Idag händer det ingenting här. Så idag blir det då alltså en gammal skåpmats-historia.
Maken pratar alla språk som finns. Han pratar pigeon-french, pigeon-spanish, pigeon-italian, pigeon-german. Till och med pigeon-chinese pratar han. Vilken ju är himla praktiskt för mig när vi är på semester. Om folk inte pratar engelska får han sköta snacket. Jag har tappat räkningen på de antal gånger vi har suttit på restauranger på semester och han har beställt in mat på det lokala språket.
”Vet du vad du beställde nu” eller ”Får jag en lasagne nu” brukar jag fråga. Jag slutar aldrig att förvånas över att vi oftast får in det vi hade tänkt oss. På ett ungefär i alla fall.
Så när vi hyr bil så är det maken som läser trafikinformationsskyltarna också. Som när vi var på Teneriffa tex. Då hade vi kört runt en hel dag och tittat på vackra berg och vackra kaktusar och andra vackra saker. Det var maken som valt resrutten så det fanns inga vackra butiker på vägen.
Vid dagens slut var vi törstiga, så när vi kom tillbaka ville vi ha en öl. Fast gatan där vi skulle parkera var full med bilar. Utom ett ställe alldeles utanför barerna där det var flera meter ledigt med plats. Jag tyckte att det var lite skumt att det fanns så många lediga platser och la fram en teori om att det kanske var så mycket plats för att man inte fick parkera just där.
Maken avfärdade dock min teori. Han sa att han hade läst skylten, som bara var på spanska, och där stod det minsann inget om parkeringsförbud. Jag pratar och läser inte spanska så jag gick ju på det. Eller så orkade jag inte bry mig. Maken gjorde en elegant fickparkering, mellan inga bilar. Sen gick vi och tog en öl.
Eftersom vi var på Teneriffa krävde jag att maken skulle köpa en öl i en sko åt mig. Jag ville minsann vara som alla andra tyskar och svenskar vid de andra borden. Ölen var nästan lika vacker som berget vi hade tittat på tidigare på dagen.
När vi hade druckit upp ölen var bilen borta. Efter en haltande konversation med en spansk inkastare utanför en bar fick vi veta att en bärgningsbil hämtat vår hyrbil.
Maken trodde att jag skulle få ett vredesutbrott. Ibland får jag sådana när saker och ting går fel. Men det hade han minsann missbedömt. Jag var till mig av lycka över att bilen var borta.
Teneriffa är nämligen inte särskilt spännande. Not my cup of tea at all vad gäller semestrar. Jag vill bara spy åt inhägnade pooler och restauranger med svenska köttbullar på menyn.
Äntligen hände det något roligt. Vi fick se något utanför turiststråken. Nämligen Deposito Municipal de Vehiculos. Till och med jag kunde räkna ut vad det betyder när taxin svängde in. Det var som ett litet äventyr att ta reda på var spanjorerna bogserar iväg hyrbilar som puckade turister har felparkerat. För att inte tala om äventyret att åka dit och titta på stället.
Sen fick vi böta. 70 euro har jag för mig att det kostade. Väl värt pengarna tyckte jag. När man är på Teneriffa så kostar ju alla utflykter skjortan. Delfinsafarin där man sitter på en båt med 100 andra turister och stirrar ut över vattnet för att försöka få syn på en delfinfena är ju inte heller gratis.
Den här utflykten var minst lika rolig som en delfin-tur. För under den här utflykten kunde jag sitta och fråga maken saker som ”vad sa du att det stod på den där skylten egentligen”.
