Month: March 2014

The Libertines – Can’t stand me know

Jag har inte riktigt tid att blogga så vad gör jag då? Jo jag prackar på er min musiksmak genom att posta en YouTube-video.

Jag har kanske delat denna förut? Det gör ju ingenting för ni tittade säkert inte förra gången, och ni klickar och tittar väl inte nu heller. Förutom min goda vän C. Hon förstår sig på icke-mainstream musik, även om vi inte alltid gillar samma saker. Hon kommer att titta på HELA KLIPPET. Utan att spola förbi några bitar.

Pete Doherty har jag i alla fall delat förut, men kanske inte kultbandet The Libertines som han var med i innan han blev utsparkad och startade Babyshambles. Det är inte så himla lätt att hitta några live-klipp med the Libertines där de är tillräckligt nyktra för att man ska höra något av låten, men det här är relativt städat.

Vad har jag nu gjort?!

Kolla vad jag har köpt.

Soap making kitNi ser helt rätt. Det är ett tvål-görar-paket. “Det här ser kul ut” tänkte jag också köpte jag det.

Jag tänkte uppenbarligen inte klart. Jag var trött, jag hade haft en jobbig morgon vill jag säga till mitt försvar. Jag kan slå vad om att det jag utsattes för i morse används som tortyrmetod på Guantanamo Bay. En unge som ylar i ena örat och en man som pladdrar om sina “sjukdomar” i andra örat skulle kunna knäcka vilken härdad terrorist som helst.

Det står klart och tydligt på förpackningen “Instructions inside”. Om jag hade varit vid mina sinnes fulla bruk skulle jag ha fattat att det är något lurt när de gömmer instruktionerna inuti lådan.

När jag öppnade förpackningen och såg vad som låg i den tordes jag inte läsa instruktionerna. Jag känner på mig att jag kommer att ångra det här inköpet.

 

Kycklingpizza

Det var ju det jag sa. Fler saker kunde gå fel idag. 45-60 minuters väntetid stod det på web-sidan. Pizzan kom efter 90 minuter.

En Capricciosa och en KYCKLINGpizza. Tur att jag köpte två liksom! Jag hade inte tänkt mig någon kycklingpizza. Jag har ett mycket reserverat förhållande till kyckling. Om jag såg en t-shirt med texten ‘Chicken can kill’ skulle jag köpa den med en gång, för det skulle vara ett budskap som jag vill vara med och sprida. Jag vill definitivt inte ha kyckling på pizza, för jag har fördomar om hygienstandarden på pizzaställen. Jag har fått för mig att den inte är kompatibel med kyckling.

Det var inte så att pizzastället hade gjort fel. Jag kollade på datorn och tydligen hade jag beställt en kycklingpizza. Jag vet inte hur det gick till, jag skulle ha Pepperonipizzan på raden ovanför. Förr eller senare skulle ju extrapizzan ätas upp. Kanske till lunch imorgon så jag tänkte beställa något jag tyckte om, som tex Pepperonipizza. Kycklingpizza ville jag inte ha för vi har ju ingen hund som kan äta upp den.

Kolla på den här bilden. Inte nog med att pizzan har kyckling. Det där gula är ju dessutom curry. Kycklingpizza med curry koncentrerat i mitten, men inget ute på kanterna.

KycklingpizzaSom pricken över i-et var pizzan kall. Man får väl vara tacksam över att moppe-killen inte satte sig på en parkbänk och åt upp vår kyckling-curry-pizza. Han körde bara omkring och kylde ner den i en extra halvtimme.

Men, men. Om jag har bestämt att vi ska äta pizza så äter vi också pizza. Capricciosan ligger nu i min och gullefjunets magar, och kyckling-curry-pizzan tog maken en bit av när han kom hem och resten ligger i sopkorgen.

Jag skapar en ny kategori för detta. Typiskt.

 

Det är inte lätt att få sig en pizza i den här stan

Om jag har bestämt att vi ska ha pizza så ska vi ju ha pizza. Maken är borta med bilen så jag kan inte hämta pizzan så pizzan måste köras hem till oss.

Minsta summa för hemkörning är 150 kr så då fick jag lov att köpa två pizzor. Jag och gullefjunet behöver bara en pizza, men nu får vi två i alla fall.

Så här långt var allt frid och fröjd. Jag var inte ens upprörd över att köpa dubbelt så mycket pizza som jag behöver. För mycket pizza är smällar man får ta när man ska ha pizza.

Nej det var när jag skulle betala som det började bulta i tinningarna. Jag skulle betala med vårt gemensamma konto men när jag kom till det där sista steget ‘Verified by Visa/Mastercard’ där man ska skriva in ett lösenord så gick det inte för kortet är inte anslutet.

Så är det alltid när jag ska betala med vårt gemensamma konto på nätet. Kortet är inte anslutet och jag orkar inte logga in på internetbanken och ansluta det just då så jag får alltid betala med mitt eget konto där kortet är anslutet.

Så jag gick tillbaka och började om från början för att betala för dubbelt så många pizzor som jag behöver med mitt eget kort. Jag knappade in rätt lösenord och fick ett meddelande att det var fel lösenord. Tre gånger knappade jag in rätt lösenord och fick samma meddelande och sedan spärrade de mitt kort/lösenord.

Då sa jag “Men va i helvete” och då sa gullefjunet “Men va i helvete” och då sa jag till henne “Säg inte så, man får inte svära” och då sa hon “Men du sa ju så…”. Då fick jag verkligen räkna till 10 för sådana diskussioner orkar jag inte med just när mitt kort blivit spärrat när jag försöker betala för mer pizzor än jag behöver.

Jag loggade in på internetbanken och återställde lösenordet. När jag ändå var där anslöt jag kortet till vårt gemensamma konto. Sen återvände jag till pizza-sidan för att betala för mina två pizzor fastän jag bara behöver en.

Eftersom jag nu anslutit vårt gemensamma kort så tänkte jag att maken gott kunde vara med och betala för pizzan så jag använde det kortet. När jag kom till lösenordssidan sa den att kortet inte var anslutet. Den där pizzasidan vet faktiskt inte vad den pratar om för jag hade ju just anslutit kortet. Jag gick tillbaka och började om och betalade med mitt eget kort. På sjätte försöket lyckades jag äntligen betala för mina två pizzor.

Nu sitter vi och väntar på våra två pizzor. Eftersom det tog en halvtimme att betala så blir det sen middag, leverans inom en timme stod det på web-sidan.  Det känns som att det här är den sortens dag när fler saker kan gå fel. Allt är möjligt. Pizzabudet kan köra vilse, krocka eller sätta sig på en bänk och äta upp våra pizzor.

I alla fall. Om någon som bor i närheten är sugna på pizza så har jag en förhoppning om att vi ska ha för mycket pizza vid halvåtta-tiden, så det är bara att titta förbi så bjuder vi på pizza.

Piplisan och Gnällspiken

Vad jag är trött på den här kräksjukan. Jag har tappat räkningen, men jag tror att det är tredje eller fjärde gången vi har den sen jul. Inte jag alltså, jag har väl bara haft den en eller två gånger själv. Det är ändå inte roligt för mig.

Ta bara som i morse. Gullefjunet låg och tittade på film på makens telefon. Maken tog av henne den för att ringa och ställa in de planer vi hade för idag. Då började hon gråta.

Sen satt hon där i mitten av sängen och bölade. Sprang iväg och satte sig i tv-rummet och surade. Kom tillbaka och satte sig i sängen och ömsom smågnällde, ömsom grät. När jag pratade med henne för att få henne på bättre humör svarade hon hela tiden “jag vill inte prata med dig”.

Längre bort i sängen låg maken och detaljbeskrev hur han mådde “jag tror att jag har lite ont i magen, du vet sådär som det brukar kännas just innan man måste spy”. Å jag låg där och tänkte för mig själv “jag vill inte prata med dig”.

Det varade inte bara i några minuter heller, minst en timme höll de på. Sånt är så irriterande när man ligger i sängen och försöker njuta av att det är lördagsmorgon.

Vi har fått problem med ohyra

Möss är ju verkligen inte något man vill ha i sitt hem. Vi har helt plötsligt fått svåra problem med möss. Vi tror att det är flera i alla fall, med tanke på hur mycket de ställer till med.

Allt ofog som händer i det här huset är det tydligen “en liten mus” som har ställt till. Den här musen flyttade in medan vi var i London och mormor och morfar var här och hade ansvaret.

Jag: Hur gick det till när den här gick sönder?

Den oskyldiga: Det var inte jag, det var den lilla musen.

Jag: Sluta kasta mat på golvet.

Den oskyldig: Det är inte jag, det måste vara den lilla musen.

Jag: Hur kan det se ut så här i ditt rum redan, vi städade ju igår?

Den oskyldiga: Den lilla musen har varit i mitt rum.

Snart ringer jag Anticimex.

Bamsevägg vs Rosa hjärta

För ett tag sedan läste jag att Harper Beckham hade fått en 6+ miljoners Damien Hirst tavla till sin barnkammare. Ett rosa hjärta. Det är väl klart att en två-årig unge blir glad över ett gigantiskt rosa hjärta.

Min unge blev också glad när hon fick saker på väggen i sitt rum. Vi köpte en Bamse-tidning för typ 40 spänn (dvs hundrafemtiotusen gånger billigare än Hirst-tavlan) i december och då följde det med en väggkalender. Det enda hon gjort med den där kalendern har varit att bläddra i den och peka på bilderna och prata om dem. Hon har inte brytt sig ett dugg om dagarna. Nån enstaka gång har hon frågat vilken ruta som är lördag.

Så i morse medan jag vabbade rev vi ut alla bilderna och satte upp dem på väggen. När hon river ner dem och ritar på dem med tuschpennor kan jag bara torka av dem, för jag har laminerat dem av just den anledningen att de ska tåla lite misshandel. När ungen Beckham river ner och ritar på sin tavla så ska de göras en massa redovisningstekniska nedskrivningar av värdet i Beckham-imperiets bokföringen och sedan måste de spendera tusentals pengar på att restaurera tavlan.

Beckhams unge och min unge är förmodligen lika glada. Eventuellt är min unge lite gladare för många tavlor är bättre än en tavla. Bamse är dessutom roligare än ett endaste hjärta. Och jag är inte det minsta avundsjuk för att Beckhams är rika och inte vi. För jag vet att Victoria Beckham är hungrig. Det ser man på henne, och vad är det för mening med att vara rik om man ska gå omkring och vara hungrig jämt.

Bamsevägg

Men vänta nu här tänker ni – har inte året tolv månader? Varför har vi bara elva tavlor då?

Jo för att den där satans laminatorn hakade upp sig och förstörde decembers pepparkaksbak i Bamsehuset. Som ett jävla dragspel ser december ut.

LaminatorskadaOm det är någon som har den där Bamsekalendern men inte använder den och bara låter den ligga och skräpa för att ni inte hunnit kasta bort den ännu får ni gärna höra av er och donera december till oss.

Jag kan skicka en teckning som gullefjunet ritat i retur. Den kan mycket väl bli värd 6 miljoner någon gång i framtiden när gullefjunet är en berömd konstnär.

 

Glöm inte mig

Vid halvsex i morse kräktes gullefjunet. Bara jättelite så jag tänkte att det kanske var hostslem för hon har ingen feber och är pigg. Det sista som överger en är hoppet vet ni väl.

Jag har svinmycket att göra på jobbet och maken hade ett möte han inte kunde ställa in klockan 10. Så när det var dags att stiga upp diskuterade vi möjligheten att jag skulle åka till jobbet senare, ungefär så att jag kom dit vid 10 och att gullefjunet fick följa mig dit och vara där en timme eller så, och att maken skulle hämta henne där och ta hem henne efter sitt möte. Gullefjunet tyckte att det lät kul och ville det.

Sen gick maken och duschade och när han kom tillbaka fortsatte vi att diskutera hur vi skulle pussla ihop vabbningen.

Då avbryter gullefjunet och säger “Mamma, när du åker till jobbet – glöm inte att ta med mig också då”. Minuter senare kräktes hon igen. Pytt i panna blev spytt i sängen. Då ställde vi in alla på-jobbet-överlämningar. Jag är hemma tills maken kommer hem från mötet och sedan åker jag till jobbet. Jag har lakan att tvätta.

Lång bindningstid

Nu har jag kollat litegrann på detta med att säga upp det här avtalet jag har med kyrkan. Det visar sig att om man är med i kyrkan i november så måste man betala för alla de efterföljande tolv månaderna.

Det är ju värre än ett telefonabbonemang. Om mobilleverantörer hade sådana villkor skulle garanterat Konsumentombudsmannen ha synpunkter.

Kyrkan är ju som ett halvt gym-medlemsskap!!

Jag är inte klar med Kyrkan. Just när jag publicerade förra inlägget kom jag på vad det här med kyrkan är EXAKT likadant som.

Ett gym.

Man betalar en förmögenhet och går aldrig dit. 3000 spänn till kyrkan är ju samma sak som sex månader på ett genomsnittligt gym. Bortkastade pengar.

Gymkedjorna har kopierat kyrkans koncept. Ta betalt av massor med människor som bara betalar för att de har dåligt samvete för att de aldrig går dit.

Herren tog 2000 kr

Jag trodde att jag hade gått ut ur Svenska Kyrkan, men idag när deklarationspappren kom så märkte jag att jag tydligen inte gjort det.

Herren avslog kanske min utträdesansökan. Det hade jag inte räknat med att han skulle göra, för jag är ingen bra medlem. Vad ska han med mig till?

Eller så är det just det jag är – en bra medlem – för jag kommer aldrig på besök och nyttjar faciliteterna men tydligen så har jag ändå bidragit med över 2000 kr det senaste året. Dessutom har jag betalat 700 kr i begravningsavgift och det tycker jag känns helt onödigt. Jag är inte så brydd om hur folk firar när jag är död så jag har ingen lust att hålla på och betala nära tusenlappen per år för det medan jag lever.

Jag ska nog skriva till Herren och be om frisedel igen. Jag vill ju inte vara med för guds skull. Se där, jag missbrukade Herrens namn, nu kanske de släpper ut mig ur kyrkan…

Dagens händelser

Jag hittade lappen imorse. Sen kom jag ihåg att ta med den till dagis också.

Jobbtelefonen glömde jag hemma. Jag fick jättemycket gjort på jobbet när telefonen låg hemma.

När jag åkte hem idag såg jag en kvinna som hade med sig sin katt i koppel nere i tunnelbanan. Katten såg inte glad ut och jag sympatiserade med den. Att ta med sig en katt ner i tunnelbanan i koppel är märkligt beteende.

Dessutom åt jag lunch och middag. Frukost hoppade jag över.

 

Var är lappen?

Klockan är över ett och jag kan inte sova. Jag måste nämligen lämna in lappen med sommarens närvaro/frånvaro på dagis imorgon. Den skulle ha varit inlämnad redan förra veckan och jag har redan fått bannor för att jag inte lämnat in den i tid.

Jag vet inte var lappen är. Jag skulle ha letat reda på den under helgen men glömde. Kom på det när jag lagt mig.

Det bästa vore förstås att stiga upp och leta reda på lappen och sedan sova. Men det känns  så jobbigt att stiga upp. Mycket enklare att ta telefonen och blogga om det. Skriva av sig liksom. Nu kommer jag säkert att kunna sova.

Vi har en politiskt korrekt dotter

Alla vet att man inte får säga dagis. Det heter förskola. Men jag säger ändå dagis. Jag säger på inget som helst sätt dagis för att förringa pedagogernas arbete. Jag tog ledigt från jobbet och spenderade förmiddagen på dagis tillsammans med gullefjunet för ett par veckor sedan och konstaterade återigen att förskollärare gör ett otroligt bra jobb och det är inget yrke jag skulle klara av. Jag har sagt det förut och säger det igen, tack och lov att det finns förskollärare som kan lära barn saker som jag inte klarar av. Jag tycker att dagis är ett trevligt ord så därför säger jag dagis.

“Kom nu så går vi till förskolan” tycker jag låter som ett mycket mindre trevligt ställe att gå till än “Kom nu så går vi till dagis”. För mig låter det som att folk har roligare på dagis än på förskolan och jag vill ju att gullefjunet ska tycka att det är roligt att gå dit så jag säger dagis.

Idag tog vi en promenad till sjön för att mata fåglarna. På vägen dit stannade två flickor oss och började prata med gullefjunet. Barnen utbytte artigheter och sedan gick vi vidare.

Jag: Känner du de där flickorna? Går de på ditt dagis?

Gullefjunet: Nej, de går på en annan förskola.

Jag tycker att politisk korrekthet är en liten bit aningen jobbig så jag hade god lust att rätta henne och berätta att det heter dagis. Men jag vet ju hur folk är, om någon hade fått reda på att jag gjort det skulle någon ha skrivit en insändare eller ett Facebookinlägg om hur nedvärderande det är mot pedagoger att säga dagis och sånt orkar jag inte heller med. Om hon tycker att det är viktigt får hon såklart säga förskola istället för dagis.

Fotosession för Crocs skosmycken

Igår när jag höll på med blogginlägget om London-shoppingen så hade jag tagit ett foto på skosmyckena som såg ut så här.

SkosmyckenDå kom gullefjunet och kröp upp i knät på mig och sa “mamma det där fotot var inge fint”. Hon tycker om skosmyckena jättemycket så jag fattade inte riktigt vad hon menade. Jag undrade för mig själv om hon verkligen är tillräckligt gammal för att märka att fotot var oskarpt.

Jag frågade vad hon menade och då klättrade hon upp på skrivbordet och började peka på skärmen och säga “Den här borde inte ligga här, den borde ligga där och den borde ligga där bla bla bla”.

Jag hade arrangerat fotot i A och B-laget eftersom gullefjunet har bestämt att blomman och fjärilen var mindre fina än de andra fyra. Så det var därför jag lagt skosmyckena i två olika grupper med ett mellanrum för att tydliggöra deras olika status.

Jag hade ju tydligen gjort fel så jag bad gullefjunet hämta skosmyckena igen och lägga dem som hon ville ha dem så att jag kunde ta ett nytt bättre foto.

Då gjorde hon det och resultatet blev mycket bättre och mer logiskt. En annan logik som jag inte förstår men jag vet att den är bättre än min.

Crocs skosmycken

Man skulle kunna tolka arrangemanget som att fjärilen och blomman är favoriterna fastän det är tvärtom. Det är ju det som är grejen med konst va, den är helt obegriplig så det är nog bara jag som är o-kulturell och ingenting fattar.

Vem vill ha tennis på semestern?

Har ni tänkt på att när hotell ska lista sina bekvämligheter och fördelar så brukar Tennis finnas med. Finns det folk som när de ska söka hotell kryssar för pool, luftkonditionering, restaurang, internet på rummet och tennis?

Vad ska man med tennis till när man är på semester? Spela tennis på semestern var väl senast inne på 80-talet när folk tittat för mycket på Falcon Crest och Dynastin som totalt förskönade bilden av tennisspelande. Man fick se tex Lance slå en serve och sedan dök det upp någon som ville sno vingården vid sidan av planen och hade något viktigt att säga om att de skulle sno vingården och då var det slut på tennisspelandet eftersom Lance blev tvungen att åka iväg och rädda vingården.

Tennis är inte så på riktigt. Om man börjar så måste man spela klart, det är ingen som kommer och räddar avbryter en innan man hunnit börja svettas. Så varför hotell listar tennis som någon sorts bekvämlighet fattar jag inte alls.

Är jag ett litterärt geni eller vad?!

Det här med blogg-inspiration går upp och ner. Ibland har jag oändligt med trams att skriva om och ibland står det bara helt stilla. När blogg-inspirationen är låg och jag krystar ur mig ett dåligt inlägg brukar jag tänka att snart överger alla mina läsare mig för att jag skriver så tråkiga inlägg. Eller så ifrågasätter jag er intelligens och undra varför ni egentligen kommer tillbaka till den här bloggen.

När jag har skrivit klart ett blogginlägg brukar jag oftast glömma bort det. Jag kan komma ihåg att jag bloggat om ett ämne eller en händelse, men exakt vad man skrivit glömmer man ganska snabbt. Men ibland när jag skriver inlägg kommer jag ihåg att jag tidigare skrivit om samma ämne eller en liknande händelse och länkar till det och då brukar jag gå tillbaka och läsa inlägget jag länkar till.

Tidigare när jag i förra inlägget länkade till det gamla inlägget om smink så läste jag om det. Där hade jag skrivit följande;

Den tredje från vänster är en “Stretch Classic Look” mascara. Den ger “noticeably longer lashes” och är “smudgeproof”. Det där sista är då i alla fall inte sant, jag får alltid lov att tvätta örngottet när jag har använt den.

Då satt jag där och småfnissade åt mig själv som någon annan sorts självgod jävel och tänkte “Den där sista meningen var ju rolig, skrev jag verkligen den helt själv?”.

Jag kände mig som ett litterärt geni och tänkte att anledningen till att ni kommer tillbaka måste vara att jag ibland skriver sådana där roliga meningar. Jag tänker på den där meningen litegrann som min to-be-or-not-to-be-mening.

Jag är ledsen att ni ibland får vänta länge mellan gångerna och tacksam för att ni håller ut och kommer tillbaka i väntan på en örngottsmening.

Man kan inte tvinga fram mästerverk förstår ni, de måste komma av sig själv.

Det är god bloggsed att visa upp sin shopping

Jag börjar ju vara en ganska rutinerad bloggare nu för tiden. Jag vet att nu när jag har varit på semester så måste jag enligt internationella bloggregelboken visa upp på bloggen vad jag köpte i London.

Plåster

Plåsterlåda

Egentligen hade jag inget behov av plåster, det var burken jag var ute efter. Jag hade inte en plåsterburk på shoppinglistan när vi åkte. Det var ett impulsköp för när jag såg den tyckte jag att det kunde vara trevligt med en fin plåsterburk. Sen råkade den bli knölig i handväskan så nu ser den ut litegrann som vår kaffeburk. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag kanske satt på handväskan när vi var på puben. Vilket betyder att nu har plåsterburken också ett affektionsvärde.

Crocs skosmycken

Crocs skosmycken

När vi kom hem så hamnade dessa längst upp bland favvopresenterna tillsammans med den lilla vita katten och pärlorna. Gullefjunet tycker att de är jättefina och bär runt dem från rum till rum och flyttar dem från strumplådan till besticklådan och så vidare. Förra årets fejk-crocs är nämligen urvuxna så vi måste köpa nya så smyckena har inga skor att pryda ännu.

En bärbar telefonladdare

On-the-go telefonladdare

Nyttogrej ni vet. Man laddar upp den hemma genom att plugga in den i datorn och sen har man den i handväskan och när mobilbatteriet tar slut vänder man på sladden och laddar upp telefonen. Den här kommer att bli superanvändbar. Medan vi var i London skulle jag ha behövt den minst fem gånger men jag hade ju inte hunnit ladda upp laddaren så jag fick inte testa den där. Men jag har testat hemma och den funkar. Två telefonladdningar ska den räcka till innan man måste ladda upp den igen sa säljaren som föreslog att jag skulle köpa den. Fast han uttryckte sig inte så, han sa “you have to have this” och vem är jag att bråka med en så kunnig person?

Revlon nagelack

Revlon nagellack

Bästa nagellacket. Man kan inte köpa det i Sverige. Jag har i alla fall aldrig hittat Revlon här i Sverige. Om någon vet var det finns får ni gärna berätta. Jag tyckte inte riktigt om årets färger men jag köpte ändå sex stycken för de var ju på 3-för-priset-av-2. Jag vet att riktiga nagellacksbloggare inte har en grytlapp i bakgrunden när de fotograferar sina nagellack. Men så vitt jag kan minnas har jag bara bloggat om nagellack en endaste gång förut så jag är ju ingen riktig nagellacksbloggare så därför orkar jag inte flytta på grytlappar. Om jag orkar kanske jag recenserar varje färg längre fram. Komplett med en sådan där nagellacks-klo-hand-bild som nagellacksbloggare brukar ha.

Rosa sminkväska

Sminkväska

Vad ska du med en sminkväska till undrar kanske de av er som läste inlägget om min förra sminkväska. Det är väl självklart att jag inte ska kasta bort min gamla sminkväska. Den här sminkväskan hängde på en krok i butiken och såg rosa och blommig ut och helt plötsligt stod jag utanför med en påse nagellack i handen. Dessutom hade jag råkat köpa sminkväskan också. Den kostade bara femtio kronor. Jag tänkte att jag skulle kunna stoppa en plåsterburk i den och ha den i handväskan. Det är ju alltid skitjobbigt att hitta plåster som ligger i botten av väskan när man behöver dem.

Jag köpte andra saker i London också men nu orkar jag inte berätta mer. Dessutom är det ju skit-ointressant för er att läsa om min pingvinärmade tröja med en fjäril av rhinestones på. Vem bryr sig om vad jag har köpt liksom? 545 ord om ämnet får faktiskt räcka.

Som tonåringar på chartersemester

Mina föräldrar alltså. De kommer hit och åtnjuter vår gästfrihet. De får låna ett helt älskvärt barn och får rå om henne helt själva i flera dagar. De fick till och med Vabba henne i en och en halv dag eftersom dagis ringde redan innan vårt flyg hade lyft från Arlanda för att säga att gullefjunet var sjuk (fast egentligen undrar jag om inte det där var något som morfar hade gjort upp med fröknarna på morgonen när han lämnade henne).

När de åkte hem idag då, vad gjorde de då? Jo de lämnade gästrummet i ett skick som ett gäng tonåringar på charterresa skulle kunna åstadkomma. De till och med lämnade ett helt hus i sängen.

BarnrumskaosNär morsan läser det här kommer hon att ringa och säga att de “minsann lämnade rummet i samma skick som de fann det och att de inte kastat något hus i sängen och skylla på den lilla terroristen som bodde i rummet bredvid”.

Ni och jag vet ju att detta inte är sant. Jag visade ju er ett foto av hur rummet såg ut när de kom och det låg inget hus i sängen innan jag och maken åkte bort.

 

Vi är hemma igen

Har ni saknat mig? Troligtvis inte eftersom ni ALLIHOPA glömde bort att gratta mig på födelsedagen i måndags. Jag som trodde att vi var vänner?

Vi har varit hemma i ett par dagar men jag har inte hunnit berätta det för er. As-stressad har jag varit.

Jag skulle i alla fall bara berätta att innan vi åkte till London satt barnet i barnvagnen på vägen till dagis och när vi kom hem igen så fanns det nya rutiner kring hur man ska färdas till dagis. Om man föreslår att hon ska sätta sig som vanligt så att hon inte dyker på skallen i gatan om det kommer gupp i vägen eller nått sånt blir det ett sånt där bråk som gör att man kommer försent till jobbet.

MagåkningJag fattar inte när ordet nej försvann ur farsans vokabulär. När jag var femton och frågade om jag fick fara ut på stan å supa på kvällarna sa han minsann nej, så på den tiden visste han då att ordet fanns.

Om det inte är det ena så är det de andra

Min datamängd tog slut så jag köpte mer. Sen helt plötsligt tog mitt batteri slut så då lånade jag makens telefon.

Han lämnade över telefonen men sen började han fatta misstankar och frågade “surfar du på min telefon?”.

När jag svarde nej var det helt sant för då hade Sean loggat in mig på deras nätverk.  Då släppte maken ämnet så han har ingen aning om att han nu har en Instagram-app installerad på sin telefon…

Instagram is where the action is

Nu när vi är i London är det Instagram som gäller. Jag får inte blogga från telefonen för maken för “det kostar så mycket”. Just nu är vi inne på andra ölen så maken bryr sig inte om vad jag gör och jag skiter i vad han säger, så just nu bryter jag mot surf-reglerna.

Men i allmänhet får ni kolla på Instagram om ni vill ha live updates. Där hinner jag kasta iväg foton utan att han märker något.

Om ni har Instagram heter jag sepamig.

Om ni inte har Instagram finns det ingen anledning att gå och skapa ett konto. Vi dricker bara öl ändå.

I och för sig var jag på ap-palls-butiken tidigare idag och Instagrammade ett foto av en lamm-pall. Också har jag köpt uggle-örhängen. Men i övrigt är det bara foton av öl.

Att resa med en svennebanan-pensionär

Jag vet inte vad som har hänt alltså, men maken har blivit som en svennebanan-pensionär att resa med.

Ni vet vilken typ jag menar va? Präktiga svenskar som åker utomlands på charterresa med allt ordnat i förväg modell skyddad verkstad. Sen är de rädda för allting för de har läst i tidningen/på Facebook om alla hemskheter som kan hända utomlands.

Redan på Arlanda började maken prata om att han skulle ha sin mobil avstängd större delen av tiden så att inte telefonen förbrukar en massa datamängd i bakgrunden och att man får en jätteräkning när man kommer hem. Han har tjatat på om det här säkert tio gånger till sedan dess.

Jag vet vad han menar fastän han inte säger det. Han tycker att jag också ska stänga av telefonen. Å jag bara “vad du tjatar, kan du inte vara tyst en stund, du stör när jag sitter och ska roaming-surfa”.

Maken har läst alldeles för många kvällstidningsartiklar om farorna om att surfa på telefonen utomlands.