Jag får ta tillbaka vad jag sa igår om att vi betalar max 100 kr för skräp.
Jag fick lön idag och i euforin över det råkade jag betala 129 kr för en ekorre.
Jag var väldigt tydlig med att ekorren var en julprydnad och ingen leksak.
Trots det tog det mindre än två timmar innan ekorren tappade kotten.
Ekorrar som inte klarar av att hålla i en liten kotte kallar jag för skräp-ekorrar.
Både mormor och morfar och farmor och Gullefjunet ägnar väldigt mycket tid åt att prata om “önskelistan” just nu. Det är på gränsen till att jag skulle kalla det “tjat”.
För att få lite lugn och ro har jag nu i alla fall e-mailat en lista till mormor och morfar.
Jag avslutade e-mailet med meningen “Om ni kommer på några egna idéer på något att köpa så är grundregeln att om den låter så ställer ni tillbaka den på hyllan!”.
Och eftersom gullefjunet har gått igenom hela Lekia-katalogen med dem över Skypen så blev jag tvungen att infoga en köp-inte-lista i önskelistan där jag har markerat det skräp som jag vet att hon inte skulle leka med. Skräp som kostar 300 kr ska vi inte ha i det här hushållet. Om man ska köpa skräp får det kosta max 100 kr.
Häromdagen pratade vi om att gullefjunet kunde följa med mig på Mini-SATS någon fler gång. Någon gång när de inte stänger mitt framför näsan på oss. Det ville hon, men hon ville gärna att någon som hon kände också skulle vara där. Några av hennes kompisars föräldrar och några av mina kompisar som har barn som hon i alla fall vet vem de är tränar också på samma SATS.
I helgen vet jag ingen av dem som ska dit, de jag har kollat med är inte där eller har inte ungarna med sig. Så jag förklarade att om hon tycker att det är roligt på Mini-SATS kan man gå dit ändå och kanske hitta någon ny kompis.
Då sa hon att hon är “lite blyg”. Så jag förklarade att alla är blyga men om man tar mod till sig och går fram till någon och frågar om de vill leka så blir säkert det barnet jätteglad och vill leka för de är kanske också för blyga för att fråga.
Jag är asdålig på att prata med främlingar. Tycker att det är skitjobbigt. Jag är inte sådär jätteblyg egentligen. Inte nu, men jag var när jag var yngre så jag undvek sånt och nu vet jag inte hur man gör även om jag inte är blyg längre. Och jag är ointresserad av att prata om ointressanta saker som man ska göra med främlingar så jag känner mig obekväm och vet inte vad jag ska säga för att inte döda mig själv eller främlingen av uttråkning. För jag har alltid gjort mitt bästa för att slippa prata med främlingar.
Det där med att tordas gå fram till främlingar och börja prata är en viktig talang. Om man tycker att det är jobbigt när man är fem så gissa bara hur jobbigt det är när man är fyrtio!
Det är lika bra att börja träna de sociala förmågorna tidigt. För om man går fram till en annan femåring när man är fem och frågar om de vill leka så svarar garanterat 9 av 10 femåringar ja, så man behöver inte vara rädd för misslyckande.
Men om man inte provar tidigare och sen går fram till en annan 40-åring och frågar om de vill leka när man är 40 så svarar förmodligen 9 av 10 nej och den enda som svarar ja är garanterat ett perverst wierdo.
Så det gäller att utveckla den sociala förmågan att prata med främlingar tidigt så att folk inte tror att man är helt tokig när man kommer fram och börjar prata med dem.
När man är fem måste man prova att gå fram till folk och ställa den naturliga fråga “Vill du leka?” för att inleda en konversation. Så att man när man är vuxen klarar av att gå fram till folk och säga helt onaturliga saker som “Oj så varmt/kallt/regnigt det är idag!” för att inleda en konversation och få det att framstå som helt normalt.
Livet blir bara svårare ju äldre man blir. När man är fem går man ju fram till folk och frågar om de vill leka för att man själv vill leka. Men när man är vuxen måste man prata med folk om vädret för att någon kompis bjudit en på en fest där man ingen känner eller för att chefen säger att man måste prata med folk fastän man helst inte vill.
Det blir bara värre ju längre man väntar med att öva på det här.
Maken tror;
När jag frågade maken om jag fick raljera över hans bristande datorkunskaper på bloggen svarade han “Det har jag absolut inga problem med bara datorn funkar som den ska imorgon. Betyder det att du har installerat Chrome om du kan blogga på datorn?!”.
Man kan faktiskt blogga från Explorer och Firefox också. Till och med från Safari och det är nödläge. Men Chrome är installerat. Det gjorde jag medan jag väntade på Office-helvetet.
Det finns något som heter Excel mobile och Word mobile nu för tiden och jag vill ha Excel skrivbord och Words skrivbord. Jag höll på att explodera innan jag upptäckte det. Fattar fortfarande inte var skiten är sparad på datorn men har hittat hur man kommer till rätt ställe i alla fall.
Maken kommer att bli tokig när han märker att pil-upp-tangenten på hans tangentbord sitter precis där man vill att shift-tangenten ska sitta. Så jävla irriterande.
Maken har köpt ny dator idag. Och igår. Men den han köpte igår lämnade han tillbaka idag. Så igår höll han på och försökte installera saker på datorn som han lämnade tillbaka idag.
När han hade bytt dator idag och vi var i Barkaby så sa maken “Ska vi göra ett deal? Jag tar Gullefjunet till Andys lekland och du behöver inte följa med och kan gå och shoppa. I gengäld fixar du till min nya dator ikväll”.
Jag tog dealet. Det lät bra. Nu känner jag att jag nog har blivit lurad.
Maken kastade nämligen in ytterligare villkor. Att jag skulle vara på gott humör och inte svära medan jag fixade datorn.
Jag känner just nu att det här är tamifan helt orimliga krav. Det är ju ungefär samma sak som att kräva att man ska vara på gott humör och inte svära när man gör någons momsredovisning.
När man håller på med någons dator vet de aldrig var de har några av sina lösenord och när man håller med deras momsredovisning vet de inte var de har kvittona.
Att få svära är faktiskt en mänsklig rättighet under sådana arbetsförhållanden.
Mormor och morfar skickade ett paket till gullefjunet.
Jag bara “Tack morsan… vad fan hittar man på att göra med två påsar piprensare?!”
Som tur var visste gullefjunet vad man gör av piprensare. Man gör spindlar. Enkelt var det också och det enda man behöver lim till är att limma fast skallen så det blir minimalt med kladd.
I övrigt har Netflix lagt till en tv-serie som de tror kan vara i min smak. De har fel. De har missförstått hur Netflix-tittandet i det här hushållet går till.
Innan mitt nuvarande jobb så jobbade jag inom en stor svensk rikstäckande organisation. Jag skulle väl inte gå så långt som att påstå att den var ineffektiv eller så men det snackades mycket i alla fall och snickrades inte alltid lika mycket.
En gång på jobbet roade jag mig med att skriva ner en liten ordlista över fraser som missbrukades användes väldigt ofta. Den listan hittade jag häromdagen när jag städade i en pappershög.
Om ni någonsin hamnar inom en sådan här organisation föreslår jag att ni snabbt lär er följande fraser och börjar slänga er med dessa uttryck.
Någon som känner igen arbetsplatsen?
Igår åt jag lunch på Burger King. Då låg det här mellan brödet och hamburgaren.
Jag kunde inte hitta ingrediensen i innehållsförteckningen så jag skickade ett meddelande till BK på Facebook och frågade om de kunde förklara vad det är för något. Jag vill ju veta näringsvärdet på det jag får i hamburgaren. BK svarade att jag skulle höra av mig i ett PM så skulle de hjälpa mig med mitt “ärende”.
Jag har bytt till dubbdäck. Inget mer körande på Hornsgatan alltså. Inte för att det är något stort problem för jag vet inte ens var Hornsgatan ligger. På cykeln alltså. Dubbdäck på bilen är makens ansvar så det lär vi inte byta förrän samma dag som vi måste för att undvika böter. Man kan chansa också och hoppas på att man inte åker dit har jag lärt mig under åren.
Men säg inget åt svärmor. Hon påstår att “det är färdigcyklat för i år”. Det orkar jag inte bråka om så där chansar jag också. Om ingen skvallrar lär hon inte får reda på att jag cyklar till jobbet igen nu när jag blivit av med gipset.
På tal om svärmor har hon varit inlagd på KS i veckan för en infektion. När hon åkte in mitt i natten förra veckan så ringde hon inte oss eftersom hon visste att gullefjunet hade sovfrämmande. Så när jag pratade med henne idag så försäkrade jag henne om att jag klarar av att ta hand om två sovande barn helt själv och att hon ska ringa maken om hon blir sjuk på natten. Då svarade hon “Nejdu det kan jag inte göra, den mamma finns inte som ringer sitt barn klockan fyra på natten”. Jag bara “Joho, här är jag! När jag är 86 bast och behöver till sjukhus mitt i natten kommer jag att ringa gullefjunet och då är det bara att hon kravlar sig upp och kommer”. Payback time för alla gånger jag har burit omkring henne mitt i natten och trallat och sjungit.
Ikväll gjorde Gullefjunet illa sig på en stol och började gråta och då gick hon till maken för tröst trots att jag satt en meter bort. Jag blev djupt sårad. Trots alla gånger jag har tänkt “kan inte pappa trösta någon gång”. Då blev jag bitter över all övertid jag varit tvungen att jobba senaste året. Det måste vara övertidens fel att hon går till pappa för tröst istället för till mig.
Farsan har köpt ny mobil. Jag har noterat att han SMSar lite oftare nu för tiden och jag trodde att det kanske betydde att han lärt sig hur man skickar SMS. Men det kunde han tydligen redan förut men brydde sig inte om att göra det.
Hä kan bli lite ört att göra sig av med så många SMS.
Jag har förstås massor annat att berätta också men nu måste jag sluta för jag ska även hinna läsa de viktigaste nyheterna om vad som har hänt i världen. Måste ta reda på hur man gör när man mördar någon med potatisar.
Vi lovade Gullefjunet att om hon bevisade att hon kunde sova i sin egen säng skulle hennes kompis få sova över.
Så hon bevisade det och sov i sin egen säng.
Så inatt sover kompisen över.
I vår säng. Nu ligger det två ungar i vår säng.
Å här ligger jag och tittar upp på nallebjörnar.
Jag får räta till det där lakanet imorgon. Man blir ju sjukt störd av den där oordningen när man ska sova. Inte konstigt att de flyttade ut till vår säng.
Men vi har en kompis som sover över för första gången nånsin så jag har inte hunnit. Först när det inte var läggdags var det här jättelindrigt. Sen blev det läggdags och nu är klockan tjugo över elva och jag och maken försöker fortfarande övertala TVÅ barn att lägga sig ner och sova och det är ett barn mer än vad vi är vana vid.
Det här är jättesvårt för sitt eget barn kan man bli arg på och höja rösten och säga “Om du inte lägger dig ner och sover nu får du inga mandariner imorgon”. Men man kan inte dra in andra barns mandarinranson för då kan de börja gråta och vilja gå hem. Dessutom vet jag inte ens om N tycker om mandariner för de åt så mycket tacos och glass att när jag bjöd på frukt ville de inte ha.
Så vi kör tysta leken. Just nu är det maken som har pass men jag måste gå nu för strax är det min tur.
Lamar: Min fru vill skiljas. Det vill inte jag. Jag måste komma på något smart för att rädda äktenskapet. Vad ska jag göra? Nu vet jag! Jag checkar in på en bordell i fyra dygn och knarkar och pökar järnet för 80 tusen dollar. Sen tar jag en överdos som gör att jag behöver en njurtransplantation.
Khloe: Åh älskling, jag vet inte vad jag tänkte. Självklart vill jag fortsätta vara gift med dig. Vem kan motstå en sådan kärleksförklaring?!
Det här har jag inte hittat på alltså. Det har tydligen hänt på riktigt. Jag läste det i tidningen.
Lamar är en fd basketspelare och Khloe är med i ett tv-program som heter någonting om Kardashians. Det här vet jag också med allra största säkerhet för det har jag också läst i tidningen.
I programmet om Kardashians ser alla nästan likadana ut och har väldigt lika namn som börjar på K och programmet går ut på att man ska gissa vem som är vem. Så har jag uppfattat det hela i alla fall. För att det inte ska bli för lätt har pappan bytt kön och också tagit ett namn på K, men som stavas med C.
Att Caitlyn har bytt från man till kvinna tycker jag faktiskt är ganska ointressant. Det finns ju massor med människor som byter kön så varför hens könsbyte orsakat så många spaltkilometer har jag inte riktigt förstått.
Men så fick jag reda på att Catlin tydligen tog OS-guld en gång i tiden som man. Så då blir det ju ungefär som att Ingemar Stenmark eller Björn Borg skulle byta kön. Då skulle nog jag också vara lite intresserad av att läsa om det. Det vore ju en högoddsare. I alla fall för Stenmark. Lite lägre odds på Borg, men ändå rätt höga. Björn alltså. Anders skrällde ju redan när han parade ihop sig med Dominika så han skulle ju kunna överraska med vad som helst.
I alla fall. Vilken typ av tjänster utför ett hooker som tjänar $35 tusen för ett “pass”? Jag vet att den frågan är lite off-topic, men jag undrar ändå det.
Jag sitter på Karolinska och väntar på röntgen. Nu ska jag få veta om den misstänkta båtbensfrakturen är en fraktur eller om jag blir av med gipset. Jag är väldigt less på gipset redan och det har bara gått två veckor.
Jag försöker att inte hoppas för mycket, jag intalar mig själv att jag är förberedd på att de kommer att gipsa om. Det är ju det troliga eftersom det fortfarande gör ont vid vissa rörelser. Så jag kommer inte att bli besviken om de gipsar om för det är det jag är inställd på.
Men innerst inne hoppas jag förstås att jag ska slippa.
Vi har en katt som heter Kisse. Det här är inte Kisse som är en livs levande katt och bor i London. Vi har en till Kisse som är gjord av tyg.
Vi har väldigt många o-levande katter men Kisse är lite mer speciell än alla andra katter vi har.
Kisse har varit med så länge att ingen längre kommer ihåg var Kisse kommer ifrån. Jag har en vag känsla av att mormor har köpt Kisse på Lekia i Piteå men ingen vet säkert för inte ens mormor kommer med säkerhet ihåg om hon köpt Kisse. Gullefjunet är fem och Kisse måste vara kring fyra år gammal.
Så här såg Kisse ut i somras när hon följde med till Piteå.
Ni kanske tror att Kisse ser ut sådär för att det ligger en ponny på henne men hon är typ alltid lite dubbelvikt. Hon har nämligen bara kvar typ hälften av sin stoppning så hon är alltid lealös.
Kisse har varit med om mycket. Hon är väldigt berest. Hon har varit i de flesta stadsdelar av Stockholm, till Linköping, Kolmården, Karlstad, London och Småland på IKEA. Hon har både bott i Jävre och besökt Jävre flera gånger. Mormor har lagat henne i rumpan en gång, där läckte det nog ut en del stoppning. Kisse var inte bara med om den värsta magsjukan vi någonsin har haft – Kisse blev helt dränkt av den så hon har också rest runt i tvättmaskinen.
Kisse är helt enkelt väldigt speciell. Det är inte så att vi inte kan sova utan henne. Bara vissa nätter kan vi inte sova utan henne. Ibland ska något annat djur sova med oss. Men de andra är bara “nyhetens behag” och de “betyder egentligen ingenting”. Kisse består dock. Vi går alltid tillbaka till Kisse förr eller senare.
Så för någon månad eller två sedan försvann Kisse. Vi upptäckte att hon var bortsprungen kort tid efter hon varit med både på IKEA och Bromma Blocks. Gullefjunet var säker på att hon följt med hem men när Kisse inte dök upp blev jag och maken mer och mer säkra på att Kisse var borta för alltid.
Det här har varit ett sorgearbete för oss alla. Kisse är ju inte bara speciell för gullefjunet. Även jag och maken har varit lite ledsna för att hon har varit borta. Vi har bearbetat det här på olika sätt. Jag har funderat på om man kanske skulle ringa till IKEA för säkerhet skull och kolla om de har hittat Kisse. Maken har varit mer matter of fact – Kisse är borta och vi får lära oss att leva med det.
Gullefjunet har ändå klarat det här ganska bra. Jag tror bara att vi har haft storgråt över Kisses försvinnande två eller tre gånger. De är tåligare än man tror de små barnen.
Helt plötsligt ikväll dök Kisse upp! Lyckan alltså. Hon låg längst ner i utklädningslådan. När Kisse dök upp var hon inlindad i flera rankor från en av mina hängblommor.
Nu när jag tänker på det så har jag tyckt att det har sett ut som att min blomma sett lite stympad ut. Men jag har inte kopplat ihop detta med Kisses försvinnande. Jag har inte tänkt så mycket på det alls. När man har barn är det inte helt ovanligt att en halv planta försvinner för att sedan hittas helt söndersmulad i sjukhusväskan som “medicin till djuren”.
Nu är vi i alla fall väldigt glada över att Kisse är återfunnen. Hon har blivit grundligt undersökt av doktorn och har fått medicin. Vilket troligen betyder att någon annan av mina plantor har tappat några blad. Men vad gör väl det nu när vi har fått tillbaka Kisse.
…man sitter och får sitt hår stylat och frissan, efter att ha målat lypsyl på ens haka, kammar en med en rosa plastkam, betraktar sitt verk och börjar skratta och säger “Det ser ut som att någon har krattat dig i håret – det blir ränder när jag kammar!”.
Till mitt försvar måste jag säga att det inte är så lätt att schamponera håret med en hand så det blir inte helt ordentligt gjort. Så håret är flottigt redan på kvällskvisten. När jag har två händer att schamponera med tar det ett helt dygn innan det är så flottigt att jag måste tvätta det igen.
Förr hade maken en person som upplyste honom om sanningar. Nu har han två.
Ikväll efter Gullefjunet hade gått och lagt sig vandrade hon in i vardagsrummet och sa till maken “Jag kan inte sova när du har tvn så här högt! Om du sitter och tittar på telefonen så tittar du inte på tvn så då kan du stänga av tvn…”.
Maken kunde ju inte protestera mot sin egen argumentation så tvn är nu avstängd.
Vi är inne i lite av en cykelolycksperiod i den här familjen just nu tydligen.
Jag är en utomordentligt kompetent “backseat driver“. Jag sitter bredvid maken och berättar hur han ska köra och säger “kolla där” för att varna honom för saker och vid akut fara skriker jag “AKTA!”. Jag och maken har olika definitioner på “akut fara”. Men det viktiga i sammanhanget är att jag hjälper till att hålla folk vid liv. Oss och andra.
Igår var jag inte med och då krockade maken med en cyklist. Han stod stilla vid en korsning och väntade på att köra ut och när det blev fritt och han körde ut kom det en cyklist och körde rakt in i sidan på bilen.
Det viktiga är att cyklisten inte blev skadad. Ja det här är också en definitionsfråga för han har textat maken och sagt att hans jacka gick sönder och han har “ont” och “som han förstår det är det makens försäkring som går in”. Men cyklisten var en karl så man ska inte lägga så mycket värderingar i hans utlåtanden om vad som gör ont. Om han inte är gipsad har han inte “ont” på något sätt som är värt att tala om.
När maken berättade om incidenten så hade jag ingen som helst sympati med honom. Om jag hade varit med och skrikit “AKTA!” skulle det säkert aldrig ha hänt. Jag stöttar inte folk som kör över cyklister. Jag är cyklist och jag saktar alltid ner i korsningar för att jag vet att folk kör som galningar. Inte ens när maken berättade att cyklisten varit aggressiv och skrikit, och att maken varit tvungen att behärska sig för att inte själv bli rasande, tyckte jag synd om maken.
Men så igår kväll, många timmar efter jag först hörde om händelsen, sa maken “Jag frågade gullefjunet om hon blev rädd och hon sa nej men hon var väldigt tyst efteråt”. Jag bara “Va??! Hade du med dig gullefjunet…?!! När hände det här egentligen och varför var hon i bilen?!!”.
Det visade sig att han hade tagit henne till dagis i bilen för att han skulle till Täby igen. Han hade tydligen berättat det för mig innan men jag hade missat att han skulle till Täby. Jag tycker att han ska sluta åka till Täby för varje gång han åkt till Täby på sistone har någon i den här familjen varit med i cykelolyckor.
Det här sätter ju situationen i ett helt annat ljus.
Vad är det för jävla idiot som tror att han kan cykla som en dåre och sedan skälla ut MIN make när MITT barn är med i bilen…?!
Hon kan ju bli rädd. Tror han verkligen att han kan väcka en lejonhona som skyddar sitt barn och komma dragandes med en trasig jacka och lite “ont”…
Cyklisten som cyklade rakt in i maken i 30-40 km i timmen när maken rullade fram på ettan i en korsning har missförstått en sak. Det är inte makens försäkring “som går in”.
Bilen och försäkringen står på mig och jag är exakt den typen av person som hämnas på folk som skrämmer mitt barn genom att skälla ut min man.
Jag hoppas att det var en dyr jacka idioten hade för han kommer att få kämpa för att få någon ersättning för den. Jag är beredd att betala extra för att bekämpa hans krav på ersättning för att han tycker att han har rätt att cykla rakt in i bilar och skälla ut folk som har små barn i bilen.
Idiot. Sa jag det tidigare?
Det här med leksaksbrödrosten fick mig att börja fundera över varför jag har sånt agg mot brödrostar.
Då kom jag på att jag glömde att berätta för er om sylten.
Om ni någonsin har varit inneboende i en engelsk familj, eller om ni har umgåtts med engelsmän kring frukosttid så vet ni hur det är.
De ska ha sylt på sitt rostade bröd.
Å de ska sleva upp sylten med en kniv. Om man förslår att de ska använda en sked istället för en kniv så stirrar de på en precis som om att man har erbjudit dem en osthyvel att skära ost med istället för en kniv.
Engelsmän förstår sig inte på osthyvlar för de kan ju inte skära en-centimeter-tjocka ostskivor med en osthyvel.
Det är nämligen så att engelsmän MÅSTE ha en-centimeter-tjocka ostskivor och de MÅSTE ha sylt på bänken/bordet/tallriken/knät. Det får man ju inte om man använder osthyvel och sked så det måste vara kniv till allting frukostrelaterat.
Precis så är maken också. Därför hatar jag brödrostar.
Det barnet önskar sig mest av allt just nu är en brödrost.
Hon har sett den på tv.
Den är gjord av plast och det “hoppar upp brödbitar ur den”. En brödrost. Det kallas brödrost.
Helt jävla onödig. Bara folk som bor i England och maken använder riktiga brödrostar så tom en riktig brödrost är onödig.
Tala då om hur onödig en leksaksbrödrost är. De där plastbrödbitarna kommer att hoppa ur brödrosten 250 gånger första dagen. Sedan kommer brödrosten stå i ett hörn och aldrig lekas med och plastbrödbitarna kommer att ligga på golvet och skräpa.
Inte kommer de att ligga stilla heller. Plastbrödbitarna kommer att åka runt från rum till rum. Det är det värsta med plastbrödbitar från brödrostar som ingen leker med. Att de inte ligger och skräpar på en och samma plats utan alltid är under fötterna på en.
Ungefär som riktiga brödbitar när maken rostar bröd. Han är aldrig där och fångar dem när de hoppar upp så de hamnar allt som oftast på bänken eller golvet och smular av sig.
Det enda jag avskyr mer än leksaksbrödrostar är riktiga brödrostar som sprutar ur sig brödsmulor.
Om det inte vore för tv-reklam som får leksaksbrödrostar att se roliga ut skulle inga barn önska sig brödrostar.
Häromdagen fick vi ett email som sa att vårt dagis hade studerat barnens närvarotider och kommit fram till att de kunde stänga klockan fem istället för halv sex.
Det går ju inflation i hur tidigt föräldrar hämtar på dagis. Ingen vill vara sist så folk verkar hämta tidigare och tidigare. Jag fattar inte vad folk jobbar med som kan hämta så tidigt varje dag?!
Vi (eller rättare sagt maken) försöker hämta senast fem så ofta det går, eftersom alla andra hämtar så tidigt, för att inte gullefjunet ska måsta vara sist kvar varje dag.
Vi försöker dock inte hämta så tidigt som möjligt för att dagis ska kunna korta ner sina öppettider. Det känns som att bli bestraffad för att man försöker vara en god förälder att de ändrar öppettiderna.
Jag kan inte hämta klockan fem, för även om jag kan gå hem i tid för en gångs skull, så slutar jag inte förrän kvart i fem och har 45 minuters restid. Så det blir lite svårt för oss de dagar maken inte kan hämta.
Jag var så upprörd att jag knappt kunde sova på natten efter vi fått det där emailet.
Dagen efteråt pratade jag med personalen och då sa de att om vi har behov av öppet till halv sex skulle de ändra tillbaka till den stängningstiden.
De har dock inte kommunicerat ut den nya (gamla) stängningstiden ännu. Så just nu känns det lite oklart vilken tid dagis egentligen stänger.
Gullefjunet brukar ha växtvärk.
En del av mig vet att;
En annan del av mig tänker att;
Det känns nästan som att jag har en liten vit växtvärks-ängel som sitter på min ena axel och viskar rationella råd i mitt ena öra, och annan liten svart leukemi-djävul som sitter på min andra axel och viskar “tänk om… om det är något allvarligt och du avfärdar det som trötthetsgnäll så kommer du inte kunna leva med dig själv… ditt liv är inte värt att leva utan din ögonsten…”.
Jag ägnar väldigt mycket tid åt att oroa mig för saker som leukemi och andra sjukdomar som kanske finns fastän man aldrig har hört talas om dem sedan jag blev förälder.
Grannen har tagit med Gullefjunet och grannpojkarna på lekland som en födelsedagspresent i efterskott.
När de skulle åka frågade jag honom hur länge han trodde att de skulle bli borta. Då svarade han “Jag har aldrig varit på lekland förut och du sa ju att ni bara brukar vara ca en timme, men det kostar ju en del så jag hade tänkt att vi skulle leka för hela slanten och vara där i minst två timmar”.
Så talar en leklandsoskuld. En person som inte ännu vet att efter en timme så har man som förälder fått alldeles tillräckligt med valuta för inträdespengen på ett lekland. Om lekland skulle ha en vakt i dörren som krävde en på utträdesavgift för att låta en gå hem skulle man tycka att 150 kr per barn var billigt bara man blir utsläppt.
Maken är ju bra på många saker. Men att hålla upp ett ögonlock när man ska stoppa in en lins är inte en av dem. Hur svårt kan det vara att hålla upp ett ögonlock egentligen? Så här kan vi inte ha det i flera veckor. Jag måste helt enkelt lära mig att inte blinka när en lins närmar sig ögat.
Imorse sa jag till maken att det ju var väldigt otur att det här skulle hända just när vi går in i en tvåveckors storstädningsperiod. Då påstod maken att han inte hört talas om den här storstädningsperioden förut.
Det kan nog stämma. Jag kom på den imorse.
Inte Kristdemokraterna. För opålitliga.
Inte svenska folket. För dumma.
Snälla någon, låt inte svenska folket rösta för ofta. Alltför många är inte kapabla så det räcker med vart fjärde år.
Låt oss slippa nyval! Jag måste boka tid för att ta bort tandsten också så jag har faktiskt inte tid att lägga in ett besök till valurnan i kalendern.
NU är det synd om mig.
Jag har dock fått en tröst-råtta av gullefjunet.
Nu hoppas jag bara att maken inser att jag borde få spagetti och köttfärssås som tröstmiddag.
Fast jag känner redan att det här gipset nog är lite onödigt.
De såg nämligen inga frakturer. Så då tänkte jag gå hem, men då tyckte läkaren att vi skulle gipsa ändå för säkerhets skull eftersom det gjorde ont när han tryckte på båtbenet.
Han sa att det kanske bara är en stukning men om det är en spricka i båtbenet som inte alltid syns på röntgen kan det läka ihop dåligt om jag rör på handen. Så han tyckte att vi skulle gipsa i två veckor så skulle jag få komma tillbaka för en ny röntgen och om det är en spricka skulle den synas bättre då eller så får jag ta bort gipset om det visar sig bara vara en stukning.
Det där lät ju rimligt tyckte jag. Vem bråkar med läkare liksom och man vill ju inte ha en dåligt ihop-läkt spricka i handen.
Men nu har jag haft gips i några timmar och börjar redan undra om det här verkligen var nödvändigt. Dessutom gör det mer ont nu än före gipsningen. Det är väldigt bökigt att vara gipsad har jag upptäckt.
Jag tror att han bara tröst-gipsade mig. Typ som att han tyckte att jag borde få nått för de 400 kr jag betalt i avgift så då gav han mig ett gips. Jag är dock inte den typen av kund som behöver ta hem grejor – jag hade ju fått en röntgen och det tyckte jag var bra valuta för 400 riksdaler så det skulle faktiskt ha kunnat räcka med det.
Eller så gipsade han mig som kompensation för att jag fått vänta i flera timmar. Men det var också okej. Jag tycker att det är betryggande att vårdpersonalen ägnar sig åt folk som är värre däran än mig på akuten. Så att jag vet att om jag kommer dit och är döende så behöver jag inte vänta för att någon har brutit armen.
Jag hade dessutom underhållning i nästan en halvtimme när jag låg och tittade på hur sänggrannen letade sin mobiltelefon som inte var där. Han engagerade fyra stycken ur personalen att lyfta på samma madrass. Jag såg redan första gången att mobilen inte var under madrassen och det fanns ingenting annat som mobilen kunde ha hamnat bakom. Mobilen var inte där. “Sluta leta, du har säkert glömt den i bilen” låg jag och tänkte.
Eller om läkaren inte tröst-gipsade mig så gipsade han säkert för att uppnå någon gipskvot de har. Det ser kanske bättre ut i statistiken om de gör ett visst antal gipsningar. Han som tappat bort telefonen hade också ramlat och röntgat handen/armen och han fick inget gips så de var kanske tvungen att kasta in ett gips för att uppnå dagens gipskvot.
Nu hoppas och räknar jag med att få bli av med gipset vid återbesöket om två veckor. Då tycker jag att det räcker.
Sitter på akuten och väntar på röntgen. Helt avskuren från omvärlden var jag för jag glömde telefonen i bilen när maken skjutsade hit mig. Fick ett kort panikanfall när jag märkte att jag glömt telefonen. “Hur ska jag nu kunna checka in på akuten på Facebook så att alla vet att jag är här och kan skicka mig virtuella styrkekramar?” tänkte jag.
Panikanfallet gick dock över fort. När jag märkte att telefonen var borta var den ju redan i Täby så det fanns ju inget jag kunde göra åt saken i alla fall. Kom på att det var ganska skönt. Internet tar ju inte vägen någonstans, det finns ju kvar i eftermiddag. Ingen kunde ringa och störa mig. Å styrkekramar över eventuellt brutna handleder och förkylningar tycker jag ju är jävligt löjliga i alla fall.
Då helt plötsligt när jag sitter och läser tidningen i godan ro dyker maken upp för att ge mig telefonen! Inne på akuten, jag har redan träffat läkaren. Får folk verkligen vandra in på akuten hur som helst i helt oviktiga ärenden? Å var det verkligen nödvändigt att köra tillbaka hela vägen från Täby? Jag tänker då inte acceptera någon skuld för förlorad arbetstid över att jag glömde telefonen för det var helt onödigt att komma hit med den.
Men lite snällt och bra var det ju ändå. Nu kan jag checka in på Facebook och få styrkekramar. Också kan jag fördriva tiden medan jag väntar med att berätta för er om när jag duschade imorse. Då sa jag till maken “Det är lite svårt att tvätta sig med en hand”. Helt osympatisk svarade han “Prova att göra det med ingen hand…”.