Category: Maken

Ryssen was here

Vi har söndagspromenerat igen. Vid Pitsundsbron. Maken lurade mig att gå och titta på en sten. En sten som står där de modiga svenska soldaterna stoppade ryssen.

Vi tittade på stenen.

Vi läste på skylten.

Kände jag historiens vingslag när jag stod och tittade på stenen nu då? Nej, jag gjorde inte det. Det blåste som fan från havet däremot, det kände jag.

Maken tyckte att stenen var intressant. Jag tyckte att den här växten var intressant.

Gullefjunet tyckte att det var intressant att se vad som händer när man kastar vantarna på marken sjutton gånger.

 

Makens favoritfåtölj sjunger på sista versen

Som jag tidigare berättat så hade vi tuffa förhandlingar om utifall jag skulle få sälja vår skinsoffa och fåtölj på e-bay när vi skulle flytta hem. Till slut sålde vi soffan och tog hem fåtöljen. Egentligen skulle det ha varit skonsammare för maken om vi gjort oss av med båda på en gång. Nu påminner fåtöljen honom bara om soffan, som var hans egentliga favorit.

Maken brukade ju också hävda att de var av äkta skinn. Kolla här ska jag visa er en sak.

Han håller inte längre på och pratar om äkta skinn. För någon vecka sen såg det inte ut så här, då var det bara sådana där veck som ni ser på bilden. Jag vill å det starkaste påpeka att det inte var jag som uppmanade gullefjunet att börja pilla på vecken tills hon fick en öppning och kunde börja dra loss “skinnet”. Däremot kan jag erkänna att jag har en betydligt mer positiv syn på hennes uppfinningsrikedom än vad maken har.

Maken har nu inlett operation Rädda Fåtöljen. Han lägger mycket tid och stor omsorg på att bädda in dynan i en filt. Det är lite tur att vår ALLRA fulaste filt fortfarande är nedpackad i en låda någonstans.

Varje gång hon lyckas få loss filten är han mycket förtretad och går omkring och muttrar om att han inte fattar hur hon kan ha lyckats få loss filten.

Om ni lovar att inget säga kan jag avslöja hur det går till. Om man ser till att det sticker ut en liten flik av ett hörn som hon kan ta tag i så får hon loss filten på nolltid.

En loppislåda

Jag: Vad har hänt med gummans garderob?

Maken: Jag klädde på henne.

Jag: Inne i garderoben?

Maken: Jag visste inte vad jag skulle välja.

Jag: Måste det se ut som en rea-låda på loppis när du har valt klart?

Maken: Jag hade tänkt föreslå att du ska lägga fram vad hon ska ha för kläder kvällen före när det är jag som ska klä på morgonen. Det skulle underlätta morgonrutinen, så slipper jag försöka lista ut vad som passar ihop med vad.

Jag får inte blogga för maken

Jag fick höra en sak förra veckan som jag skulle vilja blogga om. Det var en sak som en mycket avlägsen bekant, knappt ens en bekant, till oss gjort. Eller mer specifikt inte gjort. För personen i fråga tyckte att jag kunde göra det istället så att de slapp. Det hela var så oförskämt att det är komiskt. Maken säger att jag inte får berätta om detta här på bloggen utifall att personen läser det och känner igen sig.

Jag är precis lika förbittrad som er över makens ståndpunkt. Det skulle ha blivit ett roligt inlägg. Men han har säkert rätt. Jag hittar något annat att skriva om och då kommer inte det här att svida lika mycket längre.

Kantareller och Wallenbergare

Efter vi varit på puben igår drog vi igång det riktiga kalaset. Maken stekte kantareller.

Jag försökte reda ut krukväxten i köksampeln som hade trasslat ihop sig litegrann.

Maken stekte Wallenbergare.

Jag löste problemet med krukväxten.

Vi satte oss till bords och åt kantarellmackor till förrätt. Sedan serverade maken huvudrätten.

Maken: Skål då älskling.

Jag: Vänta, jag ska bara fotografera maten.

Maken väntar medan jag fotograferar och håller fram kameran så att han kan se resultatet.

Jag: Det här blev inge bra va?

Maken: Ärtorna i förgrunden stjäl kanske lite mycket uppmärksamhet.

Jag: Det har du rätt i, jag vänder på tallriken.

Till slut enades vi om det här fotot, skålade och började äta. När vi för en gångs skull var ensamma passade vi på att prata om saker som att undra om gullefjunet hade somnat ännu, om hon saknade oss och hur det skulle kännas att vakna imorgon när hon inte var där för att väcka oss.

Enda smolket i glädjebägaren var att våra ljusstakar och stearinljus fortfarande är nedpackade i någon låda någonstans, och att vi totalt hade glömt att göra eller köpa någon efterrätt. Inte för att vi var hungriga när vi ätit klart, utan för att lyckan blir mer komplett med trerätters än med bara två.

 

God nattsömn ger energi till utflykter

Bästa bröllopsdagspresenten var ändå att vi fick sovmorgon imorse. Halv tio slog jag upp mina gröna ljusblå och kände mig utvilad som en tonåring på sommarlov efter hel natts ostörd sömn.

Mormor och morfar däremot är inte lika utvilade idag. När vi kom dit för att hämta gullefjunet låg de på var sin soffa i vardagsrummet och tittade apatiskt på medan yrvädret möblerade om rummet. Vi kom på att vi skulle åka på utflykt, så jag gick hem för att hämta bilen. När jag kom tillbaka hade de kört ut maken och gullrumpan på gården. Dessutom hade de packat övernattningsväskan och ställt ut den utanför verandan så att vi inte skulle behöva komma in igen.

Vi åkte till Furunäset och gick på en strandpromenad som jag inte ens visste att den fanns. Innan jag flyttade bodde jag ju här tills jag var nitton så jag vet var de viktigaste sakerna i stan finns. Affärerna, parkeringsplatserna, havsbadet och hamburgerställena.

Maken däremot som är invandrad i stan han flänger runt hela kommunen och “tittar” på saker för att kolla om han hittar något “intressant”. Han kommer aldrig hem och berättar att han har hittat någon ny butik som jag inte visste om. Däremot kan han komma hem och berätta att han hittat en träbro från år Hedenhös eller en minnessten som står där “ryssen stoppades” någon gång på 1700 eller 1800-talet. Sen brukar han ställa dumma frågor som ifall jag vill följa med och titta på bron eller stenen.

Den här promenaden, som maken hittat, var i alla fall ganska fin. Lagom kort.

Jag upptäckte dessutom att staden har en massa små gömda badstränder där man kan ligga i vattnet och plaska samtidigt som man njuter av utsikten av Assi/Kappa. Om man har tur och är där en dag när vinden ligger på åt rätt håll kan man säkert känna lukten av pengar också.

Sen åkte vi och fikade. Vi hade en familjekonversation som lät ungefär så här.

Jag: Ojdå.

Stumpan: Vad hände?

Jag: Jag tappade en tomatbit i knät.

Stumpan: Vad hände mamma?

Jag: Mamma tappade en bit tomat i knät.

Stumpan: Pappa, vad hände med mamma?

Maken: Mamma tappade en bit tomat i knät.

Stumpan: Jaha.

Har ni gjort något viktigt idag?

På puben i Jävre

När vi bodde i England brukade vi gå på puben. Det var litegrann som en hobby, att gå på puben är en mycket folklig hobby i England.

Igår bestämde vi oss för att börja firandet med att gå på puben. I Jävre har vi ju ingen pub, och om man ska dricka öl kan man ju inte ta bilen och åka till stan. Men MDs Restaurang har utskänkningstillstånd så där finns det öl. Det är förstås inte Engelsk pub-atmosfär.

Det gör inget, det är ju ölen och sällskapet som är det viktiga. Dessutom finns det sämre platser att dricka öl på än i solskenet bredvid en porlande å och med havet som utsikt.

Ölen var god. Om ni är i Jävre någon gång rekommenderar jag er att ta en öl på MDs. De har mat också om ni tillhör den kategorin människor som skäms över att köpa öl utan att beställa mat samtidigt.

Var ska ugglorna hänga?

Ni kanske tycker att det är oromantiskt att jag sitter här och bloggar nu när vi firar vår bröllopsdag? Det är okej, maken diskar just nu så jag har några minuter till övers.

När jag var till IKEA härom veckan köpte jag en knopphängare med små ugglor på till gullefjunet. Hon tycker om ugglor, böckerna om Ugglis är en favorit.

Jag har inte riktigt bestämt var dessa krokar ska sitta ännu. Det är ingen brådska. Vi provar oss fram. Just idag testar vi om ugglorna passar under diskbänken.

Trevligt i och för sig, men jag tror att vi testar något annat imorgon. Jag vill inte fatta några förhastade beslut. Jag tror att vi ska ta reda på om ugglorna passar i hallen också innan vi bestämmer oss.

Det där med att maken diskar just nu var förresten ett skämt. Det här är ett tidsinställt inlägg. När ni läser det här är jag förhoppningsvis mätt och lite berusad. Vi kanske sitter i soffan och hånglar. Sen tuppar jag säkert av innan vi hinner hänga i kristallkronan.

Två bra saker

Maken har återhämtat sig från sin “magsjuka” och jag har lyckats avstyra kantarellplockningen. Jag sa till honom att det var rakt olämpligt att vistas i skogen när han var så dålig igår. Jag är omtänksam på det sättet att jag tänker på förebyggande vård också.

En mindre bra sak är att förra helgen när maken hade sin sovmorgons-dag lärde jag gullefjunet att säga “dags att stiga upp”. Jag hade inte alls räknat med att hon med en gång skulle lära sig att använda meningen utan uppmaning, och komma in till mig idag när det var min tur att sova och säga till mig att det var dags att stiga upp.

Vår bröllopsdag

På söndag är det vår bröllopsdag. För två år sedan på vår bröllopsdag så bestämde vi att vi skulle skjuta på firandet eftersom läkarna just då var mitt uppe i en fem-veckors-process av att stråla cancern ur maken. Han mådde lite små-dåligt.

Ifjol på vår bröllopsdag var maken mitt uppe i en månad lång period av komplikationer efter en operation som gjorde att vi var stammisar på akuten. Bottennivån var när ambulanspersonalen tyckte att det inte var någon idé att åka till Piteå lasarett och blåste på blåljusen och åkte till Sunderbyn drygt 5 mil längre bort där det finns knivar och läkare som vet hur man använder dem. Som tur blev det inga knivar och det kändes som bröllopspresent nog.

I år hade vi då tänkt slå på stort och fira bröllopsdagen med att låna bort gullefjunet till mormor och morfar imorgon kväll och äta en go middag hemma och dricka för mycket vin. Att gå ut och äta är inte värt kostnaden där vi bor, maken lagar godare mat själv och vi slipper betala 500 spänn för en taxi enkel väg.

Eftersom Ida länge har velat se ett foto på mina Manolo Blahniks så illustrerar vi den här historien med ett foto av mina svarta bröllopsskor som kostade fem gånger så mycket som min röda bröllopsklänning, som kostade en tusenlapp. Det är viktigt att get your priorites right när man planerar bröllop.

I alla fall så överrumplade maken mig i eftermiddags med att fråga om jag ville följa med och plocka kantareller imorgon. För att äta smörstekta kantareller till förrätt innan Wallenbergarna. Kantareller växer i skogen. Jag tycker inte om skogen. Man kan även köpa kantareller på affären påpekade jag. Maken tyckte att det kunde vara trevligt att plocka sina egna.

Det tycker inte jag, det finns en anledning till varför kantareller erbjuds i butik. Men på bröllopsdagen ska man ju göra saker tillsammans och var lycklig. Jag sa alltså inte nej, jag sa kanske, vi får väl ser hur vädret är. Det är ju min bröllopsdag också, jag vet inte riktigt hur lycklig jag kommer att känna mig om jag plockar svamp. Den här tiden på året brukar jag känna mig lyckligare inomhus än utomhus. Då och då brukar jag dock försöka foga in mig i mönster-hustru-mallen.

Nu verkar det här med skogen och kantarellerna i alla fall ha löst sig. För maken har helt plötsligt åkt på någon förkylning eller maginfluensa. Så här ser han ut just nu, så det känns inte troligt att han kommer att insistera på någon svampplockning imorgon.

När folk får höra att maken diagnostiserades med cancer när jag var i vecka 33 och genomgick behandlingar under hela dotterns första levnadsår brukar de uttrycka sympatier både till makens situation, och till hur jobbigt det måste ha varit för mig. Det var ju ingen walk in the park förstås, men det var inte speciellt synd om mig. Maken var den som hade det jobbigt och han hanterade det som en super-human och min mamma och pappa (och andra släkt och vänner) var en fantastisk hjälp.

När maken är förkyld är det däremot jävligt synd om mig. För eventuellt nytillkomna läsare kan ni kolla hur vi har det här hemma när maken är förkyld här, här, här och här.

Allting måste man då göra själv

På sistone har det börjat komma in en massa flugor och getingar så fort vi lämnar balkongdörren öppen. De tycker nog att det är kallt ute för vi har inte haft problem med detta under sommaren.

I morse försökte en geting flyga in under mitt täcke. Jag flög ur sängen på andra sidan och iiii-skrek och sa åt maken att avliva eller kasta ut getingen.

Maken gick in i sovrummet. Efter 20 sekunder kom han ut igen och sa att han inte hittade getingen. Jag slår vad om att han aldrig kollade under täcket. Sen lämnade maken hemmet.

När jag kom ut ur duschen promenerade den där getingen omkring på golvet. De är lite slöa nu getingarna, de ser mest ut som att de ska kraschlanda när de flyger.

God kvinna reder sig själv som sagt.

 

Maken har fått ett uppdrag

Jag har just upplyst maken att nu får han lov att uppfylla sina äktenskapslöften. Vi hade lite egna löften vid vigseln och jag minns bestämt att de sa något om att han skulle skydda mig mot flugor.

Det här fanskapet har överlevt 10 mordförsök från min sida. Det måste vara en elit-fluga för den är grymt snabb.

Eländet flyger omkring mig hela tiden. Som om att jag luktar eller något sådant. Nu får maken ta över. Han har fått i uppdrag att ta den här flugan av daga. Omedelbart, han får inte tillbaka sin godispåse förrän uppdraget är utfört.

Nu måste jag åka tillbaka till Haparanda imorgon

Maken kommer in och visar mig denna.

Maken: Varför har du köpt den här?

Jag: Jag tänkte att vi skulle laga mat i den.

Maken: Men vi har ju redan en gryta i den här storleken.

Jag: Det har vi inte alls. Den vi har är 10 liter och den jag köpte idag är 5 liter.

Maken: Kom och kolla själv.

Och där i grytskåpet står det minsann en 5 liters-gryta. Den hade jag helt glömt bort. Till mitt försvar vill jag säga att jag faktiskt inte är i grytskåpet och rotar varje dag. 

Jag: Ja just ja. Jag tänkte på den som vi brukar koka pasta i. Den DÄR grytan hade jag glömt bort. Tänk er en konstpaus…. Då måste jag ju åka tillbaka till Haparanda imorgon och lämna tillbaka den, för den kostade 99 kr.

Om det är någon som är intresserad av en gryta från Ikea är det bara att lämna bud från 200 kr i kommentarerna. Jag får ju lov att försöka få ihop litegrann för att täcka bensinkostnaden också när jag ändå håller på.

Maken guidar våra gäster

Vi har varit i Storforsen idag. Maken är en mycket hängiven turistguide.

På vägen upp sa Linda “oh look at that, a green house”. Då informerade maken dem att det troligen tillhörde någon inflyttad tysk eller liknande. Eftersom “it’s not a law or anything but all houses in Sweden are red with white corners apart from a few yellow and white houses”.

På vägen hem berättade han helt plötsligt att vi strax skulle köra över en beautiful river och att de skulle titta ut genom fönstret när vi körde förbi. När vi passerade the river så var den typ en meter bred och maken blåste förbi i 120 90, så de hann inte se så mycket av the beautiful river. Men vad spelar det för roll när de kommer hem? De kan ju berätta för folk att de åkt över en beautiful river. Att de inte hann se den behöver de ju inte nämna.

Han har också informerat våra gäster om att alla hus i Sverige har en bastu. Fast sen la han till ett nästan efteråt, antagligen för att de inte skulle börja fråga varför mina föräldrar inte har någon bastu.

 

Nattmackor med pickles

Jag sover inte hos morsan och farsan när maken är borta för att jag är mörkrädd om ni trodde det. Jag sover här för att här finns det smörgåspickles. Det har vi aldrig hemma. Vi brukade ha det, men jag har slutat köpa hem det. För pickles är farligt. För det är så gott så man äter för mycket.

Jag äter aldrig nattmackor hemma heller. För om jag gör det blänger maken på mig. Sen drar han upp nattmackorna i konversationen om jag nämner något om min senaste plan för att gå ner 7 kg i vikt. Typiskt karlar att minnas saker som en nattmacka och sedan kasta in det i samtalet när man minst anar. Därför äter jag inte nattmackor hemma.

Men som en engångsföreteelse tycker jag att man kan unna sig en nattmacka med pickles på. Eftersom det bara är en engångsföreteelse kan man ta två.

Om jag cyklar några mil imorgon eliminerar jag ju nattmackorna. Så imorgon kanske jag cyklar. Om jag har tid, och om det inte regnar och om det inte är så kallt.

Inatt slog jag maken

Jag har glasögon/linser och är mer än halvblind utan dem. Inatt drömde jag något som jag vaknade av. Jag kommer inte ihåg vad längre.

När jag tittade mot dörren stod det någon där i dörröppningen. Då blev jag så skraj för inkräktaren att jag smällde till maken i ryggen och gastade “MAKEN”. Fast på riktigt sa jag ju inte maken, för han har ju ett namn, så jag sa det istället. Ni fattar vad jag menar.

Sekunden efter jag smält till maken insåg jag att det inte stod någon inkräktare i dörren. Det var makens morgonrock som hängde där och såg ut som en inkräktare. På riktigt ser hans morgonrock inte ut som en inkräktare, men för mig som ingenting ser gjorde den det.

Då la jag mig ner och somnade om. Hur länge det tog för maken att somna om vet jag inte.

Vill jag plocka hjortron imorgon?

Maken undrar om jag vill plocka hjortron imorgon. Hjortron är inte hallon. Jag skulle vilja plocka hallon, men de är ju slut. Hjortron däremot har maken hittat idag när han lyckades lura min farbror att följa med ut i skogen och leta fornlämningar.

När de kom tillbaka var maken blöt upp till knäna och min farbror såg helt utmattad ut. Min faster tyckte att han skulle dricka vatten och ta en dusch. Han svarade att han inte behövde det. Jag tror att han inte ville erkänna att han inte orkade ta ett steg till efter maken försökt ta kål på honom med skogspromenerande.

“Vi gick lite fel så det blev dubbelt så långt som vi hade tänkt oss” sammanfattade min farbror trippen. “Maken kom väl på en genväg antar jag, då blir det alltid dubbelt så långt” konstaterade jag då.

De hittade i alla fall ett hjortronställe. Maken gör ju alltid tvärs emot vad jag föreslår, så när jag sa till honom att ta med en hink så lämnade han den hemma med resonemanget att “om man har med sig en hink hittar man inga bär”. Så de plockade inga hjortron. De bara tittade på dem, och åt några.

Nu vill då maken att jag ska följa med tillbaka imorgon. Med hink, och plocka hjortron. Den här taktiken med att åka och titta på bär utan hink har vi ju provat förrut. Sen när man kommer tillbaka med hinken har någon annan plockat bären.

Så jag är tveksam. Maken säger att stället är så avsides att ingen annan kommer att hitta dit. Det här med avsidigheten och att maken var blöt upp till knäna är en av sakerna som får mig tveksam. Den andra grejen är att när det regnade idag så pissade det ju verkligen ner. Om jag kommer dit imorgon och alla bären har regnat bort och ligger på marken kommer jag att bli asförbannad lite sur för att jag lät mig övertalas till att åka till skogen igen.

Vi får se imorgon hur det blir.

Maken “tappade bort” vår hyrbil en gång

Idag händer det ingenting här. Så idag blir det då alltså en gammal skåpmats-historia.

Maken pratar alla språk som finns. Han pratar pigeon-french, pigeon-spanish, pigeon-italian, pigeon-german. Till och med pigeon-chinese pratar han. Vilken ju är himla praktiskt för mig när vi är på semester. Om folk inte pratar engelska får han sköta snacket. Jag har tappat räkningen på de antal gånger vi har suttit på restauranger på semester och han har beställt in mat på det lokala språket.

”Vet du vad du beställde nu” eller ”Får jag en lasagne nu” brukar jag fråga. Jag slutar aldrig att förvånas över att vi oftast får in det vi hade tänkt oss. På ett ungefär i alla fall.

Så när vi hyr bil så är det maken som läser trafikinformationsskyltarna också. Som när vi var på Teneriffa tex. Då hade vi kört runt en hel dag och tittat på vackra berg och vackra kaktusar och andra vackra saker. Det var maken som valt resrutten så det fanns inga vackra butiker på vägen.

Vid dagens slut var vi törstiga, så när vi kom tillbaka ville vi ha en öl. Fast gatan där vi skulle parkera var full med bilar. Utom ett ställe alldeles utanför barerna där det var flera meter ledigt med plats. Jag tyckte att det var lite skumt att det fanns så många lediga platser och la fram en teori om att det kanske var så mycket plats för att man inte fick parkera just där.

Maken avfärdade dock min teori. Han sa att han hade läst skylten, som bara var på spanska, och där stod det minsann inget om parkeringsförbud. Jag pratar och läser inte spanska så jag gick ju på det. Eller så orkade jag inte bry mig. Maken gjorde en elegant fickparkering, mellan inga bilar. Sen gick vi och tog en öl.

Eftersom vi var på Teneriffa krävde jag att maken skulle köpa en öl i en sko åt mig. Jag ville minsann vara som alla andra tyskar och svenskar vid de andra borden. Ölen var nästan lika vacker som berget vi hade tittat på tidigare på dagen.

När vi hade druckit upp ölen var bilen borta. Efter en haltande konversation med en spansk inkastare utanför en bar fick vi veta att en bärgningsbil hämtat vår hyrbil.

Maken trodde att jag skulle få ett vredesutbrott. Ibland får jag sådana när saker och ting går fel. Men det hade han minsann missbedömt. Jag var till mig av lycka över att bilen var borta.

Teneriffa är nämligen inte särskilt spännande. Not my cup of tea at all vad gäller semestrar. Jag vill bara spy åt inhägnade pooler och restauranger med svenska köttbullar på menyn.

Äntligen hände det något roligt. Vi fick se något utanför turiststråken. Nämligen Deposito Municipal de Vehiculos. Till och med jag kunde räkna ut vad det betyder när taxin svängde in. Det var som ett litet äventyr att ta reda på var spanjorerna bogserar iväg hyrbilar som puckade turister har felparkerat. För att inte tala om äventyret att åka dit och titta på stället.

Sen fick vi böta. 70 euro har jag för mig att det kostade. Väl värt pengarna tyckte jag. När man är på Teneriffa så kostar ju alla utflykter skjortan. Delfinsafarin där man sitter på en båt med 100 andra turister och stirrar ut över vattnet för att försöka få syn på en delfinfena är ju inte heller gratis.

Den här utflykten var minst lika rolig som en delfin-tur. För under den här utflykten kunde jag sitta och fråga maken saker som ”vad sa du att det stod på den där skylten egentligen”.

Var finns hallonen?

I förrgår kväll åkte pappa och maken och rekade ett hallonställe. Det fanns jättemycket bär där. Igår ville jag åka och plocka de bären innan det dök upp en busslast med utländska bärplockare.

Maken ville cykla först. Utifall att någon skulle komma och ta cykelvägen antar jag. Sen när han hade cyklat skulle han vila några minuter. För att göra en lång historia kort så var det helt plötsligt sängdags för stumpilumpan. Så det blev ingen hallonplockning.

Imorse ville jag plocka hallon igen. Maken föreslog att vi skulle cykla först. Då berättade jag, mycket lugnt och stillsamt, för honom att han kunde cykla till Skåne om han ville men att jag skulle plocka hallon. När vi kom till mamma och pappa för att hämta stövlar och hinkar berättade pappa att han varit till hallonstället på morgonen och alla hallon var borta, hela stället var helt nedtrampat och det fanns bara 14 bär kvar.

Då förklarade jag för maken att halva byn förmodligen var och plockade hallon medan han cyklade igår. När jag hade surat klart över de försvunna bären tog vi bilen för att åka ut i skogen på måfå och leta hallon.

Det började gå åt skogen redan när vi satte oss i bilen. Maken borde veta vid det här laget att jag inte vill titta på vackra saker i skogen. Till och med ni som läser den här bloggen regelbundet vet ju att jag inte vill kolla på vackra saker i skogen, och ni har ju inte bott med mig i 12 år. Så maken borde också veta.

Jag: Vi åker mot Finnträsk.

Maken: Då kan vi titta på en jättefin sjö vid Båtvik.

Jag: Nu kör du inte flera mil extra för att titta på en sjö-jävel. Jag vill inte se någon sjö, den får vara hur vacker den vill. Hallon är det enda jag vill se.

Maken: Det finns säkert hallon vid Båtvik. Där röjde de mark för typ 100 år sen och då brände de ju marken också.

Jag: Hallon växer där det brunnit för några år sen. Lite nutidshistoria och relativt ny-brunnen mark vore bra. Att det brann för 100 år sen är ju ungefär som att det aldrig brunnit alls i hallonris-termer.

Vi körde och körde och helt plötsligt var vi i Båtvik. Fråga inte mig hur det gick till. Där fanns det en sjö. Men inga hallon. Det fanns inga hallon någon annanstans där vi letade heller. Bara burklock och andra bär.

Nu har vi alltså inga hallon. Eller ja, de 14 hallonen som pappa plockade har vi ju, men dem lär gullefjunet trycka i sig innan dagen är över.

Nu vill maken åka och bada. För det är kanske sista dagen med fint väder för i år idag. Jag vill cykla. För cykelvägen är kvar gudskelov. Det där med solen tycker jag att vi kan chansa på att den dyker upp igen imorgon.

Det var allt. Tack för att ni lyssnade. Jag är så glad över att jag har er. För ni säger inte att jag ältar grejer i evigheter. Och om ni skulle börja med det så finns det en papperskorg här på bloggen där jag kan kasta era kommentarer.

Optimal arbetsfördelning

Jag kan minsann skruva i skruvar och sätta upp hyllor själv. Men nu skulle vi ju hjälpas åt. Maken är inte lika bra som mig på att peka och fatta beslut om korg och hyllavstånd.

Så därför bestämde jag vi att jag skulle ligga på sängen och peka och maken skruvar upp fästena.

Men ni ska inte tro att jag låg på sängen HELA tiden. Ibland sprang jag upp och sa “nej, nej, nej där pekade jag väl ändå inte, HÄR ska den sitta fattar du väl”.

Ni röstar fel

Alltså, efter de första rösterna på Facebooksidan så ser det ut som att ni röstar lite fel. Det är MYCKET roligare när maken tappar bort bilar än när jag gör det.

Historien när han tappade bort bilen har jag bilder som jag kan illustrera med. Bilder på en bister polisman. När jag tappade bort en bil så fick jag bara prata med en bister poliskvinna på telefonen. Inga bilder alltså.

Historien om mig i högklackat involverar en båt utan toalett. Och när jag lipade över att jag inte fick en taxi så stirrade massor med iskna Italienare på maken som om de trodde att han hade gett mig ett kok stryk. Det hade han inte. Han hade bara släpat med mig på en långpromenad som tog så länge att jag fick solsting.

Varför skulle ni vilja höra om när jag tappade bort en bil när ni kan få höra någon av de andra historierna? Ibland förstår jag mig faktiskt inte på er.

Vem har varit dum med vem?

Jag: Hörde du vad gullefjunet sa inatt när hon var vaken i en timme och satt och pratade?

Maken: Nä vadå?

Jag: Hon sa nått som jag inte riktigt förstod, något om att någon varit dum också pratade hon om Kajsa.

Maken: Jaha.

Jag: Vad tror du att hon menade?

Maken: Hon menade väl att någon varit dum med Kajsa.

Jag: Hur fan skulle någon ha kunnat vara dum mot Kajsa?! Kajsa är ju en mjukdjurskatt. En katt som dessutom aldrig lämnar vår lägenhet. Vem skulle ha varit dum mot henne? Har DU varit dum mot Kajsa?

Maken: Nej. Det är väl bara något hon sa.

Jag: Hon sa nått om “andra barnen” också. Tänk om någon har varit dum mot henne på dagis? Kajsa kanske inte ens har med saken att göra.

Maken: Jag tror att du funderar lite för mycket över en lösryckt fras just nu. Hon hade kanske drömt något.

Jag: Jag tycker att du borde engagera dig lite mer i det här du också. Är det alltid mamman som ska måsta bära hela bördan av “tänk om” helt på sina egna axlar?

Maken: Jag tror faktiskt att det var ni mammor som uppfann “tänk om”….

Ikväll blir det vin till middagen

För vi har saker att fira idag.

Maken har plockat av sig gips-skenorna tre dagar för tidigt. Han sa så här till mig inatt “nä, nu kliar det så mycket så nu plockar jag av dem”. Men jag sov så jag hörde inte det, han har berättat för mig imorse vad han sa.

Nu har vi pratat igenom situationen. Det är viktigt i ett äktenskap att man kommunicerar. Maken har fortfarande lite ont när han gör “så här” eller “så här”. Han bör nog fortfarande inte lyfta tunga saker. Så jag föreslog att vi skulle mjukstarta med att han diskar bestick. Jag hatar verkligen besticken mest av allt. Men maken känner sig ännu modigare än så. Vi har nu då kommit överens att jag diskar stora tunga grejor och han diskar småprylarna.

Här ser ni hur maken såg ut när han diskade efter lunchen.

Jag funderade igår om jag borde skapa en “disk-kategori” här på bloggen. Så att ni lättare ska hitta alla inlägg om disk. Eller undvika dem om ni inte finner dem lika inspirerande som andra delar av bloggen. Nu när gipset är av känns det mindre nödvändigt med en ny kategori, för nu kommer ju diskinläggen att minska dramatiskt.

Undrar ni just nu varför ni överhuvudtaget sitter här och läser detta? Det undrar jag också ibland. Men jag har kommit på svaret. Det måste vara för att ni vill dela min lycka.