Month: August 2012

Pappatidning

Maken: Vem var det som ringde?

Jag: En säljare från någon Pappa-tidning.

Maken: PAPPA-TIDNING?!

Jag: Ja, vad betyder det där tonfallet?

Maken: Pappa-tidning?

Jag: Ja hon undrade om jag ville köpa en annons i deras pappa-tidning.

Maken: En pappa-tidning? En tidning för pappor om att vara pappa?

Jag: Ja, precis det.

Maken: Jag är glad att du sa nej.

Jag: Varför det? Tror du att det skulle vara bortkastade pengar? Tror du inte att det är många pappor som köper pappa-tidningar och fattar sina beslut om var de ska köpa kläder till sina barn utifrån de annonser som de hittar i tidningen?

Maken: Jaha, en ANNONS. Jag trodde att det var en prenumeration på en pappa-tidning hon ringde om!

Jag: Nej, hon hade nog hört talas om att du anser att allt som har med graviditeter, förlossningar, amning och föräldraskap är en väl utprövad process som man inte behöver läsa på om för det ordnar sig av sig självt.

Livet ljusnar

Ja jag vet att det snart är höst och blir mörkt tidigare på dagarna och snart går solen ner redan kl 2 på dagen.

Men den här veckan bjuder på flera ljuspunkter för mig. Jourdagis-skiten som ligger i en avlägsen del av kommunen är äntligen över och vårt dagis (ja, ja, ja, jag vet att det heter förskola om man ska vara PK) har öppnat igen. Vårt dagis ligger på andra sidan gatan. Kanonbra när man ska hämta och lämna.

Mindre bra när man sitter vid datorn och ska jobba och man hör gullefjunet gråta i lekparken. Då blöder mammahjärtat och man måste gå ut på balkongen för att kolla vad som hänt och om personalen verkligen klarar av att trösta MIN dotter. Man är ju lite rostig så här efter sommaren så idag höll jag nästan på att springa dit när jag hörde henne gråta och säga att det kanske är bäst om hon får följa med mig hem. Men jag såg att Gunilla hade situationen under kontroll så jag återvände till skrivbordet.

Den andra efterlängtade händelsen den här veckan är att det är makens sista vecka i gips. På söndag har det gått fyra veckor. Fast jag hade tänkt föreslå att han lindar av dem redan på lördagkväll, några timmar hit eller dit kan väl inte spela någon roll, och att vi köper och korkar upp en flaska champagne. Sen måste maken träna upp handlederna igen och en mycket bra rehabiliteringsövning för att göra det är att diska.

All den där lyckan har ni ju ingen nytta av, det gör ju bara mig glad. Fast jag har något åt er också så att ni också kan känna er lyckliga. Ni kan spara pengar. Om ni har barn alltså, ni andra måste hitta på något eget att vara lyckliga över. Det är 25% rea på sommarkläder i Kidkit-butiken nu.

Kvinnoanpassad friidrott

Jag har noterat att de har kvinnoanpassat några av grenarna i friidrotten.

Kvinnorna springer 100 meter häck medan männen springer 110 meter häck. För när kvinnorna har sprungit 100 meter så ORKAR de bara inte 10 meter till. Om det var matkasselöpning-med-kasse-i-varje-hand skulle kvinnorna springa 200 meter och männen 100 meter.

Kvinnorna tävlar i 7-kamp medan männen tävlar i 10-kamp. För kvinnorna har helt enkelt inte tid med mer än 7 grenar, de har ju andra sysslor att sköta också. Om det var vardagslivskamp skulle kvinnorna ha 20 grenar och männen 3.

Kvinnor går 20 km medan männen går 50 km. I maraton kan män och kvinnor klara av samma distans. Men det tar längre tid att gå, så kvinnor har helt enkelt inte tid att gå lika långt som männen. Om det var rask-gång-efter-ungar man tävlade i skulle distanserna för män och kvinnor vara de omvända.

Jag tycker att det är bra och modernt att de har anpassat grenarna på det här sättet så att även kvinnor hinner klämma in lite elitidrott i schemat.

Söndagsprat

Varje söndag har Carola Sunday Talk. Det är ett kristet inlägg som handlar om gud eller jesus. Tror jag i alla fall, jag brukar inte läsa dem. Just nu blev jag helt osäker på om gud och jesus är namn som bör ha stor första bokstav eller inte. Gud och Jesus.

Däremot brukar jag ibland läsa om Carolas dotters hårförlängning. Det fascinerar mig att så många människor har tid eller ork att bry sig om vad andra människor gör eller inte gör med sina barns hår. Det här inlägget på hennes blogg har i skrivande stund 445 kommentarer.

En del människor går ju till kyrkan på söndagar. Det gör inte vi i vår familj, trots att det ligger en kyrka ca 25 steg från min morsa och farsas ytterdörr. Jag gick i söndagsskolan när jag var liten och fick så mycket guds ord att det kommer att räcka åtminstone tills jag går i pension.

När vi bodde i London brukade vi gå på puben och dricka öl på söndagar. Sunday lunch på puben är en mycket civiliserad umgängesform som England borde patentera och exportera. Nu för tiden när vi bor i Norrland åker vi rutschkana på söndagar. Inte varje söndag, men på tok för ofta för min smak.

Speciellt för tillfället när maken bara står och tittar på med sina gipsade armar och jag måste ta alla åken själv. För gullefjunet hon vill minsann inte längre åka rutschkanor som man kan övervaka stående på marken. Klättra som någon annan sorts apa ska man göra. Vi kan väl beskriva det som så att jag är inte fullt lika smidig som henne när jag klättrar.

Dagens rutschkana ligger på Piteå Havsbad. Man skulle kunna säga att det var gratis att åka, för det var ingen biljettkassa vid stegen upp. Men efter vi betalat 65 kr för lunchmackorna och 30 spänn per glass så kändes det som att de hade fått rikligt med betalt för rutschkane-åken också. Med Havsbadets priser kommer snart ingen annan än ryska överklassen att ha råd att semestra på Piteå Havsbad.

Jenny efterlyses

Idag har det varit trångt här på bloggen. Imorse hade jag lika många besök på en enda timme som jag brukar ha på hela dagen en vanlig söndag.

Vilket av mina litterära mästerverk är det då som har dragit till sig all denna uppmärksamhet? Jo det här inlägget om ärlighet och att Jenny skulle supa.

Inlägget är ju flera veckor gammalt så jag vet egentligen inte varför det helt plötsligt dragit till sig så många läsare. Man kan kanske gissa att någon av Jennys kompisar på något sätt hittade inlägget och spridit länken. Så då kanske man skulle kunna tänka sig att även Jenny har eller kommer att hitta hit.

Om du läser detta Jenny får du gärna höra av dig, du hittar min e-mail i högerspalten. Eller om någon som känner Jenny läser det får ni gärna göra henne uppmärksam på att jag gärna skulle vilja komma i kontakt med henne.

Den här bloggens läsare vill ju veta hur Skellefteåfestivals-fyllan var och om du hade någon ågren dagen efter. Det vore ju fantastiskt roligt om du kunde ställa upp på en liten blogg-intervju och berätta om kvällen. Det behöver ju inte alls vara ALLT som hände under kvällen, det räcker jättebra med det du kommer ihåg.

En gång fick maken hänga tvätt under övervakning

Ni som har hängt med här på bloggen ett tag vet ju att maken har tvättmaskinsförbud. Fast jag har ju listat ut att han kanske färgade tvätten med flit för att slippa tvätta.

Så jag har ju gjort några försök i att under övervakning låta honom göra små tvättrelaterade övningar. Som att hänga tvätten till exempel. Då påstod han att torkstället var för litet. Så här såg det ut när han hade fyllt torkstället med tvätt.

När jag hade hängt om samma mängd tvätt var torkstället inte för litet längre för då såg det ut så här.

Det känns inte riktigt som att maken är redo för att ta något eget ansvar för tvätt ännu.

 

Coca-Cola eller saft

Maken tycker inte om Coca-cola. Han tycker inte om det, också tycker han att det är ohälsosamt. Jag däremot dricker minst en, oftast flera Cola om dan. Gullefjunet tycker också om Coca-cola, om hon ser en vill hon ha.

Med jämna mellanrum brukar maken säga till mig “Nu måste vi ta itu med det här med att gumman vill ha Coca-cola ständigt och jämt. Du får ställa undan burkarna/flaskorna där hon inte ser dem”. Maken säger detta med ett tonfall som om att det är Djävulens frukostdryck vi pratar om.

Alltså, jag tycker inte heller att Cola är en lämplig varje-dag-dryck för en tvååring. Jag håller med maken om att gullefjunets Coladrickande skall begränsas till typ lördagar och speciella tillfällen. Hon får inte Cola av mig varje dag om det låter som det. Nej minsann, jag kör en sorts regler för mig och ett annat regelverk för flickebarnet. Gör som jag säger – inte som jag gör är absolut en filosofi som jag ansluter mig till.

Så nu sitter jag här på balkongen och smygdricker en Coca-cola och bloggar på laptopen.

Jag har låst grinden så att gullefjunet inte kan komma ut och se vad jag gör. Hon står och hänger på grinden och gastar “jag måste komma ut” varvat med “mamma måste komma in”.

Vuxendrycken saft däremot, och juice, det tycker maken om. Så det är inget han jämställer med världens elände som krig, fattigdom och karies. Om dottern ber om äppeljuice till middagen då går det bra att göra avsteg från mjölk-eller-vatten-till-maten-regeln.

Sammanfattning av bloggsommaren

Nu är det augusti. Det är inte mycket kvar av sommaren nu. Så jag tänkte att jag skulle göra en kort sammanfattning av hur sommaren har sett ut i bloggvärlden, med länkar och allt.

Trebarnslandet har solat benen. Sofia har solat benen. Suzan har solat benen. Jessica har solat benen. Elisa har solat benen. Pernilla har solat benen. Sara har solat benen. Annan Sara har solat benen. Blondina och hennes vän har solat ett ben var. Jenny har solat benen. Massor med andra bloggare har också solat benen men nu orkar jag inte länka fler.

Jag har inte solat benen. Man kan få hudcancer. Men så här ser mina ben i alla fall ut när jag inte solar dem.

Nolia eller inte Nolia

Idag börjar Nolia i Piteå. Jag sitter här och funderar över om vi ska åka dit idag eller en annan dag. Vädret är ju lite halvtaskigt så det är ju säkert massor med folk. Men tänk om någon supernyttig sak som finns på Nolia tar slut redan idag om jag inte åker dit första dagen?

När jag var fjortis köpte jag till exempel ett mirakelpuder på Nolia. Det hade glitter i och om man gick på disco i det så glittrade man i kapp med discokulan. Nu är jag ju alldeles för gammal för att gå på disco så jag behöver inget mirakelpuder.

Men det finns kanske någon mirakelstädborste som städar hela huset medan man sitter i soffan och tittar på. Om det finns så behöver försäljaren inte ens berätta för mig hur mycket pengar jag kommer att spara över en livstid genom att köpa borsten för 1499 kr. Jag undrar alltid om de pratar om min eller borstens livstid när de säger så. Men jag slår till med en gång utan att behöva någon övertalning.

Jag såg dessutom i tidningen att Piteortens Chark skulle vara på mässan. Vi kanske skulle kunna äta lunch gratis där genom att äta oss mätta på smakprover. Jag har sett många människor äta en hel lunch av smakprover när man varit på marknader och mässor. Så vi skulle ju kanske också kunna göra det.

Jag har studerat människor som uppför sig på det här sättet och jag har räknat ut vad som är A och O i gratisätandet. Det gäller att inte skämmas. Varken för att man armbågar sig fram och sedan skyddar sin position och inte släpper fram någon annan. Och man får absolut inte skämmas för att man äter sig mätt på smakprover.

Eller så kanske jag skulle kunna berätta för dem att jag har bloggat om dem idag. Då blir de kanske så glada att de lägger upp gratisprover på en tallrik åt oss så att man inte behöver stå och trängas med de andra gratis-lunchgästerna.

Jag ska fundera vidare på om vi ska åka på Nolia idag eller inte. Maken tycker att vi ska åka och bada så att stumpan får “simma” litegrann. Det är ju lägligt att hitta på bad som aktivitet när den förälder som vill bada har båda armarna i gips och den förälder som tycker att det är kallt att bada har orakade ben.

Lunchtips

Jag tror att det är så att många av mina läsare sitter och tänker “å vad min vardag är jobbig, jag är så otroligt tacksam att jag har hittat Prinsessans blogg och att hon hjälper mig med tips på hur man underlättar sin vardag”.

Det är inte så att någon har lämnat någon kommentar eller emailat mig och sagt det här. Jag känner det bara på mig, jag är litegrann av en människokännare förstår ni.

Nu får ni därför ett tips på hur man ordnar snabb lunch. Inte bara en dag utan många dagar.

Köp två kilo varmkorv. Öppna burken och koka önskat antal i en gryta.

Resten kastar man i frysen. Tio korvar i varje påse brukar vara lämpligt för att underlätta nedstuvningen i frysen. Sätt klämma på påsen istället för att knyta så är det lättare att öppna och ta fram bara det antal korvar du vill ha nästa gång.

Mitt absolut bästa tips är att äta stående vid bänken. Då blir det bara en enda gryta till disk.

Men om det nu nödvändigtvis måste dukas rekommenderar jag att ni gör det själva. Åtminstone om ni har en make som envisas med att ställa ketchupflaskan upp och ner fastän den är full. För ketchupen behöver bara rinna ner när flaskan nästan är tom. När den är full så får man en halv ketchupflaska på korven/tallriken om flaskan har stått upp och ner.

Mätt o glad, nästan ingen disk och frysen full med lunch för många fler dagar.

 

Kvalitetsburk

Jag har inte geocachat så mycket på sistone. Jag tror inte att jag kommer att åka på några geocaching conventions för att mingla med andra geocachare. Jag tror nog inte ens att jag kommer att köpa någon för ändamålet specialanpassad GPS. Det känns inte riktigt som min grej, burkarna är ju oftast gömda ute i terräng. Jag tycker att terräng ska avnjutas på avstånd. Eller till och med gärna på bild.

Men häromdagen hittade vi i alla fall den där burken nere på Kvarnen. Den låg inte gömd hos Nisse och Gerd. Jag fick en ledtråd av geocache-gömmarens dotter i kommentarerna här på bloggen. Så när vi var och fikade skickade jag iväg maken att leta igen. Projektledarskap.

Det var en riktig kvalitetsburk. Torr och fin loggbok, till skillnad från den vid fyren. Gullefjunet blev helt till sig över bytesgrejorna, till skillnad från den burken som hade en slips i.

Hon hade väldigt svårt att bestämma sig för om hon ville ha bilen, gubben eller armbandet. Men till slut blev det armbandet.

När man tar något ur lådan ska man ju lägga dit något annat. Jag följer minsann reglerna. Så jag la dit den här.

Nu vill jag påpeka att jag inte brukar gå omkring med flinta gubbar, som ser ut som att de ska tappa glasögonen när de blir våldsamma med pinnen, i fickan utifall att jag skulle hitta någon burk att lägga dem i. Jag köpte i kvarnens loppisrum.

Som sagt en riktig kvalitetsburk, i alla fall om man har en tvååring med sig. Dessutom fanns det med en förklaring till varför det låg en plastburk med helt random prylar gömd där vid kvarnen.

Burken blev ju inte sämre av att jag la dit en gubbe heller. Åk dit och leta burken nu. Men kom ihåg att om man tar något ur burken ska man lägga dit något som är lika fint eller finare. Så om ni vill ha min flinta gubbe måste ni ta med er något riktigt fint att lägga dit istället.

Lassi Karonen tar guld på fredag

Svenska journalister kan ju ingenting om rodd så jag tänkte att jag skulle styra upp det här litegrann och berätta hur det går på fredag i männens singel scull final. Eller i männens enmansrodd-i-båt-med-två-åror-utan-styrsman som de förmodligen kallar det på Sveriges Television. Svenska tidningar yrar bara på om saker som tex utifall Prins Daniel och Carl-Philip någonsin sett en större människa, istället för att berätta om förutsättningarna på fredag.

Karonen tar guld. You read it here first – kom ihåg det.

Bilden lånad från www.lassikaronen.se

Det gick väl sådär när jag tipsade er om rätt rad på Stryktipset. Men jag är mer insatt i rodd än i fotboll. Så den här gången har jag nog rätt.

Idag på semifinalerna såg jag nämligen att Karonen var bäst. Att Drysdale vann semin är nog bara taktik från svensken. Invagga motståndarna i falsk trygghet så att de tror att han inte är något riktigt hot. Om ni inte tror mig kan jag utveckla litegrann.

Karonen är tyngst. Det är bra på Dorney Lake, för det är ett riktigt blås-hål. Så om vinden friskar på rakt i ryggen på dem på fredag, och det gör den säkert, gynnas Karonen. De spe-mager-nervösa motståndarna som bara väger mellan 93-100 kg kommer inte att klara vinden lika bra som Karonen med sina 105 kg. Varje kilo är viktigt serni. Ja, inte den typ av kilon som jag bär på nuförtiden förstås, men OS-roddarnas kilon.

Alan Campbell vinner ju inte. Han är roddens Tim Henman. Engelsmännen hoppas och inbillar sig att nu är det dags, men han vinner aldrig något som är viktigt. Hans hemmaklubb är dessutom Tideway Scullers. De är vanligtvis inte alls lika bra som de inbillar sig att de är. Tideway Scullers och deras roddare kallas förresten för Scrubbers (efter fängelset Woodworm Scrubs). Fast Campbell har inte suttit i fängelse (vad jag vet) så det var bara en liten bit kuriosa för er, och kanske inte så relevant i den här sportsliga analysen. Men man kan ju inte ha en guldmedaljör som kallas för Scrubber, så han vinner inte.

Mahe Drysdale vinner inte heller. Han ramlade av cykeln i juni. När det är 500 meter kvar kommer han att få en blackout och bli rädd för att det ska komma en våg och att han ska trilla ur båten. Det säger sig självt att någon som trillar av cykeln 6 veckor innan OS inte kommer att palla trycket. Dessutom är han också medlem hos Scrubbers när han ror i England, och det har vi ju redan konstaterat att en Scrubber inte bör vara guldmedaljör.

Ondrej Synek brukar inte paddla omkring i London, vad jag vet, så honom vet jag inte riktigt hur jag ska skriva ner. Han såg ju onekligen lite bra ut idag. Men han peak-ade ju för tidigt. Det är inte idag som räknas. Han kommer att ha träningsvärk på fredag. Så han vinner inte heller. Han kanske tar silver däremot. Karonen däremot har krafter kvar som han plockar fram på fredag.

Hacker och Aleksandrov skriver vi bara av. Det syntes ju lång väg att de tycker att det viktiga är att vara med, inte att vinna.

Ja nu vet ni hur det går. Förlita er inte på att man ska få se det hela live på SVT, de fattar ju ingenting. Välj någon annan kanal som har bättre koll på läget. Eller på SVT på nätet kan man se det live även om de prioriterar någon annan meningslös sport på tv-sändningarna.

A long a pleasant journey – Gästbloggare om OS invigningen 2012 Chris Savage

Chris Savage is a Graphic Designer from northern UK, based in London for 14 years and an enthusiast in all things London 2012. This is his story about what it was like to take part in the Olympic Opening cermony as one of the actors.

3 months, 24 rehearsals and 1 BIG show.  It’s hard to cast my mind back to early May and the first rehearsal back in Londons old Three Mills Studios, it started off with a look at a giant model of the stadium, decking in farms, fields, animals and clouds, then a small pre visualisation of what our group would be doing – We were now known as Working Men and Women (WMW for short).

While the first 2 rehearsals at Three Mills didn’t really give much away it was the first taste of the choreography, that seemed almost impossible to pick up “shut the boot”, “shovel pickaxe” and “chisel hammer” where the names of the moves and as you can guess was all laboured and physical actions meant to portray the actions of builders and machinery workers.

From here we moved on to a larger scale venue where we were told it was rehearsing for scaling and positioning not so much for choreography.  This venue was in East London at an old disused Ford manufacturing plant in Dagenham.  Although vast in scale (having 2 areas mapped out that replicated the Olympic Stadium floor plan).

Thankfully between the 2 areas they had erected a giant circustype tent, as on cue the British weather took a turn for the absolute worse and gave us weeks of gale force winds and torrential rain. During the month in Dagenham we learnt about the group (County) we now belonged to, our group leader and dance captain who was in charge of us and also the the props we would be using.

Some weeks we would feel great that we was getting the job done and improving, some weeks we felt like we were totally wasting our time as things changed at every start. The county I belonged to (Fife) had a mix of astroturf, fencing, flowers and rails to co ordinate along with sorting out a priority area that needed to be cleared to make room for items that were set to grow from beneath the stadium.

We left Dagenham at the end of month 2 and not at all confident that we had everything in place to get the job done come July 27th, but it was time to move on to Stratford, away from the long commute to Essex, away from the giant car parks and hopefully away from the soggy weather that has held most of the preparations back.

At the first rehearsal in Stratford everyone was buzzing, be it the realisation how close everything is getting, seeing the stadium in all its unfinished glory or the nice free food given to us now we are in a controlled area.  At this point real friendships had grown, groups formed and were laughing and joking on breaks and arranging social outings, groups on facebook etc. This was the point that I noticed that I was part of a life changing event, mainly due to the awesome people I was working with.

This was the last month before the big day so everything would need to be sorted and working without problems, as Seb Coe has said often – The date is set, there is no way that we can delay the start so we had to all be ready.  Even 10 days before the opening ceremony I had my worries, we all had our jobs assigned, knew our routines, but things had been changed so much, our time on stage was cut from 17 to 15 minutes and we hadn’t yet got it all done on time.

On the last week before the show we had scheduled in 2 dress rehearsals in front of friends and family and then the final show on the 27th.  Amazingly it all fit into place during the dress rehearsals and the cheer we got from the crowd was mind blowing, a feeling I have never had before, making everyone much more confident for when the TVs are following us.  These rehearsals gave us a good taste of the show as we had drummers giving us our beat, our costumes on to help us get into character and some of the fireworks to give us the wow factor.

Friday came and I started the day at the gym, no butterflies and a few messages from friends and family wishing me well.  After getting to the Olympic Park to change and meet up with people and socialise together before we change and walk down and wait in the belly of the stadium.  The show was a resounding success, the atmosphere was electric and I had a small tear in my eye as  I walked past the atheletes, who patiently waited for their moment to celebrate the start of the XXX games.  On my 3 months journey I have met some awesome people, made some great new friends and learnt some new life skills.  I can say with pure confidence that I will never forget my London 2012 Olympics.

Adds to my pleasure that the ceremony has gone down well at home and abroad and even the in jokes didn’t get too lost on our international friends.

Igår hade jag ingen humor

Jag hade sovit dåligt, hade ont i ryggen/städskadan och det var varmt och kvavt. Som en god hustru och moder fick maken och dottern den lilla luft som fanns så jag andades inte på typ hela natten. Så igår var jag trött, sur, arg, ilsken, hade tålamodsbrist och jag kunde inte se det komiska i någonting.

Idag är det bättre. Så nu kan jag berätta vad det var som var så jävligt igår.

Först vaknade jag. Dålig inledning. Men jag vaknar varje dag och vanligtvis brukar jag komma över det så fort gruset trillat ur ögonen.

Sen försökte jag få något vettigt gjort. Som att hitta skrivbordsskivan. Men varje gång jag fick undan tillräckligt med papper för att se en glimt av den så trillade dottern och slog sig eller så gjorde maken något som inte föll henne på läppen. Som att ge henne frukost eller något annat oresonligt. Så då hängde hon på mitt ben och skulle upp och ha tröst av mig istället för av maken.

Sen gick vi på Kvarnen och fikade och där samarbetade maken och dottern och hällde ett saftglas i mitt knä. Två gånger. Maken frågade varför jag blev så arg och gastade över lite saft i knät. Han har alltid så dålig tajming på sina frågor.

Sen ville jag se OS-rodd. Både jag och maken är roddare. Ja om man nu ska vara petig så är jag mest en retired rower nuförtiden – men en gång roddare alltid roddare. Jag har tävlat på Dorney Lake (där OS rodden äger rum). Så jag vill titta när de ror. Jag vill sitta där och säga till maken ”såg du 250 meters-skylten, fy fan vad trötta de måste vara redan, jag brukade vilja spy där och nu har de 1750 meter kvar”.

Det här racet vann vi. Naturligtvis. Ni trodde väl inte att jag skulle välja att lägga upp ett foto från ett race jag förlorat?

Dottern stängde av TVn minst tio gånger. Inte för att det spelade så stor roll, annat än att det höll på att göra mig galen, för tv-tiderna i tidningen stämde inte. Och sen när Lassi Karonen väl rodde sin kvartsfinal fick jag lov att följa den via tidsuppdateringar på nätet medan vi på tv såg när nån holländska struttade omkring på en häst.

Sen kom rodden äntligen på tv också. Medan Frida Svenssons lopp gick i realtid i London följde jag detta på nätet medan vi tittade på Karonens lopp som gick tio minuter tidigare på tvn. Sedan fick man inte se Svenssons race ens i efterhand, utan tv-sändningarna gick tillbaka till att visa när någon som inte var svensk hoppade häst. Mitt huvud bultade vid det här laget av ilska.

Då åkte vi till stan. I korsningen vid Bygma körde folk på ett sådant sätt att jag helt oavsiktligt råkade lära dottern två nya ord till hennes ordförråd. Förbannade sölkorvar. Sen på Coop-parkeringen lärde hon sig Jävla idioter. Idioter tror jag i och för sig att hon kan ha råkat lära sig vid något tidigare tillfälle. I don’t suffer fools gladly nämligen.

Jag stod på apoteket och lyssnade medan tre pensionärer “pratade av sig” med apotekaren innan det blev min tur. Jag gick vidare och fick reda på att glödlamporna till våra nattdukslampor inte längre tillverkas. Allt medan dottern plockade av sig skorna var tredje minut och satt och gastade ”MÅSTE komma upp” samtidigt som hon ålade sig ur remmarna i vagnen.

Det var dessutom varmt. Då tänkte jag ”nu pallar jag inte mer, NU är den perfekta tidpunkten att gå till vårdcentralen och ta blodtrycket som jag blivit ombedd att göra”. Så maken fick ta barnet och jag gick och satte mig och njöt i blodtrycksrummet på vårdcentralen. För man ska ju vila 10 minuter innan man tar blodtrycket. Det var så skönt att jag tjuv-vilade i 15 minuter istället för 10. Jag tror dock att de behöver köpa en ny blodtrycksapparat för mitt tryck var normalt. Det tror jag inte på. För egentligen var jag, trots vilan, fortfarande förbannad över både rodden och saften.

Innan vi åkte hem handlade vi på Coop. Vi valde förstås en kassa där någon framför oss hade glömt börsen hemma. Vid det här laget var jag apatisk så jag fick inget utbrott, jag berättade inte ens för maken hur irriterande jag tyckte att kärringen var. Jag bara stod och glodde.

Vid åttasnåret på kvällen ville jag gå och lägga mig men jag orkade inte. Sen diskade jag. Resten av det jag skulle ha gjort igår kväll blev inte av. Sen gick jag och la mig.

Nu är jag ganska pigg igen. Så nu kan jag kanske medge att jag möjligtvis överreagerade. Men bara lite. Jag kan inte lova att det inte händer igen. Men om jag får se Karonen ro kl 12.15 kanske det goda humöret håller i sig hela dagen.

Vinnare i fototävlingen Close ups

Här kommer vinnarna i fototävlingen Close ups / Närbilder, utsedda av Anthony Cake. Läs vinnar motiveringarna under varje bild.

Första pris – Saras foto av Jonah

Anthonys motivering: “Very powerful image. Razor sharp and perfect exposure. The only way this image could be improved would be to crop either side to make it tighter.”

Andra pris – Lindas foto av Noah

Anthonys motivering: “Cute picture, the shallow depth of field helps to draw you into the sleeping babies face.”

Tredje pris – Ericas foto av Gabriel

Anthonys motivering: “Lovely colours, and those big blue eyes, strong crop, just who/what is the baby looking at?”

Grattis till alla vinnare, det kommer ett email till er under dagen!

Missa inte den nya fototävlingen och Anthonys nästa fototips på temat sport och aktionfoto.

Sports and action photography – Gästbloggare Anthony Cake

Anthony Cake is a freelance photographer from the UK. Read more about him in this earlier post or on his own website. Read earlier guest posts with photo tips from Anthony here.

Capturing an epic sporting moment of your child is one of the occasions when having a more advanced camera does help. Firstly the most important thing is get your camera set up correctly. Most compact cameras will have a sports mode setting, which is normal a picture of a person running or similar athletic pose. Setting your camera to this mode will make the camera only use faster shutter speeds freezing the action. On some cameras it will also set the ASA (film or sensor speed) to a higher setting. Personally I would manually set the ASA to at least 400ASA to ensure that the shutter speed will be fast enough, on a bright summers day you may be able to use 200ASA. If you leave your camera on Auto or program than the camera will use an exposure that it feels will produce the best photograph under the circumstances, this may and very often mean a shutter speed of around 1/60 or 1/125 which will usually result in any movement being a blur.

Photo Anthony Cake

More advanced cameras will let you choose the shutter speed that you wish to use, aim for a shutter speed of 1/500 or higher depending or the sport your child is partaking in, if you want to stop a tennis ball in mid air then shutter speeds of 1/1000 to 1/2000 are needed.

If you have a very basic camera then if you can set the ASA to a higher rating 400-800 (the same rule applies for using film) and this will force the camera to use faster shutter speeds to get a correctly exposed image.

Follow the action with the camera, don’t just wait for a great shot to run / swim / jump into the frame. Use a zoom lens the get close to action and follow action. Think about where you are going to take your pictures from? If it is the school running race then stand near the finish line, that way you capture all the action as they run towards you. If you were to stand at the start then yes, you may get one great picture of all the participants at the start line but that’s it, the rest of your photographs will be of the backs of heads rapidly getting smaller and smaller. Similar for a football match, stand near one of the goals as that is where everybody is trying to get the ball so everybody will be looking / heading in that direction at some point.

Photo Anthony Cake

Right this is the technical bit. Remember the faster the shutter speed the faster the aperture will be, or a smaller number the f stop ie f2.8 or f4.0. Those of you with DSLR may be familiar with apertures or f stops. With most compact cameras it’s taken care of for you. But if you have a low f stop number of say f3.5 then you will have a smaller amount of the picture that will be in focus – maybe only 10 – 20cms where as if you have an f stop of 11 then 2 – 4 meters may in focus. Confused yet? Basically it means that you have to make sure that your subject is in focus as there will be very little room for error. If you have a DSLR set the focus to servo or continuous.

Don’t expect miracles straight away, watch what is going on around you. Your subject may be repeating the same action again and again and again. This will help you to be able to time your photograph, capturing the moment!

Good Luck!

This weeks photo competition theme is ‘Sport / action photos’, read more about the competition here.

Fototävling – tema Sport / Action photos

Nytt tema för tävlingarna i samband med Anthony Cakes gästbloggande med fototips är sport/aktionfoton .

Tävlingsreglerna är;

  • Temat är sport/aktionfoto. Fri tolkning. Cakeys gästinlägg om ämnet hittar ni här.
  • Fototipsen och därmed också fototävlingen handlar om att fotografera barn. Därför bör ditt bidrag lämpligen involvera barn.
  • Du kan endast tävla med ett foto. E-maila detta till info@kidkit.se. Inkludera ditt namn, barnets/ens namn och din relation till barnet/en. Berätta också något kort om fotot eller fototillfället.
  • Om du skickar in ett bidrag på något annat barn än ditt eget måste du även skicka med namn och en e-mail adress (eller annan form av kontaktdetaljer) för barnets målsman. Du kan alltså inte vandra omkring och fotografera helt främmande barn och skicka in bidrag utan deras [föräldrars/målsmans] medgivande.
  • Tävlingen är endast öppen för ”amatörer”.
  • Du skall själv ha tagit fotot och äga rättigheterna till det.
  • Skicka in ditt bidrag senast söndagen 19 augusti klockan 22.00.
  • Vinnaren, som utses av Anthony Cake, får ett presentkort på 500 kr hos Kidkit.se.
  • ”Tröstpriser” till tvåan och trean, som också utses av Anthony Cake, som får ett presentkort var på 100 kr hos Kidkit.se.
  • Genom att delta accepterar du att ditt bidrag kan komma att publiceras på den här bloggen (men vid många bidrag garanterar jag inte att samtliga kommer att publiceras).
  • Bidragen kan också komma att publiceras på Kidkits Facebook- och/eller Pinterestsida (återigen ingen garanti).
  • Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.