Nu behöver jag hjälp igen. Kolla på de här bilderna.
Är det någon som vet;
1) Vad detta heter på svenska? På engelska heter det net curtain wire och man använder det till att hänga upp sådana där hemska nätgardiner som alla engelsmän har i sina fönster. Det är en sorts fjäder som har ett vitt plastmaterial runt som man köper på rulle och klipper av till önskad längd och skruvar i krokarna på ändarna.
2) Finns detta i Sverige och var kan man i så fall köpa det?
Inga svar på vykort. Jag vill veta senast imorgon, helst ikväll. Jag ska göra ett draperi till våningssängen. Självklart kan jag göra det i september också men nu när jag har fått för mig att jag ska göra det vill jag göra det nu i helgen.
Jag har ett problem som involverar fisk. Nej, den här gången handlar det inte om att jag inte är så förtjust i att äta fisk. Det handlar om levande fiskar.
När vi var ute och seglade så blev ju gullefjunet väldigt intresserad av spigg. Hon ville “ta hem spiggen till Stockholm där vi bor”. Jag vill absolut inte ha några spigg i huset.
Så jag gjorde en överenskommelse med barnet om att vi skulle göra en lista med två kolumner som vi kallade Guppy-listan. I första kolumnen fick hon en stapel varje gång hon gjorde som vi sa och alltid hade flytvästen på sig, satt ner i båten när vi seglade, inte sprang på blöta klippor osv. I andra kolumnen fick hon en stapel varje gång hon gjorde motsatsen till ovanstående eller fick ett psykbryt över att det var mat- eller läggdags. Jag lovade henne att om hon när resan var slut hade mer stolpar i första kolumnen än den andra skulle hon få EN guppy i en fiskskål.
Det där funkade bra i någon dag. Tills hon började tilldela sig själv “duktighetsstolpar” för de mest banala prestationer. “Mamma jag har ritat dit en stolpe för jag tog på mig tröjan själv”. Tanken var ju dock hela tiden att hon skulle få en fisk, listan var bara en sporre för hon skulle komma ihåg flytvästen och andra säkerhetsregler.
Så idag åkte vi för att titta på guppys, för hon skötte sig övervägande bra hela veckan på båten. När det gällde säkerhetsgrejorna alltså, mat- och sovvägrade gjorde hon förstås var och varannan dag.
För en sisådär 25-30 år sedan hade jag en plastskål med guppys hemma. Ingen pump eller filter, bara växter. Fiskarna verkade trivas som fiskar i vattnet. Lösaktiga som attan var de också och till slut kryllade det av guppys i skålen.
Jag gick runt i djuraffären och letade efter en liknande skål som jag en gång i tiden hade, lämplig för en eller möjligtvis två guppys av samma kön så att de inte kan reproducera sig. Till slut fick jag lov att be om hjälp. Då blev jag informerad om att fiskskålar är förbjudna nu för tiden. Man är tvungen att ha ett akvarium. Jag bad att få se det minsta akvariet och det var inte alls särskilt stort, kanske 20×20 cm, så jag tänkte att det kunde väl gå an med ett akvarium då.
Det var då dilemmat dök upp. För vi har ju lovat barnet en fisk. Jag hade tänkt mig att en budget på typ 200 kr skulle räcka till både fisken, burken och växten. Det minsta akvariet kostade över 600 spänn. Den summan har jag verkligen ingen lust att lägga på en liten fyrkantig burk med en pump i.
Så nu vet jag inte hur jag ska lösa det här? Bryta löftet om att hon ska få en fisk och hoppas att hon glömmer bort hela grejen? Ska jag köpa ett låtsasakvarium med en plastfisk i? Eller ska jag bryta mot fisklagen och köpa en fisk och låta den leva i en urdiskad syltburk?
Vårt förra akvarium. Maken säger att han inte orkar med ett så stort akvarium igen.
Jag har inte hunnit fixa någon dyna till den ännu, men tanken är att vi ska sitta på den när vi tar på oss skorna. Eller när vi väntar på att någon ska slå 34 kullerbyttor innan de får på sig skorna. Eller när vi bara vill vila.
Det kommer säkert att gå jättebra med det här sittandet.
Vi är hemma igen. I morse lekte vi frisör. Först var jag kund och sedan blev maken också inkallad.
När jag var snygg i håret gick jag och gullefjunet och badade i Plaskis. Sen skulle vi ha en glass och det skulle tvunget vara en mjukglass och det fanns ingenstans så jag fick gå hela vägen till McDonalds. Vi har jättelångt till närmaste McDonalds. Från Plaskis var det väl acceptabelt, men mellan Donken och hem är det typ 20 minuters promenad. Det orkade jag inte i den här värmen så jag ringde räddningstjänsten och maken fick lov att komma och hämta oss.
När vi kom hem hittade jag den här boken på vardagsrumsbordet. Det tyckte jag var lite märkligt för maken skulle ju jobba medan vi var borta.
Jag: Har du suttit och läst Mick Jagger-boken medan vi varit borta?
Maken: Nähädu! (Med ett tonfall som antydde att det var det dummaste han någonsin hört för han är minsann inte intresserad av rockbiografier).
Jag: Vem har då läst den? Har du läst den här boken gumman?
Gullefjunet: Nä jag har inte läst den, jag tog fram den när jag skulle göra frisyrer.
Jag: Jaha, ja det är ju en intressant frisyr. Tänkte du att det skulle vara en pappa-frisyr eller en mamma-frisyr?
Gullefjunet: En pappa-frisyr. Och en mamma-frisyr.
Jag: Ja du har faktiskt rätt, Mick Jagger är ju ganska androgyn.
Gullefjunet: Vad betyder androgyn?
Det orkade jag inte förklara så jag sa att jag var tvungen att gå på toaletten.
Först håvar vi spigg. Sen sätter vi dem i en hink med vatten och lägger i lite sjögräs och tång så att det kanske ska va lite syre i hinken.
Sen står flickebarnet där med händerna i hinken och gullar med spiggen. Sen tar hon upp ett spiggyngel och håller det mot kinden och kramar det och säger “kolla här så gullig den är!”.Efter en halv minut av kramandet är spiggynglet helt stendöd och vi alla bara “å vad söt den är när den sover!”.
När livet är så där bra och allting är så perfekt att man inte kan komma på ett endaste klagomål annat än att det är lite varmt kan man lita på maken.
Då kommer han och föreslår en promenad på ön. En promenad till andra sidan ön. Lurar alla att “ön är jätteliten” så att promenaden kommer att vara “jättekort” och gå “jättefort”. Maken lockar alltså fram blogginspirationen.
Innan vi fick barn brukade jag alltid bara stenvägra sådana där idiotideer men när man har barn måste man rasta dem ibland så nu gick jag med på den här promenadgrejen.
Vi kom iland och då upptäckte jag att det här inte är en klipp-ö. Den här ön har en sådan där obehaglig skog på sig. Jag vet inte om ni någonsin varit i en skog, men om ni inte har det kan jagberätta vad som finns i skogen.
Kvistar. Träd, med grenar som sticker ut. Ris. Barr. Mygg. Getingar. Bräms. Trollsländor, som några jävla kamikazepiloter håller de på. Å en massa annan skit finns det också i skogen.
Det jättesnabba, jättekorta promenaden på den jättelilla ön tog jättelänge. Just när vi skulle vända fick barnet dessutom ett totalt frispel. Hon gallskrek hysteriskt och försökte febrilt klättra upp på mig som att jag var någon jävla stege.
Jag bara “Lugna ner dig! Det är inte farligt. Det är bara en koskit. Den bara ligger där och luktar men den rör sig inte så den kan inte göra dig något”.
Herregud alltså! När det kommer en trollslända är hon helt oberörd men hon tappar helt fattningen över en koskit som inte ens flyger.
Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta idag. Livet är liksom lite för bra just nu för att jag ska ha något att blogga om. Läget ska helst vara lite miserabelt för att blogginspirationen ska infinna sig.
Det är ju inte speciellt kul att sitta och skriva om hur fantasiskt vi har det. Å helt värdelöst för er att sitta och läsa om att det är 25 grader i vattnet. Eller att vi har kor som står och dricker vatten tjugo meter från vår förtöjningsplats. Fattar ni lyckan med att sitta och titta på kor när man äter middag?
Jag har ett foto på badtermometern men mobilen vägrar ladda upp det. Det är väl lika bra för ni kommer ju ändå bara att tro att jag har låtit termometern ligga i solen.
Asså, jag förstår att ni har varit oroliga för att jag inte har har hört av mig och bloggat på en hel dag. Ni har säkert tittat in här fem gånger om dagen och tänkt “Har hon inte skrivit något nytt blogginlägg? Tänk om det har hänt något? Tänk om hon har drunknat?”.
Ja, eller så är det bara mamma som håller på så. Ni andra kanske inte ens har märkt att jag har varit ute på Stora Nassa i ytterskärgården och inte haft någon mobiltäckning.
Idag har jag något väldigt viktigt att berätta för er. Speciellt om ni är en sådan där ungdom som inte har utsett eran livpartner ännu. På den där listan där man skriver ner vad man har för önskemål på sin tilltänkte – att hon/han ska vara snygg, rik, bra i sängen, snäll, kunna laga mat osv – bör ni lägga till seglarkompetens. Om ni inte kan segla själva förstås, då behöver man ju ingen karl till det. Kan man segla själv kan man ju sätta på listan att mannen ska kunna sy gardiner istället. Men om man inte kan segla själv är det extremt bra att gifta sig med någon som kan segla. Då får man de bästa semestrarna som inte kan köpas i någon resekatalog.
Jag hade inte seglarkompetens på min lista. Det var rena rama turen att maken kunde segla. Jag var till och med lite tveksamt inställd till den här seglargrejen när vi först träffades. Det lät så primitivt och o-lyxigt att segla. Tvätta sig i iskallt vatten och gå på toaletten i naturen lät inte alls som min grej. Men nu är jag extremt nöjd med min makes seglartalang som jag inte ens visste var nyttig när jag hittade honom.
När man har sånt väder som vi har just nu och har sin egen båt (hyrd då alltså i vårt fall) så slår en seglingssemester i Stockholms skärgård det mesta som utlandet kan erbjuda.
Så om ni funderar på vem ni ska gifta er med, eller funderar på att byta ut den ni har, så är mitt råd att välja någon som kan segla.
Ett annat råd är att investera i en surfplatta och en gummibåt som inte riktigt håller luften. Surfplattan stoppar man ner under däck tillsammans med barnet/barnen och gummibåten lägger man på däck med en kudde på och använder som solsäng medans det utmärkta valet av äkta make kör omkring en på sjön så att det fläktar när man sover i solen.
Glöm inte att smörja in armhålorna med solkräm. Det gör satans ont att vara solbränd i armhålan. Å glöm inte att skicka mig en inbjudan till bröllopet när ni gifter er med ert seglingskunniga kap efter att ha läst mitt tips.
Vi är i Möja. Jag sitter på ett café och tankar lite ström i datorn så att barnet ska kunna se på film när vi seglar. För DVD-helvetet ombord funkar givetvis inte och fyraåringar har så svårt att fatta det här med att saker inte funkar och gnäller och gnäller att de vill se film ändå.
När vi kom in i Kyrkviken så var det förstås knökfullt som vanligt. Då är det väldigt praktiskt att det finns Pitebor överallt. Där satt Åsa från Piteå på en gul båt, förankrad vid en perfekt klippa. Så då knöt vi fast vår båt i häcken på deras båt. Jag blir alltid så himla nöjd över sådana förtöjningar. När man kommer iland fastän det inte finns någonstans att ligga.
Nu ska jag bara hitta en riktig toalett med normal spolningsknapp att skita på så blir den här dagen helt perfekt.
Om ni aldrig har seglat kan jag berätta att det är jävligt trångt och man måste vara ganska organiserad för att ha någon chans att hitta någonting. Ändå sedan jag seglade med maken första gången har han pinkat in vikten av att varje sak har sin plats och alltid måste tillbaka på rätt plats.
Efter 15 år behöver jag fortfarande bli påmind om vad som är styrbord och babord, men det där med ordning och reda tog jag till mig med en gång. Hur man än bär sig åt blir det stökigt och ibland känns det som att man inte gör annat än att stuva om packningen och möblerar om kylen så att man ska kunna få en kall mellis till förtöjningsdrinken.
För att jag ska kunna hävda att jag gör någonting nyttigt ombord så ägnar jag väldigt mycket tid åt att plocka undan ombord.
Så jag blev väldigt upprörd idag när maken sa att hans mobil var borta. Jag var inte upprörd över att mobilen var borta i sig. Inte min mobil, inte mitt problem. Nej, jag var upprörd över att maken sa att det inte var hans fel att hans mobil var borta.
Vilket var en antydan till att det var mitt fel. För maken hade utsett styrbordshyllan till mobilhylla och jag om-organiserade det till babordshyllan för den är lättare att komma åt. Men telefonen låg ju inte på någon av hyllorna så det var ju helt ologiskt att skylla telefonförsvinnandet på hyllbytet.
Maken for upp och ner och letade från akterruffen till förpiken och letade flera varv. Jag satt och tittade på och blev mer och mer uppretad och muttrade för mig själv “så vems fel är det då?!”.
Till slut gav maken upp och insåg att telefonen måste ligga på havets botten eftersom den inte hoppat upp i hans hand när han sprang runt och letade.
Då gick jag ner i vardagsrummet” och tittade bakom ryggstödet under både styrbord- och babordshyllan. Jag är nämligen jävligt observant och såg igår när maken trodde att han la sin telefon på styrbordshyllan fastän jag hade sagt att den skulle ligga på babordshyllan också släppte han ner telefonen bakom ryggstödet. Så igår tog jag upp den och la den där den skulle ligga. På babordshyllan.
Jag hittade alltså den försvunna telefonen bakom styrbordssidans ryggstöd. Jag stoppade den i fickan och gick upp till maken och berättade att han inte skulle få tillbaka sin telefon förrän han förklarade vems fel försvinnandet var om det inte var hans fel.
Okej, nu överdrev jag. Jag har inte badat tre gånger, men i morse badade jag och när vi hade förtöjt badade jag igen. Det är 22,5 grader i vattnet. Det vet jag för att jag köpt en badtermometer. Det känns så otryggt att bada utan badtermometer.
Under dagens segling fick jag dock inte se solen så mycket. Gullefjunet får nämligen inte vara i sittbrunnen utan flytväst och då väljer hon oftast att gå ner under däck. Fast hon vill inte vara därsjälv och jag är ju inte lika kompetent på att segla som maken så då blir det jag som får sitta där nere och trycka. Det är skitvarmt under däck. Som pricken över iet beställde gullefjunet köttbullar och makaroner till lunch. När jag stod där vid gasspisen och stekte köttbullar tror jag minsann att temperaturen närmade sig 40 grader.
Nu kan jag tyvärr inte sitta här och berätta saker för er längre. Jag har blivit beordrad att komma iland och dricka vin. Det är kaptenen som bestämmer så jag måste göra som maken säger.
I morse åkte jag till vaxeriet och frågade om de hade någon ledigt tid, men det hade de inte. Jag berättade för kvinnan att jag skulle ut och segla om fyra timmar och att jag skulle vara ute i skärgården i en hel vecka och att min bikinilinje inte såg presentabel ut. Jag frågade om hon hade något tips på hur jag kunde lösa den akuta situationen. Kvinnan var mycket förstående och insåg det orimliga i att jag skulle måsta springa omkring på en båt ute i skärgården med små lockiga hårstrån kring bikinitrosan. Så hon klämde in mig i schemat och ryckte bort dem.
Sen handlade vi mat. När vi stod i kassan sa maken att vi köpt för mycket mat och att den inte skulle rymmas i kylskåpet fastän det var han som skrivit shoppinglistan. När vi kom ut frågade farsan om vi tömt affären. Det hade vi inte för de hade massor kyckling och vi köpte ingen kyckling alls. Farsan som egentligen skulle med och segla var tvungen att hoppa av pga sitt ryggskott. Jag tror att det var bitsockerplockandet som knäckte honom till slut.
Vi körde vilse två gånger på väg till båten. Sprang trettio vändor för att bära ombord all packning. Kastade loss. När maken vänt båten och pekade fören ut mot havs frågade barnet “Är det långt kvar? Är vi framme snart?” Precis som om att hon inte ser skillnad på en båt och en bil.
Till slut var vi i alla fall framme vid kvällens naturhamn. Vi badade och satt i bikini klockan åtta på kvällen. Vi har övat på att inte springa på blöta klippor och det gick inte så bra. Det skulle ha gått bättre om barnet inte varit så envis med att bada naken men nu har hon skrapsår och plåster i stjärten.
Det balanseras dock upp av att hon har fem spigg i en hink på däck och är överlycklig över det. De “är så söta!”. Hon vill ta hem dem till Stockholm. Jag har lovat henne en skål och en guppyfisk när vi kommer hem om hon slutar springa på klippor och lovar att alltid göra som mamma och pappa säger på båten.
Vi åker ut och seglar imorgon. Om någon hade kommit närmare mig än två meter med en blodtrycksmaskin idag skulle den ha fått kortslutning. Ett axplock av dagens händelser.
– Körde in till stan och en drop-in-vaccinering och gav maken och barnet andra dosen av TBE-vaccinet (vilket hade planerat att göra i Piteå men det fick vi inte för “det finns inte så mycket fästingar här uppe”). Gullefjunet var så upprörd över vad hon utsattes för att det tog två vuxna för att hålla i henne. Sen när sköterska höll fram lådan med små leksaker för att hon varit så duktig sa hon “Jag tror att jag tar två” och tog en katt och en groda. När jag och maken försökte protestera sa sköterskan att hon fick två, så det blev så.
– Lekt med dagisbästisen vid plaskdammen. Just den biten var inte så stressig för mig för jag och maken åt bara en lunchmacka och sedan lämnade vi morfar och gullefjunet där, och sedan fick barnet följa med sin kompis hem och leka några timmar. Vilket förmodligen räddade mig från en hjärnblödning.
– Maken gick på systemet och jag köpte bikini. Jag lovar att jag provade minst 25 stycken och stod där i provrummet i trosor och bh i badvänligt material och sa till mig själv “jovisst, jag är snygg i den här men jag kanske blir snyggare i någon annan”.
– Hälsat på svärmor. Farsan följde med. Båda är halvdöva och satt och konverserade artigt med varandra. Problemet var bara att när pappa pratade om gullefjunet pratade svärmor om sin väninna på Lidingö, och när svärmor pratade om gullefjunet pratade pappa om att han en gång i tiden jobbat på båtar i Stockholms skärgård.
– Kört hem från svärmor för att hämta en hoppgunga som min kusin ska låna till sin bebis och kört till min andra kusin/min kusins syster för grillkväll. Kom fram och bar in hoppgungan och frågade maken var sitsen till hoppgungan var, och sedan körde jag hem och hämtade sätet till hoppgungan i garaget medan alla andra drack vin. Att någon annan stod för matlagningen ikväll räddade mig förmodligen från dagens andra hjärnblödning.
– Tvättat håret på ungen. För när man är ute i skärgården är det svårt att få tvätta håret på en badkruka. Hårtvätten gick skitbra, inte en endaste tår eller illvrål. Varken från mig eller barnet. Jag jobbar bra under press.
– Packat inför morgondagen.
Jag orkar inte ens berätta om de saker som jag också tänkt hinna med idag som jag antingen måste göra imorgon bitti eller så får jag lov att skita i dem.
Sen vi fick barn tycker jag att kostnaden av att flyga har ökat dramatiskt. Jag vet inte hur andra föräldrar gör, jag har inte orkat kolla på Familjeliv hur reglerna kring att flyga med barn ser ut, men jag mutar min unge när vi ska flyga.
Man står där i kiosken och tänker att man måste ha festis med sugrör utifall att hon får lock för öronen. Lite godis att avleda henne med utifall att hon börjar klättra på sätena. Någon leksak att sysselsätta henne med så att hon inte blir uttråkad. Vatten till sig själv utifall att man närmar sig ett svimningsanfall orsakat av stress. Så kommer ungen med någon serietidning där det följer med några leksaker av sämsta möjliga kvalitet också tänker man att det kan kanske vara bra och ha lite skräp med sig också om det slår ihjäl fem minuter. När man kommer till kassan kostar kalaset flera hundra spänn.
Våra senaste flygresor har dock varit relativt smärtfria. Mutorna har fungerat riktigt bra. Jag kan till och med öppna en tidning och hinna läsa någon sida nu för tiden. Idag ägnade flickebarnet en längre tid till att se till att mjukiskatten var ordentligt fastspänd i säkerhetsbältet.
Halvvägs genom flygresan idag sa jag till vårt förtjusande barn “Vad du är snäll och duktig när vi flyger, som en liten ängel är du”. Då skrek hon för full hals. Vet ni vad hon skrek? Hon skrek “PRUTT”.
Vad som föranledde det utropet vet jag inte. Hon kanske pruttade, men det varken lät eller luktade, så det var kanske bara en allmän kommentar i stil med när hon säger “bajs” helt ur sitt sammanhang.
Jag är i alla fall inte den lättgenerade sorten så jag skäms inte över att mitt barn sitter och skriker prutt. Jag berättade bara för henne att det inte var trevligt att säga prutt och återgick till att läsa om det nedskjutna flygplanet. För övrigt mycket olämplig läsning när man sitter på ett flygplan.
Mamma vill inte att katten är uppe på vinden (övervåningen alltså, inte tredje-vinden, dit tar katten sig inte för precis som maken hittar hon ingen stege). Mamma vill inte att katten ska ligga i sängarna för hon vill inte ha katthår i sängkläderna.
Vi bodde ju här ett tag när vi flyttade hem från London och barngrinden sitter kvar så pappa har satt dit en träskiva så att katten inte ska ta sig förbi. Mamma och pappa är väldigt noga med att grinden ska vara stängd så att inte katten går upp och lägger sig i sängarna.
Flera gånger under tiden vi har varit här har farsan kommit ner med katten och sagt “kolla här vad jag hittade på vinden”. Sedan säger varken han eller morsan något mer, men man ser hur det tittar sig omkring med anklagande blickar och försöker hitta vem som är skyldig till att senast ha varit uppe på övervåningen och inte stängt grinden efter sig.
Alla bara “jag har inte varit uppe sedan i morse och jag var inte sist ner” och “jag var upp för en timme sedan men jag VET att jag stängde grinden, i så fall måste katten redan ha varit uppe för att grinden var öppen när jag kom upp utan att jag märkte det och sedan råkade jag stänga in henne” och rent generella “det är då inte JAG, det måste varit NÅGON ANNAN som glömt”.
Idag var jag där uppe och plockade undan barnspel som vi dragit fram medan vi varit hemma. Jag hade minsann stängt grinden noggrant efter mig. Så skulle jag gå ner och när jag kom fram till grinden hängde katten där i framtassarna på överkanten av grinden och såg bara lite skyldig ut.
“Vad håller du på med?” frågade jag katten. Hon bara tittade nonchalant på mig och svarade inte. Lite som ungen brukar göra när jag ställer samma fråga till henne. Sedan la katten upp baktassarna på den där brädan som farsan lagt dit och hoppade över grinden. Också lite likt ungen.
Här har folk gått och kollat snett på en i flera veckor för att katten legat och sovit i sängarna också var både jag, maken och brorsan helt oskyldiga hela tiden.
Nu är bitsockret i Stockholm. Farsan ringde för att bekräfta att bilresan hade gått bra. Maken gled upp framför grinden och parkerade. Vi bor i en ganska brant backe, när man parkerar mitt framför grinden lutar bilen rejält. Sen slängde maken upp bagageluckan. Farsan beskrev det hela så här;
“Det bara rasade ut grejer. Först kom den där lergrytan som det var så viktigt att ni skulle ha med er. Sen kom legot som gullefjunet fick av din kompis. Å sen bitsockret.”
Så där låg de alla tre – efter en nio timmars bilresa, och farsan med ett ryggskott så att han knappt kan gå – och plockade bitsocker, lego och lergryte-skärvor från gatan. Och mina kaffekoppar hade maken lindat in i tidningspapper och lagt inuti lergrytan så nu har jag bara en kaffekopp plus två halvor kaffekopp.
Jag kollade på bitsockerpaketet som är kvar här och det ryms 280 sockerbitar i ett kilospaket. Och det var ganska många delar i den där legolådan också. Tyvärr verkar det inte som att det var någon som hade vett att ta ett foto åt mig så att jag kan visa er hur synen såg ut.
Morsan och farsan använder inte bitsocker. Förra gången vi var här köpte vi ett paket bitsocker. Gången innan det köpte vi också ett paket bitsocker. När maken kom upp häromveckan köpte han ett nytt paket med bitsocker utan att kolla om det fanns något socker.
Så morsan och farsan hade tre nästan fulla paket med bitsocker. Det där har morsan kommenterat ett antal gånger sedan maken köpte bitsocker. Å igår började hon tycka att vi skulle ta lite bitsocker till Stockholm.
Vi hade en längre diskussion om hur mycket bitsocker vi skulle ta till Stockholm. Jag tyckte att vi kunde lämna ett nästan fullt paket här så att det finns socker nästa gång vi kommer hit, också tar vi två nästan fulla paket till Stockholm. Morsan däremot var mycket bestämd om att vi bara borde lämna ett halvt paket bitsocker här och ta resten med oss.
Igår när vi packade bilen var morsan väldigt rädd att vi skulle glömma att packa bitsockret. Flera gånger frågade hon om vi kommit ihåg bitsockret. Så nu vet ni det. Just nu befinner sig två paket bitsocker någonstans på E4an mellan Jävre och Stockholm.
Idag har vi packat bilen. Den är ganska fullproppad. När jag berättade att det även skulle in en lergryta och en blomkruka som jag fått av mamma sa maken att det skulle bli väldigt svårt att få plats med blomkrukan. Det tyckte jag var konstigt för lergrytan är ju större än blomkrukan så då tyckte jag att vi kunde lämna lergrytan så att två blomkrukor fick plats istället. Då gick plötsligt både grytan och krukan in. När maken har gått och lagt sig kan det mycket väl hända att det ryms ännu fler blomkrukor i bilen. Farsan eller brorsan ska också med och jag tycker gott att de som inte har körpass kan ha en blomkruka eller två i knät. Krukor är ju inte alls tunga när de är tomma.
Jag ska inte åka bil. Fint folk flyger och då blev det så att jag också fick följa med på planet på fredag och passa upp prinsessan.
Jag: Kolla vad jag hittade för snygga kaffekoppar i uthusen. De här ska vi ta till Stockholm.
Maken: Vi har ju jättemånga kaffekoppar!
Jag: Vi har fyra vardagskoppar som det är gott att dricka kaffe ur och de är alltid i diskmaskinen, också ger du mig kaffe i de där o-goda kaffekopparna som jag brukar använda när vi målar vattenfärg!
Maken: Jag tycker att de är svinfula.
Jag: Och? Det är väl ingen anledning att inte ta dem till Stockholm att du tycker att de är fula? Jag kan dricka ur båda själv eller så bjuder jag någon som fattar att uppskatta dem på kaffe.
Typiskt maken. Känner inte igen en äkta Eschenbach kaffekopp när han ser den. Jag googlade dem och folk betalar 3 kronor styck för sådana här kaffekoppar på loppis.
Om det är någon som behöver (eller bara vill ha) barnkläder upp till storlek 80 (även en del plagg i storlek 86) är det bara att svänga förbi Jävre och rota i högarna och ta det ni vill ha. Skicka ett email eller lämna en kommentar om ni behöver vägbeskrivning.
I varierande skick, vissa plagg är knappt använda alls och andra är rejält noppiga.
Var inte blyga nu, jag vill bli av med det med minsta möjliga ansträngning från min sida.
Farsan har ju eldat upp en del möbler utan att fråga om lov i sina dagar innan han fick möbeleldningsförbud.
Farfars sjömanskista klarade sig däremot. För den hamnade på något sätt hos pappas faster Lilly och sen när hon dog hamnade den hos den andra fastern Ingeborg och när den tanten dog hamnade kistan hos pappas kusin Kristina och då ringde Kristinas karl till farsan och frågade om han ville ha tillbaka farfars kista.
Om farsan tänkte att den skulle passa bra i vedpannan eller ej vet jag inte men han sa i alla fall att han ville ha kistan och sen har den stått i uthusen för farsan har ju fått sitt tillstånd att elda möbler indraget. Jag har sett den där kistan flera gånger och tänkt att den är jätteful. Nån tok hade gått och målat den orange och klistrat en korkmatta på locket.
Förra veckan bad mamma att pappa skulle gå och hämta någon Clas Ohlsson plastback som vi kunde lägga leksaker i på verandan och då hämtad han sjömanskistan och la leksakerna i den.
Jag kollade på den och tänkte att den hade potential att passa bra i vår hall så jag hällde ut leksakerna på verandan, beordrade bort korkmattan och på årets varmaste dag förra veckan satt jag med värmepistol och tog bort färgen.
Ja, jag ser också att det där är maken på bilden men det var bara just när jag fotograferade som han opererade värmepistolen. Han gjorde fem procent av färgborttagningen och resten gjorde jag.
Sen har jag sandpapprat, målat, sandpapprat och målat och nu är kistan blå.
Kistan har några skavanker, det har den. Eller om man nu måste vara exakt har den ganska många skavanker. Och det skulle ha blivit bättre om jag haft en sandpappersmaskin för jag orkade inte sandpappra så mycket för hand men jag råkade ju sälja vår sandpappersmaskin så det får duga som det är. Jag ska ändå göra en dyna att lägga på locket så då ser man inte skavankerna lika mycket.
Även med skavanker är en sjömanskista som ens egen farfar har släpat runt på de sju haven en mycket bättre hallmöbel än något som man kan köpa på Ikea. Om kistan varit på alla de sju haven vet jag egentligen inte för farfar dog innan jag föddes, men minst fem har den varit på, så jag kan säga alla sju. Sjömanshistorier är det ingen som kan säga emot för de kan mycket väl vara sanna.
När jag var där ute och målade hittade jag en pall som farsan gjort på slöjden för över 55 år sedan och den hade också en ful färg så nu är den också blå.
Morsan påstår att det inte finns några mygg på deras tomt för att det blåser så mycket att myggen inte klarar av att landa.
En fördel med att bo eller vara i Norrland är att man kan stå ute och sandpappra en hel pall klockan halv ett på natten i fullt dagsljus.
En nackdel är att mamma har fel med myggens landningsförmåga. Dagtid är det kanske för blåsigt men om man står ute och sandpapprar en kvart den tiden på dygnet landar de minsann och hinner halvt äta upp en.
Om pallen då dessutom är röd har man rött sandpapperdamm över hela kroppen och kläderna där man försökt slå bort myggen.
Men hellre tusen mygg än en bräms. Mygg är bara irriterande, bräms är evil.
Idag lät vi maken bestämma aktiviteter och då vet man nästan med säkerhet att man kommer att hamna i skogen. Picknick på Högberget blev det.
När vi hade gått en tredjedel upp började gullefjunet tjata om att hon var trött i benen och ville att maken skulle bära henne. Jag ville också att maken skulle bära mig för solen stekte, men jag förstod att det var en orimlig begäran så jag traskade på och tvingade ungen att följa mitt exempel.
Uppe på Högberget är blåbären mogna. Jag plockade och gullefjunet åt.
Vi tittade på en vikingagrav och en labyrint. “Vad är en labyrint?” frågade gullefjunet och maken drog igång en lång förklaring om vikingabegravningar och labyrinter. Till slut avbröt jag och förklarade för barnet att en labyrint är en sådan där sak som de har på Mulle Meck lekparken i Järvastaden där man ska leta sig in i mitten utan att gå vilse.
Vi åt picknick. Vissa åt skinkmackor, Piteortens falukorv och melon. Andra var “helt mätta” och orkade bara blåbär. När jag frågade vad den mätta personen hade på byxorna visade hon hur hon hade stått när hamnade mitt i smörgåsen och fick smör på knät. Hon fick ingen melon när hon mitt i nedstigningen sa att hon var hungrig och att hon kunde gå på barr-klädda stenar och äta melon utan att ramla.
Helt plötsligt när vi satt där och njöt av den fina utsikten över havet och tänkte hur fint det var och att det är så synd att inte fler människor hittar dit dök det upp en kille i tjugoårsåldern med en madrass. Inte en sådan där strandmadrass alltså utan en tiocentimeterstjock-bäddmadrass. Han hälsade och travade förbi ännu högre upp på berget. Jag och maken hade en diskussion om varför man släpar upp en bäddmadrass på ett berg. Maken tyckte att det var smart om man hade en bra bok med sig och jag tyckte att det bara verkade jobbigt.
På vägen ner poserade jag och flickebarnet framför utsikten över Degersjön.
Om ni tycker att min hatt ser misstänkt lik makens halmhatt kan jag berätta att det inte är samma hatt. Men jag kan bekräfta att hatten på skallen är inköpt av maken, till mig. Han säger att jag blir “sjukt jobbig” när solen lyser mig i skallen så han köpte en hatt åt mig en gång när vi var utomlands och även om hatten är ful så är den bra på att skydda huvudet mot solen. Spela roll vad man har på huvudet när man är på ett berg i Jävre där man ändå inte träffar några andra människor. Utom ynglingar som bär på bäddmadrasser förstås, men det var ju en total överraskning att han dök upp med sin madrass.
Sen åkte vi till ovan nämnda Degersjön och där badade resten av familjen medan jag jagade bräms. Det heter bräms. Maken håller på och kallar dem bromsar men de heter brämsar. Jävla odjur är de i alla fall. Jag hatar dem. Jag kunna lägga en sån där bräms på en sten och hacka dem i småbitar med en yxa eller en liten sten. Men först får man inte tag på dem och om man skulle lyckas fånga en och la den på en sten skulle den inte ligga kvar medan man svingade yxan.
En sak som är säker är i alla fall att när man ska hem så smiter minst en bräms in i bilen. Man hoppar ut ur bilen och tjuter åt maken att ta ut brämsen och han gör det. Man sätter sig i bilen och just när man ska stänga dörren flyger fanskapet in igen också får man göra om samma procedur minst fem gånger innan man kan åka hem.
Jag kan tyvärr inte visa bilder på badandet vid Degersjön för både maken och gullefjunet näckade och det här är inte den typen av blogg där vi visar upp penisar och prullor.
