Den perfekta föräldern. Det är vad alla vi föräldrar strävar efter att vara. Men hur vet man när man är perfekt?
Balansgången känns litegrann som att balansera mellan två skyskrapor i New York på slapp lina. Som det där berömda svartvita fotot ni vet.
Om man ger efter för lätt för lite gråt så är man imperfekt. Men hur mycket gråt kan man egentligen som förälder orsaka utan att förlora sin status som perfekt förälder?
Man känner sig inte så där jätteperfekt när man hämtar sist på dagis. Eller när barnet gråter för att man går förbi lekparken för att vi måste hem och äta middag. Inte heller känns det perfekt att stå och laga mat när barnet gråter att de vill att man ska leka med dem. Eftersom man känner sig lite o-perfekt när man lagar mat till ljudet av gråt sätter man på en film. När det är dags för mat stänger man av filmen och då blir det mer gråt som får en att känna att det inte var helt perfekt föräldraskap att slå på filmen till att börja med.
Under middagen är det svårt att veta om man är mer perfekt om man ignorerar gråten och insisterar på att maten äts upp eller om den perfekta föräldern låter barnet slippa äta middag sju dagar i veckan.
Ju närmare sängdags man kommer desto mer gråt orsakar man som förälder. Gråt över att man måste bada, över att man måste kliva upp ur badet, över att man som eksembarn måste smörjas in med salva, över att man måste ha på sig pyjamas, över att vällingen är för varm/kall, över att man måste borsta tänderna, över att man måste välja saga för att det är läggdags, över att sagan slut, över att lampan ska släckas. Och. Så. Vidare.
Jag har väldigt svårt att mitt i all denna gråt identifiera vid vilken tidpunkt i gråten jag är den perfekta föräldern som sätter EXAKT rätt regler och gränser och när jag går över gråt-tröskeln och blir en dålig förälder som orsakar för mycket gråt.
Dessutom håller all gråt på att göra mig tokig. Ibland vill jag bara sätta mig ner och storböla själv. Vilket i sig gör mig till en dålig förälder förstås.
En sådan där magisk balanspinne som karln som balanserade på slapp lina mellan skyskraporna hade borde man ha. Då skulle nog föräldraskapet vara lika lätt som det ser ut att vara när den där karln går på den där slaka linan.
Med Alice 4 veckor gammal känner jag redan likadant! Och det blir alltså inte bättre på ett bra tag.
Varför är det så viktigt att vara perfekt? Är det inte bättre att vara felbar så att barnen inte strävar efter perfektion jämt. Dialog och samtal redan med små barn. Mina 5 och 7 och jag pratar mycket och så gör vi även det föräldraaktiga tillsammans. Typ laga mat och städa kan bli en lek. Jag tänker bekräfta ledsenheten och prata om hur det känns. “Ledsenboken” är en bra sådan bok. Sen var du och ta och andas en stund. INGEN är perfekt förälder!
Hm. Mina barn är 21 o 24, jag är en annan generation, men ändå ganska lik: vi jobbade båda, han 100% jag 75% för att kunna hämta dom på dagis, och inte vara sist…Ett barn som varit på dagis mesta delen av dagen är för trött för att göra något annat än gråta och kinka framåt läggdags. Vilket man vill själv också. Men: här gäller att vara vuxen, leda och besluta, korta av aktiviteterna om möjligt! Se till att komma i säng, dra inte ut på det. Minimera tiden kring bad (duscha?), men ge tid till gos och sagoläsning! Och ligg kvar. Tyvärr somnar även den vuxne då, och vaknar kvalsövd en timma senare, men det är ett pris värt att betala för mindre gråt.