Category: Nyheter och media

Prins Carl Philip har designat årets hjärtepin till förmån för hjärt-lungfonden. Sägs det.

Jag skulle gärna vilja veta hur det gick till? Ritade han designen? I så fall skulle jag vilja se den ritningen. Eller var det någon som ringde upp honom och bad honom säga det första ordet han tänkte på när han hörde ordet barn? Också svarade han “spyor” också fick de be honom försöka igen och då kom han på “ballong”. Sedan tog någon med en gnutta talang i kroppen och designade en pin med ett hjärta av ballonger. Som Carl Philip får äran för.

Kalla mig cyniker om ni vill men jag betvivlar faktiskt att Carl Philip har designat varken hjärtepins, bestickserier eller stenskålar. Celebrity branding brukar det kallas.

Att han själv ska ha designat något tycker jag är ungefär lika trovärdigt som att Naomi Campbell skulle ha skrivit en bok eller att Victoria Beckham någonsin skulle ha designat ett klädesplagg.

I vanliga fall skulle en hjärtepin ha varit ett självklart köp till min pinsamling, men i år undrar jag faktiskt om jag inte ska ta och stödja någon annan välgörenhet.

Definitionen av granne är att man bor bredvid varandra. Kanske vägg i vägg, eller om man bor i hus tomt bredvid tomt. Nära i alla fall, annars är man inte grannar.

Helst vill man ju inte ha någon grannfejd. Så om något litet problem uppstår hur gör man då för att lösa det hela på bästa sätt? Man kan kanske gå över till grannen och knacka på och förklara vad det lilla problemet är och diskutera hur man löser problemet.

Eller om man är väldigt konflikträdd kan man göra så här.

Dessutom skriver man under med Snögubben så att ingen har någon susning om vem man är och vilken granne det är som förväntas ta åt sig.

Tänk så många grannar runt om i Piteå kommun som satt vid frukostbordet och läste denna insändare och sa till sina äkta hälfter “Jag visste att grannan var en riktig surkuse, jag slår vad om att det är han som har skrivit den här insändaren! En liten sträng snö var allt som hamnade på hans uppfart när jag skottade, kan han inte bara komma och knacka på istället för att skriva en insändare om det stör honom så mycket?! Bara för att ge igen ska jag skotta in en hel snöhög på hans uppfart idag…”.

Sedan den här insändaren måste det alltså ha dykt upp massor med grannfejder över snö på varandras uppfarter. Folk som aldrig har skottat in snö på grannens uppfart har börjat göra det för att de inbillar sig att det var deras granne som skrev insändaren över en lite snöklump som råkade hamna på hans uppfart. På vissa ställen är det säkert folk som skyfflar samma snö fram och tillbaka till varandras uppfarter flera gånger om dagen samtidigt som de går och svär över att grannen inte visar respekt. I tron att det var den andra grannen som skrev insändaren.

Snögubbens egen granne har säkert inte ens Piteåtidningen så han har inte läst insändaren och skottar sin snö på samma sätt som han alltid har gjort.

Om jag ringde till en kvällstidning och sa att jag hade hittat ett troll under en bro skulle de säkert svara att min upptäckt inte hade något nyhetsvärde. Jag kan nästan lova att de inte skulle ha skickat någon reporter och fotograf.

Jag skulle gärna vilja vara med i en tidning med årets löjligaste nyhet. Det är min dröm. Jag glömde bort att göra några nyårslöften, men jag borde ha gjort ett nyårslöfte att under 2013 sträva efter att vara med i en tidning med den ickigaste icke-nyheten som går att hitta på. Eller bara en helt vanlig icke-nyhet. Man ska inte sikta för högt.

Så jag blir nästan sur när jag ser att andra får vara med i tidningen för att de har en krokodil under lekstugan. På vilket sätt är det värdigare än ett troll under en bro? Nu ringde jag i och för sig aldrig någon tidning, men jag borde kanske ha gjort det. Jag ansåg att det var meningslöst, men nu börjar jag dock undra.

Nyckeln till framgång med att få in sin nyhet i tidningen verkar vara att man ska slösa bort polisens tid genom att ringa och be dem komma och titta på en uppstoppad krokodil först. De har ju inget bättre för sig.

Jag har en kompis som heter C. Ni som brukar läsa kommentarerna kanske känner igen henne. Hennes favoritkategori här på bloggen är nog när jag uppmärksammar “nyheter” som behöver belysas lite extra för dess speciella nyhetsvärde. Så till den grad att om jag missar någon viktig nyhet brukar hon tipsa mig.

Häromdagen skickade hon mig en länk. Länken hette Namnbråk blossar upp kring “Hobbit”. När jag såg länken tänkte jag naturligtvis “Finns det verkligen folk i Sverige som heter Hobbit?”.

Men det gör det tydligen inte. Det var bara en 68-årig kärring vars familj tog namnet Ekenskjöld i början av 2000-talen som tycker att det känns som ett slag i ansiktet att den som översatte Tolkiens Bilbo – en hobbits äventyr 1947 valde att översätta Oakenshild till Ekenskölde över 50 år innan hennes familj valde ett helt annat namn.

Tanten är noga med att påpeka att hon inte är någon bråkmaja. Nä,nä.

Jag tror inte ens att den här tanten är lättkränkt. Jag tror att det är så att hon har drömt om att bli filmstjärna i drygt 60 år. I bitterhet över att det aldrig blev så såg hon detta som sin sista chans till 15 minuters berömmelse.

Jag tycker att Svensk Filmindustri ska ge henne två gratis biljetter till att se Hobbitfilmen på bio. Då har hon blivit väl kompenserad för kränkningen. Om hon har svårt att gå kan de kanske bjuda på färdtjänst också så får de lite extra goodwill ut av det hela. Popcorna tycker jag gott att hon kan betala själv.

Jag älskar hur dessa killar vågar ge sig på både stora och små problem.

Jobb, knark och samhällstjänster. Suddgummin, Gamestop och rätten att själv lägga maten på sin tallrik.

Dessutom lyckas de slå huvudet på spiken där på nedre halvan av listan. Mer pengar. Så är det ju, om det fanns mer pengar skulle många av de andra problemen inte finnas.

Nu har Piteå-tidningen ränt runt hela kommunen och tittat på julgranar. It’s a dirty job, but someone got to do it.

Fyra sidor viger tidningen till julgranarna idag. Notera ordvitsen på sista raden.

Idag kan man läsa i tidningen att en extern konsultfirma gjort en undersökning och skrivit en rapport om en förvaltning på Piteå Kommun. Resultatet beskriver “en grupp i obalans” och personalen känner sig förnedrade, kränkta, tillplattade och åthutade. Förvaltningchefen får svidande kritik.

Det låter som en fruntimmersavdelning. Men nu gäller det miljö- och bygg. Vilket är förargligt, för då kan man inte avfärda resultatet med “det vet man ju hur kvinnor är”.

Istället kan man läsa att chefen tar till sig av kritiken. Det tycker jag är bra. De har säkert lagt en ansenlig summa pengar på rapporten så då är det verkligen positivt när ledningen tar till sig saker och ting. Så att pengarna inte är bortkastade. Om rapporten bara hamnar i något arkiv skulle man lika gärna ha kunnat köpa en rökkur för 100000 spänn att ställa utanför kommunhuset istället.

Jag tycker att Nobelfesten är ganska tråkig. Om man är bjuden är det väl säkert roligt, men att läsa om det i tidningarna är inte särskilt intressant. Jag sitter mest och hoppas att det ska hända någon skandal som det kan rapporteras om så att det blir lite roligare att läsa.

Typ att Reinfeldt ska slicka sig på tummen. Fatta vilken dundertabbe. Om det hände igen skulle det ju bli mycket intressantare att läsa om Nobelfesten.

Det är drygt sex mil mellan Älvsbyn och Luleå. I Älvsbyn bor Kristina. I Luleå bor Norrbottens landshövding. I söndags satte sig Kristina, hennes make Per-Erik och en bekant i bilen för att åka till Luleå på landshövdingens årliga fikabjudning. Sex mil enkel väg för att fika. Märk väl – gratisfika.

Vad möts Kristina och hennes sällskap av när de kommer fram då? Jo, en torr saffransbulle, en pepparkaka och en bondkaka. Maken till snålfika tycker Kristina som säger att landshövdingen borde skämmas.

Vi tar det här igen så att det sjunker in ordentligt. Kristina, som har kört över sex mil enkel väg för att gratisfika, tycker att landshövingen ska skämmas.

Värden kanske rättade fikat efter gästerna?

Om ni vanligtvis inte klickar på länkar tycker jag att ni ska göra ett undantag idag och klicka här för titta på bilden av Kristina där hon sitter och surar över snålfikat. Hon ser ut som att hon har svalt en citron.

Det vet ni väl om va? Att det har snöat i Stockholm idag. Nu är tydligen ovädret på väg norrut. Jaja, vi får väl stänga av E4an om det blir alltför illa.

Jens bor i Stockholm. Han tycker nog inte om snö. Han är också förbittrad över att bidragstagande lantisar kastar tillmälen efter Stockholmare och idiotförklarar dem. Jag tror att han syftar på icke-Stockholmare när han skriver “gnällspikar” i rubriken.

Jag tycker att Jens verkar lite humorbefriad. Skaftet på snöskyffeln åkte kanske upp någonstans där solen inte skiner i morse när han skulle skotta bort snön.

De här artiklarna i tidningar De tjänar mest där du bor ni vet. Jag tycker att det är skandal att man ska måsta betala för att få reda på vem som tjänar mest där man bor. Ska vi som inte tjänar mest där vi bor verkligen måsta gå och köpa en papperstidning för 12 kr eller betala 29 kr i månaden för en Plus-tjänst för att få veta vad grannen tjänar?

Är det verkligen rätt att man ska vara tvungen att betala pengar för att nära sin avundsjuka? Det finns ju en del människor som tjänar en massa pengar som inte skyltar med dem. De kanske kör omkring i en gammal bil istället för att köpa en ny dyr bil som sticker i ögonen på folk som tvingas se den på uppfarten. Då behövs ju de här tidningsartiklarna så att folk får reda på att de har en massa pengar undanstoppade. Så att grannarna kan säga “hon/han skulle gott kunna köpa en nyare bil än den där rishögen, pengar har ju snåljåpen gott om, det läste jag i tidningen”.

Nä, artiklarna borde vara gratis så att alla kan vara med och vara avundsjuka. På det här sättet finns det ju en risk att folks inkomstuppgifter blir någon sorts rikemansinformation som bara de som tjänar mest där du bor har råd att ta del av.

Tänk alla artister som inte har några problem. Om det finns sådana? De kan inte vara med i Så mycket bättre. Det programmet måste vara superbra för artisters karriärer.

Här i Sverige heter det alltid “jag har blivit tillfrågad många gånger och alltid tackat nej, men i år kändes det rätt”. I England är mediarapporteringen av den här sortens program lite mer “transparent”. De stora namnen blir tillfrågade och övertalade med stora summor pengar. De lite mindre kända eller de bortglömda personerna får göra auditions för att komma med. Om man är lite cynisk kan man gissa att det går till så även här i Sverige.

Tänk då om man inte har några problem som man kan diskutera vid middagen. En artist kommer dragandes med en hitlista som är lika lång som ett helghandlingskvitto för en fembarnsfamilj också säger produktionsbolaget “jaha, och vad har du för problem då?”. Då måste ju kännas nesligt för en stackars artist som försöker återuppliva sin karriär om de har levt ett helt lyckligt liv utan problem utöver vad en normal genomsnitts-svensk kan producera.

Bara den här säsongen som exempel.

Olle Ljungström – kungen av problem – knark, överdoser, stroke, diabetes, ung flickvän. Nu tycker ni kanske att en ung flickvän inte är någon problem. Men om man måste vila middag varje dag och missar delar av inspelningen av programmet, trots att den unga flickvännen inte är på plats, tror jag nog att en ung flickvän kan tära på orken.

Magnus Uggla – jag missade stora delar av hans program, vi hade nattningsproblem (undra om det skulle kvala in en i programmet om man var artist?), men han hade väl problem med blyghet? Riktigt blyga människor kanske inte sympatiserar så mycket, men det gick tydligen att göra tv av. Han har också ett problem med att han aldrig har fått någon Grammis.

Sylvia Vrethammar – barnlöshet. Lennart Hyland som slemmade sig.

Pugh Rogefeldt – jag missade vad han hade för problem, jag nattade väl förmodligen då också. Förutom frisyr och klädstil. Någon som såg den biten?

Miss Li – “mystisk sjukdom”. Det är kanske så man gör om man inte har några värdiga problem att komma med. Skaffar sig en mystisk sjukdom.

Maja Ivarsson – knark, alkoholiserad pappa, misshandlande styvfar, lesbiskt förhållande. Det sista är ju inget problem, utom kanske för folk som själva har problem, men ack så intressant för Medel-Svensson. Speciellt den manliga medelålders andelen av befolkningen.

Darin Zanyar – hans program har ju inte varit ännu. Han är ju ganska ung och borde inte ha hunnit samla på sig så många självförvållade problem. Det ska bli intressant att få veta vad han har att komma med? Mobbing? Dyslexis? Mjäll? För tidig utlösning?

Trots alla problem, som jag skulle kunna vara utan, tycker jag att det är ett väldigt bra program. En höjdpunkt på en medelålders småbarnsförälders vecka.

Jag skulle gärna ha varit en liten fluga på väggen som satt och lyssnade när Jimmy Åkesson och Lars Isovaara talar ut om den senaste lilla “SD-incidenten”. Eftersom det inte går får jag använda fantasin. Om man föreställer sig att det lät ungefär så här är det säkert inte så långt från sanningen.

JÅ: Gjorde du ett nöff-nöff ljud till vakten?

LI: Nej det gjorde jag inte. Jag grät och snyftade och då kan det hända att det kanske lät som nöff”.

JÅ: GRÄT du??! Över en RYGGSÄCK??!! Vad är du för en karl egentligen som lipar över en ryggsäck? Hur ser det ut om våra medlemmar är ynkryggar som lipar över sådant?

LI: Jamen alltså, jag hade ramlat ur rullstolen två gånger och då slog jag knät. Så jag grät ju inte BARA över ryggsäcken. Jag hade ett hål på byxorna och skrapsår på knäna också.

JÅ: Och hur kunde du ramla ur rullstolen TVÅ gånger??

LI: Jag hade tagit en öl…

JÅ: Stop nu här – en öl?

LI: Ja, jo, jag vet att det är olämpligt att dricka sig berusad…

JÅ: EN öl? Trillar du ur rullstolen TVÅ gånger efter EN öl? Tål du ingenting din vekling? I vårt parti är det minsann inte bara viktigt att vara svensk, man ska vara manlig också. Blir du full av EN öl som något annat fruntimmer?

LI: Nä alltså, det blev väl lite mer än en öl. Kanske åtta eller så, jag minns inte så noga.

JÅ: Jag har hört nog. Vi får kalla till ett partiledningsmöte och diskutera din framtid och om vi verkligen kan ha medlemmar som lipar över en ryggsäck och inte tål mer alkohol än ett fruntimmer. Det där med dina rasistiska uttalanden får pressekreteraren Linus Bylund ta hand om. Han får förklara för media vad rasism är, och hävda att dina kommentarer inte är rasistiska.

Rubriken luras litegrann eftersom detta inte har hänt. Ännu alltså. Jag har tänkt att det SKA hända.

Jag läste nämligen i Aftonbladet att en räv stulit Lars mobil och skickade ett SMS till Sigurd. Då började jag fundera över hur det här går till. När sådana här “nyheter” hamnar i kvällspressen alltså. Att det är Lars själv som har tipsat Aftonbladet fattar jag ju såklart. Men hur går det till när tidningen bestämmer sig för att det här är en händelse värd att rapportera om? De måste få massor av liknande tips om non-events. Så hur väljer de ut vilka av dessa tips som de ska rapportera om. Vad säger redaktören och journalisten till varandra när de diskuterar och bestämmer sig för att köra storyn?

Så jag har bestämt mig för att testa om jag kan få någon av kvällstidningarna att köra ett reportage om min tjuvande fågel. Jag har ställt ett jularrangemang ute på balkongen.

Nu ska jag sätta upp en dold kamera som filmar skålen dygnet runt så att fågeln fångas på film när han tar en kotte. Jag är inte helt säker på om fåglar är intresserade av kottar så jag ska agna dem med fågelfrön.

Men att en fågel tar en kotte är ju inte mycket till nyhet värd att rapportera om. Så jag ska också skaffa sändare så att jag kan följa kottens väg och spåra den och ta reda på vart fågeln har fört kotten. Sen ska jag gå dit och fota kotten. Vi får hoppas att fågeln inte drar iväg till Skåne.

Det finns flera kottar i arrangemanget och det är ju omöjligt för mig att veta vilken kotte fågeln tänker ta så jag måste ju montera spårningsutrustning på alla kottarna. Så det här kan bli lite kostsamt, men jag ser på det som ett konstprojekt.

När fågeln flyger iväg med kotten kan den ju hamna lite var som helst. Fågeln kanske flyger till skogs och tappar kotten bland en massa andra kottar. Så även om jag med hjälp av spårningsutrusningen hittar platsen blir det kanske svårt att identifiera MIN kotte. Men jag har redan tänkt på det här. Jag ska dekorera kotten så att jag känner igen den.

Så här kommer det kanske att se ut när jag hittar kotten i skogen.

När allt det här har hänt tänker jag kontakta kvällstidningarna och kolla om det är någon av dem som är intresserade av att skriva en artikel om hela den här händelsen.

Då ska jag föreslå att de använder Fågel stal kotte ur jularrangemang som rubrik.

Jag hör av mig och berättar hur det gick. Först måste jag förstås skaffa all teknisk utrustning.

Det här fläskberget har förlorat 14 cm på 10 veckor. Det måste ju dock vara något fel på bilderna. Annars måste ju de 14 centimetrarna på “före-bilden” gömma sig under yogamattan eller bakom vattenflaskan.

Det är inte bara maken som överdriver när han är småkrasslig.

Charlotte Perrelli nära att knäckas av sin förkylning.

Christer Björkmans kropp har sagt ifrån med en dos stresseksem.

Det här är inte sjukdomsrelaterat men likväl så har maken och Maja detta gemensamt.

Maja Ivarsson skulle aldrig ta på sig stringtrosor.

Det här med att SAS håller på att gå i konkurs påverkar ju många. Anställda, aktieägare, resenärer som inte vet om de kommer att kunna flyga dit de ska.

Runt om i Sverige sitter det ju dock många, många fler och är oroliga för hur det här ska påverka dem. Vad händer egentligen med Eurobonus-poängen om SAS konkar?

Herr och Fru Svensson som samlat poäng i evigheter och hade tänkt sig en liten resa till Stockholm när de kom upp i 12000 poäng var. Vad händer nu med deras 11400 poäng? Hur blir det för dem om SAS inte klarar av att reda ut krisen? Ska de måsta betala för flygresan på sin semester?

Tänk så mycket bättre Så mycket bättre skulle vara om någon av artisterna någon gång inte var så himla trevliga mot varandra. Om någon för en gångs skull sa att de hatade någons version av deras låt. Sa sanningen liksom. Om Magnus Uggla tex hade varit ärlig och sagt till Sylvia Vrethammar att hennes slakt av Kung i baren var fruktansvärd.

Nackdelen med att åka bort är att man inte kan läsa Piteåtidningen. Då missar man en massa viktiga saker som händer. Nu har jag i alla fall läst ikapp. De där två brudarna som förföljde polisen i höstas har häktats i veckan eftersom de gjort överträdelse av besöksförbudet.

Their parents must be so proud.

Jag följde slaviskt X-factor i England i sju år. Om vi var borta på lördagkväll när det gick spelade jag in det på Sky+. Jag missade inte ett enda avsnitt på alla de åren så vitt jag kan komma ihåg. Första åren klagade maken mest men med tiden lyckades jag hjärntvätta honom till den grad att han till och med hade favoriter.

Jag har alltid trott att jag är road och intresserad av music talent shows. Men jag har upptäckt att jag mest är intresserad av sådana som Simon Cowell sitter i juryn på. Jag kan titta på andra också, men de saknar alltid något om Cowell inte är med. Svenska Idol förra året dög tex att äta chips till. Så att man har en ursäkt liksom.

Svenska X-factor däremot är helt uruselt. Jag halvtittade på första avsnittet och sen dess har det i bästa fall stått på i bakgrunden på fredagkvällarna. Jag har ingen som helst aning om vad någon av deltagarna heter.

Maken däremot har bättre koll. Ikväll berättade han för mig att “den lilla tjejen vinner nog”. Då frågade jag vem han menade – typ vad hon heter och vem hennes mentor är. Han visste inte svaret på någon av dessa frågor. Så då frågade jag hur han visste att hon skulle vinna och frågade om han hade tittat.

Det hade han inte men “det är enda gången jag märker att det är sång på TV och tittar upp från boken”.

Maken har alltså märkt mer än mig trots att jag sitter i samma rum så jag får lov att tro på honom. You read it here first. Den lilla tjejen vinner. Vem hon nu är. Om ni klarar av att lista ut vem den lilla tjejen är tipsar jag er om att sätta en tia på henne på Oddset. Om nu Oddset gör X-factor.