February 2014 – Page 2 – Prinsessan på Ärten

Han tog min kaffekopp

Jag hade en kaffekopp. Exakt lagom lite kaffe och lagom socker som jag rört om lagom länge. Maken hade en egen kaffekopp. Jag drack mitt kaffe. En smutt eller två. Jag kom på att jag skulle gå på dass. Jag gjorde det.

Jag kom tillbaka och helt plötsligt var min kaffekopp bara borta. Puts väck. “Har jag blivit senil?” undrade jag och gick tillbaka och kollade om jag tagit med den in på dass, men det hade jag inte. Då kom jag på vad som hänt. Jag kom på att maken förmodligen tagit mitt lagom kaffe och hällt ut det och ställt koppen i diskmaskinen.

Jag stormade ut i köket för att bevisa min teori. Då stod det en kaffekopp där på bänken. Inte min kaffekopp utan makens. Han hade alltså ställt ifrån sig sin kopp, tagit på sig jackan för att gå ut och röka och tagit min kopp med sig. Min kopp som har en helt annan kaffemängd och sockerhalt än hans kaffekopp.

Jag rusade ut i trädgården och anklagade maken för kaffestöld. “Ojdå, jag tyckte väl att det var något som inte stämde – du kan ta min kopp” sa han då. Ungefär som att det här inte spelade någon roll.

Vi fick ett brev på posten idag också. Det var ett vitt fönsterkuvert med rabattkuponger hos en mataffär inuti.

Också en sista viktig grej. Gullefjunets overall är jättesmutsig. Om jag orkar borde jag tvätta den till helgen.

Jag får återkomma senare om jag kommer på något mer av värde.

Kettlebell-swingen

Hur går det med kettlebell-swingandet undrar ni säkert. Jo tack, det går bara bra. Jag svingar runt den nästan varje dag.

Ibland när jag ska in i micron så står den mitt framför microluckan.

Då svingar jag iväg kettlebellen till den andra köksbänken.

Lite senare kanske jag kommer på att jag ska diska skärbrädan eller torka bänken. Då svingar jag iväg den till diskbänken.

När jag ändå håller på och torkar bänkar brukar jag tycka att det är lika bra att torka diskbänken också. Så då svingar jag tillbaka kettlebellen till den bänk den kom ifrån.

Jag har faktiskt svingat den där kettlebellen en hel del sedan jag köpte den.

Tygservetter

Jag och maken har helt olika syn på sådana här.

Maken tycker att “det är så mycket trevligare med tygservetter än med pappersservetter”.

Vi använder dem inte så ofta. Det går ju an att hålla på att tycka att saker av tyg är “trevliga” om man är sophanteringsansvarig istället för tvättansvarig.

När vi äter tacos brukar jag dock plocka fram dem. När man har salsa på hakan, fulla händerna och rinnandes nerför armen mot armbågen tycker jag att det är sjukt praktiskt att ha en halv handduk att torka av sig på istället för bara en liten bit papper.

Oj så förvånad maken kommer att bli…

i maj när han märker att jag har bytt gardiner.

Bamseyatzy

Vi har ett Bamseyatzy. Lycko oss.

Vill ni också ha ett precis likadant Bamseyatzy? Det kan ni få. Jag hjälper er.

Först måste ni gå och köpa ett helt nytt felfritt Bamseyatzy-spel. De är inte dyra alls, 59 kr har jag för mig att det kostade.

Plocka ut den där innerkartongbiten och tag en penna i valfri färg. Klottra med pennan över hela kartongbiten.

Sen tar ni själva kartongen och sätter er på den, står på den och går på den. Håll på så tills kartongen bara sitter ihop hjälpligt i två av åtta hörn.

I poängblocket “skriver ni in era poäng” på ett blad, sedan river ni lös minst hälften av blocket och kastar bladen runt rummet. Om ni plockar upp dem och lägger tillbaka dem i kartongen så kan ni hoppa över steget med att riva loss dem nästa gång ni spelar och bara strö ut dem över hela golvet direkt.

Sista steget är tärningarna. Det följer med fem stycken. Misströsta inte, ni är snart nere på två ni också. Allt ni behöver göra är att kasta dem åt alla håll och kanter. Det finns inga bestämda regler hur man ska gå till väga men förslag som ni kan testa är under soffan, under sängen, upp i någon bokhylla, under en byrå eller skåp. Speciellt effektivt är det att kasta dem under eller bakom tunga saker som kylskåp och spisar. Det tar några veckor, men om ni bara jobbar på enträget så är ni snart av med tre tärningar och de är som uppslukade av jorden även när ni har letat på alla ovan nämnda platser.

Det där lilla pappret med regler på som ni ser på första bilden det kan ni kasta rakt i soporna på en gång. Det är ingen som bryr sig om vad det står på det pappret i alla fall.

Hur länge det tar att få ett Bamseyatzy exakt likadant som vårat? Ja det beror ju på hur ofta ni spelar och hur ofta ni försöker gömma undan spelet några dagar. Vårt spel var en julklapp så för oss tog det väl cirka sex veckor innan vi kom till det här fulländat fina skicket.

Vi tog ju det hela steg för steg förstås, ett kartonghörn per gång och en tärning här och där. De förbaskade tärningarna hann dessutom dyka upp igen flera gånger men nu har vi legat på en konstant nivå av två tärningar i säkert tre veckor. Trägen vinner som de säger.

Ska det se ut såhär?

Alltså jag gjorde ju slingor igår. För jag har ju börjat få några enstaka grå hårstrån. Inte många, men typ fyra eller kanske sju. Om man har några enstaka gråa hårstrån kan det lätt se ut som att man har ett tunt streck i håret. Så min teori var alltså att de skulle synas mindre om jag gjorde slingor.

Nu ska jag inte komma och påstå att jag är någon sorts hårexpert va. Men seriöst – ska det verkligen se ut så här? Nu är jag ju randig i hela skallen. Det kan ju knappast räknas som bättre än fyra grå hårstrån som knappt syns.

Den där naturliga looken som frissan pratade om. Jag ser den inte. Jag ser distinkta ränder i bimbofärg. Det är i och för sig länge sedan jag gjorde slingor sist, men inte minns jag att jag var randig i huvudet förra gången jag gjorde slingor. Det här kanske inte syns så bra på bilden men jag är dessutom randigare på ena sidan än på den andra.

Å it vet ja, men ska man verkligen ha en centimeters utväxt redan dagen efter? Är det så det ska vara? Med en präktig bibliotekarieklippning till.

Min nya frisyr får mig att känna mig splittrad. Klippt som en tant och slingad som en tonåring.

Note to self

– Måste sluta kalla idioter för idioter. För dottern låg på vardagsrumsgolvet och ropade på sin mjukkatt tidigare idag genom att säga “kom tillbaka idiot”.

– Kom alltid ihåg att säga till frissan innan hon börjar att man INTE är ute efter präktiga bibliotekarie-looken.

– Glöm inte bort att fotografera middagen före man äter upp den. En tom tallrik gör sig inte lika bra på Instagram som en tallrik med mat.

Hon har inte fattat det här med OS riktigt än

Jag: Kolla på TVn, det här är OS. Där kan du också vara med och ta guld när du blir stor. Vilken sport ska du ta guld i?

Gullefjunet: Häst!

Jag: Ja, jo okej hästhoppning kan man ta guld i. Men du kan ta två guld, ska du inte välja en gren till som är lite mer en riktig sport? Som längdåkning eller rodd eller så?

Gullefjunet: Häst och katt!

Jag: Katt är ingen sport…. Vi pratar om det här igen om några år.

Varför det är så fantastiskt att vara förälder

Folk som har barn kan ju faktiskt vara väldigt irriterande. Hålla på och tjata om hur fantastiskt det är att vara förälder och hur deras liv har fått en helt ny mening sedan de fick barn. Gäsp liksom.

Innan jag fick barn tyckte jag att det var så otroligt grymt ointressant när folk gick igång och malde på om hur berikade deras liv blivit sedan de fick barn. Jag brukade sitta där och tänka för mig själv att de borde prata om något som allmänheten bryr sig om. Till och med konversationer om politik eller poesi framstod som intressanta i jämförelse.

Nu när jag själv har barn så förstår jag ju på ett helt annat sätt. Att vara förälder ÄR helt fantastiskt. Tänk er själv att man kan stå mitt i ett rum som blivit bombat av leksaker, eller i en lekpark där ingen jävel är sams och försöka medla i en krigshotande konflikt över en plastspade, eller vid en byrålåda och diskutera olika nattskjortors fördelar och nackdelar klockan 4 på natten. Och ändå hålla på att sprängas av lycka (inte just då, men i allmänhet) för att personen som utsätter en för dessa prövningar är ens eget barn. Som man älskar trots att de gör så mot en. På nått sätt älskar man dem FÖR ATT de gör så mot en. Det bevisar att “de har en personlighet” som man som förälder kallar det.

I ett försök att nå ut till alla som inte förstår och inte är intresserade av ämnet tänkte jag att jag kunde förklara med hjälp av en banan. Innan jag fick barn tyckte jag inte alls att det var märkvärdigt att skala en banan. Om jag såg ett barn som skalade en banan så tänkte jag överhuvudtaget inte alls på att barnet skalade en banan. Det vet ju alla att till och med en apa kan skala en banan. Förmodligen har många barn skalat bananer i min närhet utan att jag har märkt det. Om jag märkte att ett barn skalade en banan innan jag själv fick barn var det förmodligen för att jag tyckte att bananskalandet gick slarvigt till.

Det är det här som är grejen va. Första gången man ser sitt eget barn skala en banan blir man fylld av lycka, kärlek och stolthet. Det är en helt enorm upplevelse första gången man ser sitt barn skala en banan helt själv. För man har varit med hela tiden sedan det bananskalande barnet såg dagens ljus och inte gjorde någon nytta alls. Man har varit med från det att barnet inte kunde någonting annat än att äta, sova och skita. Att få vara med om allting annat efter det är vad som är så fantastisk med att vara förälder. Oavsett hur mycket eller lite man har åstadkommit tidigare i sitt liv så är det här barnet det största. Fatta liksom att jag har varit med och skapat ett barn som kan skala en banan! Och att det var jag som visade henne hur man skalar en banan. Är det så konstigt om man får hybris liksom?! Om jag kan lära henne att skala en banan kan hon ju gå hur långt som helst.

Med det hoppas jag att jag har skapat en större förståelse hos icke-föräldrar om varför det är så fantastiskt att vara förälder.

Jag letade efter ett foto av vårt barn när hon äter en banan som hon skalat själv men hittade inget. Uppenbarligen var jag för caught up in the moment när hon skalade bananen för att komma ihåg att fotografera tillfället. Jag hittade däremot ett bananskal på golvet i bilen så det får illustrera den här historien.

Ska man verkligen måsta berätta vilken kusin det gäller också?

Jag sitter och tittar på Facebook och upptäcker att en av mina kusiner har gift sig idag. Jag visste att han skulle gifta sig snart, men jag hade inte koll på vilken dag.

Jag: Min kusin har gift sig idag.

Maken: Vilken kusin? Vilken informationsfattig kommentar, du har ju hur många kusiner som helst…

Jag: Jaja…. Du har aldrig träffat honom, morsans äldsta brors son. Jag trodde faktiskt ändå inte att du skulle lyssna på vad jag sa så jag brydde mig inte om att specificera.

Grattis till Anders. Jag har inte träffat honom på typ 30 år men när jag var liten tyckte jag att han var jätterolig och ville gifta mig med honom också. När jag var liten ville jag gifta mig med alla mina roliga kusiner (jag har flera roliga kusiner och hade inte funderat så mycket på vad det där med att gifta sig egentligen betydde). Jag visste inte att det var olagligt.

Nu har jag googlat det här och fått reda på att det faktiskt inte är olagligt att gifta sig med en kusin. Men helt friskt är det ju ändå inte. Det visste jag dock inte då, jag ville bara gifta mig med någon som var rolig. Fast det blev ju bättre såhär. Att jag gifte mig med maken också fick Linda gifta sig med min roliga kusin.

Blindstyren borde inte få bli Lapplisor!

Vi har fått parkeringsböter idag. Fastän vi hade parkerat rätt och betalt avgiften och var tillbaka i tid. Vår överträdelse var: “Parkerat fordon på avgiftsbelagd p-plats utan att visa att avgift erlagts”. Vi är oense på den punkten jag och LappLisa.

Nu låter det kanske på tonfallet när jag berättar det här som att jag hanterar detta relativt bra. Det är helt fel. Jag är svinarg. Finns det någon jävla lag som säger att man måste lägga parkeringsbiljetten på höger sida av vindrutan? VAAAAAAAAAAAAA??? Kan någon berätta för mig om den här parkeringsbiljetten är svår att se för en normalbegåvad person med normal syn? Är den det? Ser ni den eller inte? Jag tror att ni ser den, och ni har inte ens en LappLise-utbildning. Hur kan det då komma sig att en yrkesutövande LappLisa inte ser den? Kan det vara så att LappLisan inte VILL se den??!

Den sitter på vänster sida av vindrutan under den där plastsaken som Volvobilar har installerad enbart i det syftet att man ska sätta parkeringsbrickor och parkeringsbiljetter under. Det är inte så att vi hade gömt parkeringsbiljetten i bakrutan eller lagt den på däcket. Jag vet minsann att LappLisor inte har någon humor och inte vill leka gömma sked så vi sätter ALLTID parkeringsbiljetten i vindrutan under plastbiten på vänster sida.

Menar LappLisan att parkeringsbiljetten måste ligga på höger sida? För när man tittar på parkeringsböterna så får man intrycket av de där små sträcken att LappLisan bara har fotograferat på höger sida. Menar LappLisan att jag ska måsta stämma Volvo för att de har satt den lilla plastbiten på vänster sida?

Jag följer en stjärtskåra

Jag ägnade gårdagen åt att lära mig Instagram. Jag tryckte på en knapp som hette ‘Utforska’. Då kom det upp en massa bilder man kunde välja på. Där fanns det en blå stjärt. Ungefär som en smurfstjärt fast det var en fullvuxen kvinna i blå träningstights.

Den var jag ju tvungen att titta på. När jag tryckte på bilden var det inte ett foto utan ett filmklipp. Den blå stjärten rörde på sig. Först gjorde stjärten step ups på en bräda fram och tillbaka medans jag satt där och kollade stjärten rakt in i skåran, med tyg och allt. Inte helt rakt in, lite från sidan mer, men man såg klart och tydligt att den blå byxan skar in som en långkalsongs-stringtrosa.

Sedan böjde stjärten sig ner och började flänga benet upp och ner. Först det ena och sedan det andra. Då fick jag en ännu djupare inblick ner i stjärtskåran. Jag vill poängtera att hela tiden när jag satt och tittade ner i stjärtskåran så hade stjärten sina blåa byxor på sig. Jag hade inte hamnat på någon porrsida. Jag tror att stjärten visade upp någon sorts träningsövning. Jag är inte helt säker på vad filmklippets budskap var men jag tolkade det hela som att om jag gör step ups och bensvängningar med den stjärt-putningen kan jag också få en blå byxa långt upp i röven.

Jag önskar att jag kunde länka filmklippet men jag har inte lyckats lära mig hur man gör. Som ni säkert förstår var jag i alla fall tvungen att följa den blå stjärten på Instagram. Utifall att det kommer fler stjärt-filmer. Stjärten hade nämligen även på sig en BH. Jag är intresserad av att få veta om stjärten även har ett ansikte? Stjärten hette misslisamorales.

Nu är jag att räkna med på Instagram

Det känns som att jag har kommit igång med Instagrammandet nu. Tre gånger har jag Instagrammat idag. Det höll på att bli fyra, men jag kontrollerade mig själv när jag satt på en buss. Trots att det ryckte i fotofingret så motstod jag frestelsen att ta ett foto på de där hällorna i taket och Insta iväg det med texten “Buss!”.

Jag har jobbat litegrann på min Instagramprofil. Nu har mitt konto en beskrivning som säger så här;

Helt omotiverade och självupptagna foton i hopp om gillningar och bekräftelse. Livet ur en lite förskönad vinkel fast med taskig blixt.

Det är lite tråkigt att jag bara har tio följare. Det blir så få gillningar då och då skulle ju folk kunna tro att jag inte är populär. Det är den ENDA anledningen till att jag inte får så många gillningar. Jag föredrar att tänka på mig själv som litegrann av Instagrams kulturelit. Lite svår att förstå men ändå ett geni. Men blanda för guds skull inte ihop mig med Woody Allen eller Ingemar Bergman. Jag antastar inte barn eller skapar verk som är så tråkiga att folk får lust att ta livet av sig.

För er som är kulturellt lagda och vill följa mig på Instagram heter jag sepamig. Jag vet inte hur man länkar till Instagram, ni får söka.

Här är mina bidrag till Instagram-världen idag. Men tro inte att jag tänker skämma bort er och lägga ut dem här på bloggen varje dag så att ni slipper följa mig där. Se det som gratisprover. Ni får bara se fotona, om ni vill läsa poesin jag skrivit som bildtext så är det Instagram som gäller.

Från jobbet. Nu när jag har sagt upp mig känner jag att det värsta som kan hända om någon märker att jag Instagrammar på arbetstid är att jag får sparken.

På väg hem tog jag den här bilden av en sopkorg. Den ser kanske inte så märkvärdig ut men jag Instavädrade den också så att alla kunde se vad temperaturen var och att det regnade. Det var därför jag åkte buss.

Och när jag hade uppdaterat min profil så la jag upp en bild på en bukett underbara tulpaner.

Som sagt. Allt ni saknar i ert Instagram-flöde får ni om ni följer mig. Om jag får tre nya följare innan frukost imorgon utlovar jag frukost på Instagram. Fem så blir det lunch också och om vi når tio har ni mitt hedersord på att det även blir middag.

Skrattfesten har börjat

Ni missade väl inte att OS-invigningen började redan klockan fem idag? OS är ju alltid kul, men i år känns det som att det kan bli kul på fler sätt än sportsligt. Det känns som att Rysslands misslyckande att ens en gång hjälpligt vara klara i tid kommer att bjuda på många goda skratt.

Jag vet att jag inte är först på pucken med denna men bara utifall att det är någon som har missat underhållningen måste jag tipsa om den här samlingssidan med roligheter på Twitter. Man behöver inte ha ett Twitter-konto för att se sidan.

Jag tycker bara att det är halvkul med de där foton av två toaletterna i samma toalett-bås som har cirkulerat i pressen. Det har man ju sett förut – man skulle ju kunna tro att folk som tycker att det är märkvärdigt aldrig stött på en dubbeltoalett på damtoan på krogen eller en föräldra-barn-toalett i en shoppinggalleria. Men när man sätter in 5-10 toaletter i någon sorts kollektiva offentliga toaletter börjar vi tala humor. Eller skylten med regler om vad man får och inte får göra på toaletter i Ryssland.

Just lustiga skyltar älskar jag. Twitter-kommentaren till den här bristfälliga översättningen har jag suttit och fnissat högt åt på jobbet flera gånger idag.

Jag har själv en ansenlig mängd roliga-skyltar-foton i mina fotosamlingar. Om ni bara visste hur lycklig jag blev när jag hittade den här skylten på en bar när vi var i Peking för många år sedan.

Jag ville gå och fråga personalen var jag kunde “do my shit” istället för i “totilen” men maken stoppade mig. Han är en sån tråkmåns emellanåt.

Diana har vunnit en signerad bok med älskarinnor i

Diana är bäst av alla på den här bloggen. På att kommentera. Det är inte bara så att hon vann, hon var totalt överlägsen.

När 2013 tog slut fick jag ett email med “bloggstatistik”. Årets mest lästa inlägg, vilket land läsarna kom ifrån osv. Där var det med en kategori med vem som hade kommenterat flest gånger.

Diana krossade allt motstånd. Nästan hundra kommentarer mer än tvåan.

De flesta av er är ju i och för sig inga bra konkurrenter. Inte ens när jag berättar att jag fått nytt jobb orkar ni lämna en liten kommentar och säga grattis. Jamän, nämen jag är minsann inte den som blir bitter över sånt. Inte ALLS. Jag är inte sån. Men inbilla er inte att ni ska få se något foto av kaffemaskinen på min nya arbetsplats när jag börjar där. Bara så att ni vet.

Åter till ämnet. Jag blev lite distraherad där.

Diana måste ju få ett pris tänkte jag. Jag vet att hon gillar kungligheter, det har jag läst på hennes blogg. Hon är lite av en prinsessa själv har jag märkt. Så hon får en bok som heter Kungliga Släktband. Det låter kanske inte så spännande, men det är även med älskarinnor i boken. Uhum, nu blev ni intresserade. La Camilla är dock inte med, boken skrevs innan hon talade ut.

Inte bara det. Boken är signerad av författaren själv med en personlig hälsning till Diana.

Det här trodde ni kanske inte men jag är lite kulturell av mig och rör mig i kretsar där det finns helt riktiga livs levande författare. Jag känner alltså författaren som heter Ulf Sundberg. Egentligen är han makens kompis sedan gymnasietiden, men allt makens är mitt, så han är min kompis också. Det var för övrigt han som skrämde mig att han hade tänkt flytta in när han kom och hälsade på och jag såg hans väska.

Ni som aldrig kommenterar får faktiskt lov att köpa er egen bok om ni vill läsa den – ni hittar den på Adlibris. Eller om ni också vill ha ett signerat ex kan ni emaila mig så ska jag kolla om jag kan ordna det åt er. Då kanske jag ber Ulf skriva “Du borde kommentera på Prinsessan på Ärten oftare”.

Boken kommer på posten Diana. Men inte imorgon. Jag har slut kuvert. Också måste jag leta reda på den där ledtråden till vad ditt efternamn är som du lämnade när du ville ha ett julkort. Sen måste jag knäcka gåtan igen, jag har för mig att den var lite klurig, och googla fram din adress igen. Så vi talar om nästa vecka någon gång. Eller så kan du göra det lite enklare för mig och emaila din adress till victoria@prinsessanpaarten.se.

Stand back – we are going in!

Jag kände mig lite inspirerad av den här Bill Clinton-Liz Hurley historien och påståendet om att han förfört henne med en töntig filmreplik.

Jag tänkte “så ska jag också göra”. Så det här inlägget fick en filmrepliksrubrik. Jag vet inte riktigt vilken film, jag har hittat på repliken själv. Men jag är helt säker på att den repliken finns med i någon film någonstans. Jag vet bara inte vilken.

Jag ska förstås inte förföra någon skådis eller president. Jag ska städa en köksskåp.

Jag borde nog börja Instagramma

Inte nog med att jag aldrig begripit mig på Twitter. Instagram använder jag aldrig heller. Förutom när jag hade vädervecka i somras för att hämnas på alla som använde väder-appen som jag hatade.

Idag på lunchen gick jag för ovanlighetens skull in på Instagram och tittade och såg mest bara en massa mat. “Oj så ointressant med mat, jag borde börja Instagramma och liva upp det här stället litegrann” tänkte jag.

Så när jag kom hem tog jag ett foto och la upp på Instagram och skrev “Vadå julgardiner??”. Rena rama partyt tyckte jag att det blev med lite gardiner på Instagram.

Hur många gånger ska man måsta hänga tvätt i sitt liv?

Det känns som att jag inte gör annat än att hänga tvätt. Sova, jobba, äta, stoppa i tvättmaskinen, hänga tvätt, sova, jobba… osv.

Tvätten tar aldrig slut. Det känns som någon sorts konspiration. Man tvättar och hänger på tork och några dagar senare ligger kläderna lik förbannat där i tvättkorgen igen.

Jag konsulterade Google i frågeställningen och det här är vad jag fick till svar.

Jag får gå till doktorn och be om ångestdämpande helt enkelt.

Nytt jobb

Jag har fått ett nytt jobb. Grattis till mig.

Det är så att det jobb jag har nu inte är ett fast jobb och mitt nya jobb är ett fast jobb. Ett fast jobb är bättre än ett o-fast.

Det nya jobbet betalar mer lön än det gamla. Mer pengar är bättre än mindre pengar.

Jag tycker inte om att ha skor på mig inne. Så jag tar alltid av mig skorna. Det är på inget som helst sätt så att det är någon som har sagt till mig att jag måste ha skorna på mig där jag jobbar nu, men det är den sortens arbetsplats där folk skulle kunna titta lite snett på en när man går omkring utan skor. Jag tar ju av mig skorna ändå förstås. Men jag tror att folk kommer att kolla på mig som att jag är konstig som tar av mig skorna lite mindre på min nya arbetsplats.

Det var en kort summering om varför jag ska byta jobb. Inte riktigt än. Jag sa upp mig i fredags och hoppades att jag skulle få gå före min uppsägningsmånad är slut, men det fick jag inte.

Det är inga barnprogram på TV klockan åtta på kvällen

Ikväll när gullefjunet skulle äta välling så ville hon titta på plattan. Jag förklarade att det inte gick för att den är trasig. För när plattan hade dött och jag hade återupplivat den igen så blev den helt plötsligt skitvarm när jag satt och använde den. Då fick jag för mig att den skulle kvällstidningsexplodera. Jag ska ta tillbaka den till den där killen som säljer tv-apparater till folk som vill ha en datorskärm.

Gullefjunet grät för att hon inte fick se på plattan. Jag föreslog att hon skulle titta på min telefon istället. Hon grät ännu mer. Just när jag började ha lite framgång med att berätta hur bra det är att titta på telefonen la maken sig i och föreslog att hon skulle titta på TV. Det ville hon. Då skickade jag iväg en ny missil-blick till maken. För klockan var ju åtta. Då är det inga barnprogram på tv längre.

Maken slog på Barnkanalen och där satt Jill Johnson på en amerikansk veranda och trallade. Fattar ni hur länge det tar att trösta ett barn när Jill Johnson sitter på en veranda och sjunger och inte är ett dugg tecknad?

Våfflor och en arga-blickar-strid till middag

Om jag var man skulle jag misstänka att brevbäraren varit framme. Men eftersom jag är kvinna och har burit på barnet i nio månader så är hon ju onekligen min. Hur det gick till när jag fick ett barn som tycker om fisk och broccoli men bara äter en trekvarts våffla det vet jag inte riktigt.

Jo och en sak till med våfflorna. Jag våfflade våfflor med ena handen och vispade grädde med den andra samtidigt som jag passade tre barn som ena stunden skulle ha en ficklampa, nästa stund var det någon som grät eller klättrade på en stol för att nå gräddbunken. Mitt i alltihopa skulle en av dem dessutom skita.

Vad gjorde maken under tiden undrar ni förstås. Det ska jag berätta för er. Han satt i hallen och pratade i telefon och svajade med foten.

När bajsningen dök upp i ekvationen så pekade jag på maken med en elvisp med grädde på och sedan pekade jag på badrumsdörren där det bajsande barnet befann sig.

Å vet ni vad maken gjorde då? Då blängde han irriterat på mig och gjorde en gest som betydde något i stil med “jag pratar i telefon….”.

Det skulle han inte ha gjort! Då blängde jag tillbaka med en sådan där kärnvapenmissils-liknande blick ni vet. Sen gjorde jag om elvispspekandet så att det stänkte grädde i hallen. Då avslutade han sitt samtal.

Jag vet inte vad han trodde att han höll på med?! Han har aldrig vunnit en kasta-arga-blickar-strid mot mig förut så varför han trodde att han hade någon chans när jag hade en gräddig elvisp i handen fattar jag då inte.

Finns det en träspadegrupp på Facebook?

Någon har länkat till inlägget om träspadebakning och det har lästs över 500 gånger på mindre än tolv timmar. Det är jättemånga besök för ett inlägg om en träspade på den här bloggen. Vanligtvis är vi en mycket mindre och exklusivare skara som träffas här varje dag.

Jag har ingen aning om var besökarna kommer ifrån. Jo jag ser att de kommer från Facebook, men inte varifrån på Facebook.

De flesta av dessa mystiska besökare läser bara det inlägget och sedan lämnar de igen. Ingen säger nått heller. Å ingen trycker på gilla. Jag får bestämt känslan av att de inte är glada. Två av 500+ besökare har lämnat en kommentar. Dessa två tar träspaden och den blöta duken i försvar.

Finns det en Facebook-grupp för träspadebakningens bevarande? Är det därifrån alla besökarna kommer? Är de arga på mig för att jag sagt elaka saker om träspadar och idiotförklarat deras användare?

En guide till Twitterbråk

Jag har aldrig riktigt kommit in i Twitter. Varje gång jag har försökt mig på att läsa in mig på något ämne som “trendar” eller följa något twitterbråk så blir jag bara förvirrad. Det är ju skitsvårt att fatta vem som pratar med vem eller vad de svarar på. Jag brukar alltid tappa intresset inom fem minuter.

Till min stora glädje hittade jag en guide till Twitterbråk och nu fattar jag varför jag aldrig fattar något när jag försöker lista ut vad ett Twitterbråk handlar om. Jag verkar alltid komma in direkt i Fas 4 – Elden sprider sig. Den fasen när hela tweeten bara består av en massa twitternamn och någon kortfattad obegriplig kommentar. Det stadiet när det inte längre går att lista ut vem som började sprätta sand eller vem som har den största spaden.

Smuts i ugnen

Vet ni vad som händer om man lagar en lasagne och det hamnar mat i botten på ugnen och man inte torkar upp det så fort ugnen har svalnat?

Jo jag kan berätta för er vad som händer. Nästa gång man slår på ugnen så bränns lasagneresterna fast i botten på ugnen. Det börjar osa i hela köket och det luktar jätteilla. Då måste man stänga av ugnen och vänta tills den har svalnat innan man kan rengöra ugnen.

Då hinner man bli jättehungrig innan maten är klar. När man är jättehungrig blir man jätteirriterad och när man är jätteirriterad fräser man åt den man är gift med för att de har planterat mat i botten på ugnen.

Vad ska man annars göra? Man kan ju inte stå och applådera och dela ut beröm över att det sitter fastbränd mat i botten på ugnen.

Jag gillar de frågor som Sverigedemokraterna lyfter fram

När man bor utomlands i över tio år blir det lätt så att man börjar romantisera Sverige litegrann. Man slår sig lite för bröstet och berättar för sina icke-svenska vänner vilket fantastiskt land Sverige är. En annan sak som händer efter drygt tio år är att man tappar kollen litegrann.

Det är klart att jag hade hört talas om Sverigedemokraterna innan vi flyttade hem. Jag visste om att Ny Demokrati-farsen från nittiotalet hade upprepat sig och att en liten del av Sveriges befolkning återigen röstat in ett gäng pajaser i riksdagen.

Det var dock lite av en chock när man väl flyttat hem och man insåg att Sverigedemokraterna var Sveriges tredje största parti. Det kändes litegrann som att man hade flyttat till typ Österrike. Jag vet inte om ni någonsin har träffat någon från Österrike men jag har flera vänner och bekanta från det landet och de är generellt lite märkliga. Om man får hålla på och sterotypa skulle jag vilja påstå att om man ställde en Österrikare och en Sverigedemokrat bredvid varandra skulle man inte kunna se skillnad på vem som var vem.

Nu är det ju valår för första gången sedan vi flyttade hem. Det känns viktigt tycker jag. Vad är det egentligen för land jag har flyttat till? Lever mina landsmän upp till den fantastiska bild jag målat upp för våra utländska vänner i 15 års tid? Det spelar inte så stor roll om folk röstar höger eller vänster – jag kan försvara båda delarna när jag förklarar för våra vänner hur fantastiskt Sverige är – men va fan gör jag om Sverigedemokraterna är framgångsrika i valet?! Då blir det ju husvagnssemester i Sverige i flera år framöver för att inte behöva skämmas.

På sistone har jag dock börjat känna mig hoppfull. När det är valår brukar ju partier börja lyfta fram frågor som de tycker är extra viktiga. Ur den här synvinkeln känner jag att jag verkligen tycker om de valfrågor som Sverigedemokraterna väljer att lyfta fram.

Behårade armhålor och kränkta vita medelålders män som försöker lyfta fram diskrimineringsfrågor.

Det finns hopp om liv alltså. Hopp om att när det verkligen kommer till kritan så kommer inte 10% av Sveriges befolkning att rösta på ett parti vars representanter twittrar om behårade armhålor.

Det är så lågt man kan komma ju. Hur kan man bry sig om lite hår i en armhåla när man varje gång man åker tunnelbana ser otaliga män som har långa hårstrån hängandes ur näsan?!

Fokus liksom.