Idag fyller min bror år. 27 säger han, vilket gör honom ett år äldre än mig fastän han är min lillebror och fastän ingen av oss är födda på 80-talet. Jag bjöd i alla fall på födelsedags och tack för husrums-middag. Den restaurangen jag hade tänkt mig erbjöd två platser uppradade vid baren på vingliga pallar. Jag vill sitta bekvämt om jag ska betala dyra pengar för middagen. Jag är inte van vid att man måste boka bord på onsdagar. I Piteå går ingen ut på onsdagar och i London är utbudet så stort att man inte behöver planera i förväg.
Brorsan var hungrig, men jag tvingade honom att vandra vidare. Man behöver inte bli dum i huvudet bara för att man är hungrig. Nästa alternativ hade bytt ägare och jag har inget emot Mongoliet men jag ville inte byta Italien mot Mongoliet när det gällde kvällens måltid.
Till slut hamnade vi på Il Tempo. De hade inte heller bord men där var bar-bords-placeringen i alla fall lite trevligare (typ så att grannen inte kunde putta en av pallen eller lägga armbågen i ens tallrik) så även om det var trångt så vi tog det.
Enligt deras hemsida är deras ambition att vara ”New York-Italiensk-modern-rustik-fin-enkel-Ristorante”. Själv är jag mer expert på riktiga rustika italienska italienska restauranger och riktiga rustika london-italienska restauranger (eller Ristorantes som man säger här i Sverige). Il Tempo skulle jag mer kalla en Stockholmsk-Italiensk restaurang. I Italien eller London skulle jag ha vänt i dörren, men i Stockholm har man ju inte så mycket val tydligen.
New York och/eller modern kan jag faktiskt inte uttala mig om. Jag har aldrig varit i New York och modern har jag väl inte varit sedan spädbarnsåldern.
Det jag i alla fall inte upplevde som så rustikt italienskt var att när vi satte oss ner och ville ha en öl medan vi tittade på menyn så hade de inte den öl vi beställde. De hade naturligtvis en annan öl. Mer Italiensk, mindre och dyrare.
Sen hade de inte Rigatoni för kalvfärsen hade tagit slut, men om jag kunde tänka mig att vänta minst en timme kunde jag få Rigatoni. Vänta ville jag inte, just vänta tillhör inte mina styrkor, så jag beställde skaldjurspasta istället. Sen ville vi ha en Valpolicella, men det var också slut så vi fick en Chianti Classico istället.
När maten anlände och det enda vi fick som vi ursprungligen hade beställt var brorsans ravioli såg den mest ut som en otrevligt färgad spya.
För att summera recensionen så kan jag väl säga att den spyliknande raviolin var god, skaldjurspastan jag inte ville ha förmodligen inte var lika god som rigatonin jag egentligen ville ha & Chiantin var förmodligen exakt lika överprisad som Valpolicellan, så just det var skit samma.
New York eftersträvar jag inte när jag söker efter italiensk mat och den rustika italienska känslan var lite stockholmsk. Vad kan man dra för slutsatser av det här då? Var jag nöjd?
Nej det var jag ta mi fan inte. Jag är lite så där krävande. Jag är van vid att gå på rustika italienska kvartersrestauranger i London som serverar bättre mat för halva priset än vad jag fick ikväll. Så när jag får punga ut 1800 spänn för mitt andrahandsval rakt igenom det mesta av beställningen så är jag inte särskilt nöjd. Med lite planering och framförhållning kan man ju för fan flyga till London och gå på restaurang och få det man vill beställa till det priset.
Jamen jag ska inte vara helt negativ. Den estetiskt otrevliga raviolin var ju som sagt ganska god.
Igår när jag gick och la mig satt det typ 15 bananflugor på kanten. Jag hade räknat med att de skulle ha drunknat imorse. Men icke. Ungefär som ett gäng turister som sitter på poolkanten och dinglar med benen och sedan säger de “nä det är så kallt i vattnet, vi gör något annat istället” också åker de på sightseeing istället.
