Nu när dottern nått en ålder att man hunnit städa undan en del av de där sakerna man köpte första tiden har jag dragit slutsatsen att man kanske inte alltid var helt rationell när man gjorde vissa inköp. I alla fall jag var ute på djupt vatten när det gällde en hel del inköp och kunde ingenting om ungar och hur man håller dem vid liv, och därmed alltför mottaglig för alla säljargument som lovade att rädda livet på dottern.
Spjälsängen hittade jag helt ny, men andrasortering med några repor på ena gavel, på eBay för £50. Så långt låter jag säkert som en förståndig konsument. Men sen skulle den där sängen ha en madrass också. Maken tvingades med på expeditionen och vi åkte iväg till Mothercare.
En madrass-expert i 20-årsåldern dök snabbt upp vid vår sida för att hjälpa oss genom beslutsprocessen. Flickebarnet informerade oss om fjädrar, skum, madrass-lager, naturliga och onaturliga material och vad allt mest det var man var tvungen att veta om madrasser. Alla var vita som tur var så att man slapp ta ställning till färgval. Maken fastnade omedelbart för det billigaste alternativet med motiveringen att vi inte behövde en madrass som sjöng och dansade.
Man skulle ju kunna tro att det enda man behöver ta ställning till är hur skönt ens baby ska få ligga och välja madrass därefter. Men så enkelt var det alltså inte. En del madrasser hade nämligen förmågan att minska risken för överhettning och andra hade inte det. Tjugoåringen informerade därefter oss om bebisars outvecklade kroppstemperatursfunktioner och det eventuella sambandet mellan plötslig spädbarnsdöd och överhettning.
Där står man alltså höggravid med magen i vädret, matt och svettig i 30-gradig värme och ska fatta ett beslut om man vill att ens nyfödda barn bara ska få en madrass att sova på, eller en madrass som även har förmågan att hålla henne vid liv genom natten.
Min hjärna var helt enkelt överhettad av hur komplicerat det lät att hålla en bebis vid liv. Jag kände att jag behövde all hjälp som fanns att få. Så det blev en livsbevarande madrass som kostade dubbelt så mycket som spjälsängsfyndet. Den var också tillverkad av ett material som minskade risken för allergier om jag inte minns fel. Maken muttrade, men visste bättre än att starta någon diskussion om saken.
Det var nog i alla fall väl spenderade pengar eftersom vi tog oss igenom de där 6 månaderna av risk för plötslig spädbarnsdöd utan missöden. Vem vet hur det skulle ha slutat om vi hade köpt en skumgummibit till madrass?
Så här ser den fantastiska madrassen ut.
Imorgon – sterilisatorer för nappflaskor och svårigheten i att bedöma om en nappflaska är tillräckligt ren och steril.