Category: Privat

Maken tycker att det är för svårt att släpa allt bagage från parkeringen. Så han har dumpat mig och gullefjunet vid terminal fem. Och bagaget.

Vi har alltså delat upp uppgifterna efter förmåga. Maken håller reda på en endaste fjuttig liten bil. Jag håller reda på fem delar bagage och ett barn.

Nu får vi hoppas att det inte är alltför jobbigt för maken att promenera hit från parkeringen med börsen i fickan.

Själv undrar jag om det är för tidigt att ta första semesterdrinken klockan nio på morgonen?

 

 

 

Maken: Vart ska vi egentligen?

Jag: Sluta larva dig. Du vet mycket väl att vi ska till Turkiet. Det kom vi överens om tillsammans för över en månad sen.

Maken: Man skulle kunna tro att vi packat för att flytta ut på något lantställe i tre månader.

Jag: Det är inte alls så mycket packning som det ser ut. Jag har tex inte med mig några “kvällsbyxor” alls och därför är det rätt akut att vi går ut och shoppar första dagen. Alla väskor har minst 20% “shoppingmån” i sig.

Svärmor: Vet du vad en statsminister är?

Gullefjunet: Nää.

Svärmor: Statsministern är den som styr landet. Han bestämmer allting.

Jag: Statsministern är ungefär som mamma gumman.

Vi bor mittemellan två t-banestationer och i närheten av den ena står det ALLTID en skylt uppställd där det står “Loppis idag 10-18”. För ett tag sedan när jag och gullefjunet var ute och gick tänkte jag att det var dags att gå och kolla vad den där loppisen som jag har undrat över i ett helt år var för något.

Loppisen visade sig vara en liten “butik” i källaren under ett hyreshus. Jag har aldrig sett så mycket skräp samlat på en och samma plats i hela mitt liv förutom på soptippar. Det riktigt luktade gammalt damm. Trångt var det också och varje millimeter av hyllorna var fyllda av saker som man skulle kunna tänkas hitta hemma hos 95-åriga damer som gillar den typen av hemslöjd som man hittar på butiker som Dollarstore och ÖoB.

Ett paradis för en tre-åring som har ett tvångsbehov av att pilla på ALLT de ser. “Fingra inte på det där, den kan ramla ner” sa jag till henne för varje steg vi tog. Halvvägs in i butiken hade jag sagt det tillräckligt många gånger för att hon äntligen skulle sluta sticka ut armen och tafsa på allt hon såg. Då började det sprätta i benen på henne istället och innan jag hann börja förmana hade hon sparkat ner en fotogenlampa från nedersta hyllan så den gick i tusen bitar. Ja okej då, det var kanske inte mer än 34 bitar. Trasig var den i alla fall.

Vi gick till skräp-säljar-gubben och sa förlåt. Han sa att det inte gjorde någonting. Det höll jag faktiskt med om. Lampan i sig var ingen förlust. Men vi kan ju faktiskt inte ha det så att barnet springer omkring och sparkar sönder saker i affärer. Jag kände mig tvungen att köpa något. Hur jag än såg mig omkring kunde jag inte hitta en endaste sak som jag kände något behov av. Till och med de vita ytterkrukorna var omoderna. Så det slutade med att gullefjunet belönades för att hon sparkade sönder en lampa genom att få en katt. Tio kr ville skräp-säljar-gubben ha för katten så han fick en tjuga.

Det här var den minst fula saken i hela butiken.

Maken han kämpar på med omöjlighets-projektet att försöka få gullefjunet att äta med bestick. Varenda måltid sitter han där och tjatar “använd skeden” och “använd gaffeln” och “prova använda besticken”. Jag däremot ORKAR inte tjata. Så länge hon äter bryr jag mig inte så mycket om hur maten hamnar i munnen. Ibland säger jag “gå och tvätta händerna annars får du inte äta med fingrarna”. Maken tycker dock att bestick är viktigt så han kämpar vidare.

När det gäller andra saker är jag däremot jättesträng. Vi har en gammal dator som gullefjunet har fått som sin egen som hon brukar sitta i soffan och titta på Netflix och YouTube på. I och med att vägguttaget sitter bakom soffan så ligger datorsladden därmed över soffan när hon har datorn på soffbordet. För några veckor sedan när jag var i köket hörde jag hur maken sa “ajabaja så får man inte göra”. När jag frågade maken vad hon gjort sa han att hon hade suttit och bitit på datorsladden. Som var ikopplad i väggen. Å maken sa ajabaja.

Ajabaja???!! Jag granskade sladden och såg att hon till och med hade lyckats bita ett hål på plasten eller vad det nu är för material som är runt sladdar. Det är inte bara “ajabaja”. Jag fick nästan hjärtinfarkt när jag insåg vad hon gjort. Utan förhandlingar ryckte jag sladden ur väggen och konfiskerade datorn och stoppade undan den och informerade det ylande barnet att om man tuggar på sladdar så får man inte ha någon dator. Hon lovade att inte tugga mer, men jag vägrar riskera att hon inte håller vad hon lovar. Ström är mycket farligare att ha i munnen än fingrar tycker jag så hon får tillbaka datorn när vi har köpt en ny sladd, möblerat om så att sladden inte ligger i soffan och när hon har fyllt typ 18.

En jordgubbar och en hallon skulle jag ha. 40+20 kr. Då sa säljaren att om jag tog tog två jordgubbar skulle jag få hallonen på köpet. Jag hade fått provsmaka en jordgubb och de var skitgoda så jag nappade på erbjudandet. Det är en smart säljteknik att låta folk provsmaka. Fast bara om man säljer goda saker, och just den här killen gjorde det.

Jag gav honom min 50-lapp och två tjugor och ville ha en tia tillbaka. Då stoppade han ner en till förpackning hallon i påsen och sa “jämna pengar”.

Jag bara “Va? Vad sa du?”. För jag är ju halvdöv så jag hörde inte vad han sa så jag fattade inte varför han stoppade en till hallonförpackning i påsen. Jag tänkte att han kanske sagt “Du ser så trevlig ut så du får en till på köpet”. Så var det inte. Han sa “jämna pengar” igen och svingade över påsen. Han menade att han bjöd på en till för 10 kr. Så jag fick en till hallon och han behöll alla 90 kronorna, och de 10 kr som jag skulle ha tillbaka i växel fick jag inte.

Egentligen ville jag ha mina 10 kr växel. Man kan inte stoppa hallon i parkeringsautomater men 10-kronor brukar gå bra. Men jag orkar inte bråka med folk som stoppar för mycket hallon i påsar över 10 kr. Så jag gick med på att han lurade mig och nu har vi massor hallon och jordgubbar.

Jag tycker alltid att det är skitjobbigt när Crazy Lady börjar prata med en.

Man står där i affären och har lagt upp sin majonnäs och andra varor på bandet och väntar på sin tur. Också står Crazy Lady bakom en i kön. Oftast har man inte ens märkt att hon står där med sin vårta på hakan och det okammade håret som hon senast tvättade i juli i fjol.

Helt plötsligt börjar Crazy Lady prata med en om majonnäs. Hon säger “Äkta majonnäs är godast”. Då vet jag aldrig riktigt vad jag ska säga. Så idag när det hände så svarade jag “Mmm”.

Crazy Lady är aldrig nöjd med det svaret. Så hon fortsätter att prata om äkta majonnäs överlägsna kvaliteter. Jag förstod då att “Mmm” inte var ett tillräckligt bra svar. Så jag sa “Det ska smaka annars är det ju ingen idé”. Helnöjd var jag med mitt svar, jag kände att nu hade nog jag och Crazy Lady pratat klart om majonnäs. Hon hade dock inte uttömt allt hon hade att säga om majonnäs så hon fortsatte att prata på om ämnet.

Jag är skitdålig på att prata med Crazy Ladies. Jag kommer helt enkelt inte på några bra svar om majonnäs. Eller vilket ämne den Crazy Lady som man har drabbats av just den här gången har valt ut. Jag bara står där och önskar att personen framför mig ska skynda på så att konversationen med Crazy Lady ska vara över.

Det är klart att jag egentligen fattar att Crazy Ladies egentligen inte bryr sig om vad man har att säga om majonnäs. Det är ju det som gör dem till Crazy Ladies, de är nöjda så länge de själva får prata på om sitt specialistämne.

Men jag känner mig ändå dum som inte kommer på några bra svar. Jag känner liksom att även Crazy Ladies är människor och att jag är oartig som inte vet vad jag ska svara.

Mitt Instagrammande haltar fortfarande. Jag glömmer bort det hela tiden. Glömmer bort att lägga upp foton och glömmer ännu mer bort att titta på andras foton.

För ett par dagar sedan var jag i alla fall in och kollade på foton. Då såg jag ett foto som en Umebo hade lagt upp och skrivit något i stil med “Känner mig som en riktig stadsbo när jag köpt videkissar på torget”.

Då skrockade jag för mig själv och tänkte “Umebor är sånna lantisar, köpa videkissar e väl inte stadsbo-aktigt”.

RIKTIGA storstadsbor orkar inte ens sätta i fjädrarna själv på sitt påskris.

Har ni saknat mig? Troligtvis inte eftersom ni ALLIHOPA glömde bort att gratta mig på födelsedagen i måndags. Jag som trodde att vi var vänner?

Vi har varit hemma i ett par dagar men jag har inte hunnit berätta det för er. As-stressad har jag varit.

Jag skulle i alla fall bara berätta att innan vi åkte till London satt barnet i barnvagnen på vägen till dagis och när vi kom hem igen så fanns det nya rutiner kring hur man ska färdas till dagis. Om man föreslår att hon ska sätta sig som vanligt så att hon inte dyker på skallen i gatan om det kommer gupp i vägen eller nått sånt blir det ett sånt där bråk som gör att man kommer försent till jobbet.

Jag fattar inte när ordet nej försvann ur farsans vokabulär. När jag var femton och frågade om jag fick fara ut på stan å supa på kvällarna sa han minsann nej, så på den tiden visste han då att ordet fanns.

Min datamängd tog slut så jag köpte mer. Sen helt plötsligt tog mitt batteri slut så då lånade jag makens telefon.

Han lämnade över telefonen men sen började han fatta misstankar och frågade “surfar du på min telefon?”.

När jag svarde nej var det helt sant för då hade Sean loggat in mig på deras nätverk.  Då släppte maken ämnet så han har ingen aning om att han nu har en Instagram-app installerad på sin telefon…

Nu när vi är i London är det Instagram som gäller. Jag får inte blogga från telefonen för maken för “det kostar så mycket”. Just nu är vi inne på andra ölen så maken bryr sig inte om vad jag gör och jag skiter i vad han säger, så just nu bryter jag mot surf-reglerna.

Men i allmänhet får ni kolla på Instagram om ni vill ha live updates. Där hinner jag kasta iväg foton utan att han märker något.

Om ni har Instagram heter jag sepamig.

Om ni inte har Instagram finns det ingen anledning att gå och skapa ett konto. Vi dricker bara öl ändå.

I och för sig var jag på ap-palls-butiken tidigare idag och Instagrammade ett foto av en lamm-pall. Också har jag köpt uggle-örhängen. Men i övrigt är det bara foton av öl.

Gullefjunet har aldrig visat något intresse för fotoalbumen som står i bokhyllan. Ikväll drog hon dock ut ett och började bläddra. Och fråga. Av alla de 17 fotoalbum hon hade kunnat välja lyckas hon dra ut det som täcker slutet av min au-pair tid, delar av min fyra månaders resa till Australien och början av mina universitetsstudier. Den perioden kan enklast sammanfattas som INTE mina mest ansvarstagande år.

Där satt hon och pekade på foton och sa “där är du mamma” och “vem är det där?” också fick jag sitta och säga namnet på alla på fotona. Som tur var stod det namn under de flesta fotona för en del människor kände jag inte ens igen, det är tveksamt om jag ens kände alla som var med. Det var den typen av foton förstår ni. För när hon för varje foto frågade “vad gör ni där?” kunde frågan nästan varje gång besvaras med ordet “festar”. För hon råkade välja ett album som 1) täcker en period när det ofta var fest och 2) uppenbarligen tyckte jag under den perioden att det enda som var värt att dokumentera med en kamera var fester. Fast jag sa förstås inte att vi festade, jag sa att vi skojade litegrann.

Den där frågan “vem är det där?” var också lite besvärlig. För det dök upp bland annat upp en Mark flera gånger och till slut frågade gullefjunet “vem är Mark?”. Då svarade jag “Mark var en kompis som mamma hade som tyckte att mamma skulle utbilda sig till lärare och sedan bli hemmafru, så då slutade mamma vara kompis med honom”. Som tur var kom det inga följdfrågor på det. Hon är ju bara 3 och ett halvt så hon funderade väl inte mer över det.

Det där fotoalbumet måste jag nog gömma undan tills hon har fyllt 25. Kanske några av de andra också. När hon är vuxen kan hon få titta i dem igen. Jag vill inte höra kommentarer som “men du festade ju när du var ung” eller “du hade ju olämpliga killar innan du träffade pappa” när hon blir tonåring.

Det där med bara en affär som jag sa till maken imorse ni vet. Det blev mer än en affär. Fast det var inte jag som fick gå i affärer. Efter grytinköpet var gullefjunet less så jag stod vid rutschkanorna mest hela tiden.

Jo för i morse så tyckte maken att det var så fint väder så han zippade av ärmarna på sin täckjacka så att den blev en väst och tog på sig en tjocktröja under. I februari. Han gör så varje år när solen tittar fram för första gången så jag har slutat att ens kommentera. När vi gått från parkeringen till Outleten så frös han såklart. Så han skulle bara titta in på en butik för att kolla om de hade några bra tröjor. Han sa att han länge hade behövt en ny tröja. Länge kan ju betyda olika saker. Jag vet inte om han menade i flera månader eller sedan vi parkerade bilen.

Jag och gullefjunet följde med på den första butiken där maken bad mig komma och kolla på en tröja som han tyckte var “perfekt modell” men han ville veta om jag tyckte att den var för “norsk”. Den var väldigt “norsk”. Den såg ut som något en 90-års tant skulle sticka när hon börjar tycka att normal mönsterstickning inte är tillräckligt utmanande längre. Det var då jag och gullefjunet gick och åkte rutschkana. Det blev inget tröjköp till slut som tur var. Mindre tur var att det inte fanns någon tid för mig att titta i några affärer eftersom vi hade en tid att passa.

När vi skulle åka hem sa maken “Det här [Barkaby Outlet] var ju ett jättebra ställe, varför har vi aldrig varit här förut?”. Jag upplyste honom om att han visst varit där förut. Då säger han “I så fall måste jag ha missat potentialen, kläder som hamnar här verkar ju vara saker som blivit över som ingen annan vill ha och kläder som ingen annan vill ha är ju exakt det som jag vill ha”.

Folk som har barn kan ju faktiskt vara väldigt irriterande. Hålla på och tjata om hur fantastiskt det är att vara förälder och hur deras liv har fått en helt ny mening sedan de fick barn. Gäsp liksom.

Innan jag fick barn tyckte jag att det var så otroligt grymt ointressant när folk gick igång och malde på om hur berikade deras liv blivit sedan de fick barn. Jag brukade sitta där och tänka för mig själv att de borde prata om något som allmänheten bryr sig om. Till och med konversationer om politik eller poesi framstod som intressanta i jämförelse.

Nu när jag själv har barn så förstår jag ju på ett helt annat sätt. Att vara förälder ÄR helt fantastiskt. Tänk er själv att man kan stå mitt i ett rum som blivit bombat av leksaker, eller i en lekpark där ingen jävel är sams och försöka medla i en krigshotande konflikt över en plastspade, eller vid en byrålåda och diskutera olika nattskjortors fördelar och nackdelar klockan 4 på natten. Och ändå hålla på att sprängas av lycka (inte just då, men i allmänhet) för att personen som utsätter en för dessa prövningar är ens eget barn. Som man älskar trots att de gör så mot en. På nått sätt älskar man dem FÖR ATT de gör så mot en. Det bevisar att “de har en personlighet” som man som förälder kallar det.

I ett försök att nå ut till alla som inte förstår och inte är intresserade av ämnet tänkte jag att jag kunde förklara med hjälp av en banan. Innan jag fick barn tyckte jag inte alls att det var märkvärdigt att skala en banan. Om jag såg ett barn som skalade en banan så tänkte jag överhuvudtaget inte alls på att barnet skalade en banan. Det vet ju alla att till och med en apa kan skala en banan. Förmodligen har många barn skalat bananer i min närhet utan att jag har märkt det. Om jag märkte att ett barn skalade en banan innan jag själv fick barn var det förmodligen för att jag tyckte att bananskalandet gick slarvigt till.

Det är det här som är grejen va. Första gången man ser sitt eget barn skala en banan blir man fylld av lycka, kärlek och stolthet. Det är en helt enorm upplevelse första gången man ser sitt barn skala en banan helt själv. För man har varit med hela tiden sedan det bananskalande barnet såg dagens ljus och inte gjorde någon nytta alls. Man har varit med från det att barnet inte kunde någonting annat än att äta, sova och skita. Att få vara med om allting annat efter det är vad som är så fantastisk med att vara förälder. Oavsett hur mycket eller lite man har åstadkommit tidigare i sitt liv så är det här barnet det största. Fatta liksom att jag har varit med och skapat ett barn som kan skala en banan! Och att det var jag som visade henne hur man skalar en banan. Är det så konstigt om man får hybris liksom?! Om jag kan lära henne att skala en banan kan hon ju gå hur långt som helst.

Med det hoppas jag att jag har skapat en större förståelse hos icke-föräldrar om varför det är så fantastiskt att vara förälder.

Jag letade efter ett foto av vårt barn när hon äter en banan som hon skalat själv men hittade inget. Uppenbarligen var jag för caught up in the moment när hon skalade bananen för att komma ihåg att fotografera tillfället. Jag hittade däremot ett bananskal på golvet i bilen så det får illustrera den här historien.

Jag sitter och tittar på Facebook och upptäcker att en av mina kusiner har gift sig idag. Jag visste att han skulle gifta sig snart, men jag hade inte koll på vilken dag.

Jag: Min kusin har gift sig idag.

Maken: Vilken kusin? Vilken informationsfattig kommentar, du har ju hur många kusiner som helst…

Jag: Jaja…. Du har aldrig träffat honom, morsans äldsta brors son. Jag trodde faktiskt ändå inte att du skulle lyssna på vad jag sa så jag brydde mig inte om att specificera.

Grattis till Anders. Jag har inte träffat honom på typ 30 år men när jag var liten tyckte jag att han var jätterolig och ville gifta mig med honom också. När jag var liten ville jag gifta mig med alla mina roliga kusiner (jag har flera roliga kusiner och hade inte funderat så mycket på vad det där med att gifta sig egentligen betydde). Jag visste inte att det var olagligt.

Nu har jag googlat det här och fått reda på att det faktiskt inte är olagligt att gifta sig med en kusin. Men helt friskt är det ju ändå inte. Det visste jag dock inte då, jag ville bara gifta mig med någon som var rolig. Fast det blev ju bättre såhär. Att jag gifte mig med maken också fick Linda gifta sig med min roliga kusin.

Nu när det är två kalas nästa vecka måste vi ju ha bullar. Så vi har bakat bullar, och jag tänkte att det skulle passa sig med ett litet bakrecept här på bloggen.

Steg 1 – Tag en vanlig bulldeg och skär en bit och ge till ett barn.

Steg 2 – Barnet knådar degen tills den återgår till klet-stadiet och fastnar på bordet. Vuxen mjölar degbiten så att den blir hanterbar igen.

Steg 3 – Barnet kavlar och kavlar och kavlar tills halva degen sitter fast på kaveln. Vuxen mjölar och återställer degen till ett hanterbart skick igen. Eftersom vuxen också behöver kaveln måste vuxen även återställa kaveln så att den blir användbar.

Steg 4 – Barn och vuxen kavlar ut degen tillsammans.

Steg 5 – Ge barnet en smörkniv med smör på. Barnet äter upp smörklicken och får en ny. Barnet mosar ner smörklicken i mitten på den utkavlade degen och smetar runt den litegrann.

Steg 6 – Barnet hugger kanelburken och skakar den över degen.

Steg 7 – Barnet säger “jag måste knåda mer” och trycker ihop alltihop till en boll och knådar.

Steg 8 – upprepa steg 2-6.

Steg 9 – Ge barnet en lagom mängd socker som hälls i en hög mitt på den utkavlade degen. Vuxen försöker sprida ut sockret.

Steg 10 – Vuxen demonstrerar hur man rullar ihop en bulldeg och sedan rullar vuxen ihop bulldegen själv.

Steg 11 – Barnet får en kniv och sliter med den itu degen till en kletig massa. Vuxen tar över och försöker putsa till kanterna.

Steg 12 – Ge barnet en pensel så att barnet kan pensla bordet, plåten, händerna, kläderna och litegrann på bullarna.

Steg 13 – Ge barnet en skål med pärlsocker och visa hur man med fingertopparna strör pärlsocker på bullarna. Barnet äter upp pärlsockret och får nytt. Några korn pärlsocker hamnar på bullarna.

Steg 14 – grädda i ugnen.

Hipsvips har ni bullar som endast mormor och morfar säger att de vill äta. Å det ska de få göra också. Välkomstfika blir det när de kommer.

Hur svårt kan det va? Jag kan ju ro en single scull tänkte jag. Så jag följde med Lotta för att paddla kanot. Jag hoppade i båten. Sen paddlade jag inte så mycket.

Jag satt där i båten och tyckte att det var skitobehagligt. Varje gång jag lyfte paddeln för att paddla blev jag nervös att kanoten skulle kantra. Då började mina ben skaka av nervositet. Det gjorde att båten skakade och det kändes som att mina farhågor skulle besannas. Så då la jag ner paddeln igen och höll fast mig i kanterna tills båten stabiliserade sig igen. Jag gjorde om den där proceduren med att lyfta paddeln och lägga ner den igen utan att ha paddlat något om och om igen.

Medan det här lyfta, lägga ner igen pågick så blåste det så jag drev och blåste iväg mitt ut i viken. Då började jag tycka att jag hade ett litet problem. Jag frågade Lotta hur vi skulle ta oss tillbaka till land. Jag tyckte att lösningen hon hade att erbjuda var värdelös. Hon sa att enda sättet att ta sig tillbaka till land var att vända på kanoten och paddla. Jag föredrar när folk ger en lite olika alternativ.

Till slut skärpte jag mig i alla fall och gjorde det. Paddlade tillbaka till land utan att ramla i. Jag kunde ju inte sitta där hela dagen.

Bildbevis saknas. Jag brukar lämna kameran hemma när jag tror att jag ska ramla i vattnet.

Berätta nu. Vad behöver jag för appar? Candy Crush behöver ni inte föreslå för jag fick agg mot det spelet när folk bad mig om hundra liv om dagen på Facebook. Jag spelar Mahjong istället.

SMHI har jag redan. Igår sa den att det skulle vara 23 grader på nationaldagen när man är ledig och nu säger den bara 18 grader. Vilken skräp-app va?!

Bra barn-appar vill jag ha förslag på. Ni vet när man är någonstans och vill att ungen ska sitta ner och vara tyst ett tag. Helst ska det inte låta så mycket. Om man äntligen lyckas få tyst på ungen vill man ju inte sitta och lyssna på en app istället.

Också vill jag ha någon bra sorts notes/organisarar app. Jag hade tänkt att jag ska skriva mjölk, ost, makaroner, toapapper, blöjor osv på en lapp i telefonen. Sen när maken är i affären och jag är hemma så skickar jag lappen till honom. Så man måste kunna dela sina lappar.

Ja, typ sånt. Nyttiga grejer. Kom med förslag nu ni som är rutinerade app-användare.

Imorse kom gullefjunet och ställde sig vid min säng och sa rakt in i örat på mig “Vi ska åka på Ica och köpa en tårta innan du vaknar”. Då svarade jag “Vilken tur att jag fortfarande sover då”.

Syftet med det här blogginlägget, om ni inte redan har räknat ut det, är att berätta att jag fyller år idag så att ni kan gratta och/eller beklaga i kommentarerna.

När jag gick ut gymnasiet var vi 20 tjejer och 10 killar i klassen, ekonomisk linje. Av dessa 20 tjejer var det minst sju som valde att gå direkt vidare till universitetet och läsa till lärare eller förskollärare. Ingen av killarna gjorde det valet då vad jag kan minnas, om någon av killarna som skulle ha blivit bra lärare valde det senare vet jag inte. Att 35% av tjejerna i en enskild klass gjorde detta val betyder inte att så unikt många var lämpade att bli lärare.

Några var perfekta för yrket. De hade en inställning ungefär som Apan satt i granen. De älskade antingen att undervisa eller älskade barn eller både och. De hade den perfekta personligheten för läraryrket, de var intresserade av människor, var duktiga på och tyckte om att prata inför grupp, var intresserade av lärandet i sig som självändamål och/eller att lära ut. Empatiska och intresserade av människor på alla nivåer. De var helt enkelt människor som gjorde ett bra yrkesval och därmed troligtvis gör ett bra jobb som lärare idag.

Minst en av de andra som valde läraryrket, troligtvis fler, var vilsna människor som tänkte att jag måste utbilda mig för det gör alla andra. Jag vet inte vad jag vill bli. Jag har inga ambitioner och är inte intresserad av någonting. Vad gör jag då? Jag väljer samma utbildning som de populära tjejerna väljer. Jag väljer lärarutbildningen. De populära tjejerna, som av en tillfällighet hade samma sociala och utåtriktade personligheter som  ofta sammanfaller med en personlighet som gör en bra lärare.

Då har jag tryggheten av att jag känner många personer när jag kommer till universitetet, så slipper jag känna mig otrygg i en vecka eller två. Jag slipper vidga mina vyer. Dessutom verkar utbildningen relativt lätt. Sen när jag har läst klart till ett yrke som jag inte är intresserad av och aldrig kommer att bli duktig på så har jag i alla fall sommarlovet, jullovet, sportlovet, påsklovet och höstlovet att se fram emot. Några som läste till lärare är bloggkommentatorerna, men som tack och lov valt att inte jobba som lärare utan istället berikar världen genom att blogga.

Lärare är tyvärr ett yrke som många väljer för att de inte vet vad de vill bli. Nu blir säkert jättemånga lärare förbannade på mig. Jag tror att 90% av de som inte gillar det jag skriver är de lärare som känner sig träffade. De som valt yrket för att det är vad de helst vill göra kommer troligen att nicka och hålla med om att folk som väljer yrket för sommarlovet undergräver deras argument om yrkets värde.

Själv var jag också vilsen om vad jag ville göra efter gymnasiet. Vad jag däremot var stensäker på var att jag inte var lämplig till att vara lärare. Så jag åkte utomlands i några år och roade mig och funderade. När jag kom tillbaka för att plugga på universitetet var jag fortfarande oklar på vad jag skulle göra av utbildningen i början, jag visste bara att jag borde utbilda mig. Som fristående kursare kom ofta diskussionen upp vad man hade för slutmål.

En onaturligt hög procent sa sig läsa fristående kurser för att bli gymnasielärare. På universitetsnivå 1995-98 talar vi om betydligt fler än sju personer eller 35% av mina kurskamater på vissa kurser. För det var det enda vettiga man kunde göra av ett planlöst läsande av fristående kurser. Plus att det var lätt att få examen på det sättet genom att lägga till en pedagogik-kurs eller två. Det var inte jag som sa detta, utan de blivande lärarna. Enligt Facebook är många av dessa människor lärare idag. Kanske på en skola där min dotter kommer att gå.

Återigen var detta oftare än inte ett fullständigt onaturligt svar från personen ifråga. Trots att jag då var långt ifrån att tänka på att skaffa barn brukade jag tänka “vad får mina framtida barn för utbildning om den här människan blir lärare? Hon/han är ju fullständigt ointresserad av yrket och saknar personligheten eller förmågan att nå ut till elever”.

När man till slut får barn börjar man tänka på läraryrket mycket mer än vad man någonsin gjort förut. Man börjar se skillnaden på bra och dåliga pedagoger när det är ens eget barns välmående och utbildning som står på spel. Man börjar tycka att bra lärare är värda en mycket högre lön och att dåliga lärare borde få sparken.

Lärarna som yrkeskår är duktiga på att få ut sitt budskap om dåliga löner och dåliga arbetsvillkor i pressen och sociala media. De brukar få mer utrymme än vårdpersonal tex. Förmodligen för att människor som möter och drabbas av dåliga pedagoger till sina barn är piggare och har mer ork till lobbyverksamhet än människor som är sjuka eller tar hand om sjuka anhöriga.

Det är dock ett faktum att den duktiga delen av lärarkåren har mycket emot sig när det gäller att få sympatier. Jag känner många som är lärare som villigt erkänner att sommarlovet, jullovet och andra lov är en stor del till varför de valde yrket och som i förtroende erkänner att de inte alls jobbar under “jobba hemifrån tiden”. Lägg därtill vetskapen om att x% av alla universitetsstuderande som inte hade något mål med sina studier ser läraryrket som lämpligt för sina noll-visioner. Trots detta lägger ALLA lärare fram det ädla i deras yrke som argument till varför de bör ha högre lön utan någon som helst vikt vid om de uppfyller sin ädla yrkesuppgift. Och gud förbjude den som törs nämna sommarlovet.

Tyvärr för lärare, och vårdpersonal tex, är båda yrkena allmännyttiga. Personligen tycker jag att duktiga lärare och vårdpersonal är värda en betydligt högre lön än de har. Folk som har valt ett yrke på grund att de vill vara lediga mycket och trots att de är totalt olämpade för yrket har jag som skattebetalare inte alls lust att betala för.

Man kanske skulle höja nivån på lärarutbildningen så att inte en massa lata människor söker sig till yrket för att utbildningen är “lätt” och för att yrket har en massa fördelar som andra yrkesgrupper inte har. Om kraven under utbildningen var detsamma som för ekonomer,vårdpersonal och ingenjörer tex och om antalet semesterveckor och avtalsenliga “jobba hemifrån tid” var samma som för högre betalda yrkesgrupper skulle lärarkåren förmodligen få mer stöd och sympatier i sin kamp för högre löner. Obetald övertid för att rätta prov, som kan göras hemma, får begränsat med sympatier från människor som har lika dåligt betalt men måste göra sin obetalda övertid på arbetsplatsen.

Idag finns det för mycket latmaskar och pedagoger som klagar över sin arbetssituation som skulle få sparken om de jobbade utanför staten och kommunernas skyddsmurar för att duktiga pedagoger ska få gehör för sina rättmätiga krav om bättre ersättning i förhållande till sin arbetsinsats.

Idag har jag flugit flygplan. Jag ska flyga mer sen men just det här inlägget handlar om när jag flög i morse. Jag är inte flygrädd sådär att jag går och är nervös innan. Men just att lyfta och landa tycker jag inte om jättemycket. Jag betraktar det som de två kritiska momenten i en flygtur. Jag brukar titta på Air Crash Investigations förstår ni. För att utbilda mig.

Idag hann vi inte mycket mer än att lyfta innan jag hörde att motorn på min sida ändrade ljud. Jag är inte utbildad flygplansmotortekniker. Men lite baskunskaper tycker jag att jag har. BrumBrumBrum är ett okej ljud tycker jag. BrumiiiibrumiiiBrumiii tycker jag inte om. Så jag antog att min sista stund var kommen och fick lite dödsångest.

Helt plötsligt släckte piloten lampan för säkerhetsbältena och flygvärdinnorna började dra i sina vagnar. Motorn lät fortfarande inte bra så där satt jag och ifrågasatte deras kompetens. Sälja kaffe när vi var på väg att störta kändes som helt fel prioritering.

Om det nu var så att vi hade en stund kvar tänkte jag att jag i alla fall kunde nyttja det gratis wifi och logga in och berätta för er vad som höll på att hända. Berätta att jag älskar min familj, mina vänner och mina fina bloggläsare. Googla fram en problemrapport över vad det var för fel på flygplansmotorn.

Då funkade inte wifi-n. Vilket jag tolkade som ytterligare bevis på att det var fel på planet. Så istället för att njuta av lite egentid uppe i luften satt jag där och studerade motorn genom fönstret och flygvärdinnorna för att kolla om de såg rädda ut.

Det slutade i alla fall bra. Det måste ha varit en mycket skicklig pilot som visste hur man flyger och landar med en halvtrasig motor. Så här såg problemmotorn ut.

 

När vi hade städat klart strålade solen. Det var sådant där väder som man om man hade bott i London skulle ha ‘legged it to the pub’ i. Så jag sa till maken att vi borde göra något mer spännande av vår egentid än att bara städa. Som att gå på puben.

Vi tog sparken och sparkade ner till MDs. Maken muttrade något om “lättare för dig ja” när jag förslog att vi skulle sparka istället för att gå. Men det var inte alls så jag menade, jag hade tänkt att han skulle börja sparka och sen skulle vi byta vid Rolf Wallons, där det som av en tillfällighet börjar gå utför.

Det visade sig dock att maken minsann inte ville släppa styret när jag erbjöd mig att ta över. Maken konstaterade även att jag inte enbart är en back-seat driver i bilen utan även på sparken. Det känns som orättvis kritik. Om han håller på och kör på asfaltfläckar så att sparken hugger måste jag väl ändå få påpeka att hans sparkföring är inkorrekt?!

Det börjar märkas att vi har bott i Sverige länge nu. Vi börjar bli riktiga Svenssons. När vi flyttade hem gick vi på “puben” och tog en öl nån gång då och då. Men nu tror jag inte att vi har varit där sedan i Augusti. Ja, vi har ju varit dit och ätit när vi inte orkat laga mat, men bara för att ta en öl har vi inte varit där sedan i somras. Vi har blivit riktiga Svennisar som inte dricker alkohol på dagtid eller veckodagar. Därför kändes det som en viktig symbolhandling att ta en öl mitt på blanka eftermiddagen. Så att byborna har något att prata om. “De gick på MDs och tog en ÖL. Utan att köpa någon mat. Klockan två… MITT PÅ DAGEN”.

Anledningen till att jag märkte att det var alltför länge sedan vi var på “puben” var att maken började gräva i kylen och ställde upp två Norrlands lättöl på en bricka. Hallå liksom? När man går på puben tar man ju ingen bricka. Och starkölen står inte i självserveringskylen, den finns ju bakom disken!

Ni tror kanske att det är tråkigt att gå på “puben” i Jävre. Så är inte fallet. Det händer massor saker. Vi hade inte mer än hunnit sätta oss innan jag sa till maken “Kolla där!!!” och pekade ut genom fönstret samtidigt som jag slet upp kameran för att fota. Då sa maken “hur ska du lyckas blogga om det där utan att det låter rasistiskt…?”. Det är litegrann av ett problem att berätta den här historien utan att någon blir upprörd i politiskt korrekta Sverige.

Det här var i alla fall vad som hände. När vi satt där och njöt av våra första klunkar öl så susade det förbi en svart man på en röd spark med två ungar på flaket nedför backen utanför fönstret. Den svarta mannen hade vi mött i dörren när vi kom in och han pratade inte svenska. Alltså bor han inte i byn. Därmed kan man lista ut att han förmodligen inte hade sparkat till restaurangen.

Därför räknade jag snabbt ut att den röda sparken som han åkte nedför backen på inte var hans spark, utan vår spark. För vi hade inte med oss något sparklås. Sannolikheten att någon ska sno ens spark här i byn känns inte så stor så vi brukar inte släpa omkring på ett lås. När han kom till slutet av backen lastade han upp sparken på axeln och bar upp den till parkeringen igen. Sen hoppade sällskapet in i en skåpbil och åkte vidare. Utan vår spark förstås.

Här upp i Norrland är folk inte så vana vid att svarta människor som inte pratar svenska sparkar förbi utanför fönstret på en sparkstötting. Därför är folk lite fördomsfulla ibland. De flesta skulle säkert ha stormat ut från restaurangen för rädda sin spark från den farliga främlingen av utländsk härkomst.

Sån är dock inte jag. Jag har bott i London. Jag är van vid att ha vänner från alla möjliga länder och hudfärger. I London består vardagen av jobbarkompisar som är helt olika en själv. En hindu som ger presenter som är en avbild av en hinduisk gud som ska ge en lycka och välgång, en katolik som när de berättar om helgen säger att de på lördagen rökte de marijuana och på söndag gick de till Sunday mass, en pakistansk ugandian som brukade ägna hela arbetsdagen till att berätta för en att hennes farbror hjälpte henne att lura hela släkten att farbrorn hade arrangerat äktenskapet med den man som hon har legat med i hemlighet i flera år, och en annan som tar semester i en månad för att åka till Afghanistan för att hämta hem en fru som han aldrig har träffat. I sammanhanget blir den sydafrikanske ekonomichefen som säger saker som “English babysitters are so expensive, in South Africa I would get a whole tribe for that amount” den som sticker ut mest.

Jag har bott i ett land som har en mer framgångsrik integration av flyktingar och invandrare än vad Sverige har presterat de senaste 40 åren. Jag har minsann inga fördomar om att svarta män brukar stjäla sparkstöttingar. Jag trodde inte alls att han skulle lasta in sparken i bagageluckan och dra med den bara för att han hade en annan hudfärg än jag. Jag trodde bara att han tyckte att det var roligt att åka spark.

Jag tyckte också att det var extremt oförskämt att bara ta sparken på en åktur utan att fråga. Jag tyckte att det var något sådant som en typisk Stockholmare skulle ha tänkas göra om de gjorde en exotisk resa till Norrland. Om han hade stuckit in huvudet genom dörren och frågat skulle jag ju ha kommit ut och gett honom en sparkstöttingslektion. Jag tror att han skulle ha fått ut mer av sparkturen på det sättet, också skulle han ha sluppit bära sparken på axeln uppför backen.

Jag stormade i alla fall inte alls ut ur restaurangen för att rädda min spark. Jag fotade händelsen och tänkte “tur att jag har en blogg så att jag kan berätta att en svart man lånade min spark och bar den upp för backen på axeln”. För en svart man som inte pratar svenska på en röd spark är mycket roligare än en Stockholmare på en röd spark. En Stockholmare som lånar en spark utan att fråga är bara en idiot.

Som om inte allt det här var nog så vandrade det strax därefter in en blond tjej i en vit cowboy-hatt. Det var ingen fejk-hatt utan värsta Dallas-JR-hatten. Kritvit och skitful. Hon pratade i och för sig svenska men hon var inte heller från byn kan jag berätta. Hon var ett riktigt weirdo. Folk i vita cowboy-hattar är jag inte van vid, sådana brukade jag aldrig träffa i London.

Det blir inga fler Dagens Overall – Tradera har stängt ner annonsen. Någon humorbefriad och anally retentive person har anmält annonsen och Tradera har dömt till fördel för humorbefrielse.

Well, well, gummibell, jag får väl göra en bloppis som Mogi då…. hon verkar ju tjäna bra på sina bloppisar med tanke på att hon åker på två-veckors-semestrar till Maldiverna för 250 tusen (sista frågan i det länkade inlägget om ni inte orkar läsa resten). Observera att det inte är Mogi som har anmält min genuina och ärliga annons (jag tror mig nämligen veta vem som har gjort anmälan för jag är lite av en Sherlock Holmes som någon kommenterade för ett tag sedan….).

Jag vet inte vad som roar er, men det här att ni berättar vad ni har ätit till lunch tyckte jag var trevligt. Att ni lämnar kommentarer med ointressant information, så att jag inte behöver sitta och känna mig så ensam. Ibland känns det ju som att man sitter och informerar rakt ut i luften. Man har liksom ingen aning om det är någon som fångar upp allt man har att säga eller om informationen går förlorad.

Utbytet av lunch-information tyckte jag kändes givande och trevligt. Jag uppskattar speciellt Ruths ansträngning att dessutom berätta om möss och ekorrar på vinden. Med tanke på allt ni vet om mig tyckte jag att det var roligt att få höra att en av mina läsare har odjur på vinden. Döda dessutom. Jag är nästan avis, fatta vad jag skulle kunna göra med döda möss här på bloggen.

Jag kanske gör det till ett återkommande tema här på bloggen. Inte varje dag, vi kan ju inte ha ointressant information på bloggen varje dag! Men varje fredag kanske jag borde ha ett inlägg som är ett forum där folk lämnar kommentarer med information som ingen bryr sig om utom skribenten. Ungefär som Familjeliv.se. Eller som den här bloggen. Jag kan skapa en kategori som heter “Läsare bidrar i bloggens ära”.

Jag bryr mig förstås, jag bryr mig om allt ni skriver i kommentarerna, även om jag ibland glömmer eller inte hinner svara. Ni får förlåta mig, fattar ni hur mycket tid det tar att producera så mycket nonsens som jag gör?

Jag har dessutom fått en massa bloggidéer från era lunch-kommentarer. Jag har lagt till flera saker på minneslistan för framtida blogginlägg. Jag har en sådan lista, men ofta när jag tittar på den känner jag inte samma inspiration som när jag skrev ner idén. Det har tex stått ‘Instagram’ på listan i evigheter men jag har liksom inte kommit till skott med Instagram. Det är dock ingen dålig idé så en dag ska jag förverkliga den. Dessutom har jag skrivit dit ‘Lena PH’ och ‘groda på sopskyffel’ idag.

Jag får fundera på nästa veckas tema. Vi kan ju inte ha lunch varje fredag. Jag kanske tom lämnar ordet helt fritt. Jag har i alla fall slutat med bokföringen för idag om ni undrar. Jag är inte klar, men jag har slutat för idag. Jag har slut Bubble Safari liv också.