Jag är den första att erkänna att om mitt barn säger att det har ont så blir jag väldigt bekymrad och vill undersöka situationen och allvaret och jag är också väldigt tröstande och ojojoj-ande och kramande. Jag tycker inte om när hon gråter. Jag tycker synd om henne och det är skitjobbigt för mig när hon gråter, av en eller annan anledning. Om hon har anledning att gråta blir jag också ledsen och om hon inte har anledning att gråta blir jag irriterad. Alltid lose-lose-situation på alla sätt och vis. Bättre när hon är glad.
Hon har lärt sig att jag blir världens bästa mamma om hon har ont. Fast det är inte bara hon som utvecklas. Jag hänger också med, jag har märkt att ibland så gör det inte så ont. Som i badrummet när man ska borsta tänderna. Så jag kan vara bad-mum också.
Gullefjunet: Aj, aj, aj, buhuhu…
Jag: Sluta nu, det där är inget att gråta över för det gör inte ont, och jag såg vad du gjorde och man får inte kasta toalettrullen på golvet.
Gullefjunet: Det gör ONT, jag fick toarullen på handen. Den bara ramlade.
Jag: Den ramlade inte alls bara och den är nästan tom, man kan inte göra illa sig på en tom toalettrulle ens om den ramlar på handen när man ska kasta iväg den, för de väger ingenting.
Gullefjunet: Du är DUM!
Jag: Det är ju det jag inte är…