En rosa pillerburk

Idag har jag gjort något väldigt spännande. Jag kan tyvärr inte berätta vad. Det är inget barnförbjudet jag har gjort om ni trodde det. Inte mitt på blanka eftermiddagen. Jag kan bara inte berätta vad, för att jag ju har en regel om att inte skriva om saker som är jobbrelaterade och det här är jobbrelaterat.

Vilket nog är lika bra, för hur spännande det än var för mig vet jag inte riktigt om det skulle ha blivit ett särskilt spännande blogginlägg.

Ni kan däremot få se en rosa pillerburk som jag har köpt idag.

Rosa pillerburk

Den har tre små fack innuti och man skulle kunna ha huvudvärkstabletter i den och ha den i handväskan. Jag kan ju dock inte det, för min handväska ligger ofta och skräpar på golvet. När den gör det brukar ungen gräva i den och sedan sprider hon ut alla mina bankkort och medlemskort över hela golvet. Så jag kan ju inte ha alvedon i en burk som är extra attraktiv för ett barn som tycker om rosa, för då skulle hon ju kunna råka ta en överdos alvedon.

Jag köpte den ändå för jag tyckte att den var fin och jag tänkte att någon gång blir ju ungen stor så att jag kan ha en rosa burk i handväskan utan att hon äter upp alvedonen. Dessutom går 6 kr av priset till Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj. Den rosa pillerburken finns på apoteket.

En hjärna men ingen tumör

I våras fick maken jätteont i skallen som inte gick över. När han hade haft ont i över en vecka så beordrade jag iväg honom till vårdcentralen. För som ni vet så kan den där lilla elakingen cancer sätta metastaser i hjärnan. Eller om ni inte visste det så berättar jag det nu. Så är det.

Kom med en huvudvärk till vårdcentralen så lär ni inte bli så tagna på allvar. Man blir ju oftast inte det inom vården här i Sverige. Men om man har haft cancer är de lite mer omhändertagande, så maken fick omedelbart en remiss på röntgen. Sen fick han i och för sig inte komma på röntgen på evigheter, men man får vara tacksam för det lilla och en remiss är inte fy skam.

En evigheter senare kom beskedet i ett brev på posten.

Jag tycker att de kunde vara lite tydligare med vad exakt det var de fyndade på röntgenplåtarna.

Röntgenbesked

Vi har i alla fall bestämt oss för att det nog är goda nyheter. Jag tolkar det hela som att de hittade en hjärna. Jag har i och för sig misstänkt det hela tiden, men det känns ändå skönt att ha det såhär svart på vitt att man är gift med en man som har en hjärna. Också tycker jag mig utläsa att de inte hittade någon tumör eller några metastaser som försöker bygga en tumör. Goda nyheter all round alltså.

Det där med att de hade “fått svar så här sent till mottagningen” är garanterat skitsnack. Sannolikheten att inkompetensen skulle ligga på röntgenavdelningen är väldigt liten. Svaret har legat där på någons skrivbord på vårdcentralen i veckor/månader och de har missat att ta kontakt och lämna besked.

 

Så många goda nyheter på en gång

1) Det är fredag.

2) Jag fick ett textmeddelande av maken att han är hemma vid sex-halvsju. Ensamstående-föräldratillståndet är snart över.

3) Maken gjorde sin 6-månaders kontrollröntgen tidigare i veckan och när jag kom hem låg det ett brev i brevlådan som sa att maken fortfarande inte längre har cancer. Så nu behöver jag inte oroa mig för att bli ensamstående förälder på lång sikt heller. Inte förrän om sex månader när det är dags för nästa kontroll i alla fall.

Hur kan jag veta vad det stod i brevet om maken inte är hemma än kanske ni undrar. Jo för att jag bryter mot lagen om att man inte får öppna andras post och öppnar makens post. Han är helt införstådd med det. Hur skulle hans post annars bli öppnad? Själv är han helt ointresserad av post.

Ett dåligt brev

Maken körde ju fel när vi skulle ut ur Stockholm i fredags. Då skulle man kanske kunna tänka sig att jag fräste och klagade. Men det gjorde jag inte. Jag bloggade om det, för det var så typiskt, men jag var egentligen inte arg. För anledningen till att han körde fel var att han inte var koncentrerad på körningen, och jag var inte koncentrerad på övervakningen. Så det var ju lite mitt fel också. I vanliga fall hinner maken minsann inte köra några halvmil fel utan att jag märker det.

En timme innan vi skulle åka öppnade vi posten och där var ett brev till maken med en kallelse till ett läkarbesök om ca två veckor. Brevet hade bara tiden, vilken läkare han skulle träffa och information om hur man avbokade om tiden inte passade. Längst ner hade läkaren för hand klottrat dit “det gäller resultatet av din skiktröntgen”.

Då började man ju undra vad sjutton han menade med det? Försökte han säga att katten satt på taket och om två veckor när maken kom dit skulle läkaren berätta att katten hade ramlat ner?

När maken gjorde sina kontrollröntgen i Sunderbyn brukade det komma ett brev där det stod något i stil med “röntgen visar inga tecken på metastaser”. Då tyckte vi (framförallt jag) att det var konstigt att de skickade besked på sådana undersökningar med posten. Vad skulle de ha skrivit om resultatet inte var positivt? “Tyvärr har din cancer kommit tillbaka. Hör av dig för att diskutera vidare”? Det känns märkligt att skriva sådana saker i brev. Så då undrade vi (mest jag då, maken funderar inte över saker som skulle kunna hända om de inte hänt) om de skickade brev vid bra besked och ringde eller kallade en vid dåliga besked.

Så när det där brevet kom i fredags började vi ju undra om de bara har andra rutiner i Stockholm för hur de lämnar ut resultat efter en röntgen. De kanske alltid lämnar alla besked, bra som dåliga, personligen. Det faktum att makens röntgen var för över tre veckor sedan och tiden han fått var två veckor i framtiden kändes som ett positivt tecken. Att om det var dåliga besked skulle de ha kallat honom tidigare. Men det vet man ju hur det står till med sjukvården i det här landet. Helt underbemannad, framför allt på sommaren när alla ska ha fyra veckors semester. Någon borde ta itu med det här att lagstadga för cancerceller att i Sverige har vi minst fyra veckors semester så att hålla på och dela på sig mellan juni och augusti är högst olämpligt.

Jag har dessutom gått och oroat mig för den här röntgen halva våren. För maken har gått ner i vikt. Sånt oroar mig, för förra gången han gick ner i vikt var det ingen bra grej. Dessutom fick jag en dag för mig att han var lite gul i hyn. Det är inte bra att vara gul i hyn om man inte är kines, det vet alla. För det kan betyda att det är något fel på levern. Och alla vet också att levern är som en skol-aula. Metastaser som håller på att mobilisera sig för att ställa till djävulskap samlar sig ofta i levern som en skock besvärliga skolungar.

Så ett tips om ni har haft cancer och är gift med en hypokondrisk fru är att inte sätta er i skenet av halvtaskiga lampor som får er att se lite gula ut. Sånt ställer bara till en massa problem och tjat om att gå till läkaren.

Maken ringde i alla fall upp för att be om en telefontid för att få beskedet via telefon, för han ville inte gå och undra över resultatet i två veckor. Naturligtvis hade de ett återuppringningssystem. Ännu mer naturligtvis ringde de inte upp på den utlovade tiden. Så vi åkte. Då ringde en sköterska och eftersom maken körde svarade jag. Förklarade för kvinnan vad ärendet var och sa att han ville ha en telefontid med en läkare för att få beskedet snabbare för att det var så lång tid att vänta tills den tid han fått.

Vet ni vad tanten sa då? Hon sa “så länge är det ju inte”. Den kärringen kan ju aldrig ha gått runt i två veckor och undrat om hennes cancer har kommit tillbaka. Så vem är hon att bestämma att två veckor inte är lång tid? Jag var jätteartig när jag förklarade detta för henne. Jag tror inte ens att hon märkte att jag tyckte att hon var en idiot.

När idioten var klar med att kläcka ur sig dumheter fick maken i alla fall en tid. Den tiden var i morse och det satt ingen katt på taket. Röntgen såg bra ut och det fanns inga tecken på metastaser.

Så i morse var vi så glada att vi funderade på att sprätta upp korken på en champagneflaska. Fast det gjorde vi inte. För vi hade ingen champagne. Och klockan var ju bara tjugo i nio. Sånt går ju inte an, ens på semestern.

Vad jag egentligen skulle säga att om ni tror att jag alltid blir arg på maken när han kör fel så är det inte fallet. I fredags blev jag inte alls det. Jag var mitt inne i en lång utläggning om vad jag tyckte om den där sköterskan som inte tyckte att två veckor var lång tid att vänta på ett röntgenbesked när en läkare klottrat konstiga saker på ett brev.

Maken hann aldrig visa pimpelfiskaren att han kan fiska

Trogna bloggläsare vet att jag för ett tag sedan spenderade några dagar med att försöka låta bli att ställa till någon sorts katastrof på Tistel i Norrfjärden. Ni kanske trodde att jag tänkte försöka bli florist. Så var det inte. Jag har självinsikt, och vet att det inte vore något bra karriärval för mig.

Nej, anledningen till att jag förvirrat vandrade omkring i Tistels lokaler var att min kusin äger butiken. Hon, hennes syster (hon som man kan lura att göra jularrangemang) och min moster vakade vid den tidpunkten hos min morbror som var sjuk i cancer. Det här är alltså samma morbror som i januari hade oturen att få guida maken på en pimpeltur. Då kände sig Lennart helt frisk efter sin tuffa behandling mot cancer i matstrupen och såg fram emot nya tag. De fick inte någon fisk men Lennart tröstade maken att nästa gång skulle han få napp, men tyvärr får han aldrig se maken dra upp någon firre. Det lär väl aldrig jag heller få göra, men till skillnad från mig skulle Lennart ha blivit genuint glad över ett napp om det skulle råka hända.

Lennart

Drygt 2 månader efter fisketuren, då han kände sig helt frisk, dog Lennart. Trots att han varit sjuk ett tag blev man chockad över hur fort det gick. Även om jag som canceranhörig är insatt i hur man reagerar vid ett cancerbesked, och vilka tankar det väcker har jag ingen aning om vad man som anhörig går igenom när det går så fort från att vara ”friskförklarad” till slutet som det gjorde för honom.

Det var en av mina största rädslor när maken diagnostiserades. Att det skulle gå så fort att han aldrig skulle hinna lära känna sin dotter och hon inte honom (den rädslan var allra störst), inte skulle hinna göra saker han tycker om en sista gång, inte hinna med att bearbeta chocken och hitta en ”ny mening” och njuta av livet hur länge det än skulle vara. Jag var också rädd att jag inte skulle hinna med, att jag inte skulle hinna säga saker som var viktiga för mig att få säga. Men den känslan trängde jag undan för då handlade det inte om mig. Men helt själviskt var jag jätterädd att det skulle gå så fort att jag inte skulle kunna hinna med att hämta mig tillräckligt för att räcka till.

Man tror, hoppas och vill få tid på sig att säga farväl på alla inblandades villkor, men cancer är antingen en lång utdragen plågsam process eller en chockerande plötslig process. Och man blir aldrig tillfrågad vilket man föredrar, varken som drabbad eller anhörig.

I fredags begravdes Lennart med sina pimpelspön på kistan. Om 12 dagar begravs en annan av mina morbröder som gått bort i samma cancer. Roland var sjuk längre tid än Lennart, men sista gången jag träffade honom satt han och fikade på Gallerian och bara veckor senare var han också borta.

Ni vet väl om att man kan donera till cancerforskning hos Cancerfonden va? Det är väl spenderade pengar.

“Jag behöver inte prata med någon”

När en person i ett förhållande blir allvarligt sjuk påverkas självklart båda två. Om man då har helt olika sätt att hantera saker och ting kan det bli lite problematiskt. Den ena personen kanske tycker att det hjälper att veta så mycket som möjligt om sjukdomen och vad som väntar, och den andra kanske tycker att man inte blir gladare av att hålla på och veta en massa saker. När man är anhörig och är den som vill ha en massa fakta och svar blir det lite svårt att få göra som man själv vill hantera saker och ting. Man kan ju inte påtvinga den som är sjuk att veta saker som de inte vill veta.

Maken var ensam hos läkaren när han fick sitt cancerbesked, han hade aldrig någon som helst tanke på att hans symptom kunde vara cancer så han hade insisterat på att gå dit själv. Läkaren sa något i stil med ”Vi får naturligtvis göra lite tester och sådär men med min erfarenhet är jag helt säker på att du har cancer. Lämna in den här blanketten på avd X för blodprov och den här på avd Z för röntgen”. Sedan skickade läkaren hem maken utan att ens fråga om han hade någon hemma som kunde ”ta hand om honom”.

När första chocken lagt sig tyckte jag att det var ett mycket märkligt sätt att leverera ett så allvarligt sjukdomsbesked på. Jag tyckte i alla fall att de kunde ha skickat med en lapp med information om vart man kunde vända sig om man ville ha någon att prata med. Maken däremot var mycket nöjd med hur läkaren hanterat det. Han var tacksam att han fick ett klart besked med en gång istället för att läkaren körde ”katten sitter på taket, katten har ramlat ner” metoden.

Att det fanns ett ”Cancer-centrum” på sjukhuset där man kunde få support och fakta var något som vi inte fick veta förrän långt senare. Jag övertalade maken att vi skulle gå dit och titta en gång på vägen hem från sjukhuset. Jag ska inte påstå att jag släpade dit honom, men han följde nog mest med för min skull.

När vi kom dit plockade jag med mig typ 20 informationsbroschyrer som jag sedan läste och inte berättade för maken vad det stod i dem. Det dök också upp en sådan där sympatisk dam som brukar jobba på sådana ställen som berättade om den hjälp och support de kunde erbjuda.

De hade supportgrupper där man kunde vara med och träffa andra som var i samma situation. Det vill maken inte alls. ”Tänk om de andra är ännu sjukare än jag, på vilket sätt ska det hjälpa mig att träffa dem en gång i veckan?” tyckte han.

Enskilda samtal med en psykolog kunde de också erbjuda. Då tyckte jag att det kanske vore en bra idé att testa det. Maken sa att han inte behövde det, han hade inget att prata om, och om han skulle komma på något att prata om hade han ju mig att prata med tyckte han. Då sa jag ”Hallå, jag är ju en prat-idiot, jag har ingen psykologikarta, det kanske skulle vara bra att prata med ett prat-proffs?”. Men maken tyckte att jag dög alldeles utmärkt.

Sympatiska damen föreslog att hon skulle be psykologen ringa maken så kunde de diskutera om han trodde att det skulle vara något som han skulle känna var till hjälp. Det gick maken motvilligt med på. Sen när psykologen ringde och jag efteråt frågade vad de kommit fram till svarade maken att de kommit överens om att han inte behövde någon psykologhjälp för han ville hantera det hela själv och han hade ingenting han behövde prata om. Jag tror att det mest var maken som kom överens och att tanten fick hålla med.

Gratis massage kunde man också få, både den som var sjuk och som anhörig, eftersom det är avslappnande. Jag var mega-gravid så jag kunde inte nappa på erbjudandet, och maken var inte intresserad. Jag tyckte faktiskt att han hade kunnat ta en massage för min skull, det var ju gratis för tusan.

Någon nytta tyckte jag faktiskt att han kunde se till att dra av att han var sjuk. Gratis är gott, och folk betalar dyra pengar för alla de här grejerna som maken inte ville ha. Till slut hittade ”vi” i alla fall något som maken kunde tänka sig att testa, någon sorts japansk karate-yoga som skulle vara avslappnande som maken tyckte lät kul. Jag tror att det var karatebiten som lockade.

Han skrev upp sig för nästa tillfälle. Men när den dagen kom så stod det typ fyra läkare och glodde mig mellan benen och diskuterade om jag skulle ”push some more” eller om de skulle plocka fram skalpellerna och snitta upp mig. Jag var tydligen medicinskt intressant där jag låg och skulle föda för de frågade om jag gick med på att en läkarstudent var med under resten av förlossningen. Jag svarade att det var helt ok och att jag couldn’t care less if they invited a bus-load of japanese tourists. Det var alltså inte läge för maken att springa iväg på karate-yoga just då.

Det slutade med att maken aldrig använde sig av någon av all den support som erbjöds. Vilket störde mig litegrann. Om det hade varit jag skulle jag ha pratat och avslappnat mig igenom hela support-menyn.

Fast en sak var jag och maken helt överens om att DET var den bästa supporten vi hade kunnat ha under den tiden. Gullefjunet. Hennes attityd var typ ”Cancer? Jaha. Jag behöver äta/spy/skita/gråta/tröstas/sova i alla fall”. Tack vare henne hade vi mycket mindre tid att gå omkring och grubbla över saker och ting.

 

Köp rosa grejer

Det är ju viktigt att man som bloggare ger lite shoppingtips ibland. Jag är lite dålig på det men tänkte att jag idag skulle passa på att tipsa om rosa saker som ni kan köpa och samtidigt stödja cancerforskningen.

På cancerfondens hemsida kan ni se massor av rosa produkter som ni kan köpa och hur mycket av försäljningspriset en rad olika företag skänker till Rosa Bandet-kampanjen om ni handlar dem.

Den rosa skurhinken är kanske inte perfekt om ni vill att era män ska städa mer hemma. De kan känna att färgen hotar deras manlighet. Fast å andra sidan är de flesta män färgblinda så ni kan ju bara säga att hinken är röd. Maken skulle då i alla fall gå på det.

Eller så köper ni en rosa bensindunk. Om mannen protesterar säger ni bara “Men älskling DU skulle ju ALDRIG få soppatorsk så det spelar ju ingen roll för ingen kommer att se bensindunken där den ligger i kofferten”.

Eller så köper ni något annat som är rosa.

 

Vår bröllopsdag

På söndag är det vår bröllopsdag. För två år sedan på vår bröllopsdag så bestämde vi att vi skulle skjuta på firandet eftersom läkarna just då var mitt uppe i en fem-veckors-process av att stråla cancern ur maken. Han mådde lite små-dåligt.

Ifjol på vår bröllopsdag var maken mitt uppe i en månad lång period av komplikationer efter en operation som gjorde att vi var stammisar på akuten. Bottennivån var när ambulanspersonalen tyckte att det inte var någon idé att åka till Piteå lasarett och blåste på blåljusen och åkte till Sunderbyn drygt 5 mil längre bort där det finns knivar och läkare som vet hur man använder dem. Som tur blev det inga knivar och det kändes som bröllopspresent nog.

I år hade vi då tänkt slå på stort och fira bröllopsdagen med att låna bort gullefjunet till mormor och morfar imorgon kväll och äta en go middag hemma och dricka för mycket vin. Att gå ut och äta är inte värt kostnaden där vi bor, maken lagar godare mat själv och vi slipper betala 500 spänn för en taxi enkel väg.

Eftersom Ida länge har velat se ett foto på mina Manolo Blahniks så illustrerar vi den här historien med ett foto av mina svarta bröllopsskor som kostade fem gånger så mycket som min röda bröllopsklänning, som kostade en tusenlapp. Det är viktigt att get your priorites right när man planerar bröllop.

I alla fall så överrumplade maken mig i eftermiddags med att fråga om jag ville följa med och plocka kantareller imorgon. För att äta smörstekta kantareller till förrätt innan Wallenbergarna. Kantareller växer i skogen. Jag tycker inte om skogen. Man kan även köpa kantareller på affären påpekade jag. Maken tyckte att det kunde vara trevligt att plocka sina egna.

Det tycker inte jag, det finns en anledning till varför kantareller erbjuds i butik. Men på bröllopsdagen ska man ju göra saker tillsammans och var lycklig. Jag sa alltså inte nej, jag sa kanske, vi får väl ser hur vädret är. Det är ju min bröllopsdag också, jag vet inte riktigt hur lycklig jag kommer att känna mig om jag plockar svamp. Den här tiden på året brukar jag känna mig lyckligare inomhus än utomhus. Då och då brukar jag dock försöka foga in mig i mönster-hustru-mallen.

Nu verkar det här med skogen och kantarellerna i alla fall ha löst sig. För maken har helt plötsligt åkt på någon förkylning eller maginfluensa. Så här ser han ut just nu, så det känns inte troligt att han kommer att insistera på någon svampplockning imorgon.

När folk får höra att maken diagnostiserades med cancer när jag var i vecka 33 och genomgick behandlingar under hela dotterns första levnadsår brukar de uttrycka sympatier både till makens situation, och till hur jobbigt det måste ha varit för mig. Det var ju ingen walk in the park förstås, men det var inte speciellt synd om mig. Maken var den som hade det jobbigt och han hanterade det som en super-human och min mamma och pappa (och andra släkt och vänner) var en fantastisk hjälp.

När maken är förkyld är det däremot jävligt synd om mig. För eventuellt nytillkomna läsare kan ni kolla hur vi har det här hemma när maken är förkyld här, härhär och här.

Paus för ett allvarligt meddelande för en gångs skull

Vi lägger den här bloggens normala flams åt sidan en stund. Häng med ändå så är ni snälla.

Ni som har följt med från början på den här bloggen kommer ihåg att jag för några månader sen berättade om Sophie som fick bröstcancer när hennes son bara var några månader gammal. Hon förlorade kampen mot cancern i fredags, 27 år gammal. Hon efterlämnar sin son Julian som inte ens fyllt två ännu och maken Rasmus som hon gifte sig med bara en månad innan hon gick bort.

Sophie hade en blogg där hon skrev om sin cancer, men sedan mitten av april var hon för sjuk för att kunna uppdatera den. Hennes läsare har kunde följa hennes sista tid på hennes svägerska Daniellas blogg. Sedan Sophies bortgång bloggar Rasmus om sin och Julians vardag på hennes gamla blogg.

Som jag berättade i mitt förra inlägg har Danni startat en insamling i Sophies namn hos Cancerfonden. Ni hittar insamlingen här. Insamlingens mål är 50000 kr och i skrivande stund har drygt 25000 kr samlats in.

När maken diagnostiserades med cancer var jag gravid i vecka 33. Diagnosen var en chock för oss alla, men för mig kretsade tankarna mest kring rädslan för risken att vår dotter skulle växa upp utan sin pappa eller att maken aldrig skulle få lära känna vår fantastiska dotter. Naturligtvis var jag rädd och ledsen för min egen skull också, att bli ensam, att förlora den person jag har planerat att spendera resten av sitt liv med. Man blir ju förbannad när någon eller något kommer och försöker ändra på ens planer utan att fråga. Men jag själv var sekundär till rädslan och sorgen över vad maken och dottern riskerade att förlora. Det jag var allra mest rädd för när maken blev sjuk är nu verklighet för Rasmus och Julian, de måste leva resten av sitt liv utan Sophie.

Cancer kommer att drabba dig också. En av tre svenskar kommer att få cancer förr eller senare. Tycker du att det låter som rätt ok odds? 67% chans att inte drabbas. Då har du fel, för i princip 100% av oss drabbas av cancer. Någon av dina nära och kära kommer att tillhöra de där 33 procenten. Nu är oddsen inte så goda längre, eller hur?

Nu återvänder vi till den här bloggens normala protokoll. Det betyder inte att du ska gå och kolla på tv nu, jag är inte klar än, det betyder bara att jag ska förklara litegrann i klartext för dem som inte fattat the message ännu. Trodde du att jag sitter och skriver detta bara för att du ska ha något att läsa? Så är det faktiskt inte – inte idag i alla fall – det är meningen att du ska klicka på länken och donera till cancerforskningen.

Jaha, du MISSADE länken?! Jag hjälper till, här kommer den igen klicka här. Du kan donera genom att skicka ett SMS. Sånna skickar du väl säker femtio gånger om dagen så du hinner kanske med ett till va? Om någon annan cancer än bröstcancer ligger dig “närmare om hjärtat” hittar du en rad olika sätt att hjälpa cancerforskningen på Cancerfondens hemsida.

Är det så att du är dig själv närmast och det här känns inte så viktigt för dig just nu? Det är ju så att du donerar ju egentligen inte till Sophie eller hennes familj, du donerar ju till dig själv och dina närmaste, du kommer också att drabbas förr eller senare.

Du hinner inte just nu? Nähä, ska du kolla på friidrotten? När ska du göra det då? Imorgon? Eller om 10-20 år när du själv drabbas av cancer? Då kan jag berätta att då är det försent. Om du vill hjälpa dig själv när du, eller någon i din närhet, blir sjuk senare i livet så är det idag du ska donera. När du blir sjuk är det forskning som hände för 10, 20, 30 år sen som kommer att hjälpa dig. Så det gäller att ligga steget före om du ska ha någon nytta av din egen donation.

Every little helps, så om du inte har flera hundra eller tusen att ge så är 50 kr himla bra också om många donerar. Matte ni vet.

Åsså avslutar vi med länkarna igen – Sophies insamling och andra sätt att hjälpa Cancerforskningen.