) för drygt 10 men då får man tydligen 4 års middagar insmetade i mattan på köpet.

Jag tycker absolut att man ska kunna leva i sitt hem och inte behöva vara så rädd för att något ska bli förstört – men vem spenderar hundra tusen på en matta och sormar ner den så här mycket på fyra år?! Det här är ju inte bara EN olycka.

mother bride dresses

 

Nu har jag börjat ta itu med inredningen

Nu har jag då återhämtat mig så pass mycket från the manflu att jag kunnat uppbåda ork att börja tänka på inredningen av nya huset. Jag har införskaffat litteratur och sökt på nätet.

black formal Dresses

Å genast stöter jag på patrull.

Båda badrummen måste göras om – det med massagedusch och bastu i omedelbart. Jag hittade drömkaklet. Maken sa “NEJ!”. Med stora bokstäver och utropstecken sa han det. Jag frågade varför, och han tyckte att “det är för mycket”.

Jag förklarade att vi bara ska ha det fina kaklet på EN vägg, inte i hela badrummet för det har vi inte råd med, men han tyckte ändå att det var för mycket.

Det här kaklet är alltså “för mycket” och en fontän i trädgården är “lagom”.

Candela kakel

Bild lånad av www.kakelspecialisten.se

Sen hittade jag en tapet till sovrummet och den var “för blommig” – han tycker inte om blommiga tapeter. Hur ska jag någonsin få en tapet på väggen om blommor är uteslutna? Är inte blommigt nästan en synonym för tapet?

Blommig tapet

Jag har i alla fall vunnit en seger. Jag föreslog att vi ska inreda vardagsrummet i engelsk stil. Skippa vardagsrumsbordet alltså. Det gick maken med på, han tyckte till och med att det var en bra idé.

Jag vet inte hur era vardagsrumsbord ser ut eller hur mycket pengar ni har lagt ner på det. För oss spelar priset dock ingen roll. Oavsett om vi spenderar 500 kr på Ikea eller 10000 på något designerbord så skulle det se exakt likadant ut. Så här ungefär.

Vardagsrumsbord

Lika bra att inte ha något bord alls. Maken tror nu att vi ska ha satsbord istället. Typ tre små bord att belamra. Vi kan köpa satsbord. De får stå staplade i ett hörn.

På golvet ska vi ha en matta. Det blir ingen neutral matta. Om man inte har något bord måste man ha en speciell matta. En matta som skriker “Här ligger jag!”. Jag har inte hittat den mattan ännu, jag har inte hunnit leta efter den. Den finns dock någonstans därute och väntar på mig. Jag räknar med att maken kommer att säga nej till många mattor innan vi är överens men jag kommer att hitta den rätta mattan och den kommer inte att vara beige.

Sen när vi har hittat mattan så kommer maken att tro att vi är klara med inredningen av vardagsrummet. Så är dock inte fallet. Mitt på mattan har jag tänkt att det ska det ligga en Fatboy. Det behöver inte vara en Fatboy. Det får gärna vara en billigare motsvarighet som Roomox eller något liknande. Men rosa eller lila hade jag och gullefjunet tänkt oss. Det beror ju lite på mattan. Om mattan är rosa måste ju säcken vara lila och vice versa. Jag och gullefjunet har pratat om detta – hon vill också ha en megastor kudde på golvet. Det var en lätt införsäljning. Jag förstår vikten av att skaffa allierade.

Maken vet inte om att det finns någonting som heter Fatboy ännu. Det blir bäst så tills vi har kommit överens om mattan. Han kan börja trilskas om mattan om han får reda på att det finns någonting som heter Fatboy som ska ligga på mattan.

Tror de att det inte är jag som bestämmer över städningen?

Igår ringde det en kvinna från någon städfirma och frågade vem som städar hos oss. Vi delar på städningen men det tycker inte jag angår folk som ringer upp och terroriserar en.

Jag förstod vad hon ville. Folk ringer ju inte upp och frågar vem som städar för att småprata av artighetsskäl. Så jag svarade att det var min man som sköter städningen.

Då frågade hon om vi hade funderat på att leja någon för att sköta städningen åt oss. “Nej tack, det har vi inte råd med” svarade jag och då tackade hon för sig och önskade trevlig kväll.

Två minuter senare ringde exakt samma nummer på makens telefon…

Att de av en slump skulle råka ringa två personer i samma hushåll inom loppet av några minuter tror jag inte på. Hon visste mycket väl att hon ringde till den person som jag nyss sagt sköter städningen hos oss.

Hur tänkte hon där? Trodde hon att hon skulle få sälja en städning till mig genom att ringa till maken när jag alldeles nyss upplyst henne om att jag inte ville ha någon städning? Som om att det skulle vara han som bestämmer om vi ska betala för städning när han bara sköter max hälften av städningen idag.

Om jag inte hade varit så utmattad av min man-flu skulle jag ha stigit upp ur sängen och gått och svarat på makens telefon. Men jag orkade inte, och maken svarade inte heller, så hon kom undan.

Telefonförsäljning borde förbjudas. Och telefonförsäljare som beklagar sig över att de blir “otrevligt bemötta” och att de bara “gör sitt jobb” kan lägga ner sitt gnäll. Det är ingen som förväntar sig att man ska vara sympatisk mot bödeln för att “han bara gör sitt jobb” så jag fattar inte varför telefonförsäljare ska ha specialbehandling för att de utför ett avskyvärt jobb.

Byt jobb om det inte passar att bli avsnäst.

5 years all clear

Vi har medvind just nu. Kanske läge att köpa en trisslott.

Idag har maken blivit “friskförklarad” från cancern. Typ, det funkar ju inte riktigt så. Men man går på regelbundna kontroller i fem år och om cancern inte kommer tillbaka inom 5 år så är det högst osannolikt att den kommer tillbaka alls. Och idag gjorde maken sista delen i femårskontrollen och det var tumörfritt den här gången också. Så vi räknar det som friskförklarad.

Man kan förstås fortfarande få lungcancer som jag brukar påpeka för maken då och då när han går ut och röker. Jag tycker att det är himla onödigt att dra på sig en annan cancer när man har överlevt en. Men just idag fokuserar vi inte på lungcancern. Idag har vi en cancerfri dag.

Med det här beskedet och nya huset känns det litegrann som att vi kan trycka på play igen efter att livet varit på paus i fem år. Inte hel-paus förstås. Vi har ju haft gullefjunet och det är ingen paus. Men det känns som att vi fått börja om från början igen. Byta land, skaffat nya jobb och någonstans att bo. Men vi har hela tiden vetat att vi vill ha en egen fontän och därför har det bara känts temporärt och då är det är svårt att settle down. Nu känns det som att vi kan göra det igen.

Nog om goda nyheter. Det finns dåliga också. Jag har man-flu. Jag vaknade i fredags och tänkte “Vad är DETTA, jag mår as-dåligt?!”. Hur förstod jag då att jag drabbats av man-flu undrar ni. Jo, jag kände igen symptomen, jag har bevittnat dem så många gånger. Ont i halsen och öronen. Snorig. 38 graders feber. Vilket är 0,8 grader över gränsen för man-flu. Också det tydligaste tecknet av allt – jag tänkte “Jag kommer ALDRIG att kunna stiga upp ur sängen idag”.

Det var förstås helt överdrivet som det mesta som har med man-flu att göra. Dagis var stängt i fredags och jag hade tagit semester så det var bara att kravla sig upp. Men jag är väldigt sjuk fortfarande, har varit hemma från jobbet idag. Det om något är en fingervisning om hur sjuk jag är för jag tar inte smällen av karensdagen över en genomsnittlig man-flu.

Vi har köpt en fontän

Ibland funderar jag på hur jag och maken har lyckats komma överens och hålla ihop i snart 17 år. Vi tycker olika om ganska mycket. Han tycker tex om fontäner och jag tycker att fontäner är något som mygg lägger ägg i.

Vi har köpt hus idag. Resan fram till idag har bestått av väldigt mycket inte vara överens. Vilket område, om open-plan är bra eller ej, hur mycket gräsmatta man ska ha att klippa (om man bor i Stockholm ska man klippa väldigt lite gräsmatta), hur stor risk det är att man får vattenskada i en källare, om buss och pendel kan kallas “bra kommunikationer” eller inte. På just den senaste biten har vi agreed to disagree. Maken får använda de “bra kommunikationerna” och så cyklar jag.

Då hamnade vi i dilemmat att maken tyckte att det var bra om närmsta busshållplats låg 300 meter bort medan jag fokuserade på att just den busshållplatsen låg 2 mil från mitt jobb. Det är några kilometer mer motion än vad jag vill ha enkel väg varje dag.

Idag har i alla fall allting löst sig. Vi har köpt ett hus som var en kompromiss för oss båda. Så nu har vi nya saker att komma överens om.

Vi är HELT överens om att massage-dusch-kabinen ska ut samma dag som vi flyttar in. Massage-duschen har belysning och radio. Maken övertalade säljaren att ta den med sig när de flyttar ut och där har maken en gentjänst att kräva.

Sen är det växthuset i trädgården. Maken tycker bestämt att växthuset måste bort. Vinrankan ska definitivt bort men jag känner mig osäker om själva växthuset. Vi behöver väl inget växthus direkt. Jag skulle kunna odla tomater i det, men jag måste inte odla tomater. Jag skulle kunna dumpa växthuset.

Saken är dock den att huset också har en fontän… Wow tänker ni nu!. Ni tror att vi har köpt ett Stately Home ala Downtown Abbey i Hertfordshire. Så är dock inte fallet. Vi har köpt ett radhus i Fucking Förorten på yttergränsen av Stockholm.

Å där står det en fontänjävel. Med belysning. Som maken gillar “för det är så trevligt med ljudet av porlande vatten”.

Så jag tror att vi behöver ha kvar växthuset även om det inte är så snyggt. Om maken vill ha kvar fontänen så behöver vi kanske ställa in den i växthuset. Ett växthus framför huset är mindre malplacerat än en fontän i det område vi har köpt ett un-stately radhus.

Jag återkommer om tapeterna en annan dag. Vi har köpt ett projekt…

Sandviksvägen framsida

Vi fick också beröm av läkaren

Den här spruckna läppen häromdagen ni vet. Barnet skulle hämta en mandarin och det måste man givetvis göra springandes. Hon snubblade på hallmattan och landade med underläppen på en sådan där tidningshållare som man samlar tidningar i innan man kastar dem. Fast vi samlar mest vantar och tomma toalettrullar så det ryms inga tidningar i vår.

Det gick hål rakt igenom underläppen. Alltså själva läppen satt ihop men därunder var spräckt rakt igenom. Just det “gör inte så mycket, det läker så fint av sig självt” har jag nu fått lära mig. Men att skadan även gick upp på vad läkare tydligen betecknar som det “läppröda” var mindre bra och behövde lagas.

Sex timmar fick vi vänta på det broderiet men “man har ganska gott om tid på sig att laga sådana här skador” fick vi också veta. Vi har ju spenderat många timmar på akuten de senaste fem åren så vi är inte den typen av folk som är bråkiga i väntrummet, det är positivt att få vänta på akuten. Men tråkigt är det. Jag hann läsa barnförsäkringens villkor om ersättning för ärr i ansiktet. Jag kan berätta att villkoren inte tar höjd för att det kan ha varit en modellkarriär värd miljoner som gick till spillo där vid mötet med tidningshållaren.

Vid ett-tiden på natten fick vi i alla fall väcka gullefjunet för att berätta att det var dags för bedövningsspruta och stygn i läppen. Ni kan ju gissa hur hon besvarade det… Med ett illvrål som pågick alla 20 minuterna jag satt och höll ett bedövningsplåster mot läppen som bara avbröts då och då av “Jag vill inte sy” eller “Jag vill åka hem NUUUU”.

Vi taktiksnackade med läkaren och han föreslog att det bästa vore om “Hon ligger ner på britsen, ni håller ner armarna, sköterskan håller i huvudet och jag syr”. Sen ett tillägg “Om det känns okej för er alltså?”.

Jag bara “Okej, vi håller – bara du syr fort…!”. Jag menar att det här med att försöka övertala en femåring att “Det kommer att gå bra, det kommer inte att kännas alls och går jättefort” är ju dödsdömt. Hålla på så i en halvtimme innan man ändå får lov att hålla fast bygger bara upp hysterin och drar ut på plågan för alla inblandade. Lika bra att bara hålla fast och få det överstökat med en gång.

Så jag låg på rygg på britsen med gullefjunet ovanpå mig och höll i båda hennes armar, med makens händer ovanpå mina som extra stöd. Sköterskan höll i huvudet och läkaren sydde. Ganska skickligt av läkaren att sy medan gullefjunet låg och berättade för dem vilka färger och krafter LegoÄlvorna har och att de bor i Elvendale. För när jag låg där på britsen råkade jag visst säga “När morfar får höra talas om det här kommer han säkert att åka raka vägen in till stan och köpa lego till dig för att du varit så duktig”.

Det gick alltså jättebra till slut. Jag behövde inte hålla fast armarna, det räckte med beredskapsläge. När vi tackade för oss sa läkaren “Mamma och pappa var också jätteduktiga!”.

Man sträcker ju lite extra på ryggen när man får beröm för att man hållit fast sitt barn så att någon får sy i henne fastän hon verkligen inte ville det. Med milt våld och mutor kommer man långt. Det ordspråket borde de rama in och sätta upp på väggen på barnakuten.

Vi glömde fråga läkaren vad stjärngossarna gjorde på januaris tavla. Jag kanske kan skicka ett email till barnakuten och be någon administratör ta hand om att svara på den frågan.

Är det lämpligt av mäklare att svara så här?

Vi håller ju på och budar på lite hus och grejer just nu. Ikväll skickade jag iväg ett bud via sms till en mäklare.

Jag måste säga att jag känner mig lite tveksam till det det här. Inte huset alltså, utan mäklaren.

När jag fick hans svar sa jag till maken “Va fan menar han?! Är det här en korrekt avslutningsfras från en mäklare till en kvinnlig husspekulant…?”.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om mäklarens ursäkt/förklaring? Är det auto-korrektens fel och vilket ord var det i så fall han egentligen menade att skriva som gjordes om till puss?

Screenshot puss

Två flugor i en smäll

På Astrid Lindgrens barnakut för att sy ihop en sprucken läpp.

“Mamma när vi ändå är här kan vi inte fråga doktorn om han inte kan göra någonting åt den här förkylningen också?”.

Och

“Jag och pappa har upptäckt att de har stjärngossar på januaris tavla och Lucia är ju i december. Om vi berättar det för doktorn när han kommer så kanske han kan reda upp det”.

Ett pussel

Jag: Kan du inte hjälpa mig att vända på bitarna?

Maken: Nej.

Jag: Då får du inte pussla någonting heller!

Maken: Är det ett hot eller ett löfte…?

20160213_233456

Jag känner minsann honom. På slutet när hela grovjobbet är gjort och det bara är 100 bitar kvar kommer han att dyka upp och vilja vara med.

Giriga jävlar

Vi var på en förhandsvisning på ett hus igår. Den var by invitation only och inte utannonserad men maken lyckades luska reda på den och ordna en inbjudan åt oss. Det var vi och tre andra familjer.

Idag bjöd vi svinmycket pengar på huset. En av de andra bjöd 50 tusen mer men de hade inget lånelöfte så de var lite sådär “vi skulle kunna bjuda”.

Då sa de giriga jävlarna till säljare nej till vårt bud. De vill se vad de får för bud efter visningen på söndag.

Då ska vi bjuda igen. Då börjar vi sex hundra tusen lägre än idag. Jag kommer att skratta arslet av mig om vi får det för mindre än vad vi bjöd idag. Får vi det inte alls blir jag bitter. Ännu mer bitter än vad jag är idag.

En blindgångare

Idag berättade maken att hans kollegas (som också råkar vara en gammal kompis) fru köpt en jacka som jag trånat efter litegrann ända sedan jag köpte min Stockholmsjacka. På rea köpte hon den dessutom, så jag bad maken ställa lite frågor och hur mycket rea och om det var exakt rätt jacka. Han ställde inte frågorna rätt så han fick göra om några gånger.

Så där satt två stolpskott som ingenting förstår om jackor och försökte via SMS komma fram till rätt information.

Skärmklipp Maken1

Skärmklipp Maken2

Skärmklipp Maken3

The fuse failed to detonate om man säger så…. Jag råkade få vantarna på telefonen när jag skulle kolla fakta om jackan å ja ba “Self-destruct?! Den här förevigar jag på bloggen…”.

Å maken bara “Nej det kan du inte göra, vi skriver ju båda ordet “bögig” – det kan du inte lägga upp på bloggen, det är inte PK”.

PK hit och PK dit. Sluta använda ordet då. På den här bloggen är det jag som bestämmer om man måste vara PK eller ej.

Hur kan man skaffa hund?

Jag kollade ut genom fönstret och där var det en kvinna som var ute och rastade två hundar. Hon stod där i evigheter eftersom hon var tvungen att vänta på två hundar som skulle pinka på lampstolpen.

Då undrade jag för mig själv hur man kan skaffa hund? Jag skulle bli tokig om jag var tvungen att rasta hunden flera gånger VARJE dag. För jag gissar att hundar pinkar varje dag så att man inte kan hoppa över någon dag. Också drar hunden benen efter sig och ska pinka på varenda jävla stolpe man passerar.

Vem har tid eller tålamod för sånt?

Jag vabbar idag. Det är därför jag har tid att fundera över sånt här.

Alltid när jag vabbar måste maken ha bilen så att man inte tar sig till affären för att köpa piggelin och lunchmat. För det verkar vara någon sorts regel att det alltid måste vara tomt i kylskåpet just de vab-dagar som jag får.