Förargelseväckande beteende på tunnelbanan

Imorse satt jag på tunnelbanan och läste min Metro i godan ro. Då steg det på en äldre man som satte sig mitt emot mig. Han ställde ner sin väska på golvet och stoppade ner handen i jackfickan.

Upp plockade han en nagelklippare och knipsade av två naglar som han lät sprätta iväg ut i gången på tåget. Sedan stoppade han ner nagelklipparen i fickan och plockade upp en tidning och började läsa.

Jag vet inte om kvällstidningarna har uppmärksammat att sådant här förargelseväckande beteende pågår på Stockholms lokaltrafik. Jag tror inte att de har det. För jag tror att jag skulle ha märkt en rubrik i stil med “Polisen står maktlös inför nagelklippande på tunnelbanan, hål i lagen gör att män kan skjuta naglar runt tunnelbanevagnar utan att ställas till svars för sina brott”.

Yuck alltså.

Någon hade ju kunnat få den i ögat och blivit blind. Eller i munnen, och ha kräkts ner hela tågvagnen. Då skulle säkert kräkaren ha åkt dit och fått böta för att de smutsade ner, medan den äckliga mannan med naglarna skulle ha sluppit undan.

Hemska tider så fort det går utför när man fyller 40!

Idag stod jag på damernas på jobbet och piffade till mig. Eller ja, mest tvättade jag bara händerna. Medan jag piffade till händerna stod jag och beundrade min egen skönhet i spegeln för en gångs skull. Då upptäckte jag helt plötsligt att jag hade en grå sytråd i håret. Det var himla konstigt tyckte jag för det är inte så att jag jobbar på någon textilfabrik.

Jag kunde inte alls förstå var den kom ifrån. Men jag bestämde mig i alla fall för att ta bort den. Vad ska folk tro om man går omkring med en grå sytråd i håret liksom? När jag tog tag i den för att dra bort den gjorde det ont. Den satt fast i skallen på mig!

Det här är ju alldeles förskräckligt förfärligt. Det var ingen sytråd, det var ett grått hårstrå. Jag fattar ingenting alltså. Jag har aldrig haft några gråa hårstrån. Var kom det ifrån? Man fyller fyrtio och får en kallelse till mammografin. Det visste jag skulle hända så jag blev inte alls förvånad över att bli ombedd att komma och fotografera brösten. Att det sen skulle komma ett grått hårstrå som ett brev på posten också det var det ingen som hade berättat för mig.

Jag har faktiskt inte haft någon ålderskris över att fylla 40. Man behöver inte ha det om man som jag ser ut som 26. Klok och livserfaren som ett 40-åring och vacker som en 26-åring. Kan det bli bättre än så? Nej, det kan ju inte det.

Nu känns det som att den här illusionen har ställts på ända. Jag vet inte om det är många 26-åringar som har gråa hårstrån? Jag har då aldrig sett någon, ingen tjej i alla fall. De färgar kanske håret? Det låter jättejobbigt att måsta hålla på och färga håret. Jag är nöjd med min råttfärgade hårfärg, men det är ju illa om man ska måsta gå till frissan och be om råttfärg.

Ja så här ser i alla fall det gråa hårstråt ut. Nu tror ni kanske att ni ser flera grå hårstrån. Så är det inte. De där andra hårstråna till höger glänser i blixten.

Grått hårstråNu har jag alltså haft en ålderskris sedan lunch. Jag ska ta fram en sax och klippa bort det gråa håret så går det säkert över. Men jag har inte jättemycket hår så det är inte någon hållbar taktik i längden så några fler sådana här överraskningar vill jag inte ha.

Säte 3C

Idag fick jag säte 3C på planet. Tilldelat alltså, det är inte ofta man är nöjd med det säte de har satt en på och inte behöver byta. Men 3C är ju ett kanonsäte. Man får sätta sig nästan direkt när man kommer in i planet och det går fort när man ska av. Jag är inte den tålmodiga typen av person förstår ni.

Ni som inte är norrlänningar tror kanske att det alltid är gott om plats på planet till Luleå/Kallax. Så är det inte. Det finns sjukt mycket norrlänningar i Stockholm och under påsken vill inga norrlänningar vara i Stockholm. Så Annandag Påsk är planet från Kallax till Arlanda alltid fullbokat. Därför är plats 3C extra mycket värd på Annandag Påsk.

Allt gick jättebra. Vi landade på Arlanda. Lampan för säkerhetsbältena släcktes. Folk ställde sig upp och gjorde sig klara. På de första tio raderna var 59 personer klara. Alla hade på sig sina jackor och höll i sina väskor. Flygvärdinnorna öppnade dörren. DÅ ställde HON sig upp. Bromsklossen på säte 2C.

Hon hade inte bråttom. I sakta mak tog hon ner sin väska och sedan jackan. Halsduken hade hon naturligtvis proppat in i ärmen på jackan. Man vill ju verkligen inte kliva ur ett flygplan och rakt in i en flygplatsbyggnad utan att ha halsduken på sig. Så 50+ personer i främre halvan av planet stod och väntade medan bromsklossen knöt på sig sin halsduk och kollade så att knuten satt snyggt.

Det är väl ändå själva fan att när jag för en gångs skull får ett säte på planets första tre rader så sitter HON där på raden framför mig!

Jag vill inte betjäna mig själv

Jag är inte alls förtjust i självbetjäning. Jag tycker om när folk gör saker åt mig när jag har betalt för något. Men nu för tiden får man ju inte göra annat än att betjäna sig själv.

Om man ska skicka ett paket och köper frimärken så får man sina frimärken som man får stå och klistra själv medan kassörskan tittar på. När man har klistrat klart lämnar man paketet till samma människa som sålde en frimärkena och som tittade på medan man klistrade. Utom på ICA i Jävre. Där har de fattat att jag tycker om när frimärksklistrandet ingår i priset, så där klistrar de åt mig.

Om man köper lunch på en lunchrestaurang får man duka hela sin bricka själv. Någon är generös nog att ta betalt av en och sedan får man lasta upp sin mat själv. När man har ätit klar får man självklart städa upp efter sig, och det sitter en massa lappar med regler om exakt hur man ska göra för att personalen inte ska behöva göra det. Och när man köper mat på en hamburgersylta nu för tiden får man en tom mugg att hälla upp drickan i själv. Snart inför det säkert att man får ingredienserna inlindade i ett papper och sedan får man gå till en stekhäll och grilla sin egen hamburgare.

När man ska flyga börjar det med att man får köa till en apparat för att göra hela incheckningen själv och klistra på bagage-taggen. Sen får man ställa sig i en kö för att lämna in bagaget. När man ska gå genom säkerhetskontrollen ska de kolla att man har ett boardingcard. Men själva boardingcardet vill de inte befatta sig med. Om man räcker fram sitt boardingcard står det en person där och glor på en som att man har bett dem ta i något som är pestsmittat. Sedan pekar de på en apparat där man själv får sticka in och scanna sitt boardingcard. Samma procedur upprepar sig när man ska kliva ombord på planet.

Köper man en kopp kaffe får man om man har tur en tom kaffekopp och sedan får man ge sig ut i lokalen och leta var de har gömt kaffemaskinen. Fast ibland när man ska köpa kaffe är den enda servicen man får att man får betala för den. Sedan får man leta både efter koppen och kaffemaskinen. Lita inte på att de är placerade bredvid varandra. Att köpa kaffe är en litegrann av en sport nu för tiden, och caféer är som skidbackar. Grön, röd och svart pist/kaffemaskinsplacering.

Handla mat. Först ska man scanna sina varor själv. Sen ska man stå i en kö för att ta betalt av sig själv. Sedan tjuter maskinen att man har åkt på en kontroll. Då dyker det upp någon ur personalen som tittar på medan man packar upp alla sina varor som skall scannas om. Sen får man betala och packa ner alla sina varor en andra gång.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Alla serviceyrken nu för tiden verkar gå ut på att möjligtvis ta betalt och sedan stå och peka åt kunden var de ska göra resten själva.

Jag tål inte folk som tar mitt säte

Att välja plats på flyget är som ett strategi-spel. Ska man chansa på att välja ett säte på en helt tom rad så att man får hela raden för sig själv? Eller ska man välja fönstret på en rad där någon redan valt gången? Så att mittensätet blir oattraktivt så att det kanske förblir tomt om planet inte är fullt så att man åtminstone har ETT tomt säte bredvid sig.

Jag lägger ner mycket tid åt att studera hur sätesfördelningen ser ut just när jag checkar in. Sedan gör jag ett val utifrån den tillgängliga informationen, och hoppas på att det ska hålla hela vägen in i mål och att jag ska få sitta själv. Så när jag har valt klart vill jag sitta på den plats jag har valt.

Då är det mycket irriterande när man kommer fram till 16F och det sitter en kärring där och jäser och har packat upp halva sin handväska. Inte blir man mindre irriterad när man påpekar att hon nog sitter fel och hon svarar “Är 16F DIN plats?” och blänger på en med en min som säger “spelar det någon roll?”. Ungefär som att jag ska sätta mig på hennes plats, eller göra som henne och sätta mig på vilken plats som helst.

Det är ju inte så att jag ÄGER platsen. Men just nu har jag valt den, och då vill jag sitta där. Det är klart att det inte spelar någon roll om jag sitter på 16F eller 18F i största allmänhet. Men jag har använt mig av en genomtänkt strategi för att få en bra plats. Det har i och för sig hon också gjort, men hennes strategi bryter mot sätesreglerna. Om hon inte tycker att det spelar någon roll fattar jag inte varför hon snott mitt säte till att börja med. Hon måste ju uppenbarligen tycka att det är ett bra säte eftersom hon satt sig där.

Jag har flugit tillräckligt många gånger för att veta hur det slutar om man ger vika. Om man sätter sig på någon annan plats som sätes-tjuven föreslår. Då dyker det upp någon och säger att man sitter på deras plats också ser det ut som att det är jag som är boven i dramat. Sen slutar det med att man sitter inklämd på ett mittensäte mellan två bredaxlade karlar som fläker ut sig och tar två armstöd var och själv får man inget. Medan kärringen sitter ensam på en tre-rad på säte 16F som jag noggrant valt ut.

Nej, jag går inte på det där. Sätes-tjuven fick lov att packa ner sina saker i handväskan igen och pallra sig iväg till sitt eget säte. Jag satt ensam på min rad. Hur hon hade det på sin rad brydde jag mig inte om att kolla, men jag hoppas att hon satt trångt.

Tack tack

Tack för alla gratulationer. Jag återkommer och berättar om godispåsen jag fick i födelsedagspresent av gullefjunet senare. När jag har kommit över att alla avtal här i världen har tre månaders uppsägningstid.

De första pengarna jag tjänade själv

Jag har fortfarande kvar det jag köpte för de första pengarna jag tjänade ihop själv. Alltså inte pengar som man fick av mamma och pappa i fickpengar eller för att man hade hjälpt till med något. Utan pengar som jag “arbetat ihop”. Jag har för mig att jag tjänade ihop pengarna genom att sälja jultidningar. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var, men inte speciellt gammal har jag för mig. När ni ser vad jag köpte för pengarna kommer ni att tro att jag var åttio år gammal när jag köpte det. Så var dock inte fallet. Jag är ju inte ens åttio nu, så det går ju inte fattar ni väl.

Det var inte många kronor heller. Det är märkligt att ingen kvällstidning tar upp hur barn som knappt börjat skolan utnyttjas till att springa omkring och sälja jultidningar för några ynka ören. Finns det inga lagar i det här landet som bestämmer minimilöner för 6-7 åringar? Det måste ju vara en sjukt bra affär för företaget som utnyttjar barnen. De behöver knappt betala någonting alls för att ungarna marknadsför och säljer deras böcker och tidningar, och barnens familj och släkt köper en massa som de egentligen inte vill ha bara för att vara snäll mot barnen.

I alla fall, de där fjuttiga kronorna jag hade tjänat ihop på att sälja jultidningar tog jag med mig till Johanssons. Mamma Johansson hade en butik i garaget på den tiden. Om det finns några Jävrebor i min ålder som läser den här bloggen så måste ni ju komma ihåg Johanssons butik? Det fanns inte så många butiker i byn, så man gick dit och tittade på saker som man inte hade råd med bara för att det var enda butiken i byn förutom matbutikerna och macken. Jag har för mig att hon mest sålde prydnader och sådana saker. Jag gick säkert runt och tittade i timmar. Mamma Johansson måste ha varit urless på mig innan jag hade valt klart.

När jag hade studerat varje pinal i butiken tre gånger valde jag till slut något. Åh vad spännande tänker ni nu och undrar vilken fin leksak jag köpte. Ett ritblock kanske. Bokmärken, eller kanske rentav en bok.

Nej, ingenting sådant. Jag köpte en djuptallrik och en äggkopp. Jag hade inte mer pengar än att det räckte till en av varje. Jag tyckte att de var SÅ fina.

Äggkopp

Vad gjorde jag med mina inköp då? Det minns jag inte. Förmodligen ingenting, för jag har fortfarande kvar dem och de är i perfekt skick så jag kan då inte ha lekt med dem. Tallriken ligger i en låda i förrådet. Jag tyckte inte att jag hade någon användning för EN udda tallrik. Hur ofta behöver man bara en tallrik? Speciellt en Harlequin-boks-motiv-tallrik. Men eftersom vi inte hade några äggkoppar tog jag in äggkoppen. Den står i vårt köksskåp nu.

Ibland äter maken ett hårdkokt ägg i den. Men mest står äggkoppen bara i skåpet och ser “fin” ut. Jag kan ju inte kasta bort den. Jag köpte ju den för min första “lön”.

Inte min dag idag

Igår ringde min kusin och berättade att floristen ska komma hit idag och knyta en brudbukett. Jag tilldelades ansvaret att få liljorna att slå ut innan floristen ska komma på eftermiddagen. När folk ber mig att se till att liljor slår ut känns det litegrann som att de ber mig att ordna fred på jorden. Rent teoretiskt tror jag att jag vet mer om hur man ordnar fred på jorden, typ om man inte bråkar blir det fred, än vad jag vet om att övertala liljor att slå ut.

Jag fick instruktioner att byta vattnet på liljorna så fort jag kom hit och sätta dem i varmt vatten. Liljor ska tydligen slå ut snabbare då. Fatta ansvaret alltså. Det är ju till en brudbukett. Ingen vanlig bukett. Folk har brutit ihop på sin bröllopsdag över betydligt mindre saker än outslagna liljor. Jag vill inte vara ansvarig för att förstöra någons bröllopsdag. När jag kom hit såg liljorna ut såhär. Slutna som musslor.

LiljorNu är jag ju ingen expert på liljor va, men tom jag kunde ju se att de där liljorna inte har några planer på att slå ut idag, och förmodligen inte imorgon heller, oavsett hur många gånger jag ger dem varmt vatten. Så nu ska floristen ta med sig nya liljor när hon kommer.

Sen var de det här med kaffet. Jag gjorde precis som Katarinas instruktioner på bryggaren sa. Kokade fyra koppar kaffe. Egentligen skulle jag bara ha en kopp kaffe, men alla vet ju att storkok blir bättre så jag körde fyra. Jag hällde i fyra koppar vatten och fyra mått kaffe. Enligt instruktionerna som sagt. När kaffet var klart levde det upp till mina förväntningar om bryggkaffe. Det var svagt.

BryggkaffeJag gjorde en felsökning och upptäckte att filtret hade vikt sig och lagt sig över kaffet. Så då kokade jag kaffe en gång till.

Mina nya Trisslotter vann jag i alla fall på igen. Vinst på två av fyra. På båda lotterna vann jag tre gånger 30 gånger två. 180 kr alltså. Eller 60 kr per lott som Trissfolket säger. Jag tror att jag sparar att hämta ut vinsterna tills jag kommer till någon annan butik än den som ligger dörr i dörr som jag var på tidigare idag.

Dessutom höll jag på att glömma att det är fredag, och att jag skulle fråga er något så att ni kan lämna kommentarer med oviktig information idag. Alltså har jag glömt att tänka ut något ämne som ni kan informera mig om.

Eftersom jag har lite motvind idag kan jag ju fråga vad ni har för väder idag där ni bor? Om ni inte är intresserade av det ämnet kan ni kanske berätta om ni föredrar kok- eller bryggkaffe. Eller ni kanske rentutav är en caffelatte-mamma som bara dricker kaffe ur glas med en servett knuten runtomkring?

Plötsligt händer det

Jag tror alltid att reklam bara är en massa lurendrejeri för att lura en att köpa något som man varken vill ha eller behöver. Att reklamen aldrig är sann. Att alla fantastiska påståenden är falska.

Nu vet jag att det här är fel. Triss-reklamen är sann. Plötsligt händer det.

TrisslottMan vinner 360 kr. För det kan man unna sig något alldeles extra. Som 12 trisslotter istället för en.

Varför var kärringen så sur?

Idag har det gått omkring en kärring på stan i Piteå som var jättesur. Alla som såg henne måste ha åkt hem och googlat ‘varför var kärringen så sur + piteå’.

Jag tar ansvar på nätet. För att alla som åkte hem och googlade den här frågan ska få svar ska jag berätta varför kärringen var så sur.

– Egentligen var kärringen sur redan innan hon åkte hemifrån, eftersom hennes betalningssystemsleverantör bestämde sig för att få serviceproblem mitt i hennes orderhantering så hon missade posthämtningen här i byn.

– När kärringen kom till stan blev hon sur för att man inte kan köpa frimärken på posten. Kärringen tyckte att det var rimligt att tro att man kan köpa frimärken på posten. Frimärken är liksom litegrann av deras business. Sätta frimärken på saker och skicka dem. Fast idag fick kärringen veta att posten har outsourcat frimärkena och sysslar bara med skicka omkring biten. I alla fall på posten i Piteå.

– Sen åkte kärringen till en affär som tagit på sig att befatta sig med småsaker som frimärken och köpte 60 frimärken. När kärringen frågade kärringen bakom kassan om hon fick lämna sina paket där, istället för att åka tillbaka med paketen till stället som inte säljer frimärken, frågade kärringen i kassan den sura kärringen om paketen var frankerade. Om kärringen hade haft frankerade paket skulle hon ju ha kunnat lämna dem på stället som inte säljer frimärken på en gång istället för att åka och köpa frimärken på ett annat ställe. När kärringen hade klistrat frimärken på alla paketen fick hon äntligen lämna sina paket till kärringen som ställde onödiga frågor.

– När kärringen kom till banken fick hon lära sig att i den här stan kan man inte gå på banken för att göra sina ärenden fem över fyra, för banken stänger klockan fyra. Då tyckte kärringen att det var lika bra. För det skulle säkert ha suttit någon kärring i kassan och ställt dumma frågor.

– Till slut gick kärringen på bokrean och upptäckte att de bara hade skräpböcker.

Under hela den tiden som allt detta drabbade kärringen gick hon omkring och kände sig som världens största surkärring. Och det var hon också.

Jag hatar apan

Den här apan. Han är med i Bubble Safari. Om bokföringen går tungt kan man liva upp tillställningen genom att bestämma sig för att arbetsprocessen är en faktura, ett Bubble Safari-liv, en faktura osv. Man känner sig mer motiverad att bokföra om man får en belöning efter varje transaktion.

ApjävelMen apskrället är fan helt oduglig. Först skjuter han bollar rakt in i getingboet så att det kommer en hel svärm med bin och attackerar så att man tappar tre bollar. Sen när man siktar på +3 bollen för att få tre extra bollar då går apan och prickar -3 bollen istället så att man blir av med tre bollar.

Det är inte bra med tanke på att apan inte har tagit med sig tillräckligt med bollar i sin korg till att börja med.

Som att inte allt det här är nog så får man bara fem liv åt gången. Sen måste man be om hjälp eller köpa eller vänta. Be om hjälp och köpa gör jag inte så då måste man vänta. Vad är det tänkt att man ska göra under den tiden? Bokföra 10 fakturor på raken utan paus eller vad?!

SÅ mycket vill jag inte bada

Idag har vi badat. Det blev jag som fick bada igen. Maken har mer än ett par badbyxor, men de finns i någon av lådorna som vi inte har packat upp och han “hittar dem inte”.

När jag skulle betala berättade kvinnan i kassan att man kunde köpa 10-kort. Det tyckte jag lät bra. Då kan man lämna börsen hemma, och dessutom är man tvingad att bada upp 10-kortet. Då känner man sig tvungen att åka även om man har orakade ben. Så jag slog till och köpte ett kort.

Jag brukar aldrig kolla summan innan jag slår in PIN-koden, så jag märkte inte att hon hade tagit 600 kr betalt istället för 300 förrän det var försent.

När missen upptäcktes skulle man ju kunna tänka sig att kassörskan skulle be mig att stoppa in kortet igen och återbetala hälften. Det var också hennes första tanke, men tydligen var hon inte så hemma på kassan för det tjöt och pep och tanten hm-ad och a-ade. Så hon övergav den planen och sa “jag ger dig ett kort till” och gav mig ett till 10-kort!

Vet ni vad jag sa då? Först stod jag bara där med två 10-kort i handen och stirrade och fattade inte riktigt vad hon menade. Sen sa jag “Hold your horses lady, hur mycket har du tänkt att jag ska bada egentligen?!”. Jag vill ju inte bada överhuvudtaget, så att helt plötsligt stå där med 20 bad var ju mer än 10 bad för mycket.

Vad är det för sätt att lösa sina misstag på? Att försöka tvinga kunden att bada dubbelt så mycket så man egentligen vill. Jag lämnade tillbaka 10 bad, och fick efter många om och men tillbaka mina pengar. Några extrabad för att folk inte kan kassan vill jag minsann inte ha.

Vilken godis har jag i ögat?

Idag har jag varit hos tandhygienisten. När hon hade rengjort käften klart på mig gick jag och köpte godis för att belöna mig själv för att jag hade varit så duktig. Jag hade värsta pokerfacet när jag sa till henne att jag använder tandtråd “ibland” när hon frågade. Jag tror att hon tolkade det som några gånger i veckan eller månaden. Jag menade förstås några gånger per decennium.

Godiset gömde jag i handväskan. Medan maken badade gullefjunet smugglade jag upp några godisar ur väskan. Närmare bestämt en var av dessa godisar.

Misstänkta karameller

Jag åt upp godiset snabbt. Något annat duger inte när man har ont om tid. Sedan kliade det i ögat. Jag kliade tillbaka.

Fem minuter senare var jag helt svullen i ögonvrån och det ser ut som att jag har en vagel både uppe och nere alldeles vid tårkanalen. Det är inte vackert kan jag berätta. Dessutom kliar och skaver det.

Så nu är frågan vilken av dessa karameller som är boven i dramat? Vilken godis var det jag gnuggade in i ögat? Själv lutar jag åt att det var nappen (2a fr vänster) eller kryptoniten (3a). Man måste ju alltid sopa av händerna när man har ätit någon av dem. De andra tre tycker jag inte dammar så mycket.

Det kan de glömma

Ibland kan man fråga sig varför folk har en blogg. En av anledningarna till varför man har en blogg är för att om man får en vagel i ögat ska man omedelbart kunna informera världen om att man har en vagel i öget.

Då är det MYCKET frustrerande om webhotellets server bara bestämmer sig för att lägga sig ner och vila just när man ska berätta om vageln i ögat.

Sen vill de dessutom ha “understanding”. Förståelse liksom för att deras server inte funkar. Det är ju jag som har en vagel i ögat. Det är jag som behöver förståelse. Från mig får de faktiskt ingen understanding. Sådana där saker gör mig irriterad och framkallar inte alls mina förstående sidor.

UpdateDet är inte första gången den där servern har lagt av just när jag ska berätta något viktigt. Man blir lika sur varje gång. Om man då dessutom har en vagel som skaver i ögat då blir man faktiskt lite extra sur. Vem vill sitta med en vagel i ögat utan att kunna informera världen om den på en hel timme?

Ja, ja, jag vet att jag har Facebook och att det också duger för vagel-informerande, men nu hade jag faktiskt tänkt använda bloggen och jag tycker inte om när mina planer ändras utan att jag konsulteras först.

Det var egentligen inte det här jag skulle säga. Jag kände bara att jag behövde ventilera litegrann. Jag återkommer om en stund med ett inlägg om en vagel i ögat.

Pratkö på apoteket

Det borde finnas en speciell prat-kö på apoteket. Det finns ju många gamla som är lite ensamma och inte har så många att prata med. Vad gör de när de är pratsugna? Jo, de går på apoteket för att hämta medicin och prata av sig. De står där i kassan och berättar för apotekaren om sina krämpor och sjukdomar. I evigheter. En del spelar dumma och låtsas att de inte fattar hur de ska ta sin medicin så att de ska få det förklarat för sig. Allt för att få prata en stund till. Det kanske är enda gången på hela dagen de får prata med någon, så man förstår ju att de vill dra ut på det.

Därför borde de finnas en speciell prat-kassa som gamlingarna som är där för att prata kan använda. Så att normalt folk inte ska behöva vänta så länge på sin tur. Det skulle förstås bli en väldigt lång kö till prat-kassan, men då skulle de kunna sätta en liten soffgrupp inne på apoteket. Där kan de som väntar på prat-kassan sitta och prata med varandra. Då får de dessutom lite bonus-prat.

Det här skulle bli stans sociala mötespunkt för människor som är ensamma och inte har någon att prata med. Det är synd om människor som är ensamma därför tycker jag till och med att kommunen ska involvera sig och hjälpa till med det här.

Det här har aldrig hänt förrut

Jag har lyckats vattna ihjäl en blomma.

Det vill jag lova är första gången. I vårt hem får blommorna ytterst sällan vatten. Inte för att jag är för lat för att vattna, jag glömmer helt enkelt bort det. En del blommor anpassar sig och lär sig att leva på den ranson vatten jag delar ut. Andra dör.

Blommor som blommar brukar inte alls tycka om min vattningsregim. De brukar tappa livslusten nästan i samma stund som jag bär dem över tröskeln. Därför brukar jag aldrig köpa blommor som blommar. Jag har bättre saker att göra än att vattna blommor.

För ett tag sedan hittade jag dock en jättefin blomma med massor lila blommor. Jag köpte den och tänkte att den här gången skulle jag minsann hålla liv i den. Så jag vattnade varje dag. Nästan. Ändå dog blomskrället.

Då kände jag mig nästan förgrymmad. Den har ju fått vatten, hur mycket vatten kan den behöva egentligen tänkte jag ilsket. Om man skaffar hund får man lov att anpassa sig till att den måste matas och rastas och skötas om morgon, middag och kväll. Om man skaffar blomma tycker jag däremot inte att det är rimligt att man ska måsta sköta om den tre gånger om dagen.

Idag insåg jag att allt hopp var ute för blomman. Det skulle inte gå att vattna liv i den. Så jag plockade upp den för att kasta bort den.

Då upptäckte jag att den stod i vatten ända upp till kanten på ytterkrukan. Vilken otacksam blomma va?! Som inte dricker upp vattnet jag ger den.

Översvämmad blomma

Kallt inne

Vi har så kallt i lägenheten att

– jag imorse funderade på att åka till ett kommunalt badhus för att duscha så att jag skulle få torka och klä mig i värme efter duschen.

– deodoranten stelnar i botten på flaskan och tar tio minuter att rinna ner medan man värmer flaskan i händerna.

– tvätten tar två dygn att torka och eftersom mina enda jeans är blöta ännu måste jag åka till tandläkaren i lila velourbyxor. Maken skäms.

Fördelar med att vara mormor

När man åker någonstans med sitt barn så måste man ju göra sitt bästa för att hålla reda på ungen. Se till att hon inte ställer till med något. Det är inte alltid man lyckas, men man försöker ju så gott man kan.

Förra veckan var vi på biblioteket. Där har de en ko av trä som läser böcker. Den där kon har tappat svansen, den ligger på en soffa bredvid kon. Det är väl någon unge som har vandaliserat antar jag. Första gångerna vi var där var gullefjunet rädd för kon, men nu törs hon gå fram och klappa den.

TräkoFörra veckan när vi kom till biblioteket hängde det en unge i kanske femårsåldern på kons horn. Det var alltså ingen som hade hängt dit ungen. Hon hade klättrat upp själv och höll fast sig i hornen och hängde på ryggen.

Där låg hon och sprattlade och gastade “kolla mormor!”. Två meter bort stod mormorn och filmade länge och väl med sin mobiltelefon. Mormorn sa inte ett ljud. Hon ville väl inte förstöra filmen.

Till slut var bibliotekarien tvungen och gå fram till ungen och säga till henne att hon var tvungen att hoppa ner och att man inte fick klättra på kon. Mormorn fortsatte filma utan att säga något, trots att ungen inte alls hade bråttom att lyda.

Då tänkte jag för mig själv att det måste ju vara helt suveränt att vara mormor. Man behöver inte ta något som helst ansvar för ungen. Inte ens när föräldrarna inte är med. För då kan man låta bibliotekarierna göra grovjobbet. Om någon tycker att man ska hålla reda på ungen kan man bara hålla upp händerna och säga “den är inte min”.

Sjötunga

Maken har ju bestämt att måndagar är fiskdagar. Jag tycker inte om fisk så värst mycket. Det smakar antingen ingenting eller inte gott. Massa ben är det i fisk också. Fisk är överskattat. Om man inte bor på en öde ö förstås.

Vissa fiskar tycker jag dock om. Jag tycker om sjötunga. Så jag föreslog att vi skulle äta sjötunga på fiskmåndagen. Då sa maken att sjötunga inte är måndagsmat.

Det känns som att han ändrar reglerna hela tiden. Varför ska man bara äta dåliga fiskar på fiskmåndag?

Telefontider

Jag blir tokig på telefontider. Varför kan ingen svara i telefon på avvikande tider som klockan 9.15 eller 14.30 i det här landet? Varför ska alla telefonsamtal göras mellan 8 och 9 eller 13 och 14? Om jag kommer på kl 11 en dag att jag behöver boka en tid hos tandläkaren varför kan jag inte få göra det kl 11 då?

Vem kommer på att man behöver göra någonting just när det är telefontid? Sen nästa dag glömmer man bort det medan det är telefontid. Man kommer ihåg det igen kvart över telefontidens slut.

För att inte tala om när man vill klippa sig. När jag kommer på att jag ska klippa mig så vill jag klippa mig inom närmsta timme, inte om två veckor. Det går inte här i Piteå i alla fall, man ska boka i förväg som någon annan sorts organiserad människa.

Jag tycker inte om framförhållning. Jag vill ha spontanitet i min tand- och hårvård.

Bokrean fick mig på fall

Klockan ett idag hade jag fortfarande inte slagit på datorn. Då började jag tänka att jag kanske skulle testa att ha en internetfri dag. En dag är ju inte alls svårt tänkte jag, om det ska vara någon match får man ju köra två dagar. Så jag bestämde mig för att jag skulle ha två dygn utan internet. Jag har inte haft två internetfria dygn på över tio år.

Första timmarna gick bra. När vi gjorde middag gjorde maken en grej som jag genast tänkte att jag skulle bli tvungen att blogga om. Då kom jag på att jag inte kunde eftersom jag inte fick använda internet.

Efter middagen diskade maken och gullefjunet lekte för sig själv för en gångs skull. Jag satt i soffan. Rakt upp och ner. Undrade vad gör man nu då? När man inte får surfa ut på nätet och slå ihjäl tio minuter. Till slut slog jag på tvn. Jag tittade på en kvinna som kletade grädde på en pannkaka och sedan gjorde hon en pannkakstårta.

Sen började jag fundera över när bokrean startar. Det är helt omöjligt att ta reda på när bokrean börjar om man inte får använda internet. Man kan ju tycka att jag skulle kunna vänta tills på måndag med att ta reda på när bokrean startar. När jag hade funderat över bokrean i nästan en timme så bestämde jag mig för att det hela var idiotiskt. Varför ska jag måsta vänta till på måndag? När svaret finns ett powerknapp-tryck bort. Varför ska man ha två internetfria dygn? Vad är det för mening med det?

Ni ser ju hur det gick. Mina två internefria dygn höll i sex timmar. Jag har svag karaktär. Men det finns förmildrande omständigheter. Jag har inte startat min egen dator. Jag använder makens. Den stod redan på.

Nu vet jag när bokrean startar också. Den 26 februari.

I Norrland skjuter vi katter – del 2

När katter blir sjuka skjuter man dem. Så var det när jag växte upp. 

Innan ni nu blir helt upprörda över att katter skjuts i Norrland istället för att tas till veterinären för en spruta vill jag påpeka att slutresultatet av att en kompetent jägare skjuter katten eller om en veterinär sätter en spruta i den är detsamma. En död katt. Varför ska man betala en veterinär för att göra något som någon man känner kan göra med en bössa om man bjuder på en kopp kaffe?

Katter är katter. Att man skjuter en katt betyder inte att man skulle skjuta ett barn om det fick en förkylning.

Facebook har ju en ‘live-feed’. Där till höger ni vet. Där man kan se vad ens vänner har för sig. Där kan man se om en av ens vänner lämnar en kommentar på en statusuppdatering från en person som man inte alls känner och inte är kompis med på Facebook. Allt man ser i the live feed är ens väns kommentar. Men om ens vän svarar något exceptionellt roligt, intressant eller dumt kan man föra markören över kommentaren och få upp hela konversationen.

Där råkade jag för några månader se en kommentar som fångade mitt intresse. En vän till en av mina FB-vänner beklagade sig över sin veterinär. Hans katt hade på något sätt brutit båda bakbenen så han hade tagit katten till veterinären. Inte för att avliva den utan för att laga den.

Kattägaren hade lagt ut en statusuppdatering som sa något i stil med “Min katt blev överkörd så jag tog den till veterinären som ville avliva men jag valde operation. När jag skulle hämta den täckte kattförsäkringen bara 25000 och räkningen var på  80000. Veterinären sa att jag var tvungen att betala hela fakturan innan jag tog hem katten annars skulle de avliva katten. Jag har inte pengarna till det så imorgon ska jag åka och bara ta katten och gå, vad ska de göra?!”.

De flesta kommentarerna var deltagande i stil med “så sjukt” och “så elakt”.

När jag läste det undrade jag hur man gör en sådan där gul smiley på datorn som klappar sig själv på pannan så att det skvittrar två svettdroppar. Den där smileyn folk använder på internetforum för att kalla någon ett pucko ni vet.

Kunder har makten att välja att konsumera eller ej, men när man väljer att konsumera och emot veterinärens råd väljer en dubbel bakbensoperation för 80 tusen istället för en avlivning för ett tusen kan man inte bara sen komma och hämta katten utan att betala räkningen. Veterinären gjorde ju en korrekt rekommendation både ekonomiskt och för djurets bästa till att börja med.

Om en katt bröt båda benen här i Norrland skulle den bli skjuten. Jag skulle bli ledsen om det hände min katt och jag skulle självklart inte skjuta den själv. Jag är en urusel skytt. Men jag skulle ringa någon i byn som jag (eller någon annan) visste var en duktig skytt och be dem komma och skjuta katten. I London skulle jag inte ha haft den möjligheten så jag skulle ha fått ta den till veterinären för avlivning.

Men principen kvarstår. En katt som har två brutna bakben skall avlivas. Med skott eller spruta. Alla andra beslut fattas för djurägarens skull och inte kattens. Så då kan man inte hävda att man inte ska betala en faktura på 55 tusen för att man inte haft vett att ta ut en försäkring som täcker ens egen dårskap.

Det här är bara hörsägen, jag har aldrig haft en hund, men jag har har hört från relativt säkra källor att en del norrlänningar också skjuter hundar när det är dags för dem att av en eller annan anledning åka till hundhimlen. Bara så att ni vet utifall att ni har funderat på att starta en djuravlivnings- eller operationsklinik i Norrland.

Nu är jag halt

Nu har det hänt grejor. Jag har ramlat. Utanför en butik. Vilken tur va, nu har jag någonting att berätta för er.

Det var en isfläck alldeles bredvid dörren och sedan hade någon varit där och strött över snö så att den inte syntes. Så jag ramlade. Det gjorde jättejätteont i foten. Så jag satt där utanför dörren och ojade mig ett tag. Till slut blev jag kall i baken så då kravlade jag mig in i butiken och berättade för ägarinnan att hon behövde sanda. Då frågade hon om jag hade ramlat. Jag bekräftade djupanalysens korrekthet.

Sen tyckte jag att vi hade pratat klart om det, och berättade att jag var där för att hämta målarfärgen hon tagit hem åt mig. Då fick jag till svar att hon inte kunde ge mig några färgburkar förrän jag hade satt mig på en pall. Så att hon fick undersöka om jag behövde ambulans. En pall ville jag gärna ha, men jag tackade nej till ambulansen.

Sen ville jag ha mina färgburkar. Vem vill sitta på en pall i en butik när man har svåra smärtor i benet/foten? Man vill ju bara linka vidare. Men si det fick jag inte. Tanten började springa runt i butiken och säga “jag ska se om jag har någon sand någonstans”. Antingen har man sand eller så har man inte sand. Om man har sand så har man specifikt varit och köpt/hämtat sand för att sanda isfläckar. Då brukar man veta att man har sand.

Plåster, strösocker och lösmynt är sådana där saker som man brukar ha undangömt i någon skåp och ha glömt bort att man har. Så att man kan leta och fynda när man helt plötsligt behöver det. Om man har sand brukar man komma ihåg att man har sand och var den är.

Dessutom behövde jag ingen sand. Jag hade redan ramlat så sand var ointressant för mig. Jag ville ha färgburkar. När hon äntligen slutade leta sand och skulle hämta mina färgburkar gick inte det heller. För hon behövde en pall. Den satt jag på.

Så jag ställde mig upp och fick mina färgburkar. När jag skulle gå skulle tanten guida mig förbi isfläcken. Men det var inte nödvändigt eftersom jag var mycket närmare bekant med isfläcken än vad hon var.

Inget ont som inte har något gott med sig dock. Jag kunde förstås inte springa omkring i ett halt badhus efter det här så maken fick bada själv med gullefjunet.

Medan de badade satt jag i receptionen och tittade på ett program om en par som skulle ha barn där mannen tyckte att kvinnan skulle gå ut i skogen och böja sig fram och hålla om ett träd när hon skulle föda. Han kan ju prova att krama ett träd medan han skiter ut en melon. Hel. Om han ska kunna skita ut en hel melon måste ju någon trycka in den först, för om han äter den kommer ju tarmarna att processa den. Så han kan ju djupandas och trädkrama medan någon gör det också. För som han sa – “you will feel amazing afterwards”.

Nu är jag hos morsan och farsan och har fått ett förband och en krycka.

IMG_7166Jag vill inte använda ord som mjölka och sådär. Men jag har i färskt minne hur det var när maken bröt båda armarna.